Att ha en vårvarm söndag.

DSC_3366Igår tyckte grannen att vi borde ses mer, och jag kunde inte annat än att hålla med. Så idag gick vi alla 4:an på Kransmossen.
De stora pojkarna , de mellersta pojkarna, de små pojkarna och vi mammor. Det var vårvarmt och vi fick till och med ta av oss jackorna eftersom vi svettades. Elias och Lucas sprang fram och tillbaka så kinderna blev blossande röda, och håret blev fuktigt av all svett, precis som det ska vara. DSC_3358Jag har verkligen saknat de där familjesöndagarna, livet har varit alldeles för upp- och ner det senaste året för att man ens kunnat orka ta sig tid att umgås. Att tänka på kamera har varit ouppnåeligt och att ha kraft att få på barnen kläder har tagit slut innan man ens funderat klart tanken. Men det känns verkligen som allt vänt och jag är så tacksam att vara ute på en annan sida av livet. Verkligen VÄLDIGT tacksam. DSC_3378 DSC_3434Att sedan ha den lilla professorn rultande runt här och där kan få vem som helst att börja skratta. Han är bestämd, glad och kan bli sur precis när som, och man vet aldrig riktigt vart man har honom. Att det lyser bus i de där ögonen gör inte saken värre, och trots att han är så olik sin lugna storebror som det bara går, så fylls ändå hjärtat över av kärlek, för båda barnen, dagarna i ända, på alla sätt det bara går.
April 2017 börjar verkligen inte alls fy skam, och hela våren ligger framför fötterna.
Livet. Upp och ner.
Och alldeles underbart. tom

Expo Väst, reptilmässa.

DSC_3350Av en slump såg jag en liten artikel i Borås Tidning igår, att det skulle pågå en reptilmässa på Åhaga idag den 1 april. De flesta av er vet att jag älskar reptiler (de flesta, inte spindlar t.ex.) och att jag själv en gång i tiden hade en grön leguan vid namn Rambo. Sedan dess har jag under en kort tid varit inne på att köpa orm, men eftersom man behöver ha tillstånd och att terrariet inte skulle få plats på något bra ställe så lades planerna ner, och jag går istället och drömmer lite då och då om ett vackert inrett terrarium med något spännande där i.
Så idag tog jag och Elias, och åkte till Åhaga för lite egentid tillsammans. DSC_3317 DSC_3336 DSC_3340Och där fanns allt möjligt. Allt från jättesniglar till ormar, till syrsor och sköldpaddor. Det kändes lite makabert att ha djuren i små askar för uppvisning, men det var ju enbart för att de var till försäljning givetvis och bodde helt annorlunda annars. Det fanns ormar i alla dess färger och jag såg till och med en liten bebis-leguan som jag blev lite förälskad i. Det fanns däremot mängder av kameleonter, och både jag och Elias skojade om att köpa hem en till pappan 😉DSC_3345 DSC_3349 DSC_3342DSC_3327 DSC_3329Och givetvis fick vi avsluta (eller börja, beror på vem man frågar) med en fika. Varma vaniljhjärtan och en helt egen dricka gjorde hans dag.
Han är nästan lika fascinerad som jag av annorlunda saker, och det är kul och se honom så öppen och oblyg. Han frågade alla möjliga frågor till utställarna och lyssnade storögt när någon berättade om en syrsa som kunde bli så stor att den kunde äta små fåglar.
Han är en väldigt fin stor, liten kille med många frågor och funderingar som bubblar upp.
Och det var väldigt mysigt efter en hel veckas sjukdom att få vara med honom, och hålla honom i handen. tom

Vissen och levande på samma gång.

DSC_3312Konstigt hur man kan känna sig slutkörd men ändå så levande på samma gång.
Lille P har matvägrat i några dagar, vilket är väldigt olikt honom och inatt blev han ganska dålig så jag har varit vaken större delen av dygnet. Och ändå är jag någorlunda pigg, ungefär som om den där supermamma-kraften kickar in när barnen är sjuka och jag blir extra stark. Det är en ganska häftig känsla att känna, eftersom jag i vanliga fall inte är den där ”mamman” som många andra är.

Så vad har hänt sedan sist?
Jag blev i  början av förra veckan utsedd till månadens medarbetare i hela Europa på jobbet, en otroligt ärofylld vinst med tillhörande fina tavla med en nominering värd all sin vikt i guld, vackra blommor och en ny Fitbit Charge 2! Jag blev chockad och så glad att jag var tyst hela eftermiddagen och bara gick runt och log, och jag ler varenda gång jag ser tavlan med utmärkelsen på min plats. Det pirrar till i magen varenda gång att lilla jag gör skillnad i något jag är driven för. Det är nog det bästa inom karriärsvängen som hänt mig, på länge!

Har även varit och ordnat mitt pass inför Portugal som kommer närmare och närmare, jag hämtade ut det igår.
Det bestämdes att jag ska vara nere i 2 veckor, för att täcka upp både floorwalking, produktutbildningar och se till så allt går rätt till. Känns givetvis HELT galet att jag ska flyga dit själv, bo där själv och spendera tid där själv. Jag har aldrig varit borta så länge hemifrån och självklart inte så långt borta från mina små. En spännande men ändå nervös känsla.
Imorgon skulle vi egentligen åkt barnfria till Ullared, för att handla sommarkläder till mig inför resan (tydligen runt 25 grader där i maj) bara jag & M, men nu när P blev sjuk så fick vi ställa in det.
Att få till den där barnfria tiden utanför hemmet är jättekrånglig, så jag hoppas vi får till en sån eftermiddag snart istället.

Jag och M har avslutat vår samtalsterapi ihop, och det har varit en väldigt utvecklande period för oss båda. Från att eventuellt velat separera så ville vi båda reparera och fortsätta tillsammans. Att M är nära att bli friskförklarad från sin depression gör inte saken sämre, och jag njuter av att vara vi just nu och att vi har ett härligt och fungerande ekorrhjul som rullar på.
Det är det allra viktigaste för mig; att ha en vardag som man klarar av och som man kan njuta av, istället för blommor, presenter och överraskningar (även om jag givetvis inte tackar nej till det heller).
Det har tagit tid, det har satt sina spår och man har lärt sig mycket på vägen, men det fick det vara värt.
Jag brukar skoja om det, att jag ser så mycket äldre ut med rynkor m.m, men det är ju givetvis sanning.
Sorg, elände och oro sätter sina spår, både på insidan och på utsidan, ingen raketforskning precis.
Det allra häftigaste är att man kan läka och bara få lite ärr, och att man kan gå vidare och leva.

Nu ska jag försöka få i mig lite kaffe och njuta av vårsolen. Den är så välkommen!tom

Att säga hej ifrån allt roligt!

DSC_2944 DSC_3018 DSC_3027 DSC_3139 DSC_3158 DSC_3206 DSC_3235 DSC_3238 DSC_3270Oj, vad det var längesedan jag bloggade.
Det finns inget ursäktande mer än att jag inte finner det speciellt roligt att skriva, den gamla kreativiteten är som bortflugen efter ett ganska jobbigt halvår, men jag hoppas givetvis den ska hitta tillbaka någon gång. Alla i familjen mår bra och livet går just nu åt till att jobba, skjutsa och hämta grabbarna på dagis, laga mat och umgås och utnyttja den lilla tid vi har till varandra på ett eller annat sätt.
På jobbet är det ganska hektiskt, eller ja, kanske inte i kundtjänstmått, men mina arbetsuppgifter har gått i ett. Ni ser ett litet axplock här, först var det alla hjärtans dag, där vi pyntade våningen med hjärtan.
Sedan har vi haft European Customer Center award där vi drack fejk-bubbel, åt sallad från Orion och var med på videolänk i England ifall vi kammade hem några priser (vilket vi givetvis gjorde). Och förra veckan avslutades med en bake off, där jag gick all in med en tårta fylld med vit choklad-ganache med passionsfyllning samt kolagrädde. Jag kämpade mig till en första plats och vann hela tävlingen, trots att konkurrensen var hård med diverse cupcakes och vaniljhjärtan i långpanna (SÅ GOTT!).
Jag har även tagit över ett stort projekt och i maj (?) åker jag till Portugal och jobbar ett längre tag med att utbilda personer i rutiner.
Igår befann jag mig därför på polisstationen och beställde ett nytt pass, sjukt smidigt och enkelt nu för tiden.

Tiden springer med andra ord gräsligt fort och innan jag kan säga okelidokeli så är säkerligen maj här och jag åker på min första utlandsresa HELT själv, utan grabbar och utan kompisar.
Jag försöker lära mig att det inte längre finns någonting som heter ”Innanför boxen” utan det är bara huvudet som skapar det själv, och man kan göra precis allt man tänker att man ska.
Tufft det där med hur huvudet kan sätta sina gränser… Skicklighet att jag själv tänker att jag kan göra detta, precis som någon annan.
*muskler i hjärnan*

Ja. Vet inte när vi ses igen, men jag inser just nu att jag älskar att skriva.
Så kanske dröjer det inte allt för länge. tom

Att ha födelsedagar överallt!

DSC_2911 DSC_2918Jahopp, energin försvann visst igen. Iallafall för att uppdatera bloggen. Haha.
Hela januari har mest gått åt till att försöka skola in lilleplutt på förskolan (eller M rättare sagt, jag har hejat på hemifrån), och när han väl skulle börja på heltid så blev han sjuk en längre tid och det är först nu jag återhämtat mig. Ju äldre jag blir, desto värre verkar det vara att komma in i nya rutiner som borde sitta. Haha.

Men vad har hänt sedan sist?
Inte mycket mer än min älskade pappi har fyllt hela 70 år.
70 år och han är fortfarande en helt fantastisk man som skrattar för det mesta och är något förvirrad. Han drar fortfarande samma skämt och nynnar på ohörbar musik när han pysslar hemma.
Han var hemma i torsdags då den stora dagen infann sig och bjöd på smörgåstårta.
Eftersom P var sjuk så var det bara jag och E som åkte.
Fina fina Pappi.
Att bli 69 låter inte mycket. Men att bli 70 år blev plötsligt så väldans gammalt. DSC_2922 DSC_2935DSC_2924Ni som känner mig vet ju att vi har en hel del födelsedagar i dec-feb så i lördags hade Adam och Ella sitt kalas med. Det serverades tacos och vin. Kicken var inte sen på att fylla på mitt glas flertalet gånger och det var faktiskt så skönt och avslappnande att få dricka lite vin. Jag är oftast den som kör hem efter kalas där det serverats alkohol, men igår tyckte Mats jag kunde få unna mig lite. Och det gjorde jag. Mums.
Jag och rödvin är oftast ganska bra vänner och så även igår.
Dagen idag har verkligen gått långsamt. Knappt gjort något alls förutom laga mat, andas och ladda inför kommande vecka.
Jag har en hel del på gång på jobbet som kommer starta inom kort tid, så jag sitter mest här och lyssnar på musik och bara är.
Ibland får det vara så med.
tom

Att ha gjort MyDog för första gången på 6 år.

DSC_28862011 var jag senast på MyDog. Då var jag fortfarande hundägare och hade det som mitt största intresse.
Sedan Molly gick bort september 2014 har jag inte velat ha en ny hund, och det hänger faktiskt fortfarande i. Just nu när Philip är som värst (igår döpte vi om honom till Fy-lip istället) så vill jag inte ens tänka på en hund att gå ut med x antal ggr om dagen, uppfostra och ha dåligt samvete för, träning som blir väldigt knapp och rutiner som bör hållas.

Men.
Igår fick jag en julklapps-upplevelse av min syster, jag skulle få åka med Jenne och hennes barn till MyDog och få mitt hundbehov stillat.
Det häftiga känns fortfarande; intresset ligger fortfarande där under och skvalpar, som en förkylning som inte vill bryta ut, fast oerhört mycket bättre vill säga. När vi tittade t.ex. på nosework och freestyle så ligger fortfarande drömmen undanplockad någonstans; dvs att ha en stjärna att träna och tävla med.
Någon gång i framtiden så kommer det bli en ny hund, men det dröjer år, och barnen ska vara stora nog att hjälpa till.
Någon annan däremot som är sugen på hund är familjen Svensson-Svensson, dvs min syster med familj. De är mer ute efter en sällskapshund och barnen gick själva bland rastorget och tittade på hundraser, frågade mycket och läste broschyrer. DSC_2873 DSC_2876 DSC_2879Det är kul att gå runt där och fortfarande se ansikten som man kände igen från förr, jag kramade Sandra i Aussie-montern som fortfarande är en oerhört nära vän (och som prompt påminner mig om att jag behöver en Aussie i mitt liv) och provade en otroligt fantastisk massagestol, där jag hade kunnat sitta en större delen av dagen, om det nu var så att jag hade fått bestämma själv. DSC_2891Och så fanns det ju alla fantastiska hundar, allt från pyttelitet till stora Grand Danois som travade runt i ringarna. I 5 timmar vandrade vi runt där och lyssnade, tittade och klappade. Det var verkligen en fröjd att få spendera lite tid med det som varit mitt liv så himla länge, och kunna komma hem och sedan få återhämta mig och inse att intresset finns där, men det behöver inte väckas till liv än.
Tack Jennie & barnen för en härlig lördag.

Det blev förresten en alldeles för tidig söndag, Fy-lip bestämde sig för att vakna runt 5 och tycka att vi skulle gå upp. Nu blev han trött igen, så jag ska passa på att vila lite till innan stormen vaknar till liv.
Det är snö ute, jag har kaffe och det tyst igen i lådhuset.
tom

Att ha -16 utanför fönstret.

DSC_2872Det är kallt ute. -16 ute visar termometern utanför dörren på.
Mössor och vantar, overall, fusk-olle och hela faderullan behövs ute.
Jag är dålig på kyla.
Har alltid varit och antar att jag alltid kommer vara det, för jag behöver spendera kvällarna under den elektriska värmefilten jag fick av Mats i julklapp. Händerna är stela och jag går mest runt och huttrar hela tiden. Det är med andra ord inte jättelockande att ta sig ut även om vädret är helt underbart att beskåda.
Jag höll i Vilda Bebin när han stod i fönstret och knackade på rutan, när mina ögon fastnar på balkongloungen och huvudet börjar genast drömma om lite varmare dagar, med sol och en kopp kaffe i handen och trevligt sällskap.
Men det dröjer och jag får helt enkelt överleva kylan och mörkret först.
Och jag tänker ta mig igenom det på allra bästa sätt. DSC_2858 DSC_2860 DSC_2864Så hur gör man det en ledig dag?
Jo, man bokar biljetter för mig och Elias på bio, vi ska se den nya Bamse-filmen och han har redan bestämt att han ska äta popcorn och ha saft att dricka till. Jag fick två biobiljetter av VD:n på jobbet för att jag hjälpte till att arrangera en del av julfesten, så då bestämde jag ganska fort att Elias och jag skulle få lite egentid.
Så från 7 imorse har han pratat om och om igen om vad klockan är så vi inte kommer försent till bion.
Min lilla guldklimp som blivit så stor att han numera försöker lära sig klockan, han vill lära sig att läsa och vara världens bästa storebror.
Mats och Philip stannar hemma och leker med tåg antar jag, P är dödsförtjust i tåg, precis som Elias var, och i 2 dagar i rad har han rusat efter ett självgående tåg som ingen annan får ha förutom han.

Imorgon ska jag få en utav mina julklappar av min syster.
Vi ska åka till MyDog och spendera en hel dag på hårda mässgolv och frossa i hundar.
Har inte varit på MyDog på flera år, så det ska bli kul att gå där och mysa vid rasklubbstorget, titta på uppvisningar, se vissa raser ställas ut m.m. Det är lite roligt att tänka på att jag förr hade det som min enda hobby, och att jag dessa dagar inte alls är intresserad på samma sätt. Kanske någon gång om några år, när barnen är stora och man lever ett lite mer lyxigt liv, men absolut inte nu.
Så därför ska jag njuta av andras hundar så mycket jag kan.

Men först en fredag med den blonda, känsliga och mjuka killen.
2017 börjar inte alls tokigt 🙂tom

1,5 månads intensivt firande av födelsedagar är igång!

DSC_2823Ett stort tack för ALLA fina ord om mitt förra inlägg.
Det känns verkligen fint att få dela med sig av något tufft när man får så mycket kärlek istället för näthat.
Av hela mitt hjärta: tack. <3

Om det är någonting vi är bra på i släkten, så är det att bunta ihop de flesta födelsedagar inom en kort period. 6 födelsedagar inom loppet av ca 1,5 månad och igår var det min lilla mammas födelsedag. Tidigt på morgonen dök vi upp med en liten blomma, trisslotter och nybakade frallor från ICA Maxi. Mamma stod för väldigt gott kaffe, pålägg och glutenfritt knäckebröd. Jag har fortfarande problem med min mage så nu får jag nog försöka göra ett försök till att plocka bort det vita mjölet igen, för att se om det kan hjälpa mig.
Ett fantastiskt vackert väder blev vi bjudna på ute i Hedared.
Vi var inte riktigt rustade för någon kall promenad, så jag fick stå inomhus och betrakta de där åkrarna som var fyllda med frost och badade i solljus.
DSC_2827 DSC_2837 DSC_2845Philip bjöd på sig själv och var överallt som vanligt medan Elias mest hängde med kusinerna och morfar. Mamma bjöd på go-lunch innan vi åkte tillbaka hem där vi fick Englands-besök av Sarah & Andreas en sista gång innan de åker tillbaka hem igen. Andreas är ursprungligen från Småland, men träffade Sarah via nätet och bestämde sig för att flytta dit. De var här i somras och hälsade på och bestämde sig för att förgylla vår eftermiddag och kväll med ytterligare ett besök och vi åt Christmas-cake och Mini Mince pies som Sarah tagit med. Sött, tungt och alldeles ljuvligt. DSC_2855
Så idag börjar då det ”nya” livet igen.
Dagen då jag förändrar 2017 till det bättre på så många sätt.
Jag har en sista ledig dag från jobbet och ska försöka få med mig familjen ut på en kylig promenad. Solen lyser visserligen inte, men det ser ut att vara alldeles ljuvligt ute, och jag behöver bota de där tunga tankarna som hänger över mig. Säger som min alldeles för smarta chef brukar skriva: ”Skapa dig din egen lycka, skapa dig en bra dag” istället för att hoppas på att det ska dyka upp.
Så lite musik, lite kaffe och springa efter en Philip som tycker det är en alldeles utmärkt idé att slänga sig från trappan.
Japp.
Vilda bebin är igång idag med!tom

Att börja på ett nytt år och inse att man mått väldigt dåligt…

DSC_2572Nej, egentligen ska detta inte bli någon snyftblogg, men jag har bestämt mig för att med ett nytt friskt 2017 kommer ett nytt friskt humör, tålamodsdepåerna är på nytt-tankade och energin i huvudet är till max. Ny kraft och ny energi som ska portioneras ut över året som kommer. För att jag ska kunna gå vidare så kommer här en liten uppdatering om varför det varit så tyst här, om det nu fortfarande finns några som tittar in då och då. Julen och nyår har varit helt okej, framför allt nyår där Elias fyllde 5 år och han fick bestämma hur hela nyårsaftonen skulle gå till. En sån himla fin kille med stora känslor och spring i benen.
DSC_2719 DSC_2729 DSC_2750 DSC_2807

Men iallafall.
Ska vi ta en liten tillbakablick då, för att lägga alla korten på bordet?
Håll i er, för det tenderar att bli både bittert och surt.

Någonstans när jag började jobba kämpade jag extra hårt för att hålla ihop allt. Familjen, intressen, barnen, heltidsjobb och träning. Mitt sikte var helt inställt på att klara av allting, ha den perfekta vardagen där jag skulle räcka till alla. Men en tuff höst på jobbet, ett ständigt dåligt samvete för att träningen inte riktigt gav mig den energin jag behövde. Jag åt väldigt dåligt (dvs väldigt LITE och trots att jag inte gick ner mer i vikt så kickade ätstörningen in, fast åt fel håll, och till slut åt jag i princip ingenting) och samtidigt hade Mats en paus med psykologen då hon var sjukskriven en längre tid. Väldigt lite pengar och väldigt mycket saker man ville gjorde helt enkelt att jag någonstans på vägen tappade i princip allt och jag började till och med fundera på om inte jag och Mats skulle ha det bättre på var sitt håll.
Philip har vuxit upp från en liten spädgris till en riktigt aktiv kille med oerhört bestämda åsikter och det har varit en enorm omställning från lugna och känsliga Elias till att handskas med en vilding som Philip, som är över allt, retas, pillar och kastar allt som kommer i hans väg.
Det är en oerhörd tur (eller snarare skicklighet ;)) att han är så fantastiskt söt som han är och att han mestadels sover hela nätter igenom så vi får möjlighet att vila några timmar varje dygn iallafall.
DSC_2770

Och någonstans på vägen slutade jag träna och började äta allt istället. En del av november och större delen av december har varit en enda stor ätarfest, något som gjort att värken kommit som ett brev på posten.
Japp, det har varit en stor del av min höst/vinter 2016, och när jag inte ens använt kameran mer än i ”måste”-syften så har jag verkligen insett att jag varit riktigt dålig och att det helt enkelt har fått vara okej att vara det.

En hel del vänner har gått sin väg för att jag inte orkat hålla kontakt, en hel del grannar har säkerligen höjt på ögonbrynen över att vi knappt visat oss ute mer än nödvändigt och besökare har säkerligen reagerat på kaoset som varit och är här hemma.
Min kamera har jag knappt använt, utan den har legat och dammat till sig.

Men vet ni vad?
Den fina familj jag har hjälper mig, de vänner som orkat stå kvar är de som verkligen betyder något, det jobb jag har älskar jag; men jag har lärt mig att jag måste säga nej ibland. Barnen är helt fantastiska och hemmet får se ut som ett kaos just nu, för jag ORKAR inte. Jag har sprungit in i en känslomässig vägg och försöker just nu starta om och hitta tillbaka till en bra nivå för mig, och som passar mina barn och min man.
Ja, min man.
Han kämpar på han med och även om han kommit en bra bit på väg, så orkar inte han heller och vi ska faktiskt få hjälp båda två nu att hitta tillbaka till oss. Jag skäms inte för att säga det, jag är hellre öppen med det istället för att det ska bli en massa skitsnack från folk som gillar att skapa sina egna skitiga historier om andra människor.

Vi har även fått en hel del nya bekantskaper under sista halvåret som betyder otroligt mycket för mig och jag har även, tillsammans med Mats startat en stream, där vi spelar spel (WoT), som blivit ganska stor på väldigt kort tid. Tanken är att jag ska utvecklas inom det möjligtvis och i november var vi och träffade andra likasinnade på Arsenalen i Strängnäs en solig lördag. DSC_2523 DSC_2352 DSC_2343 DSC_2334 DSC_2385 DSC_2451Att gå runt där och höra folk känna igen mig var annorlunda men kul, och att få träffa andra som man lärt känna via gaming-världen var jättekul, på kort tid har flera blivit riktigt goda vänner och det är samtidigt kul att äntligen ha hittat en hobby som jag och Mats har, tillsammans. Det har dock tagit VÄLDIGT lång tid att våga berätta det för min familj, dvs att jag streamar och försöker göra mig ett namn där, och när det väl var ute så kändes det så himla bra. Jag kan fortfarande tycka att det är lite jobbigt att erkänna att jag är en kvinnlig gamer, men det går bättre och bättre. Jag tycker det är fantastiskt kul, jag har på kort tid utvecklat min engelska till något bra och jag har utvecklat min kunskap om spelet och stridsvagnar vilket är min hemliga kärlek.
Haha, och så var det ute på min blogg med.

Vad är tanken för 2017?
Jo, att bli stark igen. Främst i huvudet men även i kroppen. Att framkalla min egen lycka igen, istället för att gå runt och vara bitter och vänta på något bättre. Jag har erkänt att jag inte mår bra, jag har accepterat att jag inte mått bra, och nu kommer en tid där jag ska läka och komma tillbaka. Och jag vet att med den hjälp jag kommer få inom snar framtid så kommer det gå alldeles utmärkt.
Snart ska även Philip (som fortfarande inte tycker det finns någon anledning att gå, fastän han kan) börja på förskolan och Mats går tillbaka till jobbet så vi även får två inkomster igen och kan börja planera en roligare framtid.

Så. Nu är det ute, allt mellan himmel och jord och nu börjar 2017.
Det kan bara bli bättre. tom

Att vara tillbaka i det jobbiga…

DSC_1899Som jag sagt flera ggr, det är trögt nu.
Mycket på jobbet, mycket hemma, Mats mår sådär i perioder och vi alla står och stampar på samma ställe.
Att dessutom Philip har fått för sig att vakna på nätterna, precis som Elias gjorde när han var liten gör ju inte att man får mer energi precis. Jag är vissa dagar superduktig, är på gymmet, äter rätt och är mitt bästa jag medan andra dagar är det ned som en pannkaka och huvudet orkar inte stå emot allting.DSC_1772 DSC_1897Och jag antar att livet behöver vara så ibland, dvs jobbigt. Så man kan uppskatta det roliga och ljuvliga, när det väl tar över.
Men det är tungrott och energin som ska finnas till så mycket annat går mest åt till att försöka få lite sömn, hitta tillbaka till den röda tråden och jobba. Det är lite som man kastats tillbaka 3-4 år och E knappt sov och det enda man gjorde var att jobba, gnälla om hur lite sömn man fick och hur dåligt samvete man hade för det mesta här i livet.
Snart hoppas jag att det vänder.
Snart.

tom