Bloggen om Mats, Christine och Molly

Sitter med mitt morgonkaffe och fortfarande rysningar i kroppen efter gårdagens Pinkkonsert. Trots att vi hade i särklass dåliga sittplatser (p.g.a. strul vid bokningen) så gick det rysningar genom kroppen. Trots att Pink var liten som en myra från sektion Q3 så var jag ändå överlycklig att äntligen få se min absoluta största idol igen, för 3:e gången i Sverige. Visst hade det allra häftigaste varit om man hade ståplats framme vid scenen, men hey, 26 år gammal, man måste prova på det bekväma livet ibland. Suktade efter en hoodie i försäljningsståndet, men den kostade hela 800 (!!!), så Mats tvingade på mig två t-shirtar á 300 kronor styck. Ångrade mig ganska omgående att jag inte köpte hoodien, för den var verkligen snygg, men gjort är gjort. Något som egentligen inte är värt att skriva, men kul ändå, var att storlek M på t-shirts var för stort, men eftersom huvudet fortfarande är i tjockis-tänkandet så fick det vara.
Undrar om man lär sig någon gång?
Min syster med familj hade Molly på besök medans jag och Mats besökte Götet, med allt var det innebar. På väg till Göteborg var vi en hårsmån från att krascha med en älg, vilket gjorde mig tyst i flera minuter (?!) Men att ha insett att vi ändå var alive and kicking så fortsatte vi fredagseftermiddagen.
Vi käkade lunch på Burger King (Första gången på över 7 månader!!!!) och spanade på ungdomsfotboll á la Gothia Cup, innan vi letade upp våra platser på Ullevi. Förbanden var sådär, det enda som kändes härligt var Takidas Curly Sue, spelad live.
Klart bäst var givetvis min absoluta favorit Just like a pill & So what. Saknade vissa låtar, nog hade hon klämmat in några fler, men jag är oerhört nöjd ändå!

Förra helgen gick vi förresten viltspåret som gurumorbror lagt. Han sa många kloka ord, gav mig tips om vad man bör tänka på. Viltspåret hade legat i ca 20 timmar, med ösregn och mycket vilt som korsat spåret. Det, ihop med tryckande värme, och det dröjde inte länge förrän Molly tappade fokus och visste inte alls vad hon skulle gå på. Hon gjorde några tappra försök men erkände sig besegrad fort. Spåret var helt enkelt för svårt och förhållandena gjorde det svårare. Gör om, gör rätt. Även morbrors gula Kurry tyckte förhållandena var mycket svåra i skogen förra lördagen, han vacklade fram och tillbaka och tappade bort sig hela tiden. Däremot är viltspår sjukt kul!

Idag är det EFIT och jag kom ihåg!
Ikväll blir det middag hos Ekström-Olausson med Mollys pudelpuck Mumma.

Luften gick ur mig i söndags när vi lämnade tillbaka Svansa till Sandra och Andreas. Både jag & Sandra grät den dagen. Nog hade vi förälskat oss och vi ville så gärna att det skulle fungera, men att ha två hundar krävde mer energi än vad vi kunde åstadkomma. Varken min knopp eller kropp har hämtat sig från sjukdomstiden och att ge två Aussies vad de behöver för att det skulle vara rättvist. Det ska ju vara KUL att ha hund, och hur mycket jag än älskar Svansas träningslåga, så fick jag erkänna mig besegrad. Och därefter har jag känt mig lite halvt om halvt misslyckad. Jag avskyr att misslyckas eller behöva ta motgångar, men jag försöker lära mig. Jag känner nu, efter snart en vecka, att det var rätt beslut att inte vara ego och behålla Svansen, och jag tror nog både Sandra och Andreas tycker det är mysigt när hela flocken är samlad. Så Svansen kommer inte stanna här, men vi har planer på att passa henne lite då och då.
Man måste få göra misstag för att lära sig och jag måste lära mig att släppa på tyglarna och inte försöka vara så ”duktig” hela tiden…

Men nog om det. Veckan som har varit har flutit på bra. Jag har börjat jobba igen och det var lyckokänslor som bubblade upp när jag träffade de få kollegorna som tappert kämpade medan de andra är på semester. Att jag däremot startade larmet av misstag så det tjöt över hela Göta var en annan sak, men det är glömt och förlåtet Ser fram emot vår flytt till nyrenoverade fräscha lokaler i början av augusti, det kommer behövas.
Fredag är ändå alltid fredag och när klockan slog 17 så skyndade jag mig hem och möttes av grillspett. Mats har nämligen börjar bli en fena på att laga mat!
Plus att han varit rökfri i nästan en vecka nu. Jag är SÅ stolt!

Jag och Mats har hunnit fiska en del, och det var jag som vann matchen när jag lyckades poppa upp några fina abborrar på rad. Visst är abborrar kul, men gäddor är det roligaste. Det ska ju kännas att man kämpar.

Imorgon drar vi förresten till de Småländska skogarna och umgås med släkten. Svensson-Svensson, Beausang och Svensson-Niskanen ska våldgästa Vaggeryd. Om vädret inte blir alltför dåligt så ska det fiskas lite där.
Morbror har redan lagt viltspår till Mollan, fick jag info om. 20 timmars liggtid blir nog en utmaning för den lilla nosen. Hoppas hon verkligen visar den iver hon tidigare gjort. Dessutom ska hon få hederlig uppvaktning av den lilla orangea Kurry, han slutar aldrig att vara förälskad i fröken Bitter.
I nästa vecka är den stora höjdpunkten P!nk-konserten. Äntligen!

Och jag tror att det blir lite pausande från bloggen ett tag nu…
Det finns så mycket annat som jag behöver lägga energin ifrån. Men jag lovar inget.. som vanligt.

Molly tyckte jag hade varit borta alldeles för länge när jag kom hem, blek och trött, från Skene lasarett.
Hon klängde på mig länge!

Någonstans innan bröllopet, tror jag att jag tappade lite av den där gnistan. Gnistan som får en att se framåt, längta, vara glad och ta varje dag som den kommer. Jag har ingen aning om varför, kanske var det för att min kropp inte mådde bra, kanske var det för mycket med bröllop och allt. Man ville ju ro allt i hamn utan några större incidenter. Jag har aldrig varit bra på att ta stress, och trivs bäst när det är lugn och ro och man inte behöver oroa sig för småsaker. Det har varit en intensiv start på året med viktnedgång och bröllopsplanering. Och trots att det varit det roligaste halvåret hittills, så tror jag att jag tappade bort mig själv lite någonstans.
Men nu känns det verkligen som om jag är på G igen, och det är så skönt! Skönt och få känna sig sprudlande av energi. Och faktiskt se fram emot att börja jobba på måndag!
Kanske även lite av ondo när jag inte hade somnat vid 02.15 inatt. Och när Mats går upp 03.00 tänkte jag att det var dags att han fick i sig lite riktig frukost för en gångs skull. Det är sällan vi äter frukost tillsammans, så nu startade jag stekpannan och kokade mängder med kaffe. Stekt prinskorv och serverade smörgåsar med gott pålägg. Jag tror nog till och med Mats tyckte det var mysigt att få färdiggjord frukost med lite tända ljus, samtidigt som solen höll på att vakna. Det spelar nog egentligen ingen roll för er som läser här, men Mats är verkligen min prins och så mycket känslor som bubblar för honom nu, ja det har det nog aldrig gjort. Kommer nog aldrig någonsin kunna sätta ord för hur mycket han betyder för mig. Hur han, med bara ett leende kan få hela mig varm och glad. Jag säger det igen; Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag hittat honom.. för att jag har honom.
Han har verkligen ställt upp till 110% nu när jag mått dåligt och det bevisar bara ytterligare för vilken genomgod människa han är.
Och givetvis är det inte bara han som ställt upp under tiden jag varit mer eller mindre borta, mina föräldrar har varit enorma supporters med det mesta, mina syskon, Mats familj och alla våra vänner. Jag är så glad att jag har en sån fin familj och vackra vänner som alltid ställer upp vid minsta lilla!

Något annat som faktiskt känns bättre och bättre är tvåhunds-temat som genomgår i vårt liv för tillfället. Jag har inte riktigt vågat låta mig falla för att gilla själva idéen att ha två hundar. Jag vill inte göra något misstag att bli förälskad i tankarna om det inte skulle fungera.
Men det goda överväger verkligen det dåliga och Svansa är en väldigt rolig hund som bjuder på många skratt. Hon har en härlig syn att se på saker och är olik Molly på många sätt, men även lik i att hon är annorlunda.
Igår berättade Andreas om hur hon brukar klättra upp på toalettstolen om man fällt ner locket. Tänkte inte så mycket mer på det, men nog satt hon på toalettlocket imorse när Mats borstade tänderna, klockan 03.15.
Fick även möjlighet att iaktta OM hon skulle vara en jaktidiot imorse när vi tog en längre promenad ute i det fria. Vi råkade stöta upp en hare som var precis framför våra fötter. Molly blev givetvis intresserad, men hon bryter man direkt genom att säga till henne. Svansa däremot förstod nog först inte vad det var som hände men även hon blev intresserad och planerade att följa efter, men en ordentlig tillsägelse med rösten och hon stannade kvar. Skönt!
Blev givetvis massor av belöning till båda hundarna som förvånar mig mer och mer för var dag. Har varit lite fundersam på hur Molly mår egentligen av samboskapet, men imorse så var det hon som bjöd upp till lek och Svansen var inte sen att hänga på. Molly hjälpte även till att försvara Svansa mot en läskig Vattenfallsgubbe, som vi passerade på vår promenad, Molly som aldrig annars brukar bry sig om människor.
De har även legat brevid varandra en stund i sängen idag, utan att Molly visat prov på att bli irriterad.
Jag har alltså, på bara några dagar, gått från att aldrig-vilja-ha-hund-igen till att gilla läget som finns i vårt liv för tillfället. Jag brukar lyssna på magkänslan i många av de situationer som uppstår och det är en härlig känsla som finns där!
Visst har även Svansen en hel del som behövs tränas på hon med, men hon bjuder gärna själv upp till träning och visar härliga prov på shejping-träning. Rom byggdes inte på en dag, men nog ska jag ta tillfället i akt! Nu börjar jag att jobba i nästa vecka, så vi får se hur det går då, men det känns bra!

Igår mötte vi förresten byns och gårdens lokala virrpanna. Hon är en dam/tant som inte har alla hästar hemma, om vi säger så. Hon blev givetvis överförtjust och se mig och Mats med TVÅ blå fröknar. Eftersom denna virrpanna beter sig väldigt skumt, både i kroppspråk och i tal, så tog jag mod till mig på en gång och gjorde klart för henne att man inte får hälsa på Svansen. Givetvis skulle det ifrågasättas, och jag sa vänligt men bestämt att Svansa behöver träning bland oss främlingar först innan man får hälsa på henne. Och hon godtog det!
Visserligen var det mest för att jag inte ville utsätta Svansa för henne, inte ens jag vill  ha någon kontakt med denna person, men man får vara lite förstående och snäll. Damen skulle inte gör en något illa, men hon är lite skum helt enkelt.
Molly fick hon gärna hälsa på, men som vanligt struntade Molly i henne. Och det kändes SKÖNT att kunna sätta en gräns på vad folk får göra och inte. Jag har aldrig riktigt vågat ta ton innan, men jag börjar känna mig säker i mina hundfunderingar igen. Även där känns det som om jag börjar hitta gnistan igen.
Och ska det någon gång framöver fungera att dessutom ha två hundar, så ska dessa inte behöva utstå att bli byns små gullegrisar
Nä, jag gillar när folk tar lite avstånd, man ska inte alltid ta för givet att alla hundar älskar alla.