Att vara hemma för permission.

10261198_1560401574181633_901619558_n IMG_2316
Tre nätter senare så är vi äntligen hemma.
Visserligen på permission men vi är ändå hemma.
Precis som bilderna ovan visar så har Elias kämpat med en konstig svullnad i ögat.
Som jag skrev sist så började det med att man misstänkte ögoninfektion, till att bli skickad från vc till sjukhuset, till att bli inlagd med antibiotika rakt in i blodet, genomgå magnetröntgen och vara under ständig bevakning på sjukhuset.
Jag kan sammanfatta det med; fy fan… Jag är inte gjord för sånt här.
För att dra det hela kort så har han en bihåleinflammation som haft en ovanlig spridning vilket gjort att de var rädda för att det skulle sprida sig med bakterier antingen till hjärnan eller till ögongloben.
Med hjälp av magnetröntgen (där han fick vara nedsövd) kunde man konstatera att det inte spridit sig.

Att komma in på uppvaket som mamma (eller pappa med givetvis), och se sin son ligga där med slangar i munnen och en sån där grön liten tygmössa över det fina gyllenblonda håret fick tårarna att välla upp. Jag fick luta mig mot Mats bröst och hämta andan, tyst, för att varken väcka någon eller ställa till med en scen.
JAG ÄR INTE BRA PÅ SÅNT HÄR!
Medan han låg där så tackade vi oss själva till att vi tagit det svullna ögat på allvar och ringt direkt på morgonen, istället för att vifta bort det och avvakta.
Det må låta så löjligt, men det var Molly som sa det till oss. Helt övertygad.
Att sedan behöva stanna, inte en, inte två, utan tre nätter med en understimulerad Elias och två otroligt trötta och oroliga själar.. Ja, det kan sammanfattas med; inte kul.

Vilken tärande tid det varit och herregud, stackars Mats som på något sätt överlever att leva ihop med mig.
Jag hade inte återhämtat mig från Mollys bortgång, inte på långa vägar även om jag började komma till freds med beslutet om att vi gjorde rätt, och så kom detta. Ja, alltså, det finns inte så mycket att säga mer än att på något sätt gå vidare och jobba för att han nu ska bli frisk, att han ska få må bra och att vi kan starta om.

Så länge det finns hopp (och Mats behöver en hel del tålamod ihop med mig) så är det inte för sent.

4 Thoughts on “Att vara hemma för permission.

  1. Ja, fy fan! Barn ska inte behöva gå igenom sånt där. Inte deras föräldrar heller! Jag sitter hör och gråter, fy va hemskt att behöva se honom på sjukhus, på uppvak, i sjukhuskläder. Hoppas ni dlipper sjukhuset snart och får vara hemma. Och att den där svullnaden försvinner så fort den bara kan!
    All världens styrkekramar till er!!

  2. Sänder er varma styrkekramar o må detta året dra åt
    pip-svängen i raketfart för er skull!
    Kramar

  3. Det finns ingen rättvisa i allt ni råkat ut för på kort tid. ❤️

  4. Vilket j*la år ni har haft, helt galet. Hoppas nu att han fortsätter att bli bättre så att de sista månaderna av året kan få vara helt händelslösa och utvilande. Kram på er alla tre. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation