Att gå igenom något utav det svåraste någonsin.

Jag hade inte tänkt skriva något förrän jag kom hem, , jag visste inte om jag skulle skriva om det alls… men nu på tisdagskvällen så ligger jag här, i en sjukhussäng och reflekterar över allt som hänt.
En hel del vet redan men för min egen del vill jag prata om det och kanske ge andra en chans till vetskap om missfall och hur man kan må och reagera. Jag tycker verkligen inte att missfall är något man ska tysta ner, för att prata om det kanske kan hjälpa någon annan.

Hoppsans hjärta slutade ticka runt vecka 10. Men min kropp har inte förstått det sedan jag gått in i vecka 13.
En abortion av foster görs oftast automatiskt av kroppen och dess natur.
Ibland kan man behöva tabletter som hjälper till.

Själv klarade inte min kropp det.
Klockan 04 på måndagsmorgonen vaknade jag med kraftig mensvärk som bara blev värre och det kändes som jag höll på att genomgå en förlossning. Jag skrek och hade panik samtidigt som Mats stod hjälplös och höll min hand medan Elias gång på gång frågade: hur ääää de mamman? Samtidigt som han borstade mitt hår.
Klockan 09 fick jag komma in akut på gyn där vi började med en morfinspruta i benet så jag kunde få slappna av och hämta kraft. Jag blödde redan då väldigt.
Jag fick tabletter i omgångar för att hjälpa kroppen med det som skulle ut, vid olika timmar, men det kändes inte som det gick. Första ultraljudet visade det sig att allt fanns kvar så det var fortsatta tabletter och inläggning med eget rum.
Det var jobbigt att få se lilla hoppsan som låg där. Helt still, utan något hjärta. Jag fick se det som var vårt barn, men som inte skulle bli.

Vid andra ultraljudet visade det sig att det inte heller kommit ut så jag fick en till spruta mot smärtan som började komma tillbaka. Då tror jag klockan var 17. Då började jag även bli svag av allt blod som forsade ut, som inte slutade.
När jag ställde mig upp försvann all kontakt med omvärlden och jag höll på att svimma.
Vid 19 hände det som vi väntade på men det bestämdes att jag skulle stanna kvar över natten för att få hjälp om jag behövde och eftersom jag var alldeles grå och utmattad.
När jag vaknade idag fick jag knappt ner benen från sängen och funderade på varför livet tog en sådan vändning…. Jag funderade på om jag någonsin skulle bli glad och pigg igen.
Man har en del tid till att fundera på saker när man är själv.

Åkte in på UL igen där det visade sig att inte allt var ute och jag fick därför åka in akut på operation.
Jag var orolig och ledsen eftersom jag kände mig ensammast i världen när de körde ner mig bland alla gångar, tårarna rann tyst och jag tänkte på min fina lilla familj som var någon helt annanstans och hur mycket jag saknade dem.
Väl på operation tog de hand om mig på ett fantastiskt sätt. Även om tårarna rann så fick de mig att känna mig lugn och fokuserad.
När jag väl blev sövd sov jag som en stock och jag minns bara att jag drömde något bra, för när jag vaknade 30 min senare så kände jag mig pigg och lyckligare än innan.
Jag fick komma tillbaka till mitt rum ganska snart efter uppvaket, där jag fick två påsar blod och världens godaste pannkakor.
Redan någon timme efter det nya blodet (tack gode för att det finns människor som lämnar blod) kände jag livet återvända och jag kunde gå på toaletten själv och konstatera att även blödningen blivit mindre. Den lyckan går inte att förklara…

Och här sitter jag nu, och saknar min familj och tänker på att jag förlorat ett barn som jag aldrig fick lära känna. Tårarna rinner ibland, men ändå känner jag mig stark över att genomgått det här. Stark och glad över att åter känna energin i kroppen.
Och jag har genomgått detta med så många; som min man som satt med mig hela måndagen och höll mig i hand när det var som mörkast och som är min klippa, inte bara nu utan i hela livet. Som även han går igenom en tragedi, en som inte bara förlorat ett barn utan även behövt vara stark när jag inte varit det. Som behövt ta allt på sina axlar.
Mina föräldrar avbröt sin husvagnsvecka för att komma hem och ta Elias och molly. Jag gråter av tacksamhet när jag skriver.
Min syster har skickat sms, ringt och peppar mig.
Alla mail, sms, meddelanden och andra telefonsamtal. Ni är så underbara och jag blir rörd till tårar över allt stöd vi fått och får.

Det finns så mycket mer att berätta just detaljmässigt, men det behåller jag för mig själv.
Vi lever iallafall, vi har blivit behandlade på bästa sätt och just nu måste bearbeta allt som hänt.
Så livet ser lite annorlunda ut just nu. Men jag (vi) är snart på benen igen.

Ta hand om varandra. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Och det man har, det har man nu.

15 Thoughts on “Att gå igenom något utav det svåraste någonsin.

  1. Åh vännen vad jag lider med dig! Och vad glad jag är för att du berättar och pratar om det. Jag förstår att det inte är något alla vill, men om fler gjorde det så skulle det bli mindre av ett tabu. För det är ju inget skamligt och det är inget ovanligt.
    Jag tänker på dig och på Mats och hoppas ni får läka fort!

  2. Camilla on 27 maj 2014 at 22:11 said:

    Japp, nu har jag gråtit.
    Igen.
    Otroligt stark och viktig text, på flera sätt!

  3. Emma on 27 maj 2014 at 22:17 said:

    Fina Kicki! Å hela din familj! Hoppas att du får komma hem snart å krama om din fina familj å känna den kärleken. Jag förstår att de är tungt, men hoppas att de hjälper dig att få prata om de, eller skriva! Vilket de oftast gör, glad att du delar med dig! All kärlek till er! ❤️

  4. Åsa on 27 maj 2014 at 22:17 said:

    All styrka till er. Men vad jag förstår av det lilla jag känner Mats genom ledare 600 så finns er styrka i er kärlek och respekt till varandra. Många kramar till er alla tre.

  5. Tuula on 27 maj 2014 at 22:19 said:

    Kicki…
    Tårarna bara rinner och rinner….är sååå ledsen för eran skull.
    Det smärtar oerhört både i hjärta och själ att läsa om det du gått igenom.
    Det gör ont. Samtidigt känner jag värme och glädje att du har många i din närhet som finns för dig och din fina lilla familj. Många många kramar och jag tänker på er alla!

  6. Tårarna rinner här också! Det är så starkt av dig att skriva om det. Den där sorgen som ingen förutom de som gått igenom det kan förstå. Jag tänker på er och är glad att du har sån underbar familj och vänner omkring dig som ställer upp och finns till hands!
    Varma kramar!!

  7. Ylva on 27 maj 2014 at 22:55 said:

    Fina, rara Kicki. Jag är så innerligt ledsen för er skull och tycker att du är så stark som berättar. Ett missfall borde inte vara tabu. Det borde inte vara locket på. Kanske gläntar du på det lite nu, genom att vara så öppen. Stor kram till dig och familjen.

  8. Agneta Ahlgrand on 28 maj 2014 at 6:19 said:

    Styrkekram till dig och din familj! Tänker på er!

  9. Therese on 28 maj 2014 at 6:29 said:

    Fina du, så stark. Vilken resa. Gråter så tårarna sprutar när jag skriver detta. Kramar

  10. Jag gick ju igenom exakt samma sak som du vet; vecka tio eller elva trodde dom att hjärtat slutat slå och jag var i vecka 13.. Men mig la dom inte in, och gav inga piller – för det var helg. Så jag fick reda på att jag bar ngt dött och sen fick jag åka hem och hoppas att det skulle komma ut av sig själv. Det tog dagar. Sen när jag väl blödde så var det så kraftigt att jag hade Buses blöjor på mig och blodtrycket föll och jag skakade som om jag hade anfall. Men nej, det där fick jag klara själv. En vecka efter såg dom på UL att allt ännu inte var ute, men nej – då skulle jag vänta ännu längre. De två veckorna var de värsta, och jag hade hoppats att de skulle tagit och skrapat mig på en gång. För för mig var det värsta att VETA att jag bar ett foster som var dött och att ingen gjorde något åt det. Oc där ska man som kvinna få välja, men den möjligheten fick aldrig jag.

    Fi fan.

    • Fy fan säger jag bara.
      Ja, att bära på något som är dött är det värsta.
      Jag blev inte heller skrapad på en gång eftersom det tydligen finns risker med det när man är längre gången än vecka 7, vad jag fick förklarat för mig.
      Jag skulle egentligen med väntat 1-2 veckor innan återbesök, men ”tack” vare att jag hade så ont, sånna kramper och anfall så tog de mig på allvarligt en gång.
      Sjukvården här i Borås har varit helt fantastisk.

      Stor kram!

  11. Emelie on 28 maj 2014 at 8:23 said:

    Så himla sorligt!

  12. Emelie on 28 maj 2014 at 8:27 said:

    Resten av texten kom inte med ser det ut som..
    Så himla sorligt! För några månader fick en vän till mig också missfall. Att se hur hon mådde då har fått mig att ta tillvara på varje tillfälle i livet. Det kan vända så himla snabbt.
    Ta hand om varandra och tack för att du delar med dig av din händelse!

    Kram Emelie

  13. Anna Krantz on 28 maj 2014 at 9:12 said:

    <3

  14. Så himla sorgligt! Jag beklagar verkligen <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation