Jag var gravid. Jag är inte det längre.

DSC_0231Huvudet är tungt. Kroppen känns tom.
Känslorna är på utsidan och hjärtat försöker sortera dagens händelse.
Jag var gravid.
Jag är inte det längre.

Någonstans på vägen har den lilla hoppsan slutat växa och hjärtat stannade. Sådär som det gör på riktigt små små liv som det inte står rätt till. Naturen sätter stopp och man har ingenting att säga till om, ingenting man kunde gjort annorlunda.
Bra på alla sätt egentligen att kroppen klarar att göra så, men inte mindre sorgligt för det.
Tanken har flugit förbi mig de senaste dagarna eftersom jag känt mig annorlunda.
Tanken blev allvarlig igår när jag började blöda.
Och jag förstod till 110% idag när jag låg på britsen och läkaren inte ens yppade ett litet hmmm... medan hon undersökte mig  efter att ha suttit och väntat 3 timmar på akuten. Det kändes som världens längsta minuter och jag såg Mats blev mer och mer uppgiven, innan läkaren till slut sade: Jag ser ett foster, men inga hjärtslag.
Och där var det över.
Alla känslor som kunde sköljde över Mats ansikte.
Jag granskade honom noga genom mina tårfyllda ögon och jag såg verkligen hur det sista hoppet lämnade honom, där och då, för om det var någon som hade en gnutta hopp, så var det han.
Läkaren förklarade mer eller mindre vad som händer härnäst, men jag höll på att få panik och försökte skynda mig ut från det lilla rummet där vi för nästan exakt 3 år sedan fick se Elias första gången då vi med trodde jag fått missfall men då jag ”bara” fått njursten.

Resten av dagen kommer jag inte så mycket ihåg av förutom när vi hämtade Elias & Molly hos min syster (tack för att ni kunde ställa upp så fort) där han leende hälsade oss välkomna och lekte vidare med allt som att ingenting hänt.
Och det är just det, för vilken innerlig tur vi har som har just honom, som håller oss uppe, som inte låter oss ha tid att verkligen grotta ner oss i känslor utan håller oss över ytan och får oss att skratta med äkta kärlek trots allting som hänt.

Ikväll sätter vi livet på paus och andas och låter oss vara ledsna och sakna det som aldrig blev verklighet.

Krama om era nära och kära. Det är de som räknas när det stormar.

9 Thoughts on “Jag var gravid. Jag är inte det längre.

  1. Jag har tänkt på er hela dagen med en klump i magen, jag känner med er. Det måste vara bland det svåraste att gå igenom i en människas liv. Stora kramar till dig och Mats. <3

  2. Det är fruktansvärt jobbigt med missfall. Går inte förklara med ord smärtan (psykiskt) man känner o jag känner verkligen med er.
    Själv upplevt smärtan.

    Bra att ni tar en paus o bara andas o kramar om varann.

    Många varma kramar till er o härligt att lille E hjälper er på vägen

  3. Verkligen ledsen för ett skull. Men någonstans är kroppen fantastisk o gör så att du mesta bör bra när du kommer ut, något vart fel…(fy vad jag låter präktig o förnuftig. ?. Inte alls vad man vill höra).

    Ta hand om er, tänker på er. Och tänket även på hur fin er Elias är, kramar

  4. Åh Kicki, så otroligt smärtsamt att läsa. Jag beklagar så er sorg men gläds åt att Elias ger er precis den kärleken ni behöver ❤️

  5. Är så ledsen för er och hoppas att ni på nåt vis repar er fort. Men förstår att måste vara vidrigt. ❤️❤️❤️

  6. Marika Lindberg on 25 maj 2014 at 22:44 said:

    Underbara du ❤️jag vet hur du känner. Tillåt dig/er att vara ledsna och bearbeta sorgen. Många glömmer pappan men mina tankar går till er båda. Ta hand om varandra och pussa en extra gång på finaste Elias

  7. Jag är så ledsen för er skull!! Jag kan inte ens försöka förstå vad ni går igenom! Ta hand om varandra. All kärlek /Hanna

  8. Helena on 26 maj 2014 at 16:20 said:

    Sänder många kramar till er

  9. wow! vad stark du är! jag skickar massvis med systerliga kramar till dig! <3!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation