Att komma underfund med hur ens hund fungerar.

Kanske är det rasen, kanske är det Molly men givetvis är det en del stor del av mig. Den där delen med träning som inte riktigt blev som jag hade tänkt. Jag har länge klickertränat i min hundträning, och sett den lilla dosan som ett mycket bra hjälpmedel. Att se det där lilla ljuset tändas i ansiktet på hunden när den förstår. Hur den letar lösningar för att få sin belöning. Tills jag mötte Molly.
Jag har aldrig sett henne som en smart hund, eller en hund som är klickerklok. I början tänkte jag att det bara var en tillfällighet. Hon var inte så klickertränad att hon förstod vad som skulle göras. Otaliga gånger har jag tränat in klicket, vi har provat vad man kan göra med en låda och alla de där testerna och proverna som ska få hunden att tänka själv, att lära sig shejping, som ska få hunden att förstå att klicket betyder ”bra, fortsätt så, du är på rätt väg, här kommer belöning”… Det har inte riktigt varit så enkelt med Molly. Vi har haft viss framgång, men det har suttit långt inne och ändå har det inte blivit den där glädjen jag önskat mig i träningen. Varken från henne eller från mig. Jag skulle kunna dra en rak linje och säga att varenda gång (i snitt) som vi plockat fram dosan, så har det inneburit förvirring för henne. Som detta med att backa. Vi har försökt träna detta i flertalet månader. Med klicker. Utan ett enda framsteg.
Tar hon ett litet litet uns av steg bakåt och jag klickar så går hon över och försöker med ett annat trick. Hon börjar morra. Eller lägger sig ner. Går iväg och fryser nosen. Tar paus. Väntar. Hon lägger sig ner, sätter sig.  Jag provar olika belöningspositioner, jag provar samma positioner. Lockar eller är helt tyst. I flera månader.
Och tar vi något annat trick, så är det samma sak. Först visar hon en liten tillstymmelse till att göra rätt, klick-godis. Sedan går hon vidare till nästa trick och på något sätt ”glömmer av” vad det är som hon ska göra. Vad hon gjorde för att få belöningen. Och väntar jag ut henne så drar hon hela harangen, och sedan blir hon/jag frustrerad och det slutar i pannkaka. Då tänker säkert ni ”Då har du haft för stora krav på träningen, du har gått för fort fram… Då vet hon inte vad klicket betyder” Nej, hon vet ju uppenbarligen inte vad klicket betyder. Men hur lång tid ska man behöva kämpa med ”enkla” saker? Vad är värt att lägga energi på under den lilla tid man har ihop egentligen? Jag kan säga att oavsett vad jag gjort, så har dosan inneburit ”bryt för detta, nu tar vi nästa roliga trick”. Och det har gjort mig ordentligt less på sammanbandet mellan mig och hunden. Att inte känna att vi går framåt eller få enkla trick framåt. Träningsbandet. Det som är väldigt viktigt för mig och som jag vill ha för att kunna ha ett kul och roligt förhållande med min hund.
Jag skulle nog lätt kunna hitta en stor tofs med  gråa hår över detta.

För någon dag sedan så gick det upp ett ljus för mig. Jag hittade inte klickerdosan (även om den uppenbarligen låg mitt framför ögonen på mig) och började redan där känna frustration över att det skulle gå dåligt. Men å andra sidan, hur tränade man hund innan man hade en plastig sak i handen? Jag skulle prova. Jag ville nämligen stänga av tv:n och ägna mig åt något annat än de förfärliga saker som händer i världen.
Så jag körde helt enkelt klickerträning utan dosa. Antingen lade jag till ett litet lugnt ”bra” när hon gjorde rätt, eller så kom helt enkelt belöningen utan ett ord. Och herregud vilket genombrott! Helt plötsligt förstod hon på en gång vad jag ville, vad det var hon kunde tänkas göra. Ordet ”bra” är något hon uppenbarligen förstår, och belöning vet hon med är något bra 😉
Och på två tillfällen (igår och idag) har vi gjort framsteg i backandet. Dvs, hon kan flytta fyra tassar bakåt och sedan få belöning. Helt plötsligt såg jag ljuset i henne, men utan att jag behövde använda ljudklicket. Hennes svans började på EN GÅNG vifta, och jag såg glädje och passion i hennes ögon. Hon hade skoj, hon förstod. Dessutom provade jag att enbart belöna henne med röst, för att få henne att komma längre i ”tänket” utan godisbelöning och hon släppte inte sin uppgift för 5 öre utan fortsatte kämpa bakåt. Jag kunde med andra ord trycka henne längre och längre i hennes uppgift för att få success in my progress.
Det har aldrig ens fallit mig in att prova utan även om jag vet flertalet som tränar så. Det har aldrig fallt mig in att träna grunder m.m. utan. Varför? Jag har varit för inrutad på vad som borde fungera istället för att tänka utanför lådan… 😉
Och jag måste säga att denna väg är jag ordentligt sugen att prova på. Jag menar, det har uppenbarligen fungerat skitbra på hundmöten, så varför skulle det inte fungera i resten av träningen. Klicket känns mer som en störande del i Mollys träning nu när jag helt plötsligt insett vad som kan fungera. Det börjar bildas en liten liten uns av passion i mitt huvud för tillfället när jag skriver inlägget. Jag vill inte säga att klickerdosan är något dåligt, absolut inte, men dosan kanske inte fungerar för alla och då tänker jag både för hund och för förare. Jag är villig att prova utan.
Det känns som en bra, ny stig, att gå på för att komma till den väg vi eftersöker. Jag ska iallafall utforska den. Nu ska vi sätta backandet lite mer, sedan prova något annat trick och se om vi får något genombrott. Nästa gång jag får tag på kantareller ska jag även se om vi kan utvecklas där. Och därefter börjar sätta igång träningen lite mer. Jag lovar, mer redovisning kommer. Tjoohooo, nu sprudlar det av lyckliga och braiga tankar, trots att dagen är grå och blek.

Kontentan av dagens första träningspass och bloggeri:
Jag har en klickerklok hund, däremot inte en klickerdose-klok hund.

3 Thoughts on “Att komma underfund med hur ens hund fungerar.

  1. Haha, jag har gjort precis tvärtom – aldrig kört klicker med Uzie eftersom hon blir så blockerad på belöningen (godis). Men nu har jag köpt en och hoppas på framsteg i framför allt fotgåendet, även om hoppet inte är så stort. 🙄
    Vi håller också på med ”backa”, Uzie backar gärna och sätter sig efter varje steg. Ser skitdumt ut. 😆
    Kul att det går bra för er. 🙂

  2. Väldigt intressant inlägg! Klickerträning handlar ju precis som du skriver inte så mycket om dosan som om sättet att träna.

  3. Härligt med framsteg i eran träning! Du borde gå en kurs för Eva Bodenfäldt, eller åka på en föreläsning med henne om du får chansen. Hon är kanon i sitt tänk, då hon är mer fysisk med sina hundar och jobbar mycket med rösten. Hon säger att klicken i all ära, men risken är att man blir för ”mekanisk” i sin hundträning och glömmer bort den sociala biten med sin hund. Hon jobbar mycket med smekningar och att viska: Bra! Vad du är duktigt! till hunden. Dock jobbar hon med detta som störningar, att hunden inte skall lägga av att arbeta om någon säger bra 🙂 Men även att hon har det som belöning, då det är det ända sättet att belöna sin hund tex på lydnadsplanen där synliga belöningar inte är tillåtet…men rösten har du alltid med dig! Kämpa på och var inte rädd för att ”testa” nya träningssätt, vi har ju tränat hund innan klickern uppfanns 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation