Om man skulle ta och sparka igång denna sida igen?

Jag vet inte om det där med att blogga är någonting för mig nu för tiden.
Att vara tvåbarnsmamma, heltidsarbetande och samtidigt få vara mig själv är krävande, även om det är kul på annorlunda sätt.
Efter att jag kom hem från Lissabon har allt gått i ett och jag har inte riktigt hängt med i svängarna från dag till dag.

Jag jobbar en hel del, att ha en karriär har aldrig varit något jag varit speciellt intresserad av. Eller rättar sagt, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag vill, men nu börjar det klarna lite. Min chef har verkligen hjälpt mig att utvecklas, han har berömt mig när det behövts och han har skällt på mig när jag varit tankspridd och oorganiserad.
Att driva saker framåt har blivit en del av mitt liv, jag som alltid varit den som bara startat projekt men aldrig slutföljt dem.
Jag försöker använda mig av det jag lär mig i jobbet även på hemmaplan, men jag är ack så mycket mer slarvig med mig. Tyvärr.
Men men, det kommer säkert det med.
Jag har inte varit ute på promenad alls de senaste månaderna i princip, jag orkar inte. Huvudet är helt slut.
När 2 veckors semester börjar klockan 16.30 på fredag så tänker jag att det får bli ändring på det.
Min kropp gör ont, jag har några extrakilon som skaver och min hållning är värre än en säck potatis.
Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vart jag ska börja bara.

Jag har börjat fotografera igen lite smått, främst åt andra dock.
Te.x ett nystartat skomärke, balfotografering (där jag lyckades tapetsera hela min rumpa i ett stort bilduppslag i BT), jag har träffat brudpar som jag ska föreviga i juli och jag blir lika spänd och nervös för varje gång någon vill att jag ska hjälpa dem med något. Lilla jag.
Skrämmande och spännande på samma gång.
Jag ger dem bara bilder hur jag ser världen, hur mina ögon uppfattar omgivningarna. Det finns inget rätt eller fel i mina bilder, det är så jag gör det liksom.

Annars försöker vi tillbringa tid som familj (som t.ex. att vara nere på stan på nationaldagen och bada i vattnet vid Orangeriet) och få livet att fortsätta rulla och hitta den tråkiga men ack så viktiga balansen för oss alla.

Dagen innan Mats fyllde 38 år blev han friskskriven från psykologen och räknas numera som ”frisk”.
Han kommer troligtvis fortsätta att äta medicin resten av livet, men det rör mig inte i ryggen, så länge han fungerar som han gör nu. Han skrattar med hela hjärtat, rör sig på ett annat sätt, och även om han är gråhårig i skägget så han inte längre grå i ansikte och själ; tvärt om.
Du gjorde det älskling, trots att jag hade många och långa perioder där jag inte ens hade en gnutta hopp.
Glädjetårar rullar ner för mina kinder när jag skriver detta.
Eller regndroppar som Elias kallade det häromdagen, så vackert och mycket mer beskrivande än jag någonsin hade kunnat komma på.

Elias förresten.
Som ni förstår har Elias gått från att vara en lill-pojk till en lång, klok kille som ställer de där ”varför”-frågorna för att han vill veta grunden till allt.
Igår t.ex. blev vi vittne till en bilolycka, och han var nyfiken på vad som orsakat det.
Hade någon tittat på sin telefon, hade någon suttit och dröm, hade den som körde somnat?
Det är en väldigt och oerhört smart kille, som lägger ihop det mesta, samtidigt som han är ordentligt busig och testar både gränser och tålamod.
Mitt tålamod har aldrig varit speciellt välfyllt, men man lär sig allt eftersom.

Ikväll ville han stanna uppe lite längre än lillebror, han ville titta på Sommarlov på läsplattan och äta popcorn. Och vem kan säga nej till det? Medan P somnade på ovanvåningen satt Elias nydushad i soffan och mös med sin mamma.
Mitt hjärta slog lite extra då.
För Elias har alltid Mats varit den viktiga men sedan jag kom tillbaka från Portugal så har vi skapat ett helt annat band med varandra, och jag älskar det.

Och Philip då?
Den väldigt fartfyllda lillebrorn har helt plötsligt hittat sin plats i familjen, han kramas, pussas, påpekar rutiner. Han är minst lika fascinerad av tåg som sin storebror var i samma ålder och nåde den som tar hans elektriska tåg ifrån honom. Han är otroligt charmig, är lika oblyg som resten av grabbarna i familjen B, och skrattar högt åt nysningar och andra kroppsljud. Bästa humorn med andra ord.
Och en hunger som aldrig sinar.
På förskolan får jag rapporter om att han ibland till och med puttar bort andra barn när det är fruktstund.

Ja, det blev visst en bra familj av oss med, och nu har vi resten av livet att fortsätta med.
Tillsammans med en frisk pappa som nockade hjärnspökena totalt. 

One Thought on “Om man skulle ta och sparka igång denna sida igen?

  1. Therese on 17 juni 2017 at 21:57 said:

    Ett inlägg fyllt m kärlek 💕

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation