Vissen och levande på samma gång.

DSC_3312Konstigt hur man kan känna sig slutkörd men ändå så levande på samma gång.
Lille P har matvägrat i några dagar, vilket är väldigt olikt honom och inatt blev han ganska dålig så jag har varit vaken större delen av dygnet. Och ändå är jag någorlunda pigg, ungefär som om den där supermamma-kraften kickar in när barnen är sjuka och jag blir extra stark. Det är en ganska häftig känsla att känna, eftersom jag i vanliga fall inte är den där ”mamman” som många andra är.

Så vad har hänt sedan sist?
Jag blev i  början av förra veckan utsedd till månadens medarbetare i hela Europa på jobbet, en otroligt ärofylld vinst med tillhörande fina tavla med en nominering värd all sin vikt i guld, vackra blommor och en ny Fitbit Charge 2! Jag blev chockad och så glad att jag var tyst hela eftermiddagen och bara gick runt och log, och jag ler varenda gång jag ser tavlan med utmärkelsen på min plats. Det pirrar till i magen varenda gång att lilla jag gör skillnad i något jag är driven för. Det är nog det bästa inom karriärsvängen som hänt mig, på länge!

Har även varit och ordnat mitt pass inför Portugal som kommer närmare och närmare, jag hämtade ut det igår.
Det bestämdes att jag ska vara nere i 2 veckor, för att täcka upp både floorwalking, produktutbildningar och se till så allt går rätt till. Känns givetvis HELT galet att jag ska flyga dit själv, bo där själv och spendera tid där själv. Jag har aldrig varit borta så länge hemifrån och självklart inte så långt borta från mina små. En spännande men ändå nervös känsla.
Imorgon skulle vi egentligen åkt barnfria till Ullared, för att handla sommarkläder till mig inför resan (tydligen runt 25 grader där i maj) bara jag & M, men nu när P blev sjuk så fick vi ställa in det.
Att få till den där barnfria tiden utanför hemmet är jättekrånglig, så jag hoppas vi får till en sån eftermiddag snart istället.

Jag och M har avslutat vår samtalsterapi ihop, och det har varit en väldigt utvecklande period för oss båda. Från att eventuellt velat separera så ville vi båda reparera och fortsätta tillsammans. Att M är nära att bli friskförklarad från sin depression gör inte saken sämre, och jag njuter av att vara vi just nu och att vi har ett härligt och fungerande ekorrhjul som rullar på.
Det är det allra viktigaste för mig; att ha en vardag som man klarar av och som man kan njuta av, istället för blommor, presenter och överraskningar (även om jag givetvis inte tackar nej till det heller).
Det har tagit tid, det har satt sina spår och man har lärt sig mycket på vägen, men det fick det vara värt.
Jag brukar skoja om det, att jag ser så mycket äldre ut med rynkor m.m, men det är ju givetvis sanning.
Sorg, elände och oro sätter sina spår, både på insidan och på utsidan, ingen raketforskning precis.
Det allra häftigaste är att man kan läka och bara få lite ärr, och att man kan gå vidare och leva.

Nu ska jag försöka få i mig lite kaffe och njuta av vårsolen. Den är så välkommen!tom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation