Att säga hej ifrån allt roligt!

DSC_2944 DSC_3018 DSC_3027 DSC_3139 DSC_3158 DSC_3206 DSC_3235 DSC_3238 DSC_3270Oj, vad det var längesedan jag bloggade.
Det finns inget ursäktande mer än att jag inte finner det speciellt roligt att skriva, den gamla kreativiteten är som bortflugen efter ett ganska jobbigt halvår, men jag hoppas givetvis den ska hitta tillbaka någon gång. Alla i familjen mår bra och livet går just nu åt till att jobba, skjutsa och hämta grabbarna på dagis, laga mat och umgås och utnyttja den lilla tid vi har till varandra på ett eller annat sätt.
På jobbet är det ganska hektiskt, eller ja, kanske inte i kundtjänstmått, men mina arbetsuppgifter har gått i ett. Ni ser ett litet axplock här, först var det alla hjärtans dag, där vi pyntade våningen med hjärtan.
Sedan har vi haft European Customer Center award där vi drack fejk-bubbel, åt sallad från Orion och var med på videolänk i England ifall vi kammade hem några priser (vilket vi givetvis gjorde). Och förra veckan avslutades med en bake off, där jag gick all in med en tårta fylld med vit choklad-ganache med passionsfyllning samt kolagrädde. Jag kämpade mig till en första plats och vann hela tävlingen, trots att konkurrensen var hård med diverse cupcakes och vaniljhjärtan i långpanna (SÅ GOTT!).
Jag har även tagit över ett stort projekt och i maj (?) åker jag till Portugal och jobbar ett längre tag med att utbilda personer i rutiner.
Igår befann jag mig därför på polisstationen och beställde ett nytt pass, sjukt smidigt och enkelt nu för tiden.

Tiden springer med andra ord gräsligt fort och innan jag kan säga okelidokeli så är säkerligen maj här och jag åker på min första utlandsresa HELT själv, utan grabbar och utan kompisar.
Jag försöker lära mig att det inte längre finns någonting som heter ”Innanför boxen” utan det är bara huvudet som skapar det själv, och man kan göra precis allt man tänker att man ska.
Tufft det där med hur huvudet kan sätta sina gränser… Skicklighet att jag själv tänker att jag kan göra detta, precis som någon annan.
*muskler i hjärnan*

Ja. Vet inte när vi ses igen, men jag inser just nu att jag älskar att skriva.
Så kanske dröjer det inte allt för länge. tom

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation