Monthly Archives: juni 2017

You are browsing the site archives by month.

Att ha midsommar och massor med valpar.

Och så blev det midsommar. Enligt tradition var vi i Hedared, dock hos mamma och pappa denna gången. Förra året byggde de en inglasad altan, så de hade dukat upp alla möjliga läckerheter när vi anlände vid lunch. Det åts sill, chili-brie, färskpotatis, gräddfil, Jennies fantastiska köttbullar, gott bröd och olika röror. Philip lekte mest med sitt tåg och vi testade även vad som händer om man stoppar ner en Mentos i en Cola Zero-flaska. Det blev en ganska kraftig reaktion och det sprutade Cola lite här och var. Vid 15 åkte vi till Sandhult där vi firade midsommar i ösregn, Elias tog lotter för alldeles för mycket pengar och vi fikade hembakade kanelbullar och drack kaffe. Nytt för i år var ju att familjen Svensson-Svensson fått en ny familjemedlem, lilla Roffe, som jag gick och bar på medan de andra var inomhus och fikade. Han har redan snärjt mitt hjärta, han är så liten, så cool och framför allt framåt. Älskar hur positiv och lugn han är i nya miljöer. Hur söt kan man vara egentligen?
Efter Sandhult blev det ännu mer fika, jordgubbarna som jag varit på Ica Maxi och köpt alldeles för tidigt på morgonen skulle avnjutas. Jag hade även passat på att baka en vitchoklad-cheesecake (ni vet, en sån man gräddar i ugnen istället för att frysa in) och den var sååååå god. Gjort den en gång innan till jobbet, och då slukades den på bara några minuter. Jag var tvungen att ta två bitar denna gången, så god var den. Och medans kvällen kröp närmre drack vi lite bubbligt vin, skrattade åt alla-barnen-skämt och njöt av att kunna sitta inne fast ändå ute med tanke på mammas altan.
Hedared på midsommar, precis som det ska vara.

Annars har det inte hänt så mycket mer denna helgen; vi har mest slappat och bara varit. Egentligen kliar det i mig av irritation av att inte göra något, men eftersom vi har semester så försöker jag acceptera att det är lugnt tempo som gäller, framför allt när det verkligen ÖSER ner regn utanför…

Enda som jag orkat göra är idag är att titta på polisen som hämtat en cykel hos oss som vi hittade på Kransmossen häromdagen (Elias var eld och lågor, han fick hjälpa till att ta anmälan och slå på sirenerna på polisbilen!) och träffa min vän Nadia som även hon skaffat sig en valp, dock en Aussie-valp.
Det finns verkligen inget finare än en aussie-valp och om några år hoppas jag att jag faktiskt har möjlighet att skaffa mig en egen igen. Det drar liksom lite i tarmen igen, även om det dröjer länge.

Här är Humla, O´Mullan´s Elected Ice Cream:Det finns verkligen ingenting som är sötare än valpar, och framför allt aussie-valpar.
Japp, det var lite av vår midsommarhelg.
Imorgon åker M till Stockholm för lite fackligt arbete och jag och barnen fortsätter att ha lite sommarlov.

Den där modiga killen…

I helgen var det cykeltävling på Kransmossen och vi gick dit hela familjen.
När vi gått/cyklat runt och tittat på olika hinder de skulle ta sig igenom, så träffade vi på en funktionär som berättade att de var några stycken som träffades på tisdagar och hade träning på Kransmossen för både vuxna och barn. Elias nappade på en gång och har pratat om det sedan dess.
Och vad är det idag?
Jo, det är tisdag, så klockan 18 var vi på Kransmossen för att prova på lite mer krävande cykling för Elias. Han blev indelad i den gröna gruppen, nybörjargruppen och de började med att cykla runt på cykelhinderbanan. Med mysbyxor och solglasögon kämpade han på, han var ganska modig jämfört med hur han brukar vara och blev lite stärkt i att faktiskt kunna cykla bättre och bättre. Vi kämpade (läs Mats, han har gjort allt för Elias och hans cyklande) väldigt mycket med att lära Elias tro på sin balans förra året, och det sitter som tur i fortfarande. Det är så häftigt att se honom utvecklas och klara saker han inte tror han klarar.
Visserligen sitter mitt mammahjärta uppe i halsgropen, och ibland måste jag både kväva den där ”neeeeeeeej-du-kaaaaan-inte”-känslan som bubblar inom mig och titta bort för att inte hindra honom.
Det är svårt för mig, jättesvårt.
Och ibland måste jag skrika lite tyst när han är längre bort, för att han inte ska bli påverkad, men för att jag ändå ska få ut de där panikkänslorna som kryper i mig.
Men där hamnade han iallafall, i nybörjargruppen för terrängcykling och han fick prova på både de tuffare hindren på banan men även en hel del terrängcykling.
Min modiga kille.
Philip däremot var alldeles lagom (eller alldeles för mycket) trött och ingenting hjälpte. Jag fick bära på honom större delen av timmen vi var där, och trots det så dög ingenting. Det är även det en ganska tuff sak med föräldraskapet, när man inte kan uppfylla båda barnens viljor samtidigt, utan någon utav dem ofta måste stå tillbaka. P är väldigt känslig med sömn, måste fortfarande sova runt 2 ggr här hemma och måste somna runt 19 på kvällarna för att inte bryta ihop totalt. Så han bröt ihop några ggr idag, fullt förståeligt.

Men vi har ju semester, och bara det gör att man har en extra gnutta tålamod.
All tid i världen.

Om man skulle ta och sparka igång denna sida igen?

Jag vet inte om det där med att blogga är någonting för mig nu för tiden.
Att vara tvåbarnsmamma, heltidsarbetande och samtidigt få vara mig själv är krävande, även om det är kul på annorlunda sätt.
Efter att jag kom hem från Lissabon har allt gått i ett och jag har inte riktigt hängt med i svängarna från dag till dag.

Jag jobbar en hel del, att ha en karriär har aldrig varit något jag varit speciellt intresserad av. Eller rättar sagt, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag vill, men nu börjar det klarna lite. Min chef har verkligen hjälpt mig att utvecklas, han har berömt mig när det behövts och han har skällt på mig när jag varit tankspridd och oorganiserad.
Att driva saker framåt har blivit en del av mitt liv, jag som alltid varit den som bara startat projekt men aldrig slutföljt dem.
Jag försöker använda mig av det jag lär mig i jobbet även på hemmaplan, men jag är ack så mycket mer slarvig med mig. Tyvärr.
Men men, det kommer säkert det med.
Jag har inte varit ute på promenad alls de senaste månaderna i princip, jag orkar inte. Huvudet är helt slut.
När 2 veckors semester börjar klockan 16.30 på fredag så tänker jag att det får bli ändring på det.
Min kropp gör ont, jag har några extrakilon som skaver och min hållning är värre än en säck potatis.
Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vart jag ska börja bara.

Jag har börjat fotografera igen lite smått, främst åt andra dock.
Te.x ett nystartat skomärke, balfotografering (där jag lyckades tapetsera hela min rumpa i ett stort bilduppslag i BT), jag har träffat brudpar som jag ska föreviga i juli och jag blir lika spänd och nervös för varje gång någon vill att jag ska hjälpa dem med något. Lilla jag.
Skrämmande och spännande på samma gång.
Jag ger dem bara bilder hur jag ser världen, hur mina ögon uppfattar omgivningarna. Det finns inget rätt eller fel i mina bilder, det är så jag gör det liksom.

Annars försöker vi tillbringa tid som familj (som t.ex. att vara nere på stan på nationaldagen och bada i vattnet vid Orangeriet) och få livet att fortsätta rulla och hitta den tråkiga men ack så viktiga balansen för oss alla.

Dagen innan Mats fyllde 38 år blev han friskskriven från psykologen och räknas numera som ”frisk”.
Han kommer troligtvis fortsätta att äta medicin resten av livet, men det rör mig inte i ryggen, så länge han fungerar som han gör nu. Han skrattar med hela hjärtat, rör sig på ett annat sätt, och även om han är gråhårig i skägget så han inte längre grå i ansikte och själ; tvärt om.
Du gjorde det älskling, trots att jag hade många och långa perioder där jag inte ens hade en gnutta hopp.
Glädjetårar rullar ner för mina kinder när jag skriver detta.
Eller regndroppar som Elias kallade det häromdagen, så vackert och mycket mer beskrivande än jag någonsin hade kunnat komma på.

Elias förresten.
Som ni förstår har Elias gått från att vara en lill-pojk till en lång, klok kille som ställer de där ”varför”-frågorna för att han vill veta grunden till allt.
Igår t.ex. blev vi vittne till en bilolycka, och han var nyfiken på vad som orsakat det.
Hade någon tittat på sin telefon, hade någon suttit och dröm, hade den som körde somnat?
Det är en väldigt och oerhört smart kille, som lägger ihop det mesta, samtidigt som han är ordentligt busig och testar både gränser och tålamod.
Mitt tålamod har aldrig varit speciellt välfyllt, men man lär sig allt eftersom.

Ikväll ville han stanna uppe lite längre än lillebror, han ville titta på Sommarlov på läsplattan och äta popcorn. Och vem kan säga nej till det? Medan P somnade på ovanvåningen satt Elias nydushad i soffan och mös med sin mamma.
Mitt hjärta slog lite extra då.
För Elias har alltid Mats varit den viktiga men sedan jag kom tillbaka från Portugal så har vi skapat ett helt annat band med varandra, och jag älskar det.

Och Philip då?
Den väldigt fartfyllda lillebrorn har helt plötsligt hittat sin plats i familjen, han kramas, pussas, påpekar rutiner. Han är minst lika fascinerad av tåg som sin storebror var i samma ålder och nåde den som tar hans elektriska tåg ifrån honom. Han är otroligt charmig, är lika oblyg som resten av grabbarna i familjen B, och skrattar högt åt nysningar och andra kroppsljud. Bästa humorn med andra ord.
Och en hunger som aldrig sinar.
På förskolan får jag rapporter om att han ibland till och med puttar bort andra barn när det är fruktstund.

Ja, det blev visst en bra familj av oss med, och nu har vi resten av livet att fortsätta med.
Tillsammans med en frisk pappa som nockade hjärnspökena totalt.