Monthly Archives: december 2015

You are browsing the site archives by month.

3 mammor, 3 hundar och 5 barn.

DSC_1122Idag samlades skaran igen.
Vi tre olika människor som följt varandra i livet till och från sedan säkerligen 10 år tillbaka.
Linda, Therese och jag.
Vi träffades genom hundintresset någon gång när de båda flyttade till Borås, och vi åkte på agilitytävling ihop, när jag sprang runt med den där lilla sötkorven Nelly som alltid rev minst ett hinder på varje bana.
Linda & Therese (den sistnämnda träffar jag nästan varje vecka) har även varit mitt stora stöd med Molly när hon fanns, och det var Linda som skickade annonsen till mig om Molly som omplacering för 7 år sedan.

7 år senare så hänger en del av hundarna fortfarande med i livet. Vi har alla barn och vi brottas alla med olika hinder som livet slänger framför fötterna på oss. Och man borde ju egentligen tycka att man borde ses oftare, men livet kommer alltid emellan.
Fast inte idag!DSC_1123 DSC_1132 DSC_1136 DSC_1145Så vi tog alla barnen och hundarna och gick till Kransmossen och matade ankorna.
P fick sin 3-måanders-spruta igår och var febrig inatt och fortfarande lite imorse, så han sov gott ett tag iallafall.
E är visserligen väldigt söt, som alltid, men han är inne i värsta trotsåldern just nu, vilket i princip alla barn går igenom mer eller mindre…
Jag tror dock jag kan räkna 100 nya gråa hårstrån på mitt huvud, som uppkommit bara idag.
Vissa dagar är denna mammans tålamod inte speciellt långt, och idag var en sån dag.
Men givetvis så blev det en mysig promenad, och efterföljande fikastund hemma i lådhuset med värmande dryck.

Och när sällskapet åkt hem började jag sätta igång med morgondagens bestyr.
Den där blonda lilla killen i familjen fyller hela 4 år, så jag har bakat tårta, kokat ägg, kokat rödbetor, städat toaletten på nedervåningen och
dukat lite halvfult i mörkret. Vi ska bjuda familjen på frunch imorgon, och givetvis så kan vi inte vara sämre än alla andra år.
4 år imorgon.
Vår store, lille kille!tom

Att ha köpt en riktig kaffebryggare.

DSC_1103Jag älskar kaffe.
Mats älskar kaffe.
Och de flesta besökare vi har älskar kaffe.
Skrev häromdagen att vi köpt en egen julklapp till oss och vi bestämde oss för att lägga pengar på något hållbart, något som vi vet är bra.
Stackars kaffekokaren som vi fick 2009 när vi flyttade till Hedared hade i princip gjort sitt, så det fick därför bli en ny.
Moccamaster, Kaffebryggarnas Rolls Royce.

Så nu på morgonen sitter jag här och njuter.
Kaffe, mmmm.
Stör mig inte…tom

I snön med måndagssällskapet.

DSC_1026Inatt när jag var uppe och ammade så blev jag förvånad. Det snöade igen.
Jag har väl aldrig riktigt varit så förtjust i snö egentligen, inte som han jag är gift med, men då E tycker det är så fascinerande, så kan jag inte låta bli att njuta jag med. Och eftersom vårt måndags-sällskap inte hade några jul-bestyr längre, så var det givet att dagen idag skulle spenderas ute med en snowracer, i en snöig backe. Vi blev dessutom till och från serverade sol. Det var ljuvligt!DSC_1009DSC_1021 DSC_1042 DSC_1089De båda E:na turades om att köra ner för backen och ibland hände det att de ”råkade” ramla med snowracern. Som tur var så var det en pytteliten backe, men lång nog för att få upp lagom fart utan att det ska skrika i mitt mammahjärta. När E till och med ville att jag skulle åka med honom förstod jag först inte hur jag skulle klämma ner min gamla oviga och fluffiga kropp bakom honom, men det gick alldeles utmärkt med lite övertalning från Therese, och det var precis vad jag behövde för att låta mitt fjantiga jag försvinna för en stund. Förstår inte hur rädd jag blivit för allt genom åren, det hindrar mig i enkla saker som att upptäcka världen med storebror. DSC_1039 DSC_1023 DSC_1075Någonting som E däremot tycker är läskigt är hundar.
Inte så att han vägrar klappa någon eller är rädd för dem, men han gillar inte när de är i ansiktet på honom eller kommer för nära utan hans godkännande.
Därför är den här tjejen så otroligt bra för honom.
Dimma vill inte heller vara nära mer än nödvändigt, barn är tydligen rätt äckliga hälsar hon, men däremot får hon ju lite (eller mycket) låsningar på att leka, och då passar E bra, och vice versa. E tycker mest det är roligt att leka med hundar, resten skiter han egentligen i, så de två fungerade så fint ihop idag, och det var så roligt att se att han var intresserad, på sitt egna lilla vis.
Den där hunden alltså, hon har en speciell plats i mitt hjärta som jag sagt innan. Hon påminner väldigt mycket om Molly (som jag saknar fortfarande så innerligt mycket, och kanske ännu mer nu när Mats börjar bli friskare….) och jag blir alltid så glad när hon kommer rusande mot mig och vill ha uppmärksamhet.
Det skänker mig en liten suck av lättnad och den där saknaden kramar mig inte lika hårt. tom

Lyckan hos en som snart fyller 4.

DSC_0975 DSC_0977 DSC_0979 DSC_0980 DSC_0987 DSC_0988När E tassade in till oss imorse var det en väldigt exalterad liten pojke.
Mamma och pappa, jag måste visa något!

Det hade äntligen landat snö utanför huset.
Något mer att önska sig på sitt jul-lov finns inte.
Nu är det komplett. tom

Min nya lil(l)a PT.

DSC_0950Här är den!
Min nya vän som kom inslagen i ett fint paket, den jag faktiskt öppnade först av alla julklappar eftersom jag var så nyfiken!
Det är en Fitbit Charge HR, som både mäter puls, håller koll på trappsteg, steg, kalorier och aktiva minuter. Den meddelar när någon ringer mig och är en klar uppdatering från min Flex som jag nu försöker få Mats att ta över. Jag var verkligen supernöjd med min flex, men suktade ändå efter en mer rättvisande förbrännings-indikator så jag kan anpassa mig ännu mer till det där bra livet jag vill leva.

Jag har stora planer för mig själv nästa år med träning och styrka, och tycker att hjälpmedel som dessa passar mig och mitt leverne bra. Jag måste dock på något sätt göra en lista med mitt mål och mina delmål, för annars vet jag att jag inte kommer komma någonstans. Realistiska mål så som att kunna gå milen på under 2 timmar, kanske kunna jogga lite lätt (sitter mest i huvudet), kunna köra plankan i 1 minut… Delmål och slutmål.
För mig är nyårslöften alltid bra och sporrande.

2016.
See ya soon!

Juldagen = vilodagen.

DSC_0925 När juldagen startas varje år så känns det som att julen mer eller mindre är över.
Jag har alltid haft den känslan och det är nästan så att jag vill börja städa bort tomtarna, pyntet och granen. Nu har granen börjat barra ordentligt, så den kommer inte hänga kvar så länge till. Ljusslingan ute på balkongen och på vår framsida, samt ljusen i fönsterna får dock hänga med ett tag till, jag älskar den varma känslan det gör när mörkret är så påtagligt som det är nu.
Förr var även juldagen en festdag, men det var många år sedan nu.
Jag, Marie och Anna drog ut och gjorde något ställe osäkert, dansade till långt in på natten och skrattade oss hesa.
Minnen!

Dagen idag har mest gått åt till vila. Vila, hamburgare och alldeles för mycket snask hit och dit.
Det är en svullen julmage jag belönats med och i skrivandets stund äter jag upp den sista biten av Soilis fruktkaka jag hittade i kameraväska som hon omsorgsfullt skickade med mig hem igår. Hon vet att jag tycker att det är en utav de godaste sakerna på hela julen. Synd bara att allting ska lägga sig som ett tjockt lager bomull, både på insidan av maten men även på utsidan.
DSC_0945Vi har mest lekt med Es julklappar idag med, mellan alla snarkningar i soffan.
Bland annat hade vi köpt honom en liten ask med olika pysselsaker till lera, där man kunde trycka ut olika formar, så som långa smala, spagetti-liknande korvar till stjärnor och hjärtan. Alla tre satt vi vid bordet och var kreativa samtidigt som lillebror sov en stund på ovanvåningen. Det där med att sitta ihop, skapa något tillsammans utan telefoner eller tv är rogivande, man ska bara ta tillvara på tiden att göra det med.
Nu i mellandagarna ska Philip förresten få sin tremånaders-spruta, tiden går ju så fort och han blir mer och mer stadig i huvudet och nacken. Han skrattar mest hela tiden och följer en med blicken i det mesta han gör.
Han ger mig ett lugn som inte går att beskriva, slår man upp ordet nöjd i ett lexikon så kan jag lova att det är en bild på honom där…

Ja, juldagen är snart till ända den med.
Båda killarna sover sedan snart 3 timmar tillbaka och jag ska komma i säng en bra bit innan 01.30 som igår.
Men det är långt tills dess, så jag njuter av minnena från gårdagen ett tag till och kanske tar en omgång av det där beroendeframkallande spelet igen.tom

Att ha firat julafton.

DSC_0864Den här killen har verkligen varit igång från morgon till kväll idag! Redan vid 00 inatt tyckte han att det var en bra idé att undersöka sin julstrumpa samt att gå ner och se vad tomten lämnat under granen. Varken jag eller Mats var så sugna på det så E fick sova hos oss istället, i ett försök att dämpa hans förväntan. Och när vi väl startat morgonen så fick han paket och blev helt till sig när han såg att tomten tydligen tagit ett bett av Doris nötkaka vi ställt fram. Många kakor för tomten att äta under julen, så han orkade inte allt.
Och Es klädsel för dagen var allvarligt talat den vackraste han någonsin haft.
Vit skjorta med en väst och slips med snygga slitna jeans. Jag började nästan gråta när han klev fram till mig och visade upp sig.
Så vacker han är!DSC_0855 DSC_0858DSC_0849DSC_0878 DSC_0887Och så åkte vi till Hedared, där det i år var mamma och pappa som skulle hålla i julen.
Mamma hade dukat upp ett dignande julbord med allt från lax till crustader och köttbullar. Under gårdagen kokade jag revben i 6 timmar som serverades idag, och i år slog jag på storvinst. Köttet bara smälte av från benet och var i perfekt saltbalans. 3,5 kilo revben försvann ganska fort.
Jennie hade bakat frökex som slukades på några timmar och även gjort saftiga köttbullar som E kastade i sig. DSC_0891 DSC_0897DSC_0898Och sedan var det en enda lång väntan på tomten, men E var tapper och tittade intresserat på hela Kalle Anka, och skrattade högt åt tomtarnas verkstad. Vi satt alla nere i källaren och tittade på tv. Philip somnade i någons famn och sov någon halvtimme, sedan har han mest rejsat ikapp med sina leenden hela dagen. Att ha fått en till sådan glad och nöjd kille gör så gott för resten av själva vardagslivet. 3 månader idag, stora killen! DSC_0913DSC_0901 DSC_0916Och till slut kom han, en fasligt smal sak, som knackade på fönstret.
Förra året var E väldigt osäker på tomten, i år var han glad och framåt och alldeles tokig av sprallighet och bjöd in tomten utan att skämmas. Fick knappt ens ett skarpt kort på honom.
Och ett helt hav med julklappar blev det, och vi alla fick något fint.
E fick massvis med leksaker, kläder, spel och den älskade pruttmaskinen som han tjatat om i veckor.
P fick fina kläder, Elfsborgsnapp, en bitleksak, blöjor (så bra tips till en liten bajsmaskin) och pengar att stoppa i sin framtida spargris.
Själv hade jag tydligen varit snäll, jag fick ett stort minneskort till min nya kamera och så slog Mats till och gav mig ett nytt Fitbit Charge HR-armband! En uppgradering från mitt gamla armband som numera innehåller pulsmätare och lite mer finesser. Mitt Fitbit-flex har jag i princip använt varenda dag sedan förra julen, så han tyckte att ett lite snajsigare armband vore på sin plats.
Och en barnpassning med tillhörande presentkort på Tugg och Biocheckar.
Och en Iphone 6!
Vilken det blir får jag bestämma när vi tar oss till telefonaffären. Iiiih!

Nu är jag egentligen så otroligt trött, uppspelt och färdig på en och samma gång att jag behöver sova, helst för 2 timmar sedan.
Men jag sitter bara här med ett fånigt leende och är så innerligt tacksam för allt fint jag har här i mitt liv. tom

Att vara ute på ballongjakt i Hedared.

DSC_0827Vi har varit i Hedared idag.
Nu när E har jullov och vårt vanliga måndagssällskap har fullt upp inför julen så åkte vi till mormor & morfar.
Först blev det en liten frukostfika i form av en smörgås, och sedan tog vi på oss och gick ut.
Efter en smärre incident i morse så jag hade lovat att gå till affären med honom och köpa några ballonger, då vinden tog den gröna han fick på Coop häromdagen och gav den det mest abrupta slut en ballong kunde få, ett öde i en taggig buske där den drog sitt sista exploderande andetag.
Fasansfullt tyckte Elias och blev så ledsen att endast hans pappa kunde trösta honom i morse, medan jag fick lova honom att gå till affären och se om vi kunde hitta några nya.
Sagt & gjort, det var bara att ta på sig ytterkläderna, bädda ner lillebror och se till att morfar och Elias följde med. DSC_0828DSC_0830Först gick vi genom byn och tittade nyfiket in på andra trädgårdar och julbeklädda fönster.
Det var svårt att tro att det var den 21 december idag, för färgerna ute idag var i princip bara gråa och bruna, med ett stänk grön mossa hit eller dit. Vi gick genom kyrkogården, berättade för E att jag och Mats gifte oss där en gång i tiden, och att han själv är döpt där. Och så fick han välja ballongpaket i den lilla affären givetvis. Nöjd gick han hem till mormor och spelade någon form av ballongjakt som gick ut på att skjuta den fram och tillbaka och bli så svettiga det bara går, medan jag, Philip och morfar gick en till promenad, med lite snabbare tempo och med vinden piskande i ansiktet.
När vi kom tillbaka åt vi god grönpeppar-kyckling med ris och inlagd gurka som mormor slängt ihop, och vi hann med lite mer ballonglek innan vi tog Forden in till stan igen.
Resten av kvällen har bestått av falukorvs-stekning, en handling på ett mindre stressat ICA Maxi (jag valde bort de mest hemska timmarna nu såhär i juletid och åkte själv lite senare när barnen somnat) och några avsnitt av Heroes.
Klockan blev åter igen lite för mycket 😉

Och sist men inte minst; ett stort tack till alla fina ord och tankar som ni bidragit med efter gårdagen.
Många pratar om näthat, men jag är övertygad om att det finns mer nätkärlek än tvärt om! tom

När mörkret hos dig skingras.

DSC_0757 DSC_0760Det blev ont om promenader igår, eftersom vädret inte var det mest attraktiva, så vi fick ta igen det idag istället. Väderappen i iPhonen meddelade att det skulle vara lite sol och växlande molnighet vid 9 imorse, så tänkte vi vara redo. Någon sol blev det inte och den där växlande molnigheten var fasligt lik regntunga moln, men vi slapp faktiskt regn och vi fick en midsommartemperatur på 10 plusgrader. (Galet!)
E börjar bli så stor att vanliga rakt  upp och ner-promenader inte lockar speciellt mycket, så vi gick en promenad i skogen för att se vart tomten lämnat ett stort gult DHL-paket innehållandes julklappar från Simrishamn, som anlände förra veckan. DSC_0758Vi tog 3:an på Kransmossen (3 kilometer) upp för branta backar där det kanske inte var tänkt att barnvagnar skulle passa in. Hej och hå vad det skumpade för lillebror, men han gjorde ändå ett försök till att sova, annars låg han mest där och tittade och flinade medan vi letade efter den största stenen E någonsin hade sett. Så där gick han och pratade med oss, om det mesta och vi sjöng julsånger som ekade bland träden. DSC_0763 DSC_0770 DSC_0776Och helt plötsligt hittade vi ett litet paket som tomten verkar ha tappat ur sin säck.
E skrek i princip när han såg paketet och hoppade rakt upp och ner av glädje när vi läste hans namn på etiketten.
Ett paket som tomten tappat!

Förstår ni hur stort det är för en liten, snart fyraåring, att få hitta ett paket i skogen som är till honom?
Och att som förälder få ha möjligheten att få ge honom den upplevelsen var värt alla lerpölar vi trampade i idag och värt alla rötter som vi fick lirka vagnen över på skogsstigen. Det händer ofta att jag gnäller över hur gråa hår han ger mig med sin trots, men han är ändå min kloke, lille hjälte som hjälpt mig igenom så mycket. DSC_0778 DSC_0790 DSC_0791 DSC_0801Och den där mannen jag är gift med.
Det har funnits många ggr det här året som jag oroat mig om han eller vi kommer överleva 2015.
Han drabbades av en djup/svår depression som knockade oss för snart 1 år sedan, och det har krävt många tårar, mycket oro och sömnlösa nätter för att ens kunna orka leta hjälp och få svar på allt jobbigt som behöver svaras på.
Han har varit på ett mörkt ställe länge, men det går med hjälp från sjukvården sakta, mot rätt håll.
Ja, det blir väldigt personligt här nu, men vi båda tycker det är viktigt att faktiskt berätta vad som kan hända både män och kvinnor.
Vi har kommit överens om att vi ska vara öppna om vad som hänt, det är inget att skämmas över, det är inget skamfyllt.

Idag kom det stora genombrottet som verkligen fick mig att förstå att han kommer klara det, och att vi kommer klara det.
När vi varit ute i 2 timmar och aktiverat oss så som off-road-promenaden och tillhörande spring på hinderbanan, och var på väg hem; då vänder han sig mot mig, tittar mig i ögonen med ett uttryck jag inte sett på länge och säger att han vill springa.
Springa samma väg vi gått med barnvagn.
I ett svagt ögonblick tvekade jag och kände mig förvirrad för vem var han och var har han gjort med den där människan med tyngd på axlarna och tomhet i blicken?
Men sedan log jag bara och sa: Spring. Gör det.

Och han gjorde det.
Min allra bästa vän, min man, pappan till mina barn och killen jag blir tokig på.
Du gjorde det. tom

Att ha ett grått landskap och nya rutiner.

DSC_0476Oj, veckan är nästan förbi, och här sitter jag, alldeles för sent och blir filosofisk och låter tankarna flyga iväg.
Vi har börjat med rutiner för läggning på lillebror och än så länge så går det jättebra.
Jag kommer ihåg från en sömnutbildning jag var på när jag hade problem med Elias sömn; att nya rutiner för små bebisar tar ca 2 veckor att känna igen, och nu när vi är inne på 6:e eller 7:e kvällen med samma rutiner så kommer han till ro snabbare och snabbare. Han vaknar med 4-5 timmars mellanrum för mat och har gett oss två hela kvällar nu där jag dels kunde köra iväg en stund och vara på julfest igår (18-23, hjälp vad mycket vuxna människor jag umgicks med!) medan Mats var hemma med båda pojkarna, och ikväll har vi streckkollat avsnitt av den egentligen numer gamla serien Heroes.
Julfest ja.
Först kände jag mig så otroligt osäker i mig själv, jag menar, jag har knappt träffat människorna sedan i somras, och nu skulle jag klä upp mig i klänning och högklackat och sminka mig?
Jag erkänner att jag var nervös.
Men förutom att en stor maska gick på strumpbyxorna redan innan jag anlänt till huvudkontoret, så hade jag otroligt kul. Jag åt god mat, pratade med alla saknade och kramades hej vilt med både kända och okända.
Det var knappt så jag ville köra hem när klockan började närma sig 23, men min helammande kropp (och bröst) sa något annat så Forden och jag begav oss hemåt med ett huvud och hjärta fulladdat med skratt och nya bekantskaper.
Att jag även vann ett helt kniv-set på min lott jag drog gjorde inte saken värre precis. DSC_0686Annars har jag mest promenerat med Therese eller promenerat själv i veckan som nu gått. Kroppen klarar de mesta promenaderna nu, bäckenet hänger med fint.
I onsdags gick jag till Maxi, handlade lite saker, och gick hem.
Jag blir lite stel ibland på kvällarna, men det kan jag ta.
Vi (jag & Therese) har tagit upp en gammal hobby som vi kämpade stenhårt med hösten 2013 när Elias skulle börja på dagis… Vi bestämmer promenader varannan gång. Förra veckan bestämde jag att vi skulle gå Kransmossen-Gånghester-Kransmossen som är på strax över 7 kilometer.
I torsdags bestämde Therese att vi skulle gå Stålarps-rundan ute i D-fors. Vi traskade på och var ute i 2 timmar och fick nästan ihop en mil, min fitbit får med andra ord jobba hårt för att hinna med.
Visst flåsade vi i uppförsbackarna och det brände i låren när man försökte undvika den värsta halkan, men det var friskt och vi var båda nöjda med insatsen för dagen, för sedan började det i princip mörkna redan strax efter 14, och det blev grått och regnigt utanför fönstret.
Men hon bjöd på kaffe och en liten, ljummen lussebulle med saffran i innan rullgardinen drogs ner över landskapet, och den gula lilla ”katten” smakade extra gott när man tagit så många steg som vi gjorde.

Och idag var det visst lördag (knappt jag kommer ihåg det) och vi har köpt en liten julklapp hem hit. Men vad det blev får ni se en annan dag. Man kan säga såhär; jag längtar till frukosten imorgon mer än vanligt!tom