Monthly Archives: september 2015

You are browsing the site archives by month.

Philips förlossning; hur man går igenom något som jag var absolut livrädd för.

Nu har det gått 6 dagar sedan förlossningen ägde rum och jag har fått lite distans till allt som hände.
Min första förlossning blev mest en stor chock, och jag gick från chock till en lättare förlossningsdepression i flera månader, och vågade aldrig riktigt ta hjälp. Därför har jag varit väldigt otrygg och osäker inför denna förlossningen som jag skulle behöva gå igenom.
Det är många ggr jag funderat på om man inte skulle våga be om ett snitt, bara för att slippa känna osäkerheten, men nej, att ta platsen från någon som verkligen skulle behöva p.ga. värre psykiska men eller faktiskt fysiska fick mig bara att få dåligt samvete. Och tur var väl det!
Nu skriver jag ned min förlossningsberättelse, den är både lång och lite halvt ihopsatt med de minnen jag har, och den innehåller mobilbilder av lite sämre kvalité och ibland lite halväckliga beskrivningar av diverse kroppsvätskor 😉

På onsdagen den 23 september började jag under förmiddagen känna återkommande hårda sammandragningar. De tilltog i kraft ett tag och när vi bestämde oss för att gå och mata ankorna på Kransmossen så tänkte jag att nu jädrar ska det dra igång!
Men när vi väl kom hem, då hade det avtagit och besvikelsen fick mig att lägga mig en stund på soffan.
När jag vaknade så kände jag att det kommit tillbaka, och med lite tjat från Mats så ringde vi till morfar som kom och hämtade Elias vid 19.
När klockan var 23.00 ringde vi förlossningen, för även om det inte gjorde jätteont, så var de återkommande och vi åkte in. unnamedFick världens mysigaste barnmorska, som kände, tog kurva och pratade lite om hur allting går till. Förhoppningsvis hade hon läst mitt förlossningsbrev, dvs att jag behövde ha lugn och säker personal, för hon fick mig att slappna av.
Hon märkte dock ganska tydligt på mig att det inte var the real deal som var igång, för jag höll mig så lugn vid varje värk, så hon frågade om jag ville ha smärtstillande så vi kunde åka hem och vila. Livmodertappen hade inte utplånats, utan jag hade 2 cm kvar och var 3 cm öppen. Vi åkte hem och det var skönt att känna att de lite starkare tabletterna jag fick, gjorde sitt jobb, så jag somnade lite halvt rusig i huvudet.
kurvaJag lyckades nog sova i 2 timmar ungefär, för sedan satte det igång ordentligt igen.
Med större kraft, och med längre ihållighet än innan, och Mats fick för varje värk påminna mig om att andas och slappna av. Någonstans runt 05 på morgonen åkte vi in till förlossningen igen, och denna gången såg samma barnmorska att det verkligen gick åt rätt håll, för nu var jag inte alls samlad. Men den där envisa livmodertappen var kvar, 1 cm och fortfarande 3 cm, så denna gången fick vi stanna kvar för att jag skulle få en sovdos, så jag fick sova.
1 morfinspruta, 1 tablett Bricanyl och en sömntablett senare så kunde jag somna lite iallafall.
Mats däckade ganska omgående i tältsängen bredvid, och jag låg ett bra tag och lyssnade på hans snarkningar innan jag lugnat ner mig.
Vid 10.00 vaknade jag av att något kändes ohyggligt fel, jag hade så fruktansvärt ont på vänster sida, så jag ringde på klockan där en söt liten sköterska ville lyssna på hjärtljuden, för att se så det lilla pyret mådde bra.
Men hon letade och letade, hon hittade inga hjärtljud och jag kände hur hennes nervositet steg.
Mats började bli orolig.
Han spärrade upp ögonen, andades ytligt och nöp mig hårt i handen och utbrast uppgivet: Men vad är det som händer?!
Nervöst fingrade hon på maskinen och upptäckte att den var felkopplad, och vi alla började andas igen.
Vi trodde det var kört… Det tog en bra stund innan chocken lade sig…
Men bebisen mådde bra, och efter några Alvedon hade jag inte ont längre, troligtvis hade jag bara legat på musklerna på något konstigt sätt.
Eftersom värkarna fortsatte, men väldigt ojämnt, gick vi för att ta en liten lunch på Glascafét, och jag smaskade i mig en fantastiskt god amerikansk cheesecake. Sedan tog vi en promenad på området för att försöka sätta igång allt igen, men mer enveten bebis får man leta efter, för det avstannade och vi åkte till slut hem igen.
På vägen hem köpte vi sushi, och jag lyckades även kräkas i buskarna här utanför, och den där cheesecaken var inte fullt lika fantastiskt på uppvägen 😉

Jag minns att jag skickade ett frustrerat meddelande (utan att säga varför) om att det varit en allmänt skitdag och att jag hoppats på att morgondagen skulle bli bättre till de Traskande mammorna.
Strax efter att jag skickat det meddelandet så satte det igång igen, med otrolig kraft, och vid 20.13 parkerade vi på SÄS igen. Mats sade uppmuntrande ”Nästa gång vi åker i bilen har vi en liten bebis här i stolen”.
Vid en ny undersökning var jag äntligen öppen, närmare 7 cm, och jag fick ett eget rum med ett stort fint badkar, där jag kunde glida ner om jag ville.
Men jag längtade bara efter lustgasen, så jag sa: jag badar om en stund, jag ska bara lägga mig ner lite först. IMG_2944Det var väl bara det att jag inte riktigt kom upp efter det.
Jag lärde mig använda lustgasen ganska bra i början, jag pausade mellan värkarna och pratade med undersköterskan som kände min syster, och jag drog roliga skämt för min man. Herregud vad rolig jag blir med lustgas, och herregud vad allting blir som i en konstig dröm när man suger på den lite längre än man borde (läs: vad jag borde).
Vid ett tillfälle tyckte Mats jag skulle hämta lite vanlig luft, så jag tog motvilligt bort masken, men då var jag tydligen mitt i en värk, så jag skrek något elakt till honom och återgick till mina roliga ångor.
Stackarn kunde inte göra så mycket annat än att fläkta med en liten plasttallrik så jag inte behövdes svettas så mycket, och påminna mig hela tiden om att andas och slappna av.
Sedan gick vattnet.
När de kom in och frågade om jag ville ha Västerviks-sprutan tvekade jag i ca 20 minuter, innan jag godkände det. Västerviks-sprutan är en spruta man sätter i livmodern på några ställen, för att dämpa smärtan.
Det var väl bara det att precis när hon skulle sätta den, då skrek jag bara ”NU vill den komma ut, jag vill trycka!”
Därefter gick allt fasansfullt fort.
Jag skrek och tog i, och blev instruerad mitt i  allt om att trycka ner hakan och pressa på och efter 4 krystvärkar var lille Philip redan ute. IMG_294922.25 kom han till världen och sedan var det efterarbetet som skulle göras. Då Philip hade navelsträngen lindad ett varv runt halsen under förlossningen så blev det bråttom och jag behövdes klippas lite. Det är otroligt vad personalen på förlossningen är professionella, för inte ett ord yppades under tiden, utan det var något vi fick reda på efteråt som tur var.
Att sys och försöka få ut moderkakan och allt vad det innebär även efter att bebisen är ute är ju inte det roligaste man kan vara med om, och denna gången tyckte jag nog det var jobbigare än värkarna. Min kropp skakade av ansträngning och jag fick ta till lustgasen igen för att försöka lugna ner mig och parera smärtan som jag fortfarande kände. unnamedSedan dröjde det någon timme innan den berömda första-fikan-med-nya-bebisen rullades in på rummet, och apelsinjuicen och tomaterna på smörgåsarna var helt otroligt goda och välsmakande. IMG_2955Nu såhär i efterhand, så är själva händelseförloppet exakt som Elias förlossning, förutom att det tog 4 timmar från det att vi parkerade bilen tills han var född, och 2 timmar på Philip.
Denna gången hade jag adrenalin som flödade istället för chock, och jag börjar verkligen förstå de som tycker det är häftigt med en förlossning.
För även om det är hemskt med all smärta, så är det verkligen värt det, och man lär sig saker och vad man klarar av.
Att dessutom ha klarat 2 förlossningar med enbart lustgas ser jag som en bonus, och ett tecken på att jag kan klara mer smärta än jag tror och att min kropp jobbar på otroligt fort när det väl gäller!

Vi kom upp till BB-hotellet vid 4 på natten och det var en snäll liten bebis som lät oss sova några timmar.
Tiden har därefter rusat iväg.
Imorgon har det redan gått 7 dagar sedan han kom hit och jag vill egentligen bara stoppa tiden.
Vår familj är komplett nu.
Och jag känner verkligen ett lugn som jag inte känt på länge.
Men mer om det en annan dag. tom

Att inte veta vem man ska tacka?

DSC_0065 DSC_0063Igår eftermiddag ringde det på dörren, utanför stod en liten man med en blomsterbukett i handen, som skulle lämnas till Philip.
Elias blev lite förbryllad, för Philip kunde ju varken gå, eller prata, så hur skulle han kunna ta emot blommor?
Vilken tur att pappan och Elias kunde hjälpa till, och ur paketet kom en stor fin bukett med olika färger och ett litet kort där det står Grattis till den nya bebisen.
Men någon avsändare fanns det inte, så vi vet liksom inte riktigt vem vi ska tacka <3.
Men från djupet av hjärtat, ett stort tack. Nu står den där på matsalsbordet och livar upp det vita och grå med massor av färg.

På tal om gåvor, förutom kläder och leksaker som vi mottagit, så kom min syster häromdagen med 75 nybakta kanelbullar som hon skänkte till oss.
75 stycken?!
Förstår ni hur många det är? Och förstår ni hur goda de är?
Så nu har vi supergo-fika till alla besökare som känner för att komma hit. DSC_0066Annars har förmiddagen börjat rätt lugnt.
Jag och Philip tog sovmorgon i någon timme extra, trots att han gett mig en till fantastiskt natt med mycket sömn.
Elias och Mats åkte till Leos Lekland där Elias ska få bestämma exakt hur mycket de ska leka, exakt hur mycket de ska äta och vad de ska göra härnäst. Det är ju en otroligt stor omställning för honom med, och att knappt vara 4 år och försöka förstå att mamma och pappa ska räcka till en liten kille till kan vara svårt nog.
Så Leos Lekland med hans största idol, dvs sin pappa.
Det finns inte mycket som slår det tror jag!tom

Och här gick jag nu med min egen familj..

DSC_0020Kypesjön.
Stället där jag alltid gick när jag bodde på Norrmalm, med Nelly, hunden som alltid följde mig i hasorna. Djurparken som ligger precis bredvid där jag och min vän Marta höll på att göra i byxorna en sen kväll när vargarna började yla några meter ifrån oss.
Då var det alltid mycket folk runt sjön eller i motionsspåren, idag var det lugnt med några fiskare här och var och några få tappra motionärer förutom vi.
Även om det görs lite förändringar med spångar, utegym och en inte-nudda-marken-parken, så är det precis sig likt och jag mindes tillbaka alla de där gångerna jag gått ner eller uppför den branta backen som ledde till Engelbrektsgatan, där jag bodde innan jag träffade Mats.
Och nu gick jag själv där med min familj, i septembersolen och njöt, närmare 8 år senare.
Visserligen svettades jag, precis som vanligt, men det är svårt att inte älska livet när man får hänga med alla familjemedlemmar, mitt på dagen på en tisdag. DSC_0046 DSC_0050Idag tog vi den korta rundan, bara för att känna av hur kroppen är. Och köra lite barnvagn och rasta E.
Och där gick vi och spånade om varför vi aldrig fångade så fina fiskar som de runt sjön idag, träffade bekanta och höll varandra om ryggen. Vi har en sån där liten ståbräda till Elias, som man kan fästa på vagnen, men det allra bästa är att han vill springa själv, och göra av med lite energi. Vår egna aktivering går ju nästan aldrig upp med stimulansen han får och behöver från förskolan, men vi gör vad vi kan. DSC_0054 DSC_0026 DSC_0058Vi hade förresten förlovningsdag igår, ingenting vi brukar fira egentligen, men eftersom jag är nyförlöst, svullen och med känslorna lite överallt, så bestämde vi oss för att köra lite tisdagsmys med ostbricka, lite charkuterier (mums!) och några avsnitt med White Collar på Netflix (MUMS på det med!).
Ja, det blir en härlig tisdagskväll med lite gottigheter som får fylla magen.
Och förhoppningsvis en lugn och nöjd liten Philip som fått mycket frisk luft idag. tom

Och solen fortsätter skina…

DSC_0003Tisdagsmorgon.
Solen skiner, lillebror har sovit i princip hela natten med enbart två matningar och frukosten är redan äten.
Alla nappar, flaskor m.m. är kokade nu på morgonen, tvättmaskinen är igång och jag har tagit några värktabletter, för även om kroppen är mycket bättre än min första förlossning, så kommer det skov här och där som nästan golvar mig. Helt normalt, så klart. DSC_0009Elias & Mats är på ovanvåningen och spelar något datorspel medan jag och Philip hänger här nere och tar det lugnt. Det där med att man verkligen njuter av andra barnet stämmer, jag kan sitta och bara njuta av att han ligger där, antingen vaken eller sovandes och är nöjd bara han har mat i magen och en ren blöja. Det behövs inte så mycket mer, möjligtvis lite kroppsvärme, massor av kärlek och ett litet finger att hålla i. DSC_0011Idag ska vi packa in oss i bilen och åka till Kypesjön och promenera.
Dels för att byta miljö mot Kransmossen och dels för att vi ska tjuvkika lite över staketet och se om Elias kan få se några björnar på djurparken. Jag älskar känslan att få ha min kropp för mig själv nu, och inte behöva gå som en anka. Det har bara gått knappa 5 dagar och magen har dragit tillbaka sig ganska bra, bäckenet gör inte alls lika ont och det viktiga som fanns i magen innan, finns utanpå och är i skrivandets stund lite arg på livet, inte alls tillfreds som han var för 5 sekunder sedan.

Och jag njuter.
De här dagarna kommer aldrig igen.tom

Svettig och stressig. Nötskals-Kicki.

DSC_0328En fördel med att ha en ny liten bebis är ju alla tidpunkter man är uppe och är vaken.
Nu är bilden visserligen från tidigare under kvällen, innan själva månförmörkelsen, men när klockan var 04.11 så var både jag, Mats och Elias vakna och tittade på blodmånen.
Det var lite skrattretande att de som var vakna var vi, medan lillebror sov gott.
Än så länge har nätterna gått hyfsat bra, några timmar i stöten sover vi och efter lite mat, så somnar vi om.

Annars har vi varit på BB och blivit utskrivna idag.
Det var ett väldigt stort arbete att försöka få ihop för denna lättstressade mamma, så när vi äntligen var innanför dörrarna på SÄS, så kände jag mig alldeles kladdig av svett och lite lätt hopplöst grötig i hjärnan. Herregud, kämpigt var bara förnamnet, och då hade jag ändå världens bästa hjälp av Mats med att försöka parera en trotsig och uttråkad treåring med en missnöjd lillebror.

Men trots det så fick vi godkänt i rumpan på Philip, han har ökat 3o gram på 2 dagar och den lilla gulsot han fått är under kontroll, med lite dagsljus så kommer hans kropp att ordna det själv. Hörseltestet däremot får vi göra om, han var lite väl vaken och missnöjd för att det skulle ge rätt utslag, så jag och han åker en dag längre fram och ser till så att är som det ska. 12080919_10154224465190299_101021646_n
Och när vi väl satt i bilen närmare 1,5 timme senare så somnade han fort och låg och grimaserade och jag skrattade åt honom där han satt, för hur liten och bekymrad ser han inte ut?
Och med öronen som sticker ut lite under mössan som satt snett.
En måndag i september, som tvåbarnsmamma med ärenden.
Ja, det var svettigt och jobbigt.
Men vi överlevde. 😀tom

Att möta lillebror Philip.

DSC_0317Och så fick vi äntligen komma hem från BB igår eftermiddag.
Efter lite omständigheter p.g.a uteblivet kisseri dröjde det innan vi packade med oss en nybakad liten skorpa hem, men så skönt det var att sätta sig i bilen och åka hem till lådhuset.
Väl hemma var det precis som vi lämnat det, med lite småminnen här och var om att vi brådskande lämnade odiskade glas framme och en obäddad säng, men med en liten lillebror rikare. DSC_0324Och sedan kom älskade och saknade E i antågande med mormor & morfar och stormade in, redo för att träffa den nya familjemedlemmen. Han var verkligen eld och lågor över att få klappa, få hålla och få undersöka den hett efterlängtade bebisen som konstigt nog inte låg i min mage längre.

Och så var det namnet, Philip.
Efter många namnförslag fram och tillbaka så smakar det ganska bra på honom, den lille killen med långa fingrar och långa fötter.
Som mest vill sitta i famnen.
Välkommen Philip.
Du är efterlängtad av oss alla.
tom

Lillebror har anlänt.

  Efter några omgångar med förvärkar, parkerade vi bilen på förlossningen igår den 24 september klockan 20.15 för att försöka leverera vår nya familjemedlem. 
Redan 22.25 tittade lillebror ut, efter 4krystvärkar och vi klarade hela förlossningen med bara lustgas. HALELUJA! Hela 53 cm lång och 3790 gram lätt.

Vad han ska heta vet vi inte än eftersom jag trott det varit en tjej,  så än så länge är det bara lillebror, som är mörkhårig och småluden till skillnad från E som var kritvit.  
Ah. Vilken häftig upplevelse!

Tisdagsmorgon, den 22 september.

DSC_0306När klockan ringer 07 på morgonen piskar regnet på sovrumsfönstret.
Jag konstaterar att det är ytterligare en natt med helt okej sömn, och drömmarna jag har blir bara konstigare och konstigare.
Inatt fick jag tydligen tvillingar, och jag var vansinnig, för på ultraljudet lovade de dyrt och heligt att det bara var en i magen.
Jag kan inte göra annat än att dra lite på munnen och rycka på axlarna.
Det är ganska mörkt ute, och det är höst.
Jag älskar hösten.
Kanske denna hösten mer än någonsin.

Smyger ner (eller ja, trappan knirrar under mina fötter, för mina extrakilon gör att jag inte kan smyga), slår på en kopp kaffe och plockar fram frukosten. Tänder lite ljus, sätter mig ner på stolen medan bryggaren puttrar i bakgrunden.
Jag älskar mitt hem.
Älskar familjen.
Älskar nervositeten lika mycket som jag hatar den, för nu har jag gått över tiden så mycket att barnmorskan höjde lite på ögonbrynen när jag slog mig ner i stolen igår.
Vi alla går som på nålar, vilken minut som helst.
Varken jag eller Mats är bra på att vänta, och ingen utav oss mår egentligen bra av ovissheten, framför allt inte M. Han äter knappt frukost längre och jag ser på honom att han slits mellan att må bra, och att krascha och må väldigt dåligt.
Det tar på krafterna, på honom, på mig.
DSC_0309Till frukost blir det som vanligt en avokado med örtsalt. Det har följt med mig i 9 månader och är fortfarande lika gott. Elias är nyvaken och vill ha frukostringar med mjölk och han pratar oavbrutet om gårdagens lek med Elvin som kom med chokladmuffins och en liten Agnes som han försökte klappa något hårdhänt på kinden.
Jag och Mats ser på varandra, och ler.
Hur kunde Elias bli en sån liten fin person, som fyller hemmet med skratt, bus och kärlek, för är det något han är bra på är att uttrycka allting han ääääälskar. Skit samma att han testar mitt tålamod i princip varenda dag, ibland gör tvärt om vad jag säger till honom och tjatar på saker som vi sagt nej till, han är ändå den mest fantastiska lilla person jag känner och att vara förälder till honom är det bästa som finns.

Japp, idag är jag en hel hög med kärlek.
Det är bra mycket bättre än gårdagen då jag fick ungefär 4 bryt med tillhörande bölkalas. tom

Att inte ha en bebis än.

DSC_0220Det vanliga livet fortsätter utanför bloggen, och just nu har jag enbart kraft att ta mig igenom dagarna, på kvällarna försöker jag slappna av och tänka på målbilder.
Det har uppenbarligen inte kommit någon bebis än och även om jag till och från har ont, så är det inget i närheten av att börja en förlossning.
Igår var jag och E på stan och tittade på alla som sprang Kretsloppet. Två timmar på kullersten gjorde inget speciellt för påskyndning, så vi åkte vidare på 1-års-kalas i Härryda där Nadia hade som vanligt lagt ner hela sitt liv på att fixa ett fantastiskt fikabord. Nu hade jag ingen kamera alls med mig och mobilen lämnade jag i bilen, så någon bild fick jag inte, snor därför ärligt en bild av Sandra som hon lade upp på Instagram. 12030811_10152986504806021_1855285304_nMen inte ens ett kalas med underbart sällskap och magen fullproppad med godsaker satte igång något, så idag har jag försökt tvätta kläder, tvätta fönster, plockat undan, rensat ur mina två hemskt överfulla garderober (med kläder som ska skänkas bort givetvis) samt gått till Kransmossen med världens bästa grannar och varit hejarklack för lite fotboll.
Men nej, just nu känner jag ingenting alls, så att försöka göra allt det där man ska göra och lite till för att sätta igång en förlossning är, precis som alla säger fast ändå inte kan låta bli att kommentera, bara bluff. Men det är skönt att få dagarna att gå, och inte bara ligga på sofflocket.
Både igår och idag har jag samlat ihop mina steg och lille E har somnat snabbt dessa två helgnätter eftersom dagarna varit fullproppade med upplevelser, lek med andra barn och aktiviteter, precis som det bör vara för en liten kille som börjar närma sig 4 år.

Denna helgen avslutads med en liten omgång med den elektroniska fotfilen igen, min nya bästis. Sedan en dusch, lite uppfriskande hårdvårdsprodukter och lite ny färg på naglarna. Eller ny och ny, det blev favoriten igen, chockrosa. Den börjar ta slut nu, så nästa gång jag är på Coop får jag köpa en ny flaska, den är helt suverän, kostar 14 kronor och håller stenhårt i flera dagar, även fast man inte har något topplack över.
Klockan börjar bli läggdags, så jag tar och tittar på några gamla avsnitt med Vänner och hoppas på att föda barn, snart. tom

1 år av saknad. 1 år av tomhet. 1 år av…. tårar.

DSC_0130När klockan slår 20.00 idag så är det 1 år sedan.
1 år sedan sprutan som fick dig att somna in blandades med ditt blod.
Du sov redan lugnt i min famn när den sista vätskan sprutades in.
Jag kommer ihåg paniken.
Paniken hos dig.
Paniken hos mig.
Paniken hos Mats.

Paniken av oss tre, sittandes på den där gråa lilla mjuka bädden i rummet hos veterinären som hade dämpad belysning och massor med värmeljus tända. Det gick alldeles för fort, från det att jag pratat med veterinären, diskuterat dina alternativ, till att vi var där, en sista gång tillsammans.
Din framtid var koppelpromenader, aldrig bli stressad, aldrig få leka med dina bollar eller springa efter dina älskade pinnar. Du skulle få leva på tunn, skonsam kost, resten av ditt liv, aldrig något ben, troligtvis aldrig någon mer köttbulle direkt från kylen.
Om det nu ens hade gått att rädda dig ifrån det som attackerade dina tarmar, din mage, ditt immunsystem.
Din framtid var inte någon framtid för DIG, och eftersom du aldrig skulle förstå, så valde vi att du skulle få det bättre, där du slapp ha ont. Där du kunde få fortsätta få må bra, utan stress, utan press och hur många märgben eller köttbullar som du ville. krans2Det har varit ett otroligt tufft år, på alla plan.
Din husse är till och från sjuk, ibland så sjuk att tårarna rullar okontrollerat och jag undrar hur livet någonsin ska kunna bli normalt igen, utan hans styrka och utan din närvaro.
Ibland ropar Elias på dig när vi kommer hem från dagis.
När vi ibland åker upp för att vända bilen hos veterinären när vi hälsat på min syster på hennes jobb så undrar Elias om vi äntligen ska hämta hem dig nu, och när jag häromdagen berättade lugnt att du finns i himlen så undrade han vad du åkt med för raket eller flygplan för att komma dit.

Chocken du lämnade kvar hade jag aldrig förberett mig på, sorgen som bet sig fast hade jag aldrig ens kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Saknaden av dig gick inte ens att snudda vid i flera månader utan att jag fick panik och grät mig nätterna igenom.
Jag kommer fortfarande ihåg det lilla dreglet du lämnade på mina byxor när jag såg dig sista gången, och känslan av att gå ifrån veterinären med ett tomt koppel var mer jobbigt än mitt hjärta ens mäktar med.

Det har ändå gått ett år nu och just nu väntar vi på en ny liten familjemedlem, som faktiskt just idag är planerad att komma ut.
På samma dag som du gick.
Det är fint, knäppt och alldeles vansinnigt att ens försöka dra paralleller för vad ödet har bestämt, jag tror ju inte på sånt egentligen.
Men om det är något jag ska tro på, så väljer jag att tro och hoppas att just detta har någon form av innebörd.
Att du gick och Skorpan ska anlända vilken dag som helst.

Det har gått 1 år.
Och livet blev väldigt haltande utan dig.
På så många mer plan än jag någonsin trodde var möjligt.
Av hela mitt hjärta älskar jag dig, har alltid gjort och kommer alltid göra.
tom