Monthly Archives: augusti 2015

You are browsing the site archives by month.

Att ha hösten framför sig.

DSC_0464Och så var halva arbetsveckan helt plötsligt avklarad.
En hel del tryck på inkommande jobb är det och det är stundtals svårt att faktiskt hålla hjärnan på banan.
Kroppen stretar emot, tankarna vandrar och jag svettas, herregud vad jag svettas.
Därför är det skönt att temperaturen ute har börjat sjunka lite, för inatt kunde jag sova med stängt fönster, och utan fläkt.
Lyxigt.
Jag är glad att jag har hösten framför mig och det är skönt att få vara tillbaka i det där livet man är så införstådd i, om än bara för en liten stund.

Vi har haft en fantastisk 4-veckors-semester, där vi följt Mats doktors råd och göra det som vi bara mår bra av för att till hösten kunna ta tag i själva tillfrisknandet.
Och det är väl därför det blir lite tyst här emellanåt.
Det riktiga livet tar för stor plats och lusten att låta fingertopparna skapa ord och meningar blir bara till ett envist blinkade, tomt ark i wordpress.
Hösten kommer innebära mycket för vår lilla familj, på många plan.
På gott och ont.
Och hur jobbigt det än möjligtvis kommer vara, så ser jag fram emot att få gå igenom det, och stå med hans hand i min och finnas där.
Finnas där för han.
På alla plan han någonsin behöver. tom

Byt ut nötfärsen mot kycklingfärs.

kycklingJag är rätt tankspridd, och när jag står i affären så blir jag sugen på tacos.
Tänker för mig själv, att det är ju bra, jag som har ett oanvänd nedfryst påse nötfärs i frysen.

Så jag plockar till mig grönsaker, gräddfil och mjuka ”tacoskal”.
Och sweet-chili-sås.
Det måste man ha till tacos!
Det är väl bara det att jag inte alls har någon färs i frysen, men det märker jag inte förrän jag kommer hem så hjärnan går på högvarv och jag funderar på om jag ska behöva åka till affären en vända till.
Men nej, i frysen ligger några kycklingfiléer och ser ensamma ut.
Så jag halvtinar dem, kör dem sedan i matberedaren så att de blir till färs, steker upp det med lite olja och häller i tacokrydda.

Och det blir så fantastiskt gott!
Här kommer även ett tips på egen kryddning:

Tacokrydda:
1,5 tsk salt
1 tsk vitlökspulver
2 tsk chilipulver
1 tsk spiskummin
2 krm cayennepeppar
2 tsk paprikapulver (jag använder lite starkare pulver)

Beroende på hur mycket färs man har, så kanske man får lägga till eller ta bort lite, men det där brukar räcka till ca 400 gram.
SUPERGOTT!

Motionssöndag.

blommaIgår morse tog vi oss alla ut för lite motion.
Elias satt i vagnen eftersom vi ville gå längre, och jag hittade ett par någorlunda passande byxor som inte gjorde vare sig ont, eller fick mig att svettas extra. Det är ju lite svårt det där med kläderna nu, och jag är alldeles för snål för att köpa nya.

Men iallafall.
Vi gick ut på förmiddagen och eftersom vi har Kransmossen precis bakom hörnet så utnyttjade vi en utav slingorna som går där. 5 kilometer samlade vi ihop, och kroppen höll ihop bra.
Jag förvånas och flinar ofta över hur annorlunda jag mår jämfört med när jag bar på Elias. Då var jag mest sängliggande, hade ont och hade någon form av stress-syndrom med andnöd, yrsel och hjärtklappning som gjorde mig sjukskriven de sista veckorna, medan jag just nu knappt kan bärga mig tills på tisdag och få jobba mina två sista veckor. Visst går jag runt och stånkar, stönar och svär över hur tungt och varmt det är, men själva kroppen är med, mer medveten om allt.
DSC_0046Så varför inte slå till med en ny promenad idag?
Jag sitter bara och väntar på att mannen där uppe ska bli färdig så kan vi knata igång.
Samtidigt har jag en egentillverkad kork i näsan av snytpapper, blodet bara rinner och näsan tycks inte hitta någon avstängningsknapp.

Vi ska nog få denna dagen att gå med, sista dagen i denna veckan.
Och det allra bästa är att rassla till med några steg så att min Fitbit får jobba.
tom

Att ha vissa förändringar framför fötterna.

När vi var på MVC i måndags så sa hon att bekräftat leveransdatum (haha, eller beräknat) är den 16 september. Jag hade innerst inne hoppat att de satt den 11 men nu när jag kikar i papperna så står det 16 september.
16 september när en pälsad, älskad liten familjemedlem fick bli en ängel för 1 år sedan. Livet utan henne går vidare, om än fortfarande haltande, som en gammal skada som slås upp ibland och läker ihop.

Det är en lång väntan känns det som, vi är alla så redo vi kan vara, förutom att jag inte orkat tvätta fönster och inte heller packat förlossningsväskan.
Samtidigt som jag sitter här och ser hur hela Skorpan vänder och vrider på sig i magen, så sitter jag i fåtöljen Olle med en filt över fötterna. På nedervåningen var det faktiskt så kallt idag när vi vaknade att strumpor skulle behövas. Köksstolarna var kylande kalla att sitta på och i luften låg den där krispiga känslan, den som skvallrar om höst, rött ljus och stövlar att kunna klämma ner bena i. Grannens björk har börjat förvandla de gröna löven till gula, och mer än hälften av augusti har redan passerat.

Men än så länge har vi fortfarande sommarvarma dagar och ljumna kvällar där min gravidkropp skriker efter luft, och där munnen utbrister en hel del svordomar för att lakanet klibbar sig fast när man legat still på samma ställe i 5 minuter.

Så just nu njuter jag av att sitta i Olle, dricka en varm kopp kaffe och ha en filt över fötterna. Näst sista semesterdagen ska spenderas ute på landet och jag har lovat E att vi ska spela fotboll tills min kropp säger ifrån. På tisdag börjar jag jobba mina två sista veckor som SA innan jag går på föräldraledighet och ska ta mig an ett slags jobb. Det var längesedan jag tog hand om en bebis nu. Mer än 3 år sedan. Och jag tror det kommer bli alldeles fantastiskt med rufsigamorgonfrisyrer, sömnlösa nätter och den eviga frågan:
Har jag en bebisspya på denna tröjan eller kan jag gå ut i offentligheten med den? 

Precis som vissa berättelser har ett slut, så tar andra vid.

Livet.tom

En era som nu kommer gå i graven.

DSC_0121Sist vi åkte till Varberg så blev det ju lite annorlunda än vi tänkt, med tanke på att bilen gick sönder och att vi tog vägen förbi Ullared.
Så idag lovade vi Elias en ny dag i Varberg med krabbfiske samtidigt som mamma och pappa ville ha hjälp med att ta ner förtält m.m. för att börja plocka ihop inför hösten.
De ska nu efter alla år som ägare till ett rullande hus faktiskt sälja sin husvagn, då campingen bytt ägare och trivseln minskat på flera olika sätt. Så jag ville väldigt gärna åka ner jag med, för att ”avsluta en era” liksom.
I alla år jag kan minnas att vi haft husvagn så har vi varje sommar iallafall besökt campingen, antingen för någon helg i taget, eller som de sista 15-20 åren, haft vagnen uppställd i Träslövsläge.

Det blev en fin dag, vädret har varit ljuvligt (även för en höggravid).
Krabborna var visserligen inte på hugget som de var sist, men vi satt på klipporna och såg både krabbor, räkor och fiskmåsar äta av vårt bete. Och även om jag har en något sprallig son med myror i benen som gör precis tvärt emot vad man själv säger just nu, så kan jag inte annat än att älska honom, hans nyfikenhet och förmåga att alltid locka fram vårt skratt när man egentligen bara vill slita sitt hår samtidigt.
Det är en fin gräns det där.
unnamedNär vi avslutat dagen med ett Tre Toppar-besök, så gick vi tre längs småbåtshamnen och blev bortskämda med en fantastisk solnedgång (tyvärr bara mobilbild), där jag insåg att jag helst av allt inte ville att dagen skulle ta slut.
Mats mår så otroligt bra just nu, och jag verkligen ser på honom nu att han lever.
Han har inte bara näsan över vattenytan, utan han tar långa, lugna simtag och är rofylld.
Det var så längesedan att jag varje dag måste nypa mig i armen, och jag måste ibland tala om för mig själv att det kommer komma bakslag.
Och därför ville jag inte att dagen skulle ta slut.
För när han mår bra.
Då mår jag bra.
I nöd och lust.
tom

Min allra mest elektroniska, peppande kompis.

authentic-fitbit-replacement-band-for-flex-21Kommer ni ihåg i julas, när jag önskade mig en Fitbit Flex, ett litet aktivitetsarmband?
Det fanns de som trodde att den lilla julklappen som min man gav mig, bara skulle användas i några veckor och sedan samla damm?

Sanningen är den att den kanske inte används så mycket som den kunde ha gjort, dvs, jag har långt ifrån klarat alla mina mål sedan förra året, men jag har fortfarande använt armbandet mer eller mindre varje dag sedan julafton 2014.
Och sedan i juni har jag varje vecka och helg tackat ja till olika utmaningar till vännerna Sandra, Nadia & Linda där man helt enkelt försöker med så många steg om dagarna som man bara kan.
Nu är ju ingen utav de andra höggravida, så att komma upp i deras steg är kanske inte riktigt möjligt med den tyngden som jag bär på, men de och mitt armband utmanar mig varje dag och den ger mig verkligen en kick åt rätt håll. Istället för att ligga på sofflocket och vänta på att bebisen vill komma ut så försöker jag gå mina steg och aktivera familjen.
Idag fick jag ut hela familjen innan frukost och sedan efter kvällsmålet gick vi ut på en tur igen.
Och ja, jag har samlat ihop stegen idag med, och även om bäckenet protesterar lite nu såhär på kvällskvisten, så mår kroppen ändå så mycket av bättre av att få vara ute och promenera.
Kan verkligen rekommendera detta lilla armband, som kopplas ihop med en app i telefonen och räknar ut det mesta som soven tid, steg, någorlunda kilometer, aktiva minuter m.m.. Det finns olika varianter av fitbit, någon har t.ex pulsmätare, men jag har den ”enkla” och den räcker gott och väl till mig.

Fitbit flex, min allra mest peppande kompis som följer med i vårt och torrt. tom

En ny vecka, som ska fyllas med utflykter.

DSC_0101Åter igen en solig dag och min kropp är tung och svullen.
Jag och Mats skrattar när vi sitter vid köksbordet på morgonen, hade jag inte varit gravid så hade solen lockat fram det bästa ur mig.
Just nu lockar den bara fram smärta, svullenhet och svett.
För herregud vad varm jag är, precis hela tiden.
Sover utan täcke, går utan strumpor hemma (händer aldrig annars) och filten som hänger över soffan har jag inte använt på flera veckor.
När solen gått ner igår hade jag öppet balkongdörren till 23.30 och bara njöt av kylan som klampade in.

Idag är det måndag, och det innebär ett litet besök hos MVC i eftermiddag. Som vanligt ska det mätas och lyssnas på hjärtljud. Det är det bästa och mest spännande; hur min barnmorska försöker hitta hjärtljuden varje gång medan Skorpan sparkar mot mikrofonen och får hela magen att gunga i otakt.
Och så skrattar vi mellan varven.

Ja, en måndag, med en hel veckas ledighet kvar.
Vi ska nog lyckas fylla den med händelser den med, för jag har lovat E ett nytt försök att fiska kräftor en utav dagarna.
Och då ska vi åka ner till Varberg i vår nya bil, där AC:n fungerar och vi förhoppningsvis inte behöver stanna för att bildelar lossnar i Horred. tom

Det lilla loppisfyndet.

DSC_0024När vi var i Simrishamn för några veckor sedan så besökte jag och farmorn loppisen som går av stapeln varje sommarlördag i parken. Där leksaker trängs med gamla posters, böcker, kläder och rariteter som gamla barnvagnar eller stenkakor med (för mig) okända band.
Vi gick främst dit för att hitta någon form av belöning till Elias som blev klippt av farfarn under tiden, för leksaksaffärer är det ganska ont om i Simrishamn.
Givetvis hittade jag något till mitt blonda yrväder, en väldigt plastig Blixten Mcqueen-ratt som han lekte med hela förmiddagen, men jag själv sprang på små fina glasfat på fot. Jag köpte två stycken för 20:- men insåg lite väl sent att jag borde köpt några mer för att kunna servera besökande gäster i lådhuset glass.
Så nu får de mer agera godisskålar, och de är precis så små och bekväma att det inte går plats så värst mycket.
DSC_0021Och ja, jag vet att samlingen godis just nu ser ut som något som min egna farfar alltid bjöd på, som små chokladbitar och geléhallon, eller som han själv bredde ut på ren småländska: ”Jungfrubröst”
Men är man gravid och får vansinnig halsbränna av saltlakrits, så är det mest sött som får infinna sig i hemmet just nu, den blandningen är inget jag väljer i vanliga fall..

Min man däremot.
Hans godispåse ser alltid ut som en pensionär som plockat ihop, oavsett om hans fru är gravid eller inte.
Till och med löständerna ligger där i. tom

Vissa egenskaper lär man sig leva med.

DSC_0168Igår var vi i skogen, vid den där sjön som mest innehåller kräftor och en och annan abborre.
När solen sakta gick ner bakom trädtopparna så uppenbarade sig augustiljuset, som det gjort några kvällar i rad.
Det släpande, röda ljuset som tar oss ett steg närmare hösten, en utav mina favorit-årstider.

Vi gjorde som alltid upp en lägereld, slängde i både burar och håvar i vattnet, och samlades i skogen för att äta mängder med korv, grilla marshmallows och springa bland håvarna i hopp om att kräftorna ska vara på hugget.
Det sägs att det blev runt 113 stycken från gårdagen, inte illa alls, och i skrivandets stund så är de troligtvis kokade och klara för infrysning i väntan på kräftskiva.

I år blev vi dock en liten mindre skara i skogen än det var tänkt då min lilla mamma blev sjuk och behövde spendera kvällen på akuten, där Jennie höll henne sällskap.
Jag blir alltid iskall & och fryser till is när jag hör att någon i familjen eller nära är sjuk.
Magen hugger till och oron kryper upp.
Det gör mig ont att veta att någon annan, högt älskad, mår dåligt och att man inte kan hjälpa till annat än att finnas där lite vid sidan, och hålla tummarna.
Och jag tror aldrig jag kommer vara den där personen som kan hålla huvudet kallt & andas och behålla lugnet tills man vet resultatet, utan oron gnager i mig och jag skickar all tankekraft jag bara kan.

En egenskap som jag lär mig leva med istället för att försöka mota bort.
De nära betyder mycket för mig.
Trygghet i en liten ask. tom

DIY: vardagsrumsbord.

DSC_0004 DSC_00052009 köpte vi ett vardagsrumsbord på IKEA, ett bord som fyllt sin funktion för länge sedan.
Det har suttit en avlastningsskiva under, men den gick sönder någon gång när Elias var liten.
Sedan dess har jag letat efter någon form av bord som skulle kunna passa in i min smak. Men för att slippa betala tusentals kronor, så bestämde jag mig för att försöka göra om det lite själv istället.
Förra året målade jag det i ett impulsivt ögonblick med vit väggfärg, som inte alls satt bra, så redan efter några dagar tyckte Mats det var en superbra idé att dra bort färgen, och sedan har det blivit stående som på bilderna.
Inte snyggt alls.

Det har visserligen tagit sin tid, för jag har letat efter en vaxduk med tryck som gamla träskivor.
Men så var jag på ICA häromdagen och hittade en liten snutt som precis skulle räcka till vardagsrumsbordet! (Tanken var att först ta hand om köksbordet som är från 70-80-talet och ruskigt tråkigt, men den bit jag hittade var inte stor nog)DSC_0006Först lade jag ett lager häftgrund på det som skulle vara vit och lät det torka, sedan fortsatte jag med en antikvit färg och målade över.
Just själva målandet var kanske lite jobbigt för min kropp som höggravid, men det tog nog max 3 timmar inklusive torktid, innan själva förarbetet var färdigt.
Under tiden åkte Mats & Elias och ordnade mig en ny häftpistol på Panduro och när de kom hem så tog jag hjälp av Mats presentinslagningsskills, så han ordnade till kanterna supersnyggt. DSC_0011Och sedan dess har jag inte kunnat sluta titta på mitt ”nya” vardagsrumsbord.
Istället för att lägga ut tusenlappar på ett nytt eller vänta på ett loppisfynd jag hittills inte gjort, så skapade jag mitt fejk-gamla-bord själv.
För ca 150 kronor sammanlagt!
Jag är supernöjd!
Nu hoppas jag att jag kan hitta någon mer vaxduk och göra om köksbordet, DIY-djävulen har verkligen satt klorna i mig!tom