Monthly Archives: maj 2015

You are browsing the site archives by month.

Hundens dag i Borås.

DSC_0018 DSC_0035DSC_0338 DSC_0187 DSC_0257DSC_0107 DSC_0141 DSC_0160Trots att kroppen skriker, och trots att hjärnan är inbäddad i så mycket förkylning det bara går så sitter jag ändå här med ett leende på läpparna. Vilka fantastiska människor det finns där ute, och vilka fantastiska hundar. Jag kan inte annat säga att jag saknar hunderiet enormt när jag går på något sånt här, dvs Hundens dag i Borås, och det var härligt att få agilityhjärtat stilllat lite grann när jag precis hann till de första startande i largeklassen.
Och att sedan få fotografera loppet ”Run with your dog” som Elin Lilja och Eva Marie Wergård (ni vet de där två supertjejerna som klarar allt som kommer i deras väg både i hundväg och tävlingsväg) dragit ihop och startat var visserligen lite utanför bekvämlighetszonen, men det gick helt okej det med. Det var riktigt roligt!
Nu behöver jag sova.
Pronto. tom

I bubblan.

DSC_0066Åh herre min.. ja. Vem man nu ska uttrycka sig med.
Idag har det inte blivit många knop gjorda, huvudvärken from hell sitter i och min hals har verkligen plågat mig.
Men förhoppningsvis vänder det imorgon, jag vill ut ur den här förkylningsbubblan nu, vill må bra och känna mig kry tills helgen.
Elias medicinering börjar äntligen vända, Kåvepenin för en envis treåring är ingenting man bör prova, och idag var jag tvungen att stänga in mig och hålla för öronen tills Mats sa att det var över.
Jag är nog mer känslig och ömhudad för tillfället, dels för att jag känner mig utslagen, men dels för att hormonerna spökar och stiger i graderna när något går emot. Ibland undrar jag ens hur folk orkar med mig, både här hemma och på jobbet 😉
Men Elias börjar äntligen bli bättre, öronen ser finare ut och ögonen har nästan torkat upp.
Puh.

Dessutom lider jag av stora hungern. Är konstant hungrig.
Kan äta hur mycket som helst och häromdagen blev jag vansinnigt sugen på majonnäs när jag kände lukten från en äggmacka.
Tänk en räkmacka med ägg och ett stort lass majonnäs…. Mmmm.
Det enda som är konstigt är att jag inte är ett dugg sugen på saltlakrits.
Har ni hört något så konstigt?!

Vecka 26 om bara 2 dagar.
Knappt 100 dagar kvar.
tom

Run with your dog!

theresePå lördag anordnas Hundens Dag i Borås, på Hedvigsborgs IP med massor av hundaktiviteter. Bland annat så ska ju min fina vän Linda ha ett litet tält med sitt företag Hagahund, (ni vet, företaget med hundmassage som jag fotograferade för i februari) sedan ska det vara agilitytävlingar, rallylydnad, andra utställare m.m.
Inte nog med det så har en bekant till mig, Elin Lilja, grundat ett lopp som heter Run with your dog, ett motionslopp på 4,6 km för alla med sina hundar.
Jag ska vara i närheten och fotografera både hundar och ekipage och det ska bli superkul!
Nu hoppas jag bara förkylningen jag dragit på mig ihop med Elias olika infektioner lägger sig, för just nu dunkar huvudet alldeles för högt och golfbollen (ja, det känns så i och med svullnaden) i halsen gör det till och med lite svårt att äta. DSC_0026DSC_0243 DSC_0264 DSC_0331

När man andas lite djupare och lättare på samma gång…

DSC_0054När livet känns lite tufft så finns det ett ställe som huvudet längtar efter. Det lilla röda, slitna stallet med tre hästar strax utanför Målsryd. Dit jag ibland behöver åka för att hämta luft, hämta energi och få ut lite aggressioner på. Idag var en sån dag där jag vaknade med ett humör fullt med hormoner som flödade. Ingenting var bra och ingenting dög. Stackars lilla E har åkt på dubbelsidig ögoninflammation, dubbelsidig öroninflammation och feber, allt på samma gång, så jag kände mig lite mör efter nattens vakande och oroande över den lille ljushårige killen.
Så när jag bestämde mig att en ridtur ihop med Johanna troligtvis var det enda jag behövde så sparkade Mats mig nästan utanför dörren och sa att jag skulle stanna borta så länge jag bara kunde, utan stress, utan press. DSC_0120 DSC_0091Så jag tog Vilma och Johanna tog Heidir efter nästan en hel timmes  pälsvård och vi red ut i solljuset på två hästar som gärna lunkade på. Förutom att jag fick världens håll (?) efter en längre travsträcka så är kroppen så fantastisk snäll mot mig! Trots att jag blivit runt 13 kilo tyngre på 25 veckor så har jag inte ont i bäcken. Jag kan bli lite stel men det går över och jag får röra mig ganska fritt förutom att jag svankar och vaggar fram. Så 129 minuter ute i naturen, en varm och solig dag, med en vän vid sidan om och två hästar som gärna tog ut stegen i galoppen gjorde att jag helt plötsligt sitter här med ny energi att ta hand om vardagen. Ibland har jag blandade känslor när jag tar mig till stallet, för av någon anledning så tycker alltid mitt huvud att det bör vara så mycket jobbigare än vad det är, medans det i själva verket är plättlätt för huvudet att släppa allt annat och använda kroppen på det sätt jag borde. DSC_0128-2 DSC_0127 DSC_0116 Vilmas lunk däremot passar mig lite bättre i rörelserna just nu, så troligtvis kommer jag använda henne lite mer när jag rider, men hjärtat bankar fortfarande hårdast för lille H. Även om han ser ut som en hästig kopia av Tina Turner, så är han den finaste lilla gubben som finns bland hästar. DSC_0045Nu ska jag ta mina laddade batterier och andas lite.
Allting löser sig till det bästa.
Den känslan har jag just nu.
Och jag tänker njuta av den. tom

Att säga nej.

DSC_0104Halsen värker, hostan tränger sig fram och näsan rinner. Elias har feber och hosta han med och sa själv imorse att han inte ville gå till dagis eftersom han mådde dåligt. <3
Hade egentligen tänkt att åka till Brämhult och deras hopptävling, men jag ställde in och känner mig nöjd med det beslutet.
Att säga nej har alltid varit svårt innan. Idag känns det precis rätt.
Ibland kan det vara nyttigt och lyssna på resten av kroppen med, även om Skorpan inne i magen inte verkar hålla med. Den lever verkligen rövare nu, och känslan när den rör sig där inne är stor lycka. Som små pirrande bubblor som släpps loss så fort man känner det.
Kapselmaskinen jag fick i födelsedagspresent har precis bryggt mig en fantastiskt god kopp kaffe, kanske kan den hjälpa mig att få ner ananas-frisyren till normalt läge och få ögonlocken att öppnas upp så man ser mer än 1 meter framför sig.

I veckan arrangerade vi SA´s på jobbet en fest. Hela 70 personer anslöt och vi hade en intensiv kväll med allt var det innebar. Jag tog på mig ansvaret att vara fotograf under kvällen, förutom diskplockare, mathämtare, domare och aktivitetsannordnare, och fotograferingen är den klara favoriten. Passade på att träna lite inför nästa lördag då jag troligtvis ska vara med och fotografera en invigning för öppningen av en takterass på en restaurang här i stan. Jag testade med olika objektiv, men klart bäst blev nog ändå objektivet som följde med kameran när jag köpte det. DSC_0101Men hur blev festen då? Jo, tack vare allt slit och trots att vi hade få veckor på oss och arrangera det, så blev det en härlig kväll med mycket skratt, många aktiviteter, underhållning och människor som bjöd på sig själva. Vårt mål för kvällen var att vi alla skulle gå ur den bekväma zonen och in i den magiska zonen istället, och jag tror nog alla bjöd på sig själv.
Oftast spelar det ju ingen roll hur väl man planerat en fest, för vill inte gästerna släppa loss så kan det nästan bara bli pannkaka.
Men i onsdags så var det bara glada miner, det var skämt som drogs och människor som gjorde sitt yttersta för att t.ex. äta upp en isglass fortast. Jag har inte frågat om lov för att publicera bilder på några gäster, så därför kommer det bara opersonliga bilder. DSC_0108Och i sista sekund så kom jag på att vi skulle ha en hashtag för kvällen. Och ca 66 bilder publicerades allt som allt. Att sprida sociala medier såhär är verkligen kul, och vi ordnade liveuppdatering på väggen så gästerna fick se vad som hände. Även de som inte kunde vara med på kvällen kunde följa oss hemifrån.
En rolig idé! DSC_0128Så det kanske inte är så konstigt att kroppen strejkar.
En fest för 70 personer, jobba vid sidan om och ett barnkalas igår.
Nä, vi tar en välförtjänt dag hemma.
tom

Det har gått ett år…

DSC_0060För ett år sedan var jag utskriven från sjukhuset, precis ankommen till Danmark med föräldrar och min syster med hennes familj.
Nu såhär efteråt var det början på ett års skit, och jag kan inte hjälpa att jag sitter här och känner klumpen i magen.
Först missfallet, sedan Mollys personlighetsförändring, stressen med flytten, när hon drog av klon i trappan.
När hon väckte oss med spyor, ibland med blod, ibland utan.

I ett blogginlägg från juni förra året så tyckte jag vi hade vår beskärd av del redan då, men det fortsatte med veterinärbesök, oro och till slut otroligt dåligt samvete och funderingar på om jag verkligen skulle vara den som behövde bestämma över hennes död som kom den 16 september. Hon behövde inte längre vara stressad och ha ont men hon lämnade kvar en tomhet som jag aldrig, inte ens nu, hade kunnat förvänta mig, för jag saknar henne oändligt. Jag önskar vissa dagar att jag varit mer egoistisk och behållit henne för min egen skull. Att hon fortfarande kunde få reta gallfeber på mig ute på hundmötespromenader. Ja, jag önskar fortfarande att den jobbiga biten fanns kvar i livet. Men henne.
*suck*
Verkligheten har fortfarande inte kommit ikapp mig när det gäller henne även om jag för det mesta håller det för mig själv.
Jag saknar min fyrbenta vän, innerligt och ibland undrar jag inte om saknaden blir värre ju mer tiden går. Även om jag inte gråter vid närmaste minne så gör det ändå mer och mer ont ju längre tiden går, för hålet är stort.

Och bara någon vecka senare blev Elias sjuk och fick ligga på sjukhus och därefter började en annan högt älskad bli sämre och sämre, som vände upp och ner på livet och som fortfarande gör att allt är ostabilt, haltande och oroligt.
Och min pappa råkade ut för en olycka för några veckor sedan som kunde slutat åt helvete.

Förutom att min pappa blev återställd till nästan normalt (han jobbar på det som tur är varje dag, mer envis gubbe får man leta efter) så är det inte så mycket glädjeämnen som jag kommer ihåg det senaste året. Klart det har funnits bra dagar och man varit lycklig. Men det är inte lycka jag kommer ihåg när jag tittar tillbaka.

Jag är en evig önskare av nystarter och hoppas innerligt att det kan vara stopp på det mesta nu, att man får kraft och energi att börja känna mer lycka och ro i vardagen än tvärt om. Jag är djupt nere i ätstörningen igen, att äta mat har blivit en dövande orsak till allt runtomkring och det är med en djup suck jag vaknar varje morgon och inser att jag förstör för mig själv, idag vek sig två tår (AJ!) när jag reste mig och det slog hårt att inse hur tung jag är, med eller utan graviditet.

Så. Ett år har gått.
Nu sätter vi stopp. tom

Någon i min närhet mår dåligt.

cropped-DSC_0214.jpgNågon i min närhet mår dåligt.
Väldigt dåligt.
Det är tungt, becksvart och energikrävande så till den milda grav att man ibland undrar hur man någonsin ska bli lycklig igen.
Man kan inte göra något annat än att stå vid sidan om, försöka hålla upp fasaden och släcka bränderna.
Men bränderna svärtar i kanterna, fyller hjärtat med sorg.
I november började det smyga sig på, och sedan dess har livet inte riktigt varit sig likt även om man håller fasaden uppe för alla utom för de närmaste som vet.

Jag lyssnar på känslomässiga låtar, gråter och frågar mig varför.
Hur ska jag kunna stå där, med starka ben och hålla emot stormen som piskar mot den trasiga dörren, när jag själv känner mig bräcklig som en tandpetare.

Någon i min närhet mår dåligt.
Väldigt dåligt.
Och ändå finns det inte en chans i helvetet att jag ger upp, det finns inget alternativ som heter ge upp. Någonstans finns kraften, vart den kommer ifrån vet jag inte, men jag tackar högre makter för var dag som går, för var dag som förhoppningsvis går mot en ljusare tid.
Håll ut, en liten stund till.
Det kommer bli bra, det kommer bli ljust.

Någon i min närhet är sjuk.
Och jag kan inte göra något annat än att stå vid sidan om och hålla dennes hand i min, trots att jag själv är bräcklig som en såpbubbla vid minsta lilla beröring, känsloladdning eller motgång.

10615848_597652200343437_1826957011_n

Borås Action Run 9/5 2015

DSC_0043Idag åkte jag ner med delar av familjen till stan för att bevittna Action Run, ett motionslopp med diverse ovanliga hinder som eld, biltvättar, omöjligt lutande väggar, rephinder, stockar och stora rör över Viskan som man ska hoppa över utan att försöka ramla i.
Att man ens vågar utmana sig själv i sånt, jag är imponerad!DSC_0005-2 DSC_0144 DSC_0193 DSC_0271Och så fanns det gatlopp där Borås Rhinos motade bort deltagarna med stora mjuka kuddar och puttade ner dem i hö. Åh vad jag skrattade, det var tappra, trötta människor som kämpade idag. Själv blev jag trött av att bara stå och titta på. DSC_0291 DSC_0331Den allra tappraste deltagaren var ju givetvis Elias själv, som hejade på med stor förtjusning och förstod inte riktigt varför man var så knasig och försökte ta sig över vattnet på ovanliga ställen eller varför man klättrade i nät bredvid broar när man kunde springa på dem. Så han gick sin egna hinderbana på lekplatsen istället. Bästa bästa lille onge! Du är ju bara så häftig, härlig och fantastisk!DSC_0360Och efter ca 4 timmar i stan var vi alldeles färdiga båda två och somnade på soffan när vi väl kom hem. Sedan har lördagen fortsatt i lugn takt och just nu ser vi fram emot en lugn kväll. Veckan som gått har varit tuff och veckan som kommer kräver mycket energi. Så nu tar vi en välförtjänt paus ifrån alla måsten och bara är. Magen rör sig friskt och nu syns det på utsidan när den sparkar.
Harmoniska, härliga sparkar.
Älskar!

En vända till Polen och tillbaka.

DSC_0161För några månader sedan tyckte Elias farmor & farfar att vi behövde piggas upp med en liten resa, så de bestämde att vi skulle åka till Polen och gå på ångloksfestival.
Va?!
Jag såg väl mer eller mindre ut som ett frågetecken när förslaget kom upp så jag hade inte riktigt något att förvänta mig av resan förutom att vi skulle få en paus ifrån vardagen och spendera ett land som jag förknippat med gråa färger och fattigdom.
Men våren hade tydligen hittat dit med och ängarna lyste av raps och bokträden var giftigt gröna. Vackert på sina håll. 4 timmar i bil efter en 7-timmars färja från Ystad, så befann vi oss söderut i Polen där vi stannade vi på ett hotell i Kalsk, Motel Texicana. Få engelska ord blandat med några få polska delades mellan farfarn och receptionisten innan vi kunde checka in och konstatera att alla kanaler var dubbade på polska och att det var samma röst i alla kanaler. Men vi var ju inte där för att titta på tv precis.
DSC_0005DSC_0001 DSC_0087Jag har fått se mitt livs första storkar!
Högt uppe på kraftledningar byggde de gigantiska bon och visade sig lite försiktigt där vi stannade bland ruffiga hus och figurklippta buskar. Enligt polsk tradition så är storken ett utav de första vårtecknen samt att de bringar lycka och välfärd. Ska man se till de hus som stod i närheten så är väl inte det senare något man såg så mycket av i Polen, men man kan ju inte alltid köpa lycka för pengar. DSC_0083Och så åkte vi till Wolsztyn, staden med festivalen och det fina vädret.
Jag satt i mitten av bilen och tyckte resan dit var lagom jobbig, äggen jag ätit till frukost åkte hiss och jag hade glömt ta åksjuketabletter. Orutinerat!
I Wolsztyn låg röken tät mellan visslingarna från ångloken och matstånden slogs med ölstånden och vi köpte en gigantisk regnbågsfärgad klubba till Elias för 70 svenska riksdaler. Den var större än hans eget huvud. Och Thomas-tåget fick följa med hem samt en kopia av en Blixten-ballong. Han var i himmelriket såklart!
Han fick sitta på sin pappas axlar och ha överblick över det mesta.
Hans pappa som är hans absolut största idol, alla tider. DSC_0038DSC_0029 DSC_0064 DSC_0137 DSC_0147 DSC_0160 DSC_0078DSC_0017I början var det precis lagom med folk, men ju längre in på dagen vi kom, desto mer människor kom det och till slut fick jag någon form av gravidkoma där pulsen var hög och det tryckte alldeles för hårt nedåt. Jag kunde inte annat än att sitta still på en bänk under ett ölparasol och försöka parera illamåendet och pulsen som uppstod med oron och allt folk som fick det att ringa i öronen.
Oron över att Skorpan på något sätt redan var redo att komma ut, alldeles för tidigt.
Så jag hade kunnat fotografera så mycket mer och sett så mycket mer, men jag fick känna mig slagen och återhämtade mig inte förrän vi var tillbaka på hotellet och solen gick ner över horisonten. Och Skorpan har stannat kvar där inne.
Det blir ju så ibland, när kroppen säger ifrån. DSC_0164Så några dagar i Polen var både krävande men även fantastiska. Resan var till för älskade lille E som var eld och lågor från början till slut och han har anpassat sig så bra han kan, först sov han med oss hela vägen dit på färjan (vi åkte på natten) sedan sov han ytterligare några timmar till hotellet i bilen och höll sig i skillnet hela dagsturen hem från Polen igår. 7 timmar på en båt, inte helt optimalt, men han skötte det suveränt.
Han är orädd och nyfiken och ser upp till sina farföräldrar mer än någonsin.
Älskade liten som är så stor. Redan.
Idag fick han välja ut några leksaker när vi tog vägarna förbi Gekås när vi lämnat Simrishamn och farmor & farfar för denna gången, som tack för att han är just han och att han kom in i våra liv.

Och under hela helgen har sparkarna blivit starkare och starkare för var dag och det är disco lite då och då. Skorpan verkar må som en prinsessa (eller prins om Elias får bestämma) och idag vågade jag ge efter för att köpa något.
Något litet liksom.
En liten fin pyjamas som E valde ut med omsorg på barnavdelningen, som fick mitt hjärta att skutta lättare och se fram emot att få uppleva det där fantastiska med en nybakad liten Skorp-bit som doftar bebis och ger ifrån sig små ljud och som är hjälplös i ens armar. pyjamasMen nu är jag så slut att jag egentligen borde ha 2-3 dagars semester, jag hann inte riktigt hem till ridturen heller för ikväll och tur är väl det för benen är som tunga stolpar som vägrar göra annat än att eventuellt tömma min gravidblåsa eller ta sin sista kraft upp till sovrummet.

En natt i sin egen säng lockar mycket efter dagar ute på resande fot.tom