Monthly Archives: april 2015

You are browsing the site archives by month.

Vikten av vänner.

DSC_0096-2Jag vet att BlondinBella skrev om det för några veckor sedan, det där om hur svårt det kan vara att skaffa nya vänner, starka vänner när man blir vuxen eller flyttar till en ny stad. Nu har jag inte flyttat till en ny stad precis, men de vännerna jag hade som liten hänger inte kvar och genom tiderna som gått så har jag träffat människor som bestått eller gått sin väg. För det blir ju så, man växer ifrån varandra, man slutar kanske jobba ihop, man flyttar eller man kanske tappar just den där gnistan som nära vänskap behöver.
Den enda vän jag haft på det sättet som hängt med i mina 31 år, är min älskade syster och resten av min fantastiska familj som ställer upp i vått och torrt och jag är evigt tacksam för var dag som jag får ihop med dem.

Men till det fina i kråksången, förutom min man (som är min absolut bästa vän) så har jag några i min närhet som jag skaffat i vuxen ålder, som man kan hålla i när det blåser runt husknuten. Johanna med hästarna har blivit mitt andningshål, igår var jag ute i stallet i 3,5 timme och var full av energi när jag kom tillbaka, inte ens stel trots en timmes ridning bland stockar och sten.

Och häromdagen steg två varma själar in genom ytterdörren, de där två hundtjejerna jag träffade för ca 10 år sedan som jag haft sporadisk kontakt med, men som de senaste åren vuxit närmare mig igen.
De hade tulpaner och gofika med sig och slog sig ner i vardagsrummet och stannade till nästan in på natten. Och ihop skrattade vi, pratade , lyssnade på varandra och grät en skvätt.
Eller det var mest jag lät några tårar rulla, delvis över händelser man inte kan råda över och över Linda & Jonas beslut om att helt enkelt bestämma sig över att sluta jaga efter ett barn till. Hennes historia kan ni läsa om här, den är stark och fantastisk.

Jag har många fantastiska vänner, jag har flertalet på jobbet eller från jobbet, några kvar från gymnasiet, jag har min familj och jag har alla de jag hittat via hunderiet, de, som trots att jag inte har någon hund längre, fortsätter hålla kontakten.
Kanske hör det till ovanligheterna att faktiskt få ha alla dessa människor runt omkring mig, men jag är tacksam och blir tårögd när jag tänker på alla de som bryr sig, som lyssnar, som pratar, som kramas eller som kommer med gåvor i form av tankar, lemonad eller 5 liter apelsinjuice. Ni är alla unika och jag älskar varenda en av er för att ni finns i mitt liv.

Jag blev visst förvandlad till en stor hög med kärlek, men det bjuder jag på.
Jag är varm i hjärtat och lätt i sinnet.
Finaste, finaste människor. tom

När man behöver ta en ”ofrivillig” semesterdag.

11112961_10153771222240299_7478607879404811941_oIdag befann vi oss på Ultraljud.
Eftersom det var andra personer på förlossningen som hade förtur (här i Borås vill de helst att man beställer tid på förlossningen istället på MVC för att de har mer personal), plus diverse andra händelser så blev inte ultraljudet sådär harmoniskt och lugnt som man önskar. Men det händer saker som man inte kan råda över och det viktigaste var bara att den lille Skorpan där inne hade det bra, och det hade den. Det var på något sätt skönt att ha det avklarat, att se att den växte precis som den skulle, att hjärtat tickade. Oavsett vad man varit med om förr, så tror jag man ändå alltid har ett stygn av oro liggandes och skvalpar någonstans långt bak. Halva tiden har bara gått, men för var dag som går så blir det ju starkare och starkare.
Och när vi äntligen fick 3 bilder med oss, fick veta beräknat förlossningsdatum och att allt var prima, så hade klockan slagit alldeles för mycket, så jag ringde jobbet och försäkrade mig om att jag istället kunde ta en semesterdag… Kom hem för ca 1 timme sedan och sitter i soffan och tar igen mig lite medans Sex and the City går på TV3 och jag funderar på förmiddagens händelser och koncentrerar och utvärderar olika känslor som uppdagas. Sist vi var på ultraljud (minus gallstens-UL där vi hade tur och få se Skorpan) tillsammans fick vi se något som inte längre tickade och jag skulle ljuga om tankarna inte flög dit idag med..
Idag var jag den som fick vara den stadiga pelaren och hålla min man i handen, minnet är hårt inpräntat på honom, kanske för att han var den som verkligen trodde in i det längsta att allt var som det skulle…
Men idag var det annorlunda, för allt var som det skulle med magsäck, lårben och urinblåsa. Hjärtat slog snabbt.
Moderkakan låg i framvägg så även om jag känner små små sparkar ibland, så finns det en anledning till att jag inte känner det lika tydligt som andra kanske gör i denna veckan.

Och det beräknade datumet blev precis som appen i mobilen förutspått, den 11 september.
Men jag höll på att trilla av stolen när jag hörde sköterskan säga: Men jag tror det blir den 16:de….
Ni som hört mig berätta vet.
Jag har sedan länge trott just det datumet.
Det var då Molly avlivades.
Så när hon yppade orden tittade jag hastigt på Mats och han drog på munnen, för han visste precis vad jag ville säga.
Oavsett vad det blir och när det blir, så är Skorpan välkommen och egentligen har datumet ingen betydelse alls, men ändå, för mig betyder det ändå något, jag som egentligen inte alls litar på andliga händelser. Det hjälper mig i vardagen iallafall och det får det gärna göra så länge jag får må bra.
Vi frågade även om kön, men då navelsträngen låg precis över, så kunde hon inte ens gissa… Så det förblir ett mysterium.
Ett väldigt spännande mysterium.
19+2 idag.
tom

Känslan av att möta ljudet av bara naturen.

DSC_0197Vi åkte till vår sjö idag.
Den vi alltid besöker när vi vill ha ett avbrott från resten av stan, för att försöka kasta lite eller meta. Sist vi var där så hade Molly precis gått bort och Elias precis skrivits ut från sjukhuset och livet var en enda stor sorg.
Idag vågade jag släppa ett uns av minne och kom ihåg i somras när hon sprang efter pinnar.
Jag log.
Och lät det sedan stanna där innan paniken skulle få fäste, och sedan var det bra med det.
Eftersom vi väldigt sällan får någon fisk (mer sjögräs eller döda grenar) så det väl kanske inte därför vi åker dit i första hand, även om det var tanken idag. Men vi är alltid ensamma på vår plats. Man hör aldrig något annat ljud än naturen, som fåglar, grodor eller vinden. Och när vi satte oss vid brynet, så försvann vinden och solen värmde oss alla tre. DSC_0199Ett eget fiskespö hade vi köpt på Wollmars, han fick själv välja färg och det föll på ett blått, och sedan satt han med en morot i ena handen och spöt i andra och försökte tålmodigt och tyst vänta på att en fisk skulle nappa. Att vara just tålmodig kanske inte är en treårings, med kli i bena, bästa och starkaste egenskap, men nog höll han ihop länge. Och som väntat nappade det extremt dåligt, men vi njöt ändå, för värmen var med oss.DSC_0193Och efter att vi spanat efter grodor (Elias & Mats) och kissat i naturen (jag, den där blåsan är extrem när man är gravid) så åkte vi hem i bländande solljus och jag dreglade lite när jag körde förbi en hel stor grupp med islandshästturridning, vilket fick mig att längta efter den där leriga lille bruna hästen som står 15 minuter härifrån, så imorgon blir det en tur på hästryggen igen.
Och jag är glad, glad för att orken börjar bli bättre, jag har varit igång större delen av dagen. Gick en promenad med Elias, Johanna och hundarna på eftermiddagen, vilket gick superbra och sedan åkte jag och Elias och shoppade.
Imorgon har jag en fotografering för en tjej som startar sin egna firma och jag har fått låna en väns hus.
Ser verkligen fram emot det, det känns som det börjar ta fart nu för ikväll fick jag en eventuell förfrågan om en annan rolig fotografering (eventuellt två) om ett tag framöver.
Ihh!
Nervöst med spännande!tom

Att hota folk med bäroffie-paj fungerar alltid!

DSC_ggDen blev precis färdig.
Min alldeles egna speciella bäroffie-paj, där surt möter sött, krispigt och lite lite salt. Älskar verkligen den, och jag vet att de flesta som smakat den gör det med.
Så just nu har jag stått och vispat nästan 1 liter grädde och smetat Dulche de Leche i nästan hela köket, enbart att få glädja de där fantastiska människorna som presterar på topp när jag hotar med en bäroffiepaj. Höhö. fffÄlskar torsdagskvällar.
De får mig att alltid vilja göra något speciellt inför sista dagen på jobbet, som tex. att baka eller fixa naglarna. Nu hann jag bara med det ena av de två tyvärr, men jag tror nog att vissa personer hellre tar en paj än naglar med fransk manikyr.

Vill ni ha receptet så kommer det här:

Bäroffie-paj a la Kicki:
400 gram digestivekex
175 gram smör
1 burk karamelliserad mjölk (kokt kondenserad mjölk)
Frysta, valfria bär (Ganska mycket)
3-4 dl grädde

Värm och ”safta” ur bären i en kastrull. Krossa digestivkexen till en finsmulig sörja. Häll i 175 gram smält smör och blanda ihop tills smeten får fäste, dvs tar du en nypa ska den inte smula sönder. Tryck ut allt i en form, snyggast blir om man har en springform, när du fått önskat utseende, ställ in den i kylen en stund.
När den stelnat, häll i den karamelliserade mjölken och smeta ut det i ett jämt lager, och därefter bären.
Vispa grädden, häll gärna i lite socker och även några droppar av bärsåsen, så grädden får en härlig pastell-lila färg.
Spritsa den på toppen.
Färdigt!
Enklaste och godaste pajen någonsin!

tom

Med sleven i högsta hugg kommer de filosofiska tankarna.

  När man står med ett stort glas apelsinjuice en tisdagskväll i ena handen och slevar ur de sista bitarna pasta ur kastrullen rakt in i munnen med en slev, så stor att jag får créme fraiche-ränder upp på kinderna, då skäms man. Lite. Dels för att jag tar slev efter slev och smaskar i smyg medan sonen sitter ett stenkast bort, men även för att om någon skulle se mig, för herregud vad sunkig man kan vara i ett kök på Brotorp, strax efter 18.30 i mysbyxor. 

I måndags slängde snäll-Liza upp en DUNK med färskpressad apelsinjuice på mitt bord på jobbet och jag blev allvarligt talad chockad så jag knappt kunde säga tack. Kan man ens säga något så litet som ett tack, när hon slänger upp en monsterbehållare  mitt framför ögonen? Nej. Ett stort jävla fy faan vad du är bäst jag ska avguda dig resten av mitt liv hade varit mer på plats, men med tunghäfta och enbart stora hjärta som ögon så slickade jag mig om munnen och flämtade lite nervös. Och sanningen är att den kommer gå åt. Craving-bacillen tycker att varje morgon är ett ypperligt tillfälle att kränga ett glas, det går inte att säga nej. Så det är lika bra att rätta sig i ledet och lyda. 

Och nej. Jag gråter inte av olycka precis! 

 

Tankar i vecka 19.

DSC_0168Söndag morgon och gårdagens tacotårta ligger fortfarande som bomull i magen. Recept kommer inom kort på www.webbrecept.se
Älskar det mesta i matväg just nu vilket är otroligt dumt. Jag känner mig tung och trött. Inte för själva graviditeten givetvis, och jag är inte alls ledsen för att magen blir större på det sättet som den gör när man väntar en liten Skorpa.
Men jag är trött på att jag fastnat i ett träsk där jag förstör för min kropp på andra sätt än att äta bra mat, innehållsrik mat (annat än fett och snabba kolhydrater) så jag ska verkligen försöka göra det bästa av tiden som är kvar och det som kommer därefter.

Igår gick jag in i vecka 19, så nedräkningar börjar snart, uppförsbacken börjar planas ut och det börjar gå neråt till det datumet som Skorpa ska komma ut.
Varje kväll ligger jag och njuter av att känna mer och mer, magen är hård på olika ställen där den ligger och tar plats och jag lägger några tankar på att njuta och fascineras. Jag försöker även lägga några positiva tankar redan nu till förlossningen, med Elias var jag chockad i flera dagar och tyckte inte alls upplevelsen var speciellt kul, så nu ska jag mentalt försöka förbereda mig lite bättre än istället för att ”Jag tar det när det kommer….”

Och idag ska jag ut och rida.
Troligtvis ska jag försöka kravla mig upp på stora Vilma (åh vad jag hoppas det magiskt finns en stor pall i stallet! 😉 ) och njuta av naturen och dagsljuset. Nu när jag läkt så är det bara att tuta och köra och jag vill ju vara rörlig och aktiv.
Och det finns inget bättre sätt att vara rörlig på än att hänga med Johanna, hästarna och låta våra diskussioner eka över trädtopparna i takt med hovklappret. tom

Det suraste av det suraste är det absolut bästa.

DSC_0162Häromdagen när Snäll-Liza bjöd mig på en Brämhults nypressad apelsinjuice så tror jag inte hon vet vilket monster hon skapade. Helt plötsligt startades det någon slags inre slukhål av juice. Gärna apelsin, eller som idag, när Mats kom hem med den suraste av sura: Lemonad. 
Igår när Anna bjöd mig på frukost på hotellet, så var det juice-glasen som gick och fylldes på mest som jag slukade, och i morse när vi åt frukost så var det apelsinjuice som rann ner.
Jag är i himlen!
DSC_0163Och medans munnen skrynklar ihop sig till en torr liten boll när Lemonaden dricks, så dansar smaklökarna bugg och hejar på, för herregud så gott det är!
Och Skorpan, hon blir fantastiskt glad och gör lyckosparkar några minuter senare. (Jag tror på allvar att det är en hon nu….)
Mats skakar på huvudet och säger att jag är tokig.

Jag?
Jag bara nickar och njuter.
Apelsin- eller citronjuice.
En craving som verkligen heter duga.tom

Fina vänner och extra fina Snäll-Lizor.

DSC_0062Det gick ju ganska bra att jobba. Åkte hemifrån vid 07 och kom inte hem förrän runt 17.30 och har inte lyckats somna någon gång eller ens varit i närheten av att behöva sova.
Eller jo, när jag satte mig i soffan efter bacon-pannkake-middagen, så började jag nästan blunda, men jag tog mig i kragen och gick ut istället.
Ångrar det inte för en sekund, även om jag är måttligt stel nu. Foglossningarna/bäckenuppluckringarna börjar kännas mer och mer, men jag planerar att försöka vara så rörlig jag kan, så länge jag kan.
Så idag blev det en hundpromenad med en kär vän, och vi pratade som vanligt i munnen på varandra. Det är fint med vänner som man kan vara avslappnad med, som man kan släppa ut alla funderingar ihop med och få ärliga svar från. 11049229_1421982321445739_1225918718_nDSC_0065
Har ni sett vilka tjusiga halsband förresten?
De fick jag någon vecka innan operationen från Snäll-Liza, ni vet, hon som gjort en hel del andra armband, halsband och tavlor till mig.
Så ”Eating for two” hänger runt min hals konstant och Elias bär sitt storebror-halsband med stor stolthet. Dessutom kom hon förbi min plats med en hel påse tester från Brämhults Juice och jag var ”tvungen” att snappa åt mig en nypressad Apelsin. Allt surt blir bara godare och godare så jag slukade den nästan i ett svep. Jag var i himlen i några minuter, det kan jag verkligen lova.
Alla borde ha en Snäll-Liza i sitt liv. tom

Blir du lika varm inombords som jag?

DSC_0386Älskar dagar som dessa.
Visserligen tog jag mig inte i kragen och gick ut förrän vid 12, startsträckan var alldeles för lång idag.
Jag har fortfarande stora ”problem” med trötthet och slöhet, så jag måste försöka motarbeta det. Om det är graviditet, mat eller läkning vet jag inte, och det spelar egentligen ingen roll, det hindrar mig i vardagen oavsett.
Igår var vi på kalas hos Joel som fyllde 11 år, och jag var tvungen att sova innan kalaset för att orka.
Men solen gör gott, och även om vårtecknen inte kommit riktigt lika långt som bilden ovan (den är från denna tiden förra året) så känner jag våren ute. Den krispigt, kyliga luften försvinner mer och mer och solen värmer och väcker kroppen ur dvalan.

Alla tre följde med ut och Elias cyklade, vi gick till Kransmossen, matade ankorna, sprang längs hinderbanan (jag stod mest still och blundade, mina hormoner är inte gjorda för våghalsiga aktiviteter) och avslutade med att hitta en liten kompis till Elias i trappuppgången bredvid. Har avslutat den produktiva dagen med att städa, mer än jag gjort på länge, medan Elias och pappan var ute på lekplatsen med de andra barnen på gården.  Jag blir varm i kroppen av solen, varm ända in i hjärteroten när jag ser min fina kille intressera sig för djur och natur. Och hur hans gapskratt klingar mellan trädkronorna när vi blåser såpbubblor i uppförsbacken på väg hem.

Imorgon börjar jag jobba igen och hur det ska gå med tröttheten får jag strunta i, för dagen kommer gå ändå. Förhoppningsvis ger det mig energi istället, att få tillbaka vardagsrutinerna, inte sitta uppe vid datorn till 02 på natten. Dessutom har vi avslutat alla 3 säsongerna på The Borgias via Netflix så jag har ingen anledning att hets-titta på någon serie längre.
Eller jo.
Troligtvis kommer vi inom bara någon dag börja med någon ny serie.
Om jag känner oss rätt 😉

Glad påsk på er alla som tittar in här. Hoppas ni haft några härliga dagar!tom

Påskafton i Hedared.

DSC_0081 DSC_0082Magen står i fyra hörn, ögonlocken är tunga och enda ljud som hörs är fingrarnas knapprande mot tangenterna.
Vi kom hem bara för en liten stund sedan från vårt påskfirande där mamma och pappa bjudit in oss till påskbuffé. Idag har det både ätits räkor, gubbröra, leverpastej, crustader och massvis med godis. Större delen av familjen har varit på plats idag och jag har skrattat högt. Elias fick inte mindre än 7 påskägg tror jag och vi spenderade några kylande minuter ute i solen och blåste såpbubblor med Adam, Jennie & Ella. DSC_0087 DSC_0094 DSC_0103 DSC_0140
Såpbubblor. Kan få både vuxna och barn att leva upp, till och med hundar. Mammas granne gick förbi med sin schäfer som är knappa året. Han var otroligt nyfiken och till och med lite skeptisk först till bubblorna. Sedan satte han fart och jagade bubblor fram och tillbaka. DSC_0147Orden och orken är obefintlig just nu så det blir inte så många mer ord.
Bäckenet håller på att bråka med mig, så jag går mest som om jag skitit ner mig, jag vaggar lite fram och tillbaka.
Men annars så njuter jag.
Det är häftigt att få vara gravid.
Och jag har världens finaste familj som får mig att skratta och må bra… tom