Monthly Archives: mars 2015

You are browsing the site archives by month.

Bilden som blev verklighet.

DSC_0187Snubblade över denna bilden för bara några minuter sedan, en bild som jag inte ens sett innan.
Jag visste inte ens om att jag tagit den.
Bara 2 dagar senare så blev bilden verklighet.
Hon stannade kvar någonstans i dåtiden och jag var tvungen att fortsätta gå.
Och det är så jag vill minnas henne.
Att hon finns någonstans där bakom hela tiden, och håller ett vakande öga.
Med oss.
Med mig. tom

Nu sätter vi stopp för alla otrevliga överraskningar för resten av vårt liv.

DSC_0019 DSC_0025Själva läkningen av såren har gått framåt och för var dag har jag blivit lite rörligare. Däremot har andningen blivit svår och i söndags nådde den sin kulmen när jag inte kunde få i mig luft och jag mer eller mindre fick panik.
När jag lyckats lugna ner mig lite, med något bättre andning så tog jag mod till mig att ringa 1177, jag hade inte fått några hemgångsråd från kirurgen så jag hade ingen aning om vad som var normalt eller inte.
Efter 20 minuter i kö så frågade sjuksköterskan varför jag inte ringde 112 istället, för andningssvårigheter var inte att leka med…
Men att orka vänta på ambulans ville jag inte, så Mats körde mig till akuten.
Och där fick jag vänta.
En söndagskväll på akuten är INTE att leka med, för det var knappt en sittplats ledig i väntrummet.
Men jag fick härda ut.
Andningen blev inte bättre och när mormor & morfar kom och hämtade Elias fick jag ett eget rum, jag fick en fantastisk doktor och blev utsatt för diverse hemskheter som röntgen med kontrastvätska insprutad rakt i blodet med VÄRLDENS största nål, jag fick även en syresättningsnål rakt in i handleden och ett EKG kopplat till mig.
Först misstänkte de en propp i lungan och jag kände bara hur allt rann över mig. Tårarna sprutade, samtidigt som jag inte kunde andas, och livet var allmänt jobbigt medan Mats höll mig hårt i handen.
Jag skulle med all säkerhet läggas in omgående.
Vet att jag tittade mig själv i spegeln som fanns i rummet jag satt, och personen jag såg var en askgrå människa, men rynkor och en frisyr som såg ut som en ananas och jag tänkte samtidigt:
Herregud. Det måste vända. Nu.
Jag fick blodförtunnande för en gång, för att starta en behandling omgående.

Och när alla undersökningar var klara och när klockan slog 03 på natten så fick jag meddelandet att det inte var någon propp i lungan, ingen vätska, ingenting.
Både jag och Mats, som fortfarande höll mig i handen, andades ut.
Troligtvis har kroppen fått sig en smäll, och att försöka ordna en graviditet och en operation kan ibland vara för mycket för resten av kroppen, så vi fick åka hem med informationen om att ta det lugnt och läka.
För det kommer att bli bra.

Och igår kväll, när jag skulle gå och lägga mig, small det till i ryggen på samma sida där adningsstoppet sitter…
Jag skrek till och efter det kunde jag äntligen andas djupare igen! Lite av smärtan finns kvar, men jag kan andas djupare, jag kan gäspa någorlunda och hosta någorlunda.

Så nu skriver jag, en gång för alla.
Otrevliga överraskningar undanbedes härmed för resten av livet (eller åtminstone på 1 år framöver) och nu lämnar jag all skit bakom mig och startar om motorn på nytt.
Och det gör jag med de fantastiska människor som finns runt omkring, de två blomsterbud jag fått under dagarna och en ny energi som kommer dag för dag.
tom

Söndag i lugn takt.

 

Medan regnet öser ner utanför fönstret så känner jag hur jag blir bättre och bättre. Söndagen har startat lugnt och kommer fortsätta med mjukisbyxor. Elias går runt i långkalsonger och äter äpple samtidigt som Krambjörnarna skränar i bakgrunden. Det stramar inte lika mycket från såren jag har, jag har lättare att röra på och jag har sovit ännu skönare inatt. Inte riktigt som en klubbad säl som innan operationen, men på god väg. 

Den stora hungern kom tillbaka igår eftermiddag, så det går framåt. Det allra bästa är att det inte är skräpmat jag är sugen på, utan vattenmelon och andra färgglada frukter ihop med andra nyttigare val. Jag njuter så länge jag kan avstå från massa skräp, inget blir ju bättre av det. 

Och 40% har redan passerat och ibland känner jag sparkarna tydligt, ibland är det otroligt lugnt. Det är spännande att börja kunna slappna av och fundera på andra saker än ont i magen, utan istället fokusera på planering och små små bodys som får flytta in till sommaren. Och Elias är fortfarande spänd och undrar varje dag om det inte är sommar så vi kan åka till stranden. För efter sommaren och stranden, så ska bebis komma ut. Lätt som en plätt! 

En vecka har gått sen sist.

      Det har som vanligt gått alldeles för lång tid sedan sist, men som de flesta av er vet så har jag både hunnits opereras och komma hem igen. Och lärt mig att sjukhusmat kan vara fantastiskt god, även om man bara får i sig en tugga av lammfärsbiffen jag fick tillsammans med den vackra utsikten från sängen.

Just nu är det lördagsmorgon och jag vaknade en stund innan mina killar, så jag försökte masa mig ur sängen utan att skrika av smärta och korva mig i kläderna jag bott i de senaste dagarna för att de inte sitter åt. Det går bättre och bättre, från att ha varit snurrig och skakis till att kunna förflytta mig lite på egen hand till olika utrymmen. Men ja, jag har ont, det är väl mest det som mina dagar består av, dvs att försöka avvärja mig från det onda så gott det går. Jag har fyra stora plåster över magen, och i och med operationen så kan jag inte använda magmusklerna utan att skrika högt. Förstår ni hur många rörelser man gör som innefattar magmuskler? Typ allt! Till och med något så enkelt som att skratta, hosta eller gäspa påverkas, så allting som min kropp vill göra automatiskt måste jag tänka över först. Hahahha! Mats skrattar åt mig där jag sitter bland kuddar och försöker byta ställning.. Men för var dag som går, så kommer det bli enklare och jag fick sova en hel natt på rygg utan vidare irritation. 

Och bebis då? Jo, jag har fått låna hem en liten ”hemma-doppler” så jag kunde lyssna på hjärtljuden när jag kom hem. Läkarna var övertygade att operationen inte skulle äventyra något och det slog så fint där inne när jag lyssnade ihop med Mats igår eftermiddag. 

Så nu börjar ett nytt liv. Jag ska bara läka och bli lite piggare först. Och räta upp överkroppen till normalläge igen. Och dags att läsa om vecka 17. Det går fort nu!

Att få vara gravid i vecka 16

DSC_0126Så kom en ny vecka.
Vecka 16.

Jag har inte riktigt vågat känna efter än med graviditeten, jag har inte vågat andas på riktigt.
Men för var dag som går, så känns allting så mycket lättare och ljusare.
Det är annorlunda denna gången jämfört med Elias.
Jag går runt och njuter, jag är här och nu.
Visst längtar man liiiite till att man ska känna sparkar tydligare, men det kommer det med.

Jag har tydligen redan gått närmare 40% av tiden och den har egentligen flugit fram.
Det är med en otrolig tacksamhet jag känner framtiden komma. Ett tag hade jag gett upp tanken på att vi skulle bli fler, och efter att Molly inte mer fanns, så accepterade jag att det bara skulle vara vi tre.
Vi skulle ta hand om framtiden ihop.
Men så kom den dagen jag misstänkte.
Och huvudet letade tecken och scenarion i bakhuvudet. Man vågade inte hoppas men ändå skapade man redan framtidsplaner.
Och jo, visst visade det ett tydligt plus när Therese kom hem och lämnade ett gravtest till mig (hon sa att hon hade ett oöppnat paket hemma som förhoppningsvis inte skulle behöva användas mer). Chockad, glad och tacksam.
Det är tacksamhet som strömmar genom mig och även om jag är stel och tung redan, så njuter jag.

Jag hoppas innerligt att jag få känna så resten av tiden med, men oavsett så vet jag att det är övergående om det skulle bli för jobbigt.
En Skorpa i magen som växer, det är tyvärr inte alla som får uppleva även om man vill.
Tacksam, kärleksfull och fluffig.

Det är ingen dålig start på lördagen.

Ilande telefonsamtal och människor som bryr sig om andra.

10448866_1574174682848894_569901021_nDagarna springer på.
Denna veckan har gått både upp och ner, men gallan har ändå varit ganska snäll, iallafall snällare än förra veckan.
Igår fick jag ett sånt där samtal till jobbet som man fasar för.
Numret som gick hem till mina föräldrar lyste i displayen på jobbtelefonen och eftersom klockan var 15.30 och jag redan pratat med dem tidigare under dagen så kände jag ett stygn av oro.
Men jag lyfte luren och svarade som vanligt.
En skärrad stackars mamma berättade att pappa råkat ut för en olycka med cykeln, och de inte riktigt vet hur skadad han var…Sedan gick det ganska fort, och jag lämnade jobbet lite tidigare, hämtade Elias på dagis och åkte direkt till akuten, där en krigsskadad pappa låg med en axel som hoppat ur led och ett blåslaget ben.
Dessutom fick han en uppläxning av Elias (som förövrigt charmade hela akuten med sitt humör) att man inte får cykla utan hjälm, även om man ”Jag ska bara….”
Efter ett tag åkte jag därifrån och ställde mig i köket och bakade bäroffie-pajer till mitt jobb, som terapi, och när jag visste att pappa hade kommit upp på sitt rum på SÄS i någorlunda form , så kunde jag somna för natten och vakna lite piggare… 10152398_711293875645935_333059439164256455_n 11043304_10153678912630299_927664654897007162_o
Idag har vi däremot rockat sockorna på Staples, blev så himla stolt över teamet jag är i, för alla hade kommit ihåg. Några med mer färger än andra. De människor jag omringas av gör fantastiska resor och går utanför bekvämlighetszonen varje dag, och in i den magiska zonen istället och det är så häftigt att se! Snäll-Liza förevigade mig när jag med vidvinkelobjektivet skulle ta kort på vår rocka-sockarna-ring, och ja, jag har gått upp i vikt och magen växer sakta men säkert.
Men eftersom livet inte alltid blir som man tror så får det vara så. Just nu har jag slutat följa alla träningskonton på Instagram, inklusive en del vänner (inget personligt) för att det stressat mig otroligt.
Och jag ska, efter helgen, verkligen försöka att hitta tillbaka till gamla rutiner och matvanor. Dessutom har jag operationen på torsdag, som jag faktiskt längtar till och det känns lite som en nystart för mig.
Klart jag kommer ha ont efteråt, men förhoppningsvis på ett helt annat sätt och förhoppningsvis kan jag lägga undan tabletter för gott.
Har även hunnit boka ett ultraljud som ska ske i slutet av april, jag hoppas dock de gör något redan efter operationen för att jag ska slippa vara orolig, men när jag pratade med sköterskan häromdagen så sa hon att eftersom ingreppet är ganska enkelt, så brukar de inte ha det som rutin, utan gynläkare får avgöra.

Nåja.
Det återstår några timmar kvar av denna fredagskväll och jag ska faktiskt luta mig tillbaka och smurfa vidare och läsa andra bloggar jag följer, men som jag inte riktigt hinner med.
Jag har börjat känna ett litet, litet fladder i magen, vilket gör mig lugn.. Det känns som det kan gå vägen.
Och jag hoppas innerligt att jag blir mer regelbunden med mina inlägg.
Att skriva av sig är en riktig terapi.

Stor kram! Ta hand om varandra!

Ett måste som blev rätt trevligt.

Igår råkade Mats ut för punka när han var ute och körde och fick ställa bilen i stan.  Han hade själv inte en tanke på att han kunde ringa Falck-service redan igår, (vi har en toppenförsäkring med dem så allt som behöver bärgas får vi hjälp med), utan idag åt vi en snabbfrukost och klädde på oss för att promenera ca 4 kilometer enkel väg för att rädda vår stackars SOpel. 

Och åter igen bjöds vi på ett varmt solsken och fågelkvitter där vi gick. Det var en härlig promenad för alla 4 och åter igen visar kroppen att den än så länge håller i trots att jag mer eller mindre både gått upp i vikt de senaste 15 veckorna och varit väldigt stillasittande. Inga mer ursäkter med andra ord, nu får det bli bättre mat och motion. Hatar att vara stillasittande egentligen så latmasken får tvingas ut nu. 

Nåja, bärgaren kom och bytte till reservdäcket då vår domkraft var trasig och vi kunde rulla till Hedared och byta däck. Lite fika hanns med och diskutera lite om mat inför nästa helg då pappa ska få sin födelsedagspresent innan vi åkte hem igen. Allt detta innan klockan 13! 

Nu har både jag och Elias sovit middag alldeles för länge och fönstrena borde ha tvättats idag. Men de finns ju kvar hela veckan ändå och än så länge ser man någorlunda ut genom dem ändå 😉 

En ganska produktiv söndag, fast på ett ofrivilligt sätt. 

Ute på promenad är det alltid någon som saknas.

11015558_355286677992788_234064530_nVilket väder vi har!
Även om det är rätt rått och vinden letar sig in ända in i benmärgen ibland, så är det ändå ett klart vårtecken när solglasögonen måste användas för att hindra huvudvärk och när man kan gå i Staples-västen och bara frysa i skuggan. Idag var Mats i Skövde så jag och Elias tog våra promenadskor och gick till skogen för att slänga stenar i ån och stå vid tågrälsen och försöka vänta in helgtåget. Det senare gick inget vidare, men jag lovade att vi skulle komma tillbaka snart igen och stå där till tåget kom körande.
Han är i en härlig ålder nu, det är så mycket frågor och funderingar och långa meningar, att man knappt hinner med det ena innan det andra babblas vidare på.
Han är mitt allt den där lille pojken.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det alltid känns som att någon saknas.
Vi var alltid tre ute på våra skogspromenader.
Det saknas alltid en liten blå tjej, med en egen vilja av stål, som drog åt alla håll och kanter så armarna plöjde genom vinden som en väderkvarn.
En liten blå tjej som alltid ville doppa fötterna i det iskalla vattnet när våren var på väg och som fick glädjeryck i solskenet.
Om 2 dagar har det gått 6 månader och saknaden biter sig fast så fruktansvärt fortfarande att jag knappt kan tänka på henne utan att tårarna rinner och det blir svårt att andas…
Jag vet att hon har det bra och att allt vi gjorde, gjorde vi för henne. Men jag är så otroligt egoistisk att jag bara vill ha henne här, även om jag till 100% vet att det är givetvis omöjligt och kanske någonstans löjligt att ens tänka så.
Och när Elias och jag hittade en hundbajs mitt på vägen, så säger han att det är Mollys och jag tänker ”Om det ändå vore så väl….”

Kanske är det tuffa gallstensanfall idag som gör mig extra känslig, kanske är det hormonerna, eller så är det helt enkelt så att jag fortfarande är så ärrad att det svider hårt.
Oavsett vad det är, så gör det inte saknaden mindre eller lättare…

Även om det är tufft så har lördagen varit en bra dag.
Men den där punkteringen någonstans i Borås kunde vi varit utan.

Fredagen den 13:de, en riktigt bra dag!

DSC_0114Efter en hektisk vecka, som vanligt, så vill min gravidmage väldigt gärna avsluta arbetsveckan med skaldjur.
Och vad passar bättre än en skål med räkor, havskräftor och ett ben från en sån där krabba som de fiskar upp vid Berings hav.
Nu vet jag inte om just dessa är från Berings hav, men ja, ni som sett Deadliest Catch förstår säkert vad jag menar.
Oavsett…
Har ni smakat på dessa groteska ben?!
De håller ungefär samma klass som havskräftor, och att gräva ner den i mango-chili-dressing från lokala fiskdelikatessen….
Oh. My. God. DSC_0128Och nu ska jag erkänna något.
Jag köpte korv till min son.
Korv, så han kan äta dessa i lugn och ro medan jag roffar åt mig alla skaldjur själv, och dela med mig av de som är någorlunda okej till Mats.
Jag. Älskar. Skaldjur.
Det finns ingenting som slår havskräftor och räkor och långa monsterben doppade i en grotesk stor klick med mango-chili, INGENTING!DSC_0125-3 DSC_0120-2 DSC_0117Och så gick det till, när fredagen den 13 som började med hotellfrukost med Stämpel-Anna och vidare till ett morgonmöte där jag själv blev utnämnd till dagens hjälte plus att jag fick ett kinderägg av Snäll-Liza, slutade med en skaldjursfest som hette duga med de två killarna i familjen som jag avgudar för allt i världen och skulle göra allt för.

Men havskräftorna… De kanske de måste låta bli..

Att ha en hel helg framför fötterna.

Ja. Idag blev det sushi till lunch med fina kollegor. Efter en stressig förmiddag passade det utmärkt att gå till Springrolls och låta smakrika bitar simma ner i magen. 

Idag kom papprena om operationen. Den sker om 2 veckor och jag längtar nästan. Har haft 1-2 anfall om dagen nu sedan i måndags, och det suger. En utan gångerna fick jag springa in på toaletten på jobbet och hålla mig i handfatet medan smärtan spred sig och till och med axeln sprängde av smärta. Den gången mattade det av snabbt, men det suger verkligen. Så ja, jag längtar till skiten försvinner. 

Och imorgon ska jag starta morgonen med att äta hotellfrukost. Jag hoppas de kan ha en liten pannkaka eller två, förutom nybakade frallor och apelsinklyftor. Mat är alldeles för gott just nu.