Monthly Archives: januari 2015

You are browsing the site archives by month.

Energi på återbesök.

DSC_0106Jag hittade energin idag. Jag gjorde faktiskt det.
Som jag skrev tidigare idag så blev diskberget utmanat och utplånat, sedan blev några tvättar gjorda, en paj bakades (mums för matlådan imorgon), sängen bäddades, skräp rensades, räkningarna är betalda och just nu fick jag för mig att jag skulle sätta en kycklingsoppa på långkok.
Klockan 20 på kvällen.
Alla idéer är väl bra idéer hoppas jag, så jag får helt enkelt beräknas vara i säng efter 22 om den hunnit bli färdig tills dess.
Jag var smart nog att spara lite buljong från förra soppan jag gjorde som blev succé så jag är helt övertygad om att denna kommer bli mustig och mättande den med.

Jag besökte henne idag, det gjorde jag. Solen sken på trädtopparna runt minneslunden och överallt fanns små översnöade ljuslyktor och tavlor. Det blev alldeles för personligt, så det lämnas utanför för den skriftliga delen av mitt liv.
Jag var svullen och ledsen när jag kom hem men efter en varm kram från en energisk liten busig kille så tinade jag snabbt upp och resten av kvällen har varit lugn och fridfull, så jag är helt övertygad om att jag gjorde rätt i att åka dit.

Och nu intas söndagskvällen här, mörkret utanför fönstret har sedan länge omringat huset och jag ska skriva klart en text jag påbörjat och titta på Millennium-triologin på Netflix.

Russinfingrar och en känsloblandad födelsedag.

DSC_0535Det är söndag, klockan är knappt 10.30 och jag har lyckats städa undan diskberget, klippa mig och tagit en dusch. Så lite energi finns nog där faktiskt och just nu är både Elias & Mats iväg och träffar en vän, så jag har hela lådhuset för mig själv.
Det händer inte så ofta, men när det händer så njuter jag i fulla drag, går och plockar lite här och där och passar på att bara vara. DSC_0536 DSC_0539Och igår badade lilleman och blev åter igen så fascinerad av sina russinfingrar att han tyckte jag skulle ta kort på dem. Jag har börjat använda mitt macro-objektiv igen, och inser att det faktiskt är rätt roligt att använda, det skulle ju bara ta typ 4 år? 😀

Idag är det den 25 januari, som är Mollys födelsedag.
Inatt när jag hade svårt att somna tänkte jag på henne och tårarna rann.
För jag saknar henne.
Som jag saknar henne.
Varje dag.
Det går inte en enda dag utan att jag tittar på bilder på henne eller försöker minnas känslan av hennes mjuka päls på huvudet, den som kändes som silke och doftade apelsinchoklad. Det konstiga är dock, jag som är en drömmare av stort slag har bara drömt om henne en enda gång.
En gång.
Det är annorlunda för mig, för jag drömmer ofta fortfarande om min farfar t.ex. eller andra personer/händelser som varit en stor del av mitt liv. Men inte hon.
DSC_0219Det kan hända att jag faktiskt åker och hälsar på henne i eftermiddag. Det kan hända att jag åker till det stället där jag såg henne sist och lämnar den sista lilla leksaken som finns här hemma som tillhör henne. Den rosa, avlånga pipleksaken som hon var tokig i.
Som en liten födelsedagspresent.
Om jag klarar att hålla ihop vet jag inte, jag tror inte det, för det bränner lite i ögonvrån bara jag tänker på det.

Grattis på 9-årsdagen min allra bästa vän jag någonsin haft.
Jag saknar dig.
Var eviga dag.

Som en vissen blomma.

DSC_0504För första gången på länge har vi en obokad helg. Och tur är väl det för jag mår ju inte så bra.
Jag känner mig vissen, trött i kroppen och sliten. Att må såhär tar på krafterna, jag orkade inte ens stanna kvar på jobbet i torsdags och igår låg jag i soffan nästan hela dagen. DSC_0511Och idag är det lördag och jag önskar att jag hade varit en supermamma som kunde uppbåda lite krafter för att gå ut och leka i snön, men nä.
Jag blir trött av bara tanken.
Jag känner mig som Elias katt som verkar ha fått slagsida och smådåsar till ljudet av Mats och Elias som är på ovanvåningen och badar badkar. Men så försöker jag tänka såhär; vad spelar det för roll om vi bara är hemma?
Vad spelar det för roll om vi dricker varm choklad och tittar på Pocoyo på Netflix och delar på filten och ligger tätt hopslingrade alla tre medan snön yr från taket utanför?DSC_0519 DSC_0524 DSC_0531Vi går runt i pyjamas alternativt mjukisbyxor och ibland får jag parera den molande värken med Papaverin och alvedon som faktiskt hjälper förvånansvärt bra, tabletter som inte får mig dåsig eller bakis. På onsdag är det dags för undersökning och jag hoppas de kommer fram till något bra.

Det blir en lugn lördag.
Med repriser på tv, mys och värme.
Imorgon, då får jag försöka ladda med lite ny energi.
Nästa helg ska jag åka på Kickoff med jobbet, och då behöver jag verkligen ha försökt dra mig upp ur det här energikrävande hålet.

Så imorgon.
Då hoppas jag på ny energi.

En eftermiddag i dåsighetens tecken.

10946369_1542749932678986_1191807381_nEftermiddagen blev alldeles för jobbig för mig så jag gick en timme tidigare från jobbet, hämtade världens finaste kille och sedan åkte vi hem och slängde oss i soffan efter att jag tvingat i mig en smärtstillande tablett. Jag vill egentligen inte ta den för med tabletten så kommer en viss form av dåsighet och darrighet, men att behöva välja mellan att ha kramper eller dåsighet så är jag nog bra mycket trevligare dåsig.
Och det är då man är mer tacksam än någonsin att man har en sån tålmodig liten kille, som spenderade 2 timmar liggandes bredvid mig i soffan, under täcket. Ibland klev han upp för att titta på grannens snöslunga som mullrade utanför fönstret, annars låg han nära, hela tiden och då och då fick jag byta program från Teletubbies till Nicke Nyfiken på Netflix men annars låg han där, och tittade medan jag vilade och försökte värja mig från kramperna.
Några gånger vände han sig om för att försäkra sig om att jag mådde bra, lade armarna om mig och klappade mig försiktigt på kinden.

Han har blivit en sån ”stor” pojke de senaste månaderna. Förståndig och resonlig, smart och uppmärksam.
Det går verkligen inte att ösa alldeles för mycket beröm, för jag är så stolt över den lilla människan han blivit, som säger att man inte får slåss och som påstår att ris ibland är det bästa fredagsmyset.
Han underlättade verkligen min eftermiddag och när pappan kom hem, så stod de båda två i köket och lagade mat, medan jag låg och halvsov på soffan och försökte avvärja illamåendet som kan uppstå i samband med darrigheten. Sedan serverade de maten vid vardagsrumsbordet så jag hade nära till vågrätt läge. De finaste killarna i mitt liv.

Och med lite snäll mat i magen, några glas vatten och en lugn kväll så känns det bättre och imorgon hoppas jag att jag kan vara någorlunda på benen igen. Nu är det knappt en vecka kvar innan jag ska genomgå undersökningen så det gäller att bita ihop.
Jag vet att alla min problem inte löses med en undersökning, men kanske kan den där utredningen ta ett kliv i rätt riktning.

Nej, det är inte många positiva ord idag och jag fick ställa in kvällens ridtur.. Men jag reagerade inte lika hårt på tabletten idag som jag gjorde i förra veckan (tror jag ätit alldeles för lite då och därför mådde jag så dåligt) och bara det är ju faktiskt en liten ljusglimt.
Jag har däremot aldrig tålt smärta speciellt bra, och inte heller nu när jag sedan länge passerat 30-års-sträcket. Kanske lite mer envis javisst, men jag tål det fortfarande inte, och mitt humör, ja det går tyvärr i vågor.
Imorgon är en ny dag med nya möjlighet. Och idag ska jag komma i säng extra tidigt!

Känslan av att inte ha kontroll på ca 400 kilo häst.

DSC_0415Jag kan ärligt talat inte säga hur jag får upp rumpan ur soffan de kvällar det är dags för stallet.
Ibland när regnet piskar mot rutan eller vinden viner genom fönsterkarmen, ja, då känns det inte särskilt lockande.
Men jag gör det, för det mesta iallafall.
Ibland finns det tankar som hindrar mig eller känslor eller magknip.
Men jag har kommit till den insikten att jag inte ska försöka känna så mycket, utan att jag ska åka ut och så får man se vad det blir just den kvällen. Oftast blir det mockning och ridning, ibland bara en promenad eller mockning och prat med J. Vi har alltid trevligt ihop, pratar, skrattar och funderar trots att vi samtidigt mockar flera kilon med bajs, får skitiga naglar och det sticker i näsan av fräna dofter. DSC_0502Igår var faktiskt första gången som jag kände att jag inte riktigt hade kontroll. Det var någonting som inte stämde med lille H och när vi var ute i den snöbeklädda naturen så var det mycket som var mystiskt och läskigt enligt honom. Vid ett tillfälle blev båda hästarna skrämda och drog iväg. Jag fick kontroll efter vad som kändes i en evighet men Johanna åkte i backen (det var nog meningen med tanke på att de var på väg ut bland buskar och träd och stora stenar) och sedan fick vi jaga rätt på Seidur som var lite skärrad.
Ja, det var väl inte kul att det hände, men på något sätt så finns det säkerligen en mening med allt och även om jag inte hade den där fulla kontrollen, så kändes det ändå som jag hade någon form av paniktänk och försökte styra honom åt det bäst tänkbara hållet som gick.
Nu slutade hela rundan lyckligt, om än lite omtöcknade och fulla av funderingar (plus att Johanna fick ont i höften) och jag satt upp i slutet för att avsluta det hela på ett bra sätt.
Jag försöker verkligen tänka att jag måste känna rädslan men att jag ska utmana den, för annars kommer jag aldrig komma vidare.
När vi väl vände upp på stallplan så kändes han äntligen som vanligt igen, lugn och from och stabil. Precis den där hästen som jag är så kär i.

Imorgon är det en ny vända ut till den lille fluffige. Det är så skönt att ha en hobby som får mig att vilja utmana mig själv. Att ha en hobby, flera fina vänner som möter upp en och en fin vän som lyssnar när man är funderar.
Både två och fyrbenta.
Stallet har blivit mitt hem på måndagar och onsdagar och även om det är svårt att bege sig ut i det becksvarta mörkret, så har jag aldrig ångrat mig när jag väl kommer dit, eller när jag är på väg hem i bilen.
Det har blivit mer än bara något kul, det har blivit en rutin, en längtan och något som gör mig hel efter allt som hänt förra året, som gör att den där sista lilla pusselbiten gör att jag de senaste veckorna börjat komma till ro med hur mitt ”nya” liv ser ut.

Men nu ska jag försöka komma i säng i tid för första gången på evigheter.
Det är jag omåttligt dålig på trots att jag varenda morgon svär på mig själv när jag gnuggar gruset ur ögonen…

Men någon last bör man ju tydligen ha.

Ca 25 graders skillnad. Åt fel håll såklart.

DSC_0021Bilden är ju inte precis färsk kan jag väl påstå. Den togs i början av september när alla löv satt kvar och det var så varmt att pappa gick utan tröja och Molly flåsade och försökte hitta dike efter dike att doppa sig i. IMG_4065Det såg lite annorlunda ut idag när jag & lille E åkte till Hedared. Det var nollgradigt, vinden bet i kinderna och det snöade ibland på tvären. Jag kan faktiskt påstå, utan att ljuga, att det var ett riktigt skitväder att vara ute i, säkert en gradskillnad på närmare 25 ifrån i september, men ändock kom vi iväg på en ca 4 kilometer lång promenad (det var min syster som bestämde det alltså, utan henne hade det aldrig blivit av) där Elias fick sitta under en filt och kura ihop sig i vagnen medan vi andra inspekterade alla nedfallna träd och bortflugna takpannor efter stormen Egon. Jag vill ha vår och värme nu, den här vätan och kylan ihop gör det inte speciellt roligt att vara ute även om det är skönt att komma in igen i värmen och få sig lite mat i magen.
Och det var bra med lite motion i benen igen, det har varit rätt krasst med det denna vecka när jag haft hemska skov med ont i magen.

Jag har en tid bokad för ultraljud av gallan i slutet av januari och jag hoppas jag håller mig ganska symptomfri tills dess. Att behöva ta hemskt snurriga smärtstillande när man t.ex. måste jobba är inte riktigt ultimat. Fick åka in akut från jobbet häromdagen för jag hade så ont. Givetvis såg de stenarna i gallan på akut-ultraljudet de gjorde, men han hade ingen större möjlighet att göra någonting med det just då, eftersom de två sprutorna i skinkan jag fick gjorde att det onda försvann och jag kunde fortsätta att jobba.

I fredags hade jag ett hemskt anfall igen, men jag härdade ut här hemma.
Jag är absolut ingen rolig person att leva ihop med just nu, men jag hoppas att jag snart får hjälp.
Inte bara för min skull utan även för de andra i familjen som just nu behöver stå ut med mitt humör som kommer i samband med smärtan.

Ett harmoniskt besök för två- och fyrbenta.

DSC_0361Jag har haft en fruktansvärt tuff vecka och den kan summeras med ungefär dess ord: Magont, akuten, sprutor och alldeles för starka värktabletter så jag blir alldeles virrig.
Men.
Skit i det.

För idag har jag varit iväg i 5 timmar med kameran som min vän Linda och fotograferat inför hennes företagsstart för hundmassage. Hela 4 olika hundar hann hon med på dessa timmar och hennes man Jonas hade lagat fisksoppa som var så god att jag dreglar lite nu när jag tänker på den.
Oavsett, det var jättekul att få komma iväg och träffa både Linda och Mumma men även Therese, Dimma & Beda. Det känns som de var åratal sedan vi träffades allihopa sist och pratade ur oss.
Dessutom tycker jag väldigt mycket om Dimma, för hon påminner mig om Molly på ett mysigt sätt, knäpp men ändå mjuk och så nyfiken. Flera gånger trängde hon sig in mellan mina armar när jag satt på golvet, precis som Molly brukade göra.
Även om jag inte vill skaffa en ny hund, så saknar jag ändå att ha hund för det är en lyx som är få förunnat. DSC_0034DSC_0129Och Linda var lugn och harmonisk, proffsig och kunnig där hon stod vid massagebordet och kände och klämde och masserade alla 4 hundar som under dagen besökte oss. Och rummet vi var i spred en varm och lugn känsla samtidigt som det var dov musik som spelades ur högtalarna. DSC_0107 DSC_0391Man skulle kunna förklara det såhär, det var inte bara hundarna som blev avslappnade och rogivna, vi tvåbenta blev med avslappnade och Therese lade sig på soffan vid ett tillfälle och det var nog nästan så att man kunde höra en snarkning eller tre.
Nästan. DSC_0394 DSC_0380Och när klockan slog 15 begav jag mig hemåt igen, till min egna lilla familj som sedan exakt 4 månader sedan och 1 dag inte längre innehåller en fyrbening mer än i våra hjärtan.
Häromdagen fick jag lite tårar i ögonen för jag saknade henne så mycket och hemresan i bilen idag blev lite grumlig för jag tänkte mycket på henne.
Men hon har äntligen övergått till ett fint minne för mig, som jag tänker på med värme och kärlek istället för dåligt ett dåligt samvete och en klump i magen.

Och nu sitter jag här i soffan på lördagskvällen. Mats är borta, Elias har gått och lagt sig. I köket står ett berg av disk och det ligger leksaker över allt. Fast det skiter jag i just nu.
Ikväll är det bara jag och den där lilla skålen med nötter (och salmiakmandlar, jag har alltid varit och kommer alltid vara tokig i salmiakmandlar) och Netflix.
Inte så tokig lördagskväll.
Inte alls!

3års-trotset som blev 3års-kärlek.

DSC_0090Den där fina lilla pojken alltså.
Som gått från en liten bebis som bara låg i famnen till en stor pojke som säger till när han behöver gå på pottan, som är så förstående när jag har ont och som på morgonen ropar ”Mamma, jag vill gosa med dig!”
Han har gått från att vara pappatokig i 3 år till att äntligen vara lite mamma-kär med och vi kan ligga bredvid varandra i soffan, under filten och kramas länge.
Igår låg vi alla 3 och tittade på Frost ihop, nästan hela filmen faktiskt, tätt ihopslingrade och ibland kan det hända att jag slumrade till vid Es sida, för hans andning och doft är lugnande, ja sövande. Tyckte trotset fanns där ett tag, under ytan, men jag tror den sjönk igen, för det är bara en kärleksfull och busig kille vi har. DSC_0094Små bebisar som doftar gott i all ära, men den individ lille E vuxit in i, som utstrålar glädje, som har humor och som härmas som en liten apa, den tar jag alla dagar i veckan. Han ger mig  kärlek, skratt och ett varmt mjukt hjärta varenda dag.
Och skulle jag (vi) aldrig mer få ett till barn i vårt liv, så gör det ingenting för han är precis allt jag vill ha och lite till.
Framför allt nu när Molly inte längre finns, så har vi hittat till varandra på ett alldeles speciellt sätt och jag blir spagettisvag i knäna när jag kommer innanför dörren efter en jobbdag och han utbrister ”Åh, vad jag saknar dig mamma”.

Kärleken till barn och framför allt sitt egna barn går inte att beskriva med ord.
Det är bortom alla förklaringar och vackra citat.
Det enda som för mig går att säga är att jag är tacksam för att just jag får chansen att uppleva det.

<3

Att ha ont i magen.

DSC_0030Det har gått bra att äta ganska rent i några dagar innan smärtan i magen, vid revbenen gjorde sig påmind.
Jag har om kvällarna fått ligga och vrida och vända mig för att det gör ont och till slut fick jag stränga order av familjen att kontakta  vårdcentralen. Jag ringde först på torsdag förmiddagen för det hade suttit i i ett dygn men då de inte hade några tider kvar så fick jag återkomma på fredagen och fick äntligen en tid på förmiddagen.
Jag träffade en liten söt dam som satte sig med benen i kors och lyssnade, nickade och antecknade. Ibland tittade hon på mig genom sina små glasögon och funderade.
När jag var gravid med Elias för mer än 3 år sedan såg man att hela min gallblåsa var fylld med stenar men det har, vad vi vet (för i omgångar har jag ju haft ont i magen men det har gått över med omepraxol), inte gjort någon skada.
Men så som jag börjat känna det nu och så som det uppenbarar sig så misstänkte hon att det faktiskt kan vara så att stenarna börjat vandra och därför har jag ont.
Gallstensanfall och dess olika åkommor kan tydligen ha olika symptom så hon skrev ut kramplösande medicin till mig som jag ska ta vid behov, sedan kommer jag bli skickad till SÄS för UL och röntgen m.m.

Det känns helt enkelt bra att jag fick komma till någon som lyssnade och tog mig på allvar och det kändes skönt att faktiskt få påbörja en utredning för min mage men givetvis känns det skit över att inte bara kunna ta en tablett och så går det över.
Enligt henne äter jag även fel, jag ska fortsättningsvis försöka dra ner på råa grönsaker utan mest kokt och försiktig mat, som inte upprör gallsyran. Så när värken var som värst tidigare idag så fick jag äta en rostmacka eller tre ihop med några tabletter och efter en stund så gick det bättre och jag kunde sitta normalt igen.
Visst, blir fruktansvärt trött just nu, men det är väl det minsta jag behöver oroa mig för.

Så nu får vi se vart detta leder till.
Mild mat för magen.
Tråkigt men nödvändigt. 🙁

Elias-kalas & besök av Egon.

DSC_0034Vi hade släktkalas för Elias i lördags.
Vi var väl ca 15 personer i lådhuset när alla samlades och det lyste av lycka när han såg alla paket som var till honom. Att öppna paketen kunde inte gå fort nog. DSC_0046Och mat hade vi köpt. Det bjöds på hamburgare med coleslaw, pommes, potatissallad och diverse tillbehör. Det var faktiskt lilleman själv som bestämt det i princip. Själv försökte jag hålla mig ”ren” så jag åt inget bröd, men en liten bit getost på hamburgaren och jag var helt salig. Getost för alltid i mitt hjärta. DSC_0050Coleslawen hade jag gjort själv (Mats hjälpte mig i all stress att riva grönsakerna perfekt) och jag hittade några sötpotatisar i kylen som fick bakas i ugnen. Sötpotatis alltså. Vilken fantastisk uppfinning. Snålvattnet rinner i princip bara jag skriver det här. DSC_0060 DSC_0062Och givetvis blev det fika.
I vanliga fall brukar jag baka eller tillverka det mesta själv, men med tanke på att min mage krånglar med mig (skriver mer om det imorgon) så har jag faktiskt inte haft orken eller lusten att lägga ner tid på det. Det enda jag gjorde var de där små chokladrutorna som alla blir tokiga i, de med kak-kross mellan lagret av vit choklad. Och en Blixten-tårta från ICA Maxi. Jag försöker varje år överträffa mig själv med godsaker, men nä, jag sket i det i år faktiskt.
Och jag tror inte gästerna gillade mig mindre för det utan alla pustade och stånkade och knäppte upp översta knappen i byxorna ändå. Så mätta blev de!DSC_0071 DSC_0075Och det viktigaste av allt var ju ändå Elias och att han hade en fin dag, på sitt kalas. Och han fick sånna fina saker som kläder, verktygslåda, ett elektriskt Dusty-flygplan, leklera och en stor radiostyrd bil. Det lektes både igår och idag kan jag meddela!

När alla gästerna gått hem och vi hade dukat av borden och satt oss tillrätta i soffan så tog stormen Egon sig friheten att besöka oss.
Det ven i fönsterna, man hörde dunsar från saker som gick sönder och vid 23-tiden fick jag ett meddelande av vår granne som informerade oss att något hade fallit på vår bil.
Så vi sprang i princip ner och jo, det hade rasat ett stort träd ända nere ifrån Lillån upp till vår parkering och vår bil hade fått sig en smäll av toppen av trädet.
Efter en sprucken framruta på passagerarsidan och några smårepor på lacken rikare så grät jag några tårar av trötthet innan vi sent somnade.
Idag har jag flyttat bilen och fått låna vår snälla grannes parkering i några dagar. Nu hoppas vi att kalaset för en framruta inte blir alldeles för dyrt iallafall.

Vi hade tur i oturen kan man säga, det hade kunnat bli så mycket värre…