Monthly Archives: december 2014

You are browsing the site archives by month.

Hipp hipp hurra, på din födelsedag!

 

DSC_0095 DSC_0016 DSC_0029 DSC_0048 Stort grattis på din födelsedag. Du är den finaste som finns, jag älskar dig till månen och tillbaka.

Finaste, finaste lilla blonda killen.
Du är älskad av alla.
3 år av kärlek.

Det är fint det. <3

För tre år sedan kämpade vi.

DSC_0045Det hade satt igång.
De riktiga värkarna och ingen hejd var det.
Jag kom ihåg att jag inte försökte hålla tillbaka det onda, utan försökte slappna av. Men det är svårt när det gör så ont.

Vi höll kontakt med förlossningen titt som tätt och vi lyckades nätt och jämt titta klart på The Terminal med Tom Hanks.
Jag åt saltlakrits-choklad och vi hade köpt pizza.

Ja, för tre år sedan var han på väg.
Min älskade lille solstråle.

Att göra ett försök till att äta rent.

DSC_0321Jag har sedan några månader till och från lidit av ont i magen. Det sitter som en boll strax under revbenen och smärtar utåt, det känns svullet och det är ömt. I början har det inte varit så farligt, mest då och då och jag har aldrig haft riktigt så ont att jag ”kommit” ihåg det till nästa gång jag äter något som jag inte bör.
Det har sakta blivit värre och en dag strax innan jul hade jag ont i två hela dagar och kunde knappt äta.
Det är inte så smart, det är det inte.
Gluten har jag till och från slutat med, men det känns inte som det räcker för mig just nu, så för att se om det blir bättre, så har jag försökt börja äta mer rent, mindre kolhydrater. Kanske inte heller så mycket fett som t.ex. LCHF-anhängarna tycker att man bör, men mer grönsaker, lite mer frukt, mer protein och lite mindre kolhydrater. Jag utesluter ingenting, jag väljer dock bort en hel saker nu i början för att se om det kan hjälpa mig. Kaffet behöver jag dra ner på, och istället för att kanske dricka 8 koppar om dagen, så kanske max 4 för räcka.

Idag är jag inne på dag 5 och det känns faktiskt annorlunda. Bättre i magen (inte helt hundra än) och jag känner mig inte riktigt lika orkeslös. Ja, det innebär en hel del planering, jag kanske just nu inte kan gå var som helst för att äta och vissa i min omgivning (läs Mats) tyckte det var snudd på jobbigt igår när vi var på stan, hungriga och kantstötta av kylan innan vi enades som ett ställe som han gillade och som jag kunde äta på.

Kanske är detta värt att lägga planering och fokus på, kanske inte. Men just nu så går det över förväntan och att få må bättre i magen är mer värt än att få äta onyttigt.
Alla gånger.

Nu ska jag bara komma ihåg det nästa gång jag får för mig att ära något onyttigt.

Att vara seriös i midnattstimmen.

DSC_0523Jag tänker inte göra någon lång sammanfattning för 2014.
Eller jo, jag har gjort en för mig själv som jag behåller, som är full av känslor, tårar, ömhet, kärlek och saknad.
Men den är för personlig, så den får stanna som ett litet dokument på datorn bara.
Det enda som jag vill säga är att 2014 har innehållit mycket skit för oss, och för mig personligen som gått igenom 2014 med så mycket tårar att det hade kunnat fylla en hel pool.
Och den största orsaken är givetvis hon.
Hon, den lilla blå, som pep på nätterna för att hon drömde.
Hon som kunde säga ”I love you” genom sina morrningar.
Hon som kunde springa runt, runt, som en liten karusell när hon fick fnatt.
Molly.

Jag saknar henne fortfarande varje dag, men hon träffar inte hjärtat med en öm pil varje gång jag tänker på henne, utan det börjar bli bättre.
Med allt som hänt är det ibland svårt att plocka upp pusselbitarna och passa ihop dem igen.
Jag har insett att jag lämnade en bit av mitt hjärta med henne när jag stängde dörren hos veterinären den 16 september. När hon låg kvar på den grå lilla bädden de gjort åt henne. Och hennes älskade lilla pipgris som hon fick leka med en sista gång.
Det kommer alltid saknas en bit och det kommer alltid saknas en familjemedlem..
Jag känner mig fortfarande ibland ensam och osäker utan henne, ungefär som att jag inte vet vem jag är. Hon var med och formade mig till den jag är idag, hon var en ständig utmaning i mitt liv och jag saknar henne så…
Hon var en individ som ALDRIG var sur på mig, oavsett vad jag gjorde. Som alltid mötte mig i dörren med sin lilla stump-viftning.

Det är tufft att gå vidare men trots 2014 så har jag ett val.
Vi har ett val.
Man har alltid ett val.
För oavsett hur många tårar jag eller vi fäller för allt, så går det inte att ändra på något och hon kommer inte tillbaka oavsett hur dåligt samvete jag har eller hur mycket jag än saknar henne.
Inte ens när det värker i bröstet av kärlek och viljan att ändra på allt, så går det inte.
Jag vill inte påstå att det är något fint med att behöva gå igenom något sådant, varken fint eller graciöst, för jag ser ut som en svullen gammal dam som gjort skönhetsingrepp när jag gråter för mycket.
Det är inte alls fint.
Men jag har ett val, och så länge jag aktivt tänker på att det så ska detta nog gå vägen med.

För 2015 är på väg hit med stormsteg, och nu behöver vi inte svära över hur 2014 blev.
För vi överlevde det med.

 

En mysig dag med lille H.

DSC_0073Idag har jag varit ute i minusgraderna med E, Jennie & Ella. Vi åkte till stallet och gjorde iordning lille H för att ta en tur på honom. Bilderna suger, men det var ett fint minne att ha; att vi mitt mellan jul & nyår tog oss tid att borsta, kämpa med broddar och kämpa emot minusgraderna som bet i kinderna. E har ju inte varit med innan så han var lite över allt, men finaste lille H stod snällt och lugnt och väntade på allt. DSC_0085Han är verkligen fin den lille prinsen. Fastän han bara är 4 år så är han som en liten fin farbror, lugn och tålmodig. Ibland får man visa sig lite hård när han testar någon liten gräns här och där, men han lär sig fort och han är så underbart skön och har en kul inställning till våra ridturer. Han snusade fint på Ellas kind vid ett tillfälle och han stod med båda hovarna i marken när Elias fick sitta upp en stund i början. DSC_0089-2Och Ella. Hon red utan stigbyglar (de var för långa) och skötte det mesta med hästen. Och Jennie hoppade upp en stund med, hon var mest orolig för att hoppa upp, men upp kom hon och skrittade på ett tag, bara för att känna på det. Och lille H anpassade det mesta efter ryttaren och när jag satt på ökade vi farten och galopperade och töltade lite.
Det mörknade fort i skogen, trots snön och till slut kroknade Elias i vagnen och grät sig ungefär hela vägen hem till stallet, från stallet och hela vägen hem till lådhuset. Men är man inte ens fyllda 3 år och fryser så är det tillåtet. DSC_0091De är så fina, de där människorna och fyrbenta varelserna som finns runt omkring mig i mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Det blev en riktigt fin eftermiddag som avslutades med lite kaffe och kaka i lådhuset innan besöket åkte hem och Elias somnade gott efter att ha varit vaken en hel dag.

Det är mysigt att vara ledig!

Att ha firat en första jul i lådhuset.

DSC_0003-2Så kom den där julaftonen som vi alla gått och varit pirriga för, inte minst Elias. När han slog upp ögonen på morgonen blev han eld och lågot, för det låg ju ett paket i strumpan på hans rum, och det innehöll Ripslinger, det tuffa planet i filmen Flygplan, som han älskar.
Förmiddagen gick i lugn takt, för en gångs skull var vi förberedda på allt, jag började greja i köket redan vid 10.30 och slutade inte förrän Svensson & Svensson-Svensson anlände vid 13. Vi alla hade ordnat något till julbordet; mamma med skinka, vörtbröd, dopp i grytan, saltkött (mycket viktigt) & julkorv. Jennie & Kicken hade gjort egen sill i olika smakkombinationer samt tillverkat alla köttbullar. DSC_0011 DSC_0014 DSC_0018Det fanns något för alla smaker på julbordet och jag måste verkligen erkänna att de där revbenen jag förkokat, var nog enligt mig det allra godaste på hela julbordet i år, jag åt tills jag storknade och kanelsmaken nästan frätt sönder gommen på mig.
Det blev en lång-lunch runt det stora vardagsrumsbordet och alla var på gott humör, ingen var stressad, irriterad eller på dåligt humör. Elias ville visserligen inte sova, utan höll på att bli hes, men det var inget vi lade någon större fundering på.DSC_0030 DSC_0038-2Sedan tittade vi på Kalle Anka och tog det bara lugnt. Det var en väldigt skön och avslappnad stämning. Och helt plötsligt började det snöa och alla blev förtjusta och fäste blicken på snöflingorna varvat med tvn. DSC_0049Sedan drack vi kaffe och väntade på Svensson-Niskanen som till slut sammanstrålade med oss och ganska snart därefter kom tomten, som E var alldeles rädd för och knappt vågade titta på. Men han fick ju sina paket till slut och då var allt frid och fröjd. Till och med jag fick paket, och tydligen hade jag ätit många pepparkakor och blivit snäll. För i paketet låg det jag önskat mig. DSC_0071En fitbit flex, dvs årets julklapp; ett aktivitetsarmband. Jag blev eld och lågor för Mats var lite sneaky-sneaky. Först fick jag två julklappar där den ena innehöll ett startkit för att baka egna polkagrisar i alla dess smaker, sedan fick jag ett set med nya bakformar. Fick även fina vantar med tillhörande mössa och lite doftljus och skönhetsprodukter.
Jag surade inte, men jag hade verkligen önskat mig ett armband som förhoppningsvis hade kunnat inbringa mig lite ny energi att ta tag i allt.
Så när alla klapparna var öppnade kom helt plötsligt Elias med ett paket från någonstans och där i låg det! Jag blev så himla glad!
Har försökt lära mig det nu i två dagar och börjar äntligen bli vän med det.
Lovar att recensera det när det gått några dagar, men än så länge är jag jättenöjd och tycker verkligen det är kul att se hur mycket man går, hur mycket man bränner förutom ”grundförbränningen” och hur man sover. Eller iallafall att man får ett hum av det.
DSC_0053Sedan körde vi vuxna julklappsspelet som var nytt för oss. Det var rätt skoj att släppa loss alla aggressioner och försöka kämpa om paket man trodde innehöll spännande saker. Så första vändan spelade vi om inslagna paket. Sedan körde man en till vända när julklapparna var öppnade och då var helt plötsligt fokus på andra saker än det man trott först!
Sedan avslutades kvällen med den godaste fruktkakan som Soili alltid står för, jag tror jag tog 4 skivor av den, så lite magknip fick jag stå ut med. DSC_0101Vi fick nattgäster, mamma och pappa sov över här, men tyvärr blev det inte så mycket sömn som vi önskat. E väckte mig strax efter att jag somnat med att han inte fick luft, han fick bara fram väsande flåsningar och när jag gav honom lite vatten så blev det ännu allvarligare. Som tur var hade jag noterat att han redan på morgonen hostat lite ”skälligt” och att han blev hesare och hesare under dagen, så jag tog honom i famnen och skrek ”Han får ingen luft, öppna balkongdörren!” samtidigt som jag sprang ner för trappan, där Mats slängde på oss en filt och släppte ut oss på balkongen.
Jag är inget bra på att behålla lugnet så efter några minuter ute i minusgrader, med ingenting annat än en filt runt en kippande E så tog Mats över medan jag skulle ringa sjukvården.
Förstår ni hur svårt det är att veta gränsen mellan att ringa 112 eller 1177?
Det är jättesvårt, men när jag väntat i kön en stund hos 1177 så började Elias små små andetag bli längre och djupare, så vi andades ut lite och väntade kvar i kön.
Så falsk krupp på julaftons natt med omtöcknade föräldrar och morföräldrar som oroligt ser på när man inget annat kan göra än att vänta och se hur allvarligt det är… Ja, man känner sig inte speciellt stor och trygg då.

Men till slut somnade vi alla om och även om han inte haft några stora anfall mer, så har jag ändå behövt gå in till honom under natten i natt och försöka få han att andas djupare, inte bara på ytan och då har han själv sagt trött: Nu är det bättre mamma och sedan lagt sig ner och somnat om.
Nu har han haft falsk krupp tidigare så man känner ju igen symptomen, men såhär allvarligt har det aldrig varit innan.

Men förutom det har julen varit alldeles perfekt.
Och den avslutades alldeles på topp idag när Linda bjöd mig på bio idag, vi såg Micke & Veronika, en jättehärlig svensk film som fick oss att skratta högt mellan varven och som lämnade en känsla av kärlek och feelgood när vi gick från bion.

God jul!

DSC_0162ff

En hel dag med förberedelser.

DSC_0090Det är knappt så jag tror det själv men ett lugn har infunnit sig i lådhuset.
Stressen som jag kände bara för någon dag sedan är som bortblåst och alla förberedelser är i full gång, julmusiken har spelats på hög volym, förutom nu när vi tar en paus. DSC_0353
DSC_0355Idag tog jag ledigt och kommer inte gå tillbaka till jobbet förrän den 5 januari.
Så idag har jag haft ett långkok med revben, som är smaksatta med salt (massvis), lök, vitlök och morötter. Den har stått och puttrat i två timmar ungefär nu och köttet faller i princip av benet (eller tvärt om) och den lilla lilla provsmakningen fick det att kurra i magen.
Imorgon ska de glaseras och skickas in i ugnen, och få lite finare färg än vad de har nu. Lovar att återkomma med recept och utvärdering. DSC_0349Pappan i huset byggde en koja åt Elias samtidigt som jag förberedde revbenen och sedan satt E där under, i bara blöjan, bland alla kuddar och spelade spel på sin telefon. Nä, inga kläder skulle han ha på sig, absolut inte. Bara blöja.
Han har ju inte ärvt det av mig iallafall.
Nej, alltså, jag springer inte runt i blöja men jag gillar mycket kläder och gärna en filt över mig när jag tittar på film t.ex. DSC_0357Det är ett lugn som sprider sig.
Vi ligger före i planeringen och jag känner en liten form av antydan till träningsvärk från gårdagens lite längre ritt runt Skansasjön.
Vi var tre stycken som var ute igår, och även om jag och lille H hamnade lite på efterkälken då och då så var det skönt att sitta på hästryggen och bara känna efter vilken form hästen var i, vad han reagerade på. Han var lite böjd åt höger när vi startade och under rittens gång så blev han rak. Jag litar totalt på honom och igår kände jag mig som fastlimmad i sadeln i skritt, det var en häftig känsla. För har man lyckats med det i skritt så kommer de andra gångarterna med och igår töltade han igång i jättefina steg i mörkret, jag blir så stolt och glad.
Det är nog ingen som blir förvånad om jag säger att jag fallit pladask för den lille fluffiga hästen som nyfiket nafsar på min hjälm varje gång jag sätter på reflexerna på benet eller buffar mig på rumpan när jag kratsar framhovarna och jag åker alltid från Rudorna med ett leende på läpparna oavsett vad vi gjort.

Ett tag funderade jag på att lägga ner hästarna, för jag hamnade i en svacka, men till slut pratade jag med Mats och jag kom överens med mig själv (och med honom givetvis) att hästarna ger mig så mycket glädje så att det vore oerhört dumt och deprimerande att sluta.
Så jag har tagit mig över det första hindret någonsin, förr har jag alltid stannat på fel sida av en utmaning, men denna gången tog jag mig över istället.
Spännande!
Kanske kommer det nya hinder framöver, och då får vi se hur jag löser dem.

Men nu.
En filt, stängda ögonlock och lite pirr inför imorgon.

Att få göra något utav det jag älskar.

DSC_0272En snabb vända till Norrmalm och dessa två små skönheterna fastnade på kort.
Ljuset var inte det bästa, så det fick bli så bra det kunde med hjälp av en ivrig Joline och en söt liten Buster.
DSC_0138Fina Buster med ett blått öga, som springer runt och är en liten mysfarbror, inte alls vad jag hade trott första gången jag träffade honom. Då trodde jag han skulle vara stor, tuff och framfusig, men det var han inte alls. Mysig, lugn och alldeles underbar.
Ja, jag erkänner, jag saknar närheten av hund, det gör jag verkligen. DSC_0324-2Och Joline som är liten och nätt och superduktig framför kameran. Hon hade tydligen laddat hela morgonen för att få vara med på bild, inte alla barn som tillåter sig det. Det blir lite extra roligt när man krälar på marken med blöta och smutsiga knän för att få till en bild där båda tittar in i kameran eller iallafall åt samma håll. Nu gillar jag å andra sidan mest bilder som är spontana, men dessa var alldeles för söta för att bara låta springa runt i trädgården ihop. DSC_0205-3Jag har mycket att lära, mycket att lära mig om redigering.
Men ibland är bara lite förändring i ljuset det allra bästa, för individerna som är framför kameran är ändå det allra viktigaste och finaste.

Med skägg som spretar åt alla håll…

DSC_0043Den fick hedersplasten i granen.
Den första egengjorda lilla tomten som består av två skelande ögon och skägg som spretar lite åt alla håll.
I onsdags kom han stolt hem med den och givetvis fick den bästa plats i julgranen och varje dag går jag och beundrar den och tycker den är som en liten Picasso-målning; alldeles snurrig och ändå så vacker och väldigt, väldigt dyr.
DSC_0046Annars rullar julbestyren på.
Alla julklappar är köpta, jag tror all mat är inhandlad och nu står bara storstädningen i farstun och knackar på mig, men det hinns ju med känns det som, det är ju ändå 4 (nåja, snart 3) dagar kvar och jag ska jobba en utav dem, sedan går jag på ledighet och ska bara ta dagarna som de kommer.
En utav dagarna är jag bjuden på bio av en fin vän, en annan dag har jag lovat farmor att hon ska följa med mig ut och rida (även min syster ska banne mig upp på hästryggen!) och sedan bara njuta och ladda batterierna med lugn, vila och bli klar med mitt nyårslöfte.
Jag älskar nyårslöften och även om de mer eller mindre bryts varje år så ger de mig hopp och väldigt mycket jävlar-anamma, precis det jag behöver nu när livet äntligen börjar gå vidare och allt sakta men säkert läggs bakom en utan att för den sakens skull glöms bort, det blir bara mindre tufft och mer fina minnen.

Men först tar jag någon timme eller tre i soffan och spelar PS4 eller slöglor på tv medan jag försöker pusta ut och komma till freds med att stressen inte längre behöver ligga som en sten på mina axlar.

Det blir ju tydligen jul ändå.