Monthly Archives: september 2014

You are browsing the site archives by month.

Att vara hemma för permission.

10261198_1560401574181633_901619558_n IMG_2316
Tre nätter senare så är vi äntligen hemma.
Visserligen på permission men vi är ändå hemma.
Precis som bilderna ovan visar så har Elias kämpat med en konstig svullnad i ögat.
Som jag skrev sist så började det med att man misstänkte ögoninfektion, till att bli skickad från vc till sjukhuset, till att bli inlagd med antibiotika rakt in i blodet, genomgå magnetröntgen och vara under ständig bevakning på sjukhuset.
Jag kan sammanfatta det med; fy fan… Jag är inte gjord för sånt här.
För att dra det hela kort så har han en bihåleinflammation som haft en ovanlig spridning vilket gjort att de var rädda för att det skulle sprida sig med bakterier antingen till hjärnan eller till ögongloben.
Med hjälp av magnetröntgen (där han fick vara nedsövd) kunde man konstatera att det inte spridit sig.

Att komma in på uppvaket som mamma (eller pappa med givetvis), och se sin son ligga där med slangar i munnen och en sån där grön liten tygmössa över det fina gyllenblonda håret fick tårarna att välla upp. Jag fick luta mig mot Mats bröst och hämta andan, tyst, för att varken väcka någon eller ställa till med en scen.
JAG ÄR INTE BRA PÅ SÅNT HÄR!
Medan han låg där så tackade vi oss själva till att vi tagit det svullna ögat på allvar och ringt direkt på morgonen, istället för att vifta bort det och avvakta.
Det må låta så löjligt, men det var Molly som sa det till oss. Helt övertygad.
Att sedan behöva stanna, inte en, inte två, utan tre nätter med en understimulerad Elias och två otroligt trötta och oroliga själar.. Ja, det kan sammanfattas med; inte kul.

Vilken tärande tid det varit och herregud, stackars Mats som på något sätt överlever att leva ihop med mig.
Jag hade inte återhämtat mig från Mollys bortgång, inte på långa vägar även om jag började komma till freds med beslutet om att vi gjorde rätt, och så kom detta. Ja, alltså, det finns inte så mycket att säga mer än att på något sätt gå vidare och jobba för att han nu ska bli frisk, att han ska få må bra och att vi kan starta om.

Så länge det finns hopp (och Mats behöver en hel del tålamod ihop med mig) så är det inte för sent.

Att vara stark när man är som svagast.

DSC_0078

Just som det kändes som att glädjen sakta började rota sig i kroppen igen och jag hittade en balans, så blir min älskade son sjuk.
Jag orkar  inte gå in exakt på vad det är, men det som började i en svullnad över ena ögat slutar idag med övernattning på sjukhuset, där hans fina pappa får hålla honom i handen natten igenom då Elias imorgon ska genomgå magnetröntgen och även får antibiotika var 8:e timme rakt in i blodet, för att försöka mota bort att eventuella bakterier ska sprida sig till hjärnan.
Jag skyndade mig till sjukhuset så fort jag kunde efter jobbet och det var en alldeles rödgråten kille som tittade på mig med tacksamma ögon när jag kom.
Att få höra ”Min maaaammma kom nu!” det första man gör när man kliver innanför dörrarna till sjukrummet fick mitt hjärta att explodera av kärlek.
Min älskade lille bubbe.

Eftersom jag varit mer eller mindre ett vrak ett tag nu sedan Molly gick bort, så bestämde Mats att han ska ta nattpasset, medan jag fick åka hem för att sova.
Och vad gör jag då?
Jo, jag gör det jag är bäst på.
Jag låter mina känslor hitta sin väg bland tangenterna och jag låter oron få komma ut, istället för att samlas inne i hjärtat. Det är så jag fungerar, jag måste ventilera i ord och ton. Kanske kommer det några tårar, kanske inte.
Men jag behöver göra det som är bäst för mig, att skriva.
Min älskade fina kille, som varit så tapper genom hela dagen. Och till hans fina pappa som funnits där till 110% för både mig och Elias.

Ja.
Det finns inte så mycket att säga helt enkelt, mer än att jag måste hålla mig stark.
Livet har haft väldiga prövningar år 2014.
Men jag måste.
För Elias skull och för Mats.
Och för min egen.

För oss.

Livet & tiden går vidare, trots att det känns som den står still.

DSC_0185För exakt ett år sedan var vi ute i Hedared med pappa och promenerade i Hedared.
Då jag knäppte fotot.
Hon var lycklig & jag med.
Älskar bilden på henne, hon är visserligen inte full av bus, men hon tittar, är pigg och hon ler.
Hon mår bra.

Jag kan se klarare nu, den värsta chocken har lagt sig, och jag tror den värsta sorgen har på något sätt mattats ut lite, men jag är långt ifrån lagad. Det kommer ta tid, det kommer det, men för var dag som går, så blir den brinnande saknaden och längtan något mindre och jag kan andas djupare.
Illamåendet och matlusten är det värre med, men det släpper nog snart hoppas jag.

Livet går vidare, och det är konstigt. Rutiner som man haft i nära 6 år ska helt plötsligt inte finnas där, man kan vara borta i timmar från hemmet utan att behöva åka hem eller ha en tid att passa.
Det är konstigt, kroppen och framför allt huvudet har inte anpassat sig än, men så har det inte ens gått en vecka…
Idag när vi åt kyckling så tappade jag mat på golvet.
Äh, det tar Molly sade huvudet, men i verkligheten var det jag själv som fick plocka upp det.
Givetvis saknas hon på så många andra sätt med, men huvudet förstår inte att hon inte är en del av den vanliga vardagen längre.
Det kommer ta tid.
Och det måste det få göra.

Till slut vill jag bara tacka för ALLA fina kommentarer som vi fått över nätet, i verkliga livet, via telefonsamtal och sms.
Alla kramar vi fått och alla som gråtit för oss och tänkt på oss.
Det är så fint att man kan få häva ur sig allt och tas om hand av av kända och okända.

Mitt avskedsbrev till dig.

20121129-060851.jpg
Du kom in i vårt liv som en liten virvelvind.
Du vände upp och ner på allting och i alla år har jag kämpat med att försöka förstå mig på dig.
Du har varit med mig i alla stora händelser; när jag hamnade i bråk med min syster (vi pratade knappt på 6 månader), min och Mats förlovning, vårt bröllop, alla flyttar, graviditet, Elias födsel och uppväxt, ett missfall där jag hamnade på sjukhus.
Du har varit den som dragit ut mig i alla år, som fått mig på promenader, som varit min ständiga följeslagare när jag gått i skogen och funderat på livet.
Du har varit den som tröstat mig genom alla tårar, när du lagt din lilla haka på mina ben och tittat upp på mig med de stora blå ögonen och svagt, försiktigt viftat på svansen när våra blickar mötts.
Du har även varit den som givit mig mest gråa hår genom livet; vi har bråkat, varit irriterade och inte förstått varandra.
Molly, du har alltid varit min konstanta modell framför kameran och jag har lärt mig mycket av dig i ALLT jag gör, för du har lärt mig att ta livet lättare och du har fått mig att förstå att det mesta går att lösa med en kylskåpskall köttbulle.

Jag har lärt känna vänner tack vare dig. Som Nadia i Härryda, Sandra med familj, jag har kommit nära Linda & Mumma, lärt mig mycket av Therese med Dimma och Beda, jag fick många fina bekanta i ägarna till dina hel- och halvsyskon som vi träffat till och från. Några av alla dessa människor har blivit varma vänner till mig, till oss, tack vare dig. Du har gett mig så fantastiskt mycket genom åren.Jag kommer ihåg när vi var i Norge och du snällt låg bredvid oss ute på piren när vi fiskade, trots att du inte gillade fiskespön. Jag kommer ihåg när du skällde ut elefantstatyn i Knalleland, för du trodde den var stor och farlig. Eller när du fick ryck och spann runt som en karusell när du busade med Mumma, som du så fint hittade trots din osäkerhet till andra hundar. När ni satte av i bus, då log hela hjärtat och jag såg glädjen i dig.
När du skrek i trapphuset i Trandared när mormor & morfar kom och hälsa på eller när du gick från att avsky barn till att be Ella kasta en boll till dig.
När du la dig bredvid Elias när han var liten fastän du tyckte han var ganska läskig.
Du lärde Adam att inte vara rädd för hundar och till och med Joel, som var lite vagt inställd till hundar, att vilja leka med dig.
Det fanns inget ont i dig, bara osäkerhet och en oförståelse för vissa saker.
Alla de gånger jag kommit hem till söndertuggade fickor på mina tröjor går inte att räkna, och till och med det kommer jag sakna, för är det någon som är godisgris i denna familjen så var det framför allt du.

Tårarna kommer titt som tätt, även nu när jag försöker få ner alla känslor i ord.
Du har berört mig, på alla sätt det går och lite till.
Du har gett mig så mycket och det var därför jag av kärlek lät dig slippa lidandet du gick igenom det sista. När jag går igenom bilder från det senaste halvåret så ser man på dig att gnistan ibland inte funnits där, även om den blixtrade till ibland, som det gjorde den där söndagen för två veckor sedan snart, när du fick springa fort, löst och länge i Hedared, platsen som du älskade.
Men du var sjuk.
Jag såg det på dig.
Jag kände det när du var så låg att du gick fot vid min sida på morgonpromenaden eller när du inte ville äta din mat. Du var sjuk när du gick och gömde dig för flugor eller du skällde på den där stackars tjejen som häromdagen råkade korsa vår väg på väg hem, som du skrämde livet ur.
Du har aldrig varit arg på någon människa innan, men nu var du det.
För du var sjuk. Du hade ont.
Det var av kärlek jag höll din tass genom din sista resa, det var av kärlek jag stannade tills du var kall och ditt hjärta hade slutat slå, för jag ville säkerställa mig om att du inte behövde ta dina sista andetag i stress. Bilden av dig liggande på bädden är fastbränd på min näthinna och när jag häromdagen såg att Mats tagit bort din vattenskål fick jag panik, för tänk om du kom hem och var törstig…

Hjärnan spelar mig spratt och jag tycker jag hör dig när du kravlar dig in under sängen. När Elias tappar mat är jag helt övertygad om att du står redo strax under honom och fångar upp smulorna.
Din husse suckar han med, och säger att nu måste vi börja dammsuga. Det är ju med glimten i ögat och han saknar dig med. På sitt sätt.
Att din frånvaro skulle vara såhär tuff, hade jag ALDRIG i hela mitt liv kunnat föreställa mig, och nu måste jag fortsätta utan dig.
Livet går vidare, det gör det, vare sig du finns eller inte men saknaden finns där, i varenda sak man gör utan dig.

Jag vet att du har det bra nu.
Jag däremot, jag har det inte bra. Jag har svårt att sova och jag är väldigt illamående.
Men jag ska ta mig upp, snart.
Jag kommer bli okej och jag kommer fungera.
Jag kommer skratta med hela själen och älska med hela hjärtat.
Jag måste bara laga det som gått sönder, och försöka gå vidare, utan dig och alla dina tokigheter.

Farväl.
Du fattas mig oerhört. Och tack för alla fina år vi fick ihop. Jag kommer vara dig evigt tacksam för att just du kom in som en virvelvind i vårt liv. Den bästa som någonsin funnits.

Jag älskar dig.

Det har gått 24 timmar..

DSC_0007..sedan jag höll i din tass för sista gången.
Det har gått 24 timmar sedan jag viskade till dig hur mycket du betytt för mig och hur mycket jag älskade dig.
Det har gått 24 timmar sedan du drog ditt sista andetag.

Tårarna kommer konstant, jag saknar henne så innerligt.
Jag är trasig och så fort jag snuddar vid minnet av henne där hon låg på bädden hos veterinären så kommer saknaden så okontrollerat att den väller upp och får tårarna att spruta.
Min älskade älskade Molly.
Du finns inte mer.

Och jag är så trasig.

Farväl min älskade vän.

DSC_0195

We belong together.
Just like a breath needs the air.
Somedays are better than others but i fear nothing as long as you are with me.

Molly, min älskade vän fick ta sina sista andetag idag.
Klockan 20.00 hade hon fått lugnande och hon fick den sista sprutan eftersom hon blivit sämre under natten och under dagen idag. Jag ville inte att hon skulle behöva lida mer, efter allt hon har i bagaget. Hon svarade inte på medicinen alls som det var tänkt, men som jag ändå åter igen blundat för hela veckan.
Förlåt Molly.
Och eftersom hon var så dålig idag så kunde inte det göras någon undersökning med kamera, en sövning hade varit illa nog. Där och då bestämde vi oss. Molly skulle inte behöva lida mer, hon skulle inte behöva vara mer stressad över alla undersökningar, all smärta. Hon skulle få springa fritt, få vara frisk. Äta hur mycket mat hon velat.

Hon somnade i min famn och kvar fanns lite dregel på mina byxor, så som det gjort så många gånger som hon tiggt vid matbordet i snart 6 år.
Jag höll hennes tass i min hand hela vägen igenom och inombords så skrek jag Nej, jag vill inte!!! men som djurägare har man ett ansvar att göra det bästa för sitt djur.

Vi satt där tills hon var alldeles kall och ljuset i hennes ögon hade slocknat.
Till de stora, fina, blå ögonen var matta och livlösa.
Jag försöker hitta orden, men det kommer bara tårar.
Detta är det svåraste beslut jag någonsin tagit, och det svåraste jag någonsin behövt skriva om.
Tårar över att min bästa vän inte finns längre.
Att jag inte får känna hennes päls mellan mina fingrar, att inte få stoppa näsan i hennes päls och känna doften av apelsinchoklad. Att hon aldrig mer kommer prata med oss på sitt vis, eller inspektera tavlor eller gardiner.

Min älskade, knäppa vän.
Du och jag.
Kvar har du lämnat ett tomrum, som just nu känns så svart och bottenlöst att jag får andnöd och blir yr. Jag vet att tids nog så kommer jag få perspektiv, tids nog så kommer jag förstå… Att du inte är här.

Du kommer aldrig vara här igen. Jag kommer aldrig mer få träffa dig… Men nu har du fått frid. Lugn och ro. Och du har inte längre ont.

Jag älskar dig. Nu och för evigt.

Det är en magisk tid när höstens alla färger visar sig.

DSC_0105 DSC_0111Sedan vi flyttade till Brotorp har näst intill alla promenader tagits runt Kransmossen. Det ligger 2 promenadminuter härifrån, och vi enades om idag att det var otroligt vackert längs Lillån. Elias har matat ankorna, Molly har rullat sig i gräset och jag har fått andas frisk luft och vädrat kameran lite. Älskar hösten och alla dess färger, när släpljuset kommer fram och alla löv glimmar som guld. Luften är så krispig och uppiggande. DSC_0126 kransDet blev en ganska produktiv dag  till slut.
Först röstade vi, sedan åkte jag ut och red, därefter åt vi lunch, klippte oss, promenerade. När vi kom hem tog vi tag i städningen som blivit bortprioriterad de senaste två veckorna och någonstans där emellan bakade vi kakor och stekte pannkakor. Jag känner en liten början på en eventuell träningsvärk komma smygande i benen. Det är jag faktiskt värd efter denna dagen. krans3DSC_0157DSC_0168 krans2Själv har jag kommit till en punkt nu där jag ska sluta äta gluten igen. Det gick så fantastiskt bra förra året, men när jag blev gravid så slängde jag in allt sånt i matvanorna igen och nu för tiden är jag konstant uppblåst i mage och trött. Så jag känner att jag ska försöka aktivt välja bort det igen, så att jag kanske kan hitta lite energi och vilja.
Jag vill inte vara sur och grinig, jag vill vara lugn och harmonisk och frisk, så att äta rent ska bli mitt nya motto, det kan iallafall inte göra saken sämre.
Veckan som kommer nu kräver knivskarp uppmärksamhet då jag ska gå en utbildning på engelska (!) och jag ska ta hand om några nya på jobbet och hjälpa de så att de känner sig trygga i sitt arbete. Jag älskar att jobba med människor och få influera dem att vilja våga.
Det är inte många gånger man kan säga det i livet, men just på jobbet har jag hittat min plats, jag är rätt person för rätt tjänst, och jag älskar det.

Nu hoppar jag alltså på tåget som ska ta mig utanför boxen, som ska få mig att utvecklas och tänka framåt. Och det, det är jag innerligt tacksam för.

Jag har gjort verklighet av min dröm.

IMG_4980.JPG

Jag gjorde det.
Jag har vågat (tack vare Johanna och Mats) mig på ett steg som jag alltid drömt om.
Jag hämtade lille H i hagen. Jag ryktade. Kratsade hovarna. Sadlade, tränsade.
Helt själv.
Sedan gick vi upp till Kindsbanan. Skrittade.
Tog av mot en uppförsbacke och satte av i galopp.
Gick ner för backen igen och fortsatte på Kindsbanan.
Testade traven lite. Jag tänkte på sits. Vart jag hade händerna. Lill H gick lite väl långt ut på vänster sida och jag tänkte på tyngd, vart vi skulle, vart jag ville ha honom.
Framåt.
Kom en bil bakifrån så jag hoppad av, lät bilen köra förbi.
Hoppade upp igen.
Fortsatte i trav, höjde händerna lite för att känna vad han ville. Vi galopperade igen.
Hela tiden tänkte jag att händerna ska vara stilla, jag ska ha kontroll.
Jag HAR kontroll.
I korsningen tog vi rakt fram och fick till någon form av tölt, vilket var en riktigt härlig känsla.
Hela tiden var jag medveten om att jag gjorde det. Min dröm.
Att få rida ut, själv. Våga känna på min egna kunskap, våga testa, våga andas och möta hästen. Han är så fin lille H och han skötte sig helt perfekt.
Jag fick hoppa av någon gång när det kom bilar men annars red jag i princip hela rundan själv och vi enades om gångarterna.

Fattar ingenting egentligen.
Men jag gjorde det, i full galopp till och med. Och jag hade kontrollen.

Och jag hade KUL!

En förkyld & irriterad lördag.

DSC_0225Med hes hals och täppt näsa så flög visst lördagen förbi.
Jag har haft en usel dag, där humör har varit lika lågt som ett utav mina sämsta skämt, och stackars Elias och Mats har verkligen fått kämpa för att stå ut med mig. Jag hade tänkt ge mig ut på fotograferings-runda, men tji fick jag och tji fick min kamera.
Den senaste veckan, ja den går till historien och inte blev den bättre av att få höra att den eventuella undersökningen med kameror i Mollys kropp skulle gå på 12 000:-.
Minst.
Nu var det innan försäkringsreglering, men det är ohyggligt mycket pengar ändå, det är det, och jag måste i så fall få information från Sveland hur mycket eller om det ens täcker det.
Som det känns just nu så kan vi helt och hållet avvakta alla rektoskopier, men det kan vara bra att veta OM.
Ja, ni förstår ju.
Idag har hon varit helt fantastiskt glad och pigg, hon har varit med oss hela dagen, hon har inte gått och gömt sig och hon har till och med legat i våra knän i omgångar, så nog svarar hon fint. Till och med i några hundmöten har hon visat sig villig att försöka hålla sig lugn. Det känns som en ny hund, med ny energi.
Den där Molly som jag saknat i flera månader, alternativt år.

DSC_0205Men nu sitter jag här och lördagen blir snart till söndag och tydligen har Johanna bestämt att jag ensam ska ut på lille H imorgon i skogen. Det känns lite väl nervöst i magen just nu så jag får nog återkomma om jag verkligen känner mig redo för det där…
Och så är det val.
Så rösta ska man göra.

Inga rasister på våra gator, tack.

I fear nothing as long as you are with me.

DSC_0185Hon hämtar sig. Jag vågar knappt tro det, men hon hämtar sig!

Från att ha levt i ovisshet i flera dagar så är idag en väldigt bra dag. Molly har haft 2 bra dagar i rad, med bra energi, inga spyor, ingen låg hund alls. Medicinen är väl ingen hit, men special-fodret däremot är en stor favorit och hon slänger sig över maten när den serveras.
Jag hoppas innerligt det vänder nu, för vår och för hennes skull.
Jag försöker tänka mig ett liv utan henne.
Det går inte.
Jag kan ärligt talat säga att jag är rädd för den tid när hon inte längre finns.
Vi fick äran att lära känna denna lilla tjej i början av mitt och Mats förhållande.
Hon är oss.
Hon har alltid funnits där i vårt liv på gott och ont.
Och det gör mig lugn att våga hoppas på att hon grejar detta med.

Jag ser med egna ögon den lilla förändringen som gjorts på några få dagar och det får mig att kunna andas djupare igen, det känns som jag får mer syre, istället för att bara andas med näsan över vattenytan.
Det har varit många frågetecken de senaste dagarna, vad man gör om det inte blir bättre, var det kritiska ligger.
Hur mycket en hund ska behöva vara med om.
Även om både jag och Mats satt och storböla när vi diskuterade vart den smärtsamma gränsen skulle dras, så kändes det på något bra att ha det bestämt, OM det skulle gå så långt. Att behöva ha ansvaret för när någon ska dö, det var tuffare än vad jag trott.
Jag såg hennes ögon den kvällen.
Hon såg alldeles förvirrad ut och hon kunde inte alls förstå varför våra tårar föll när det ändå stod mat på bordet.
Man kan inte gråta när man har mat!

Så nu håller vi innerligt tummarna att det ska fortsätta såhär nu över helgen, att jag ska kunna avboka gastroskopin samt kolo-rektoskopi, och att vi kan fortsätta 2014 och vända på båten och segla i medvind en stund.

Ja. Nu vänder det.