Monthly Archives: augusti 2014

You are browsing the site archives by month.

Att bli slickad på ryggen, det är ingen hit.

DSC_0156 DSC_0176 DSC_0191Ja, fotograferandet är det ju lite dåligt med just nu, jag har inte varit alls sugen på det.
Men precis som all annan motivation så kan man inte bara vänta på att det ska komma och hoppa på en, nä, jag får helt enkelt göra något åt det själv och jobba fram det.
Idag var vi och hälsade på en bekant till Mats som är fotograf och tar sjukt vackra landskapsbilder, vilket jag aldrig riktigt bemästrat, så nu behöver jag helt enkelt lära mig något nytt. Som med allt annat så måste jag verkligen lära mig att TRÄNA. En balkong samt Lillån som flyter precis nedanför är kanske inte världens mest attraktiva utsikt, men det är ju just det. Träna Kicki, du måste träna och lära dig. DSC_0127 DSC_0139
Jag måste förresten få berätta en lite olustig sak som hände igår.
Min älskade fina vän Mela fyllde år igår och vi var ute och käkade, drack rosa drinkar och hade det väldigt trevligt. Efter att vi besökt både Babbel och The Factory så gick vi vidare till Grand för att konstatera att vi drog upp medelåldern ganska mycket.
Ja, lite gamla ragator är ju aldrig fel så vi dansade oss varma.
Vid flera tillfällen kom det fram en person som gav mig massvis med komplimanger.
I vanliga fall förespråkar jag komplimanger till alla, det är gratis och det kan göra någons dag.
Men när jag vänligt men bestämt förklarat att jag var gift, inte intresserad och sa tack och hej så slutade det inte där.
Hen smög sig fram när jag stod och pratade med mina vänner.
Och slickade mig på ryggen.
Japp, du läste rätt.
Hen slickade mig på ryggen.

Vart någonstans får man för sig att man får lov att slicka någon på ryggen?
Oavsett om du är man eller kvinna, båda eller inget, så finns det inte ens en tillstymmelse i världen att det är okej att gå och slicka mig på ryggen.

Thats it.

Att vakna till en bra onsdag.

DSC_0475Solen går upp från en klarblå himmel.
Luften är frisk.
Hjärtat är bomullsmjukt och huvudet är lätt.

Jag har redan varit ute och prövat löpsteget ihop med Molly medan mina killar fortfarande sov, det gäller att passa på så att man får ut mer av dagen.
Jag skulle väl ljuga och säga att jag skuttade upp med lätta steg när klockan var runt 05.
Nä, tvärt om.
Det var ren och skär ilska jag tog mig upp med, det kändes in på varenda liten por i kroppen att jag ville ligga kvar under det kroppstempererade täcket och få mer avtryck av kudden i ansiktet, men nej.
UT MED DIG!
Det var längesedan jag verkligen tog i, utanför the comfortzone, i just att jogga/springa.
Nä, det var inte riktigt kul. Svett är inte livet, men det är ett nödvändigt ont, och det behövs för att jag inte ska se ut som en ostbåge i kroppen med konstant huvudvärk. Har även kopplat in pulsmätaren till Sportstracker som vi äntligen (efter 1,5 år) fått att fungera ihop med iPhonen. Spännande att se att min maxpuls ett tag låg på 180.
Det blev ingen lång tur, ungefär som ett litet steg för människan, men ett enormt kliv för mig. För där satte jag ribban över hur dålig kondition jag har nu och hur mycket bättre, starkare, snabbare och längre jag kan komma nästa gång.
Igår var Mats ute på sin första springtur med Molly, så hon får mer motion nu igen och trots att hon snart fyller 9 år så är hon pigg och glad i alla aktiviteter som vi gör.
Igår på Kransmossen mötte vi ett hundgäng och en utav de som var där berömde henne för hur vacker hon är, och hon kunde inte alls fatta att hon var närmare 9 år.
Min älskade lilla plutthund.

På tal om kondition.
Häromdagen när jag och Johanna var ute med hästarna så kunde jag hoppa upp i sadeln på ”fel sida”, två ggr, utan hjälp. Dvs jag har skapat lite muskler i rumpan på dessa 7-8 veckor jag än så länge ridit, ett stort psykiskt delmål. Det har alltid varit ett litet hinder för mig, dvs att ta mig upp i sadeln, så jag blev jätteglad när jag insåg att jag tar små små steg framåt.
Annars går ridningen bra, Lille H har kommit så långt i sin inridning och jag blev stolt och väldigt glad över att höra Johannas beröm häromdagen när hon sa att han ”är som bomull i händerna”, dvs att han inte är sönderdragen i munnen utan lyssnar fantastiskt på små rörelser i händerna men även väldigt mycket på sitsen. Snart kommer han få en välförtjänt paus i inridningen för att ”tänka till” allt som han lärt sig under sommaren.
Det är ingen paus jag riktigt ser fram emot, men förhoppningsvis hittar jag andra saker att göra under tiden ute hos Johanna.

Så ja, det är mycket kroppsträning just nu i mitt liv.
Och huvudträning med.

Och finkaffe. För det ska jag dricka nu.

Min goding med de blå, pigga ögonen och en fantasi som heter duga.

DSC_0072 DSC_0075
Idag var dagen våra rutiner skulle gå tillbaka till vardagen igen.
Men redan 1 timme efter lämning på dagis ringde de och bad mig hämta honom, min lille kille. Nu hoppas vi på falsk alarm och att det blir dagis inom några dagar igen, för det hade han längtat efter.

Vi spenderar dagen hemma i stället, i ljusa fina lådhuset, med Molly, och tittar på Byggare Bob och leker med hans tågbana, ett intresse som bara växer sig större och större och där fantasin till leken ihop med tågen blir större och större. Att ha barn är spännande och utvecklande, och framför allt kärleksfullt. För var dag som går så blir livet mer och mer betydelsefullt och de känslorna, som inte riktigt går att förklara för någon som kanske inte har barn eller vill ha barn, de blir ibland så stora att det knyter sig i hjärtat och jag måste andas och koncentrera mig för att inte bli alldeles för tårögd av lycka.

Förresten, jag beställde en tavla från alla bästa Det lilla hjärtat häromdagen, med texten som betyder så mycket, för var dag i livet som går. Varje morgon jag vaknar, så slår jag upp ögonen, tittar på tavlan och startar en ny dag.
Jag har beställt saker från henne innan, som Elias mätsticka, armband och framöver ska jag beställa en välkomst-skylt till vår ytterdörr. Liza, som är hjärtat och centrum i tillverkningen, gör fantastiska saker. Besök henne gärna antingen på hennes hemsida. Hon finns även på Instagram som Lizagood.

Men nu ska jag fortsätta eftermiddagen med att fixa till lite kurvor i tågbanan. Den är tydligen lite ostadig enligt Elias, så det är lika bra att lyssna på chefen.
Den lille chefen med sina starka åsikter och blåa ögon.
Kärleken.
Den kärleken.

Det där med att ha en överraskningsfest för en 35-åring.

DSC_0031Man kan aldrig bli för gammal för att få överraskningar.
Och det kan nästan aldrig bli för mycket heller.

Hela veckan som gått har jag planerat, flanerat, funderat och fnissat.
Mats fyllde 35 år i början på juni, men i samband med missfall, Danmarks-resa och flytt så har kalaset för honom ihop med familjen inte riktigt blivit av.
Så i måndags klubbade jag igenom att familjen skulle samlas i lådhuset senast 17.15 så att vi alla fanns här när han kom hem från en shoppingrunda med en vän i Ullared vid 17.30.
Stackars Mats kånkade och bar tunga påsar uppför trapporna, klev in i hemmet och blev mäkta förvånad när alla hoppade fram runt hörnet och skrek ”Surprise!”
DSC_0041
Sedan skålade vi i Cava, åt smörgåstårta, frossade i glass med fruktsallad och min bror åt sig så mätt att han fick ont i axeln.
Igen.
Som håll ungefär, fast i axeln.
Elias var på sitt bästa humör och bjöd på flera dansuppvisningar till ”Panta mera” och blev överförtjust i tågbron från Brio som Mats köpt med sig hem.

DSC_0043 DSC_0046
Det blev en lyckad spontankväll som slängdes ihop på mindre än en vecka och jag såg värmen i Mats ögon den kvällen. Värmen som han känner av att vara omringad med fina människor, som kom dit för hans skull.
Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen; vi kanske inte alltid har samma åsikter om allt, vi kanske ibland kan komma med hårda gliringar eller munhuggas, men ack vad roligt vi har i vår familj.
Det är en salig blandning av olika funderingar, humör, humor, värderingar och energier.
Men det är en salig blandning som ligger precis rätt i hjärtat.

Tack för att ni finns och tack för att ni kom och firade min bästa vän, min man och pappan till min son!
Grattis älskade Mats på din något försenade 35-årsdag.
Du är det bästa som hänt mig och Elias!

Med en skakig kropp efter huvudvärk from hell…

DSC_0393
I efterdyningarna av huvudvärken som kom efter ett fantastiskt ridpass med världens bästa sällskap, och som hållt i sig hela natten, så sitter jag här, med en trött kropp och tittar på gamla bilder och försöker minnas hur liten denna kille varit.
Tänk att denna lille kille på bilden enbart var 6 månader, men redan där så glad och positiv.
2 år senare är han fortfarande samma härligt positiva kille; klok och rolig.
Jag skrattar varenda dag när jag får vara med honom, för han har så mycket lill-gammalt i sig; ”Mamma, sluta tjata på mig sa ja…” när jag ber honom plocka undan leksakerna på golvet.

Imorse tog jag ut en dämpad hund på morgonpromenad. Hon ville åter igen inte äta sin frukost utan såg mest bedrövlig ut där hon stod. Sist hon var sån var i förra veckan och då hade hon problem med magen, så jag gick en lite längre morgonrunda idag. Det var samma sak idag, gräsätning och bajsning.
Hon var visserligen inte lös, men hon lade en ordentlig hög och därefter var hon lite piggare och åt med god aptit när vi kom hem igen.
Så jag funderade och kom fram till att gå tillbaka till lightfodret igen, (vi har bytt till ett vanlig, icke light) för att se om hon blir lite bättre igen och inte blir så påverkad i magen.

Ridpasset igår förresten.
Det började sådär, jag kände mig som en nolla i sadeln igen, men helt plötsligt vände det och jag fick loss Lille Hs stela sida och han och jag flyttade oss i sidled, precis som jag alltid undrat hur man gör. Han lyssnade jättebra, men den där början till tölt/skrölt, den har jag riktigt svårt med, så det är en sån där jäkla utmaning.
Däremot fick jag till några galopp-steg uppför en backe, han lyssnar så fint, så fint.
Och Johanna tjatade, förklarade och påpekade om bäckenet, hur jag måste jobba med det, vilket då gjorde att det till slut flyttade oss åt samma håll.

DSC_0028Finaste lilla rumpan i världen.

Nu avslutas min sista semestervecka och jag hoppas innerligt jag kommer kunna hålla ridandet på en liknande nivå även under höst och vinter. Ja, det kommer bli mörkare, söligare, lerigare. Men den där känslan uppe på hästen och även efteråt är verkligen värt all smuts i världen.
Jag har hittat tillbaka till en hobby som jag alltid drömt om, och jag ska banne mig slåss för att fortsätta med det!

Fikabesök i hällregn.

DSC_0005
Äntligen börjar lite detaljer infinna sig här hemma. Som en liten avlastningsbänk i köket som nästan enbart varit en ”här-lägger-jag-saker-tills-jag-vet-när-de-ska-användas”-del av vårt hem.
Det har stört mig varenda morgon att jag inte vet vad jag ska göra med den lilla ytan, förutom att den passar perfekt till kaffekokaren.
Men så hittade jag en gammal skål i ett skåp igår, som skulle få bli en fruktskål. Smart!
Så vid halv 9 imorse var jag och Elias och handla frukt.
Snyggt och nyttigt!

Fast främst handlade jag frukt för att kunna göra en fruktsallad till fikasällskapet Linda, Sigjiid och Mumma som kom på förmiddagen. Det var tänkt att vi skulle gå en liten promenad med våra hundar och barn, men eftersom himlen öppnade sig, och Linda glömt regnskyddet hemma, så kom hela sällskapet innanför dörren istället och vi drack te med smörkola-smak och åt fruktsallad med vaniljkvarg.

DSC_0024DSC_0020DSC_0015Sigrid (eller Sigjiid då, enligt Elias) var på sitt glatta humör och bjöd på decibell-ljud utan dess like och jag och Linda diskuterade framtiden, bajsblöjor och bloggar som vi läser. Det där med att vara förälder och alltid komma in på diverse inte så fräscha ämnen att prata om, ja, det känns alltid helt naturligt av någon anledning. Haha!
Och så pratade vi frisyrer, snuddade vid ämnet hund och skrattade ihop.
Att kunna skratta med sina vänner men även kunna svänga om och vara allvarlig utan att det blir jobbigt, det är ju faktiskt något utav det viktigaste.

Och fruktsalladen?
Ja, den la sig som en smäck i kistan.

Vad har jag lärt mig idag?

10563052_10153068246315299_1994120657552499975_nNi som har mig på Instagram eller FB vet ju att jag varit ute i skogen idag, på hästryggen.
Och det har gått så jäkla bra för vi hittade så mycket kantareller att vi till och med fick lämna de som var under en viss storlek.
Fast det var kanske inte främsta anledningen till att det gått så bra….

Kommer ni ihåg för några veckor sedan där jag skrev att jag inte skulle börja om?
Främst var det ju tanken på motion och viktminskning som gällde där, vilket inte gått så bra (No shit), men det syftade på det mesta i mitt liv, om hur jag har storslagna planer och får drömmen avsågad nere vid fotknölarna av mig själv och min självkänsla…
Och äntligen kan jag meddela att det känns som jag kommit en bit på vägen.

10556417_10152315489308315_722093389992047193_n
Från att ha ridit lille H i juli för första gången (Ja, han heter Heiðir egentligen, men lille H får bli hans smeknamn) där Johanna leder oss, till att idag kunna jobba i serpentiner, själva på grusväg och början på bakdelsvändningar, så känns det som att jag kommit över ett stort hinder idag, dvs, jag har INTE gett upp!
Från att inte fattat eller känt något med tyglarna eller i sadeln har jag idag börjat lirka lite lite och fått resultat i arbetet med Lille H, och jag är så förbannat glad så jag håller på att skrika av glädje över den där lilla lilla förändringen han gjorde i munnen, när vi gick genom björkallén på Kindsbanan.
Då regnet öste ner och omvärlden var lite grå, i väntan på hösten.
Då kände jag det och jag kände att det var precis rätt!
Jag tror inte ni förstår känslan av framgång hos mig, där jag för en gång skull har bekräftat för mig själv att man lär sig ju mer man tränar, att om man inte blir bäst på en gång så är det inget nederlag.
Johanna är en klippa i alla väder, förklarar, visar, påpekar när jag sitter där i sadeln och det har gett resultat. På mindre än 7 veckor.
Och vet ni vad det bästa av allt är, förutom att jag får rida, träna och bara vara runt hästar?
Jag har fått en vän i Johanna, som stöttar, pushar, driver, påpekar, tjatar och förklarar när jag behöver det som mest och vågar tro på mig.
Lilla mig.

Ja.
Idag började jag äntligen känna en tro på mig själv som inte funnits där på flera månader och jag har ett hopp om att kunna bli en beslutsam och en sjujäkla envis kvinna, bara jag tar mig tid att träna och inte ge upp.

Och det, det är inte illa pinkat alls om jag får citera mig själv….

Att ha gett Simrishamn ett nytt besök.

DSC_0067
Vi har varit i Simrishamn i några dagar.
Vi blev belönade med finväder och angenäma sommartemperaturer när vi kom dit i onsdags och alla dagar efter det.
Och den svenska sommaren har nog pressat ur det sista den hade, för i morse var luften annorlunda, som lite krispig, och lite för kall i vinden för att kännas som sommar.
Det gör mig ingenting. Den här sommaren har varit fantastisk, och skulle den nu vara till ända, ja, då har den mitt fulla stöd och jag plockar gärna fram tjockare tröjor och värmeljus.
Men först går vi igenom de senaste dagarna i Simrishamn.

DSC_0066
I torsdags promenerade vi gågatan ner, mot stranden för att se ett nyvaket centrum vakna till liv.. Marknads-stånd som slog upp sina tält, Apotekarens Trädgård som bar ut sina reklamskyltar och gäss som trötta tog sig ut i vattnet när Molly kom lite för nära och nyfiket ställde sig på två tassar för att överblicka området.
Det är något med havet och mig, jag blir drömsk, väldigt poetisk och jag önskade jag haft penna och papper för att skriva ner alla intryck; hur man andas, känner saltlukten i näsan, fiskmåsarnas skrik, båtarnas puttrande.
Jag minns att jag gick där, med sorlet av farmoderns röst inblandat i Elias diskussion, medan min man höll min hand och Molly nosade på alla gräsfläckar hon kom över. Jag minns att jag beskrev för mig själv om livet, just där och då, och att jag aldrig skulle glömma det.
Beskrivningen har jag glömt.
Men känslan.
Den finns fortfarande kvar och det pirrar av glädje i magen när jag i små små doser återfår den.

DSC_0010
Annars har vi ätit gott och druckit gott. Jag och Mats tog en promenad, på tu man hand och tittade i butiker medan farmorn och farfarn passade Elias och Molly. Vi har blåst såpbubblor och miljötränat Molly som idag slog på stort och kämpade på ordentligt vid alla hundmöten. Vi hade oturen att få en liten svart lös, framspringandes liten hund men jag såg den före Molly och kunde hålla henne i schack. Däremot hade hon en riktig depp-dag igår, ville inte äta frukost och betedde sig konstigt, var rädd för minsta lilla och gick och gömde sig hela förmiddagen.
Fram på eftermiddagen blev det bättre efter att hon lagt världens lösaste nr 2 och idag var hon som vanligt igen.
Min lilla stumpa, det känns som ett besök till veterinären är till sin ordning, men det är så svårt att sätta in ett mönster. Hon har ju blivit bättre sedan vi flyttade och kom i ordning, men ibland kommer en sån där dag där hon känns nattsvart. Får fundera lite mer, det gör så förbannat ont i hjärtat av att se henne sådär.
Sidospår igen, sorry.

Vi har nästintill enbart ätit fisk och skaldjur alla dagar, vi slängde ihop en liten kräftskiva för Angela någon kväll, och sjöng Ja må ha leeeva till nubben på Elias initiativ och skålade för fattigdomen.

simris simris2
Och igår åkte vi till hundstranden med Molly, där hon fick doppa sig lite. Tyvärr var det även där lösspringande hundar och Mats kunde inte slappna av så jag lämnade av henne hemma så vi kunde fokusera 100% på Elias som fullkomligt slängde sig i det iskalla (I kid you not!) havet och skrattade så mycket att han knappt märkte att han kissade, naken som han var.

DSC_0124
Så med Simrishamn bokstavligt inbäddade i våra hjärtan åkte vi hem idag, med lite sorg i själen och en längtan tillbaka. Ja, jag gillade Kongaö med allt som det var med sina leriga åkrar och tystnaden.
Men Simrishamn.
En riktig pärla med en farmor och farfar som Elias är alldeles förälskade i.
Och vi med.

Överraskningsresa med få ledtrådar.

DSC_0004
I fredags hade jag ordnat en liten överraskningsresa till Mats, över dagen. Molly lämnades hos Linda på morgonen och sedan begav sig resan väster ut.
Med några få ledtrådar så var Mats som ett frågetecken, och inte ens när vi åkte över Tjörnbron fattade han.
Tur var väl det, för annars brukar han ofta lista ut vart det bär hän, men inte denna gången. Och ja, jag brukar göra lite små överraskningsresor ibland, just för att jag ÄLSKAR att planera och ha kontrollen, men även för jag vet att den här sortens överraskningar gör honom så gott i kropp och själ.
Vi hamnade på Stocken.
Ett litet samhälle långt ut på Orust, där havet var klart och blått och där min fina fina jobbarkompis Lotto-Lotta har sitt semesterställe ihop med sin man, som jag töntigt nog döpt till Bingo-Berra.
Varken jag eller Mats hade varit där innan så det var en fröjd att få komma dit och bara sätta sig ner och låta lugnet sprida sig medan lille E terroriserade L & B med sin frågor.

stock
Bästa av allt var nog när Elias för köra båten. Han såg ingenting, men han fick ändå hålla i ratten och styra lite här och var.
Han konstaterade snabbt att båten gick jättefort och att det var väldigt spännande att titta på vattnet bakom båten. Själv kände jag mig på gränsen till lite båtsjuk när vi steg i land igen, och det tog en liten stund innan jag hämtade mig…

DSC_0013DSC_0027
Vi stannade till efter kvällsmaten där Berra grillat fantastiska kycklingfiléer, Lotta hade gjort sin fetaost-röra och Stocken hade verkligen visat sig från sin bästa sida. Solen sken på oss hela dagen och när vi åkte därifrån fick vi se den mest fantastiska solnedgången någonsin, tyvärr körde jag bilen själv så det blev inga bilder på den, men vilket avslut på en fantastisk dag!

Tack Lotto-Lotta och Bingo-Berra för en mycket härlig och avslappnad fredag. Jag förstår precis varför Stocken betyder så mycket för er. Ett riktigt litet smultronställe!

Hon som är min syster. Och så mycket mer än bara en syster.

DSC_001mHär är hon.
Hon som jag levt ihop med i över 30 år, som jag bråkat med, som jag rivit i ansiktet, som jag dragit i håret.
Hon och jag var som katt och råtta när vi var mindre.
Hos henne som jag en gång  ställde 95 stycken McDonalds-donuts i en låda samtidigt som hon bantade med viktväktarna.
Hon var inte gladast i världen då. Av sina förklarliga skäl.
Och kanske, kanske säger hon upp vänskapen med mig nu när jag avslöjar det, men hos henne lånade jag innehållet ur en Absolut Vodka-flaska och gjorde en drink till mig och min kompis och fyllde upp resten av flaskan med vatten för att det inte skulle märkas.
Och jag fnissar fortfarande högt när jag tänker på hennes min när hon själv skulle blanda vodka med Coca Cola och hon funderade på varför det inte smakade något.
Jag ler nu.

Ja.
Trots allt detta så är vi idag på en plats i livet där vi hör av oss till varandra varje dag, vi umgås ihop med familjerna, vi träffas och äter lunch någon gång då och då, vi smsar, vi diskuterar träning, mat och vi frågar varandra varför det ska vara så förbannat gott med wienerbröd.
Hon är min syster. Min bästa vän.
Jag kan komma med mina världsproblem och hon lyssnar tålmodigt, vänder blicken bort mot fjärran och säger ”Jo, men Kicki.. det är ju så livet är och man kanske bara måste bestämma sig…” samtidigt som hon tar en sipp ur kaffet hon bjudit på och ler.
För det är sån hon är. Hon ler. Hon skrattar. Hon sprider glädje, lugn och inspiration.
Hon bjuder på mat, fixar Elfsborgsbiljetter till min otroligt tacksamme make, och hon bjuder honom på öl när han minst anar det.

Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag ibland inte kände en liten avundsjuka, lite lite ibland.
För hennes envishet, hennes inställning till saker och ting skulle jag kunna döda för.
Men den avundsjukan, den använder jag till att göra mig själv bättre, försöka öppna upp mig mer, försöka lite bättre.
För jag är så stolt över henne, att ett litet stygn av avundsjuka inte kommer emellan mina känslor för hur glad jag är över vilken människa hon är och att hon är MIN syster. Och Fredriks givetvis.
Men hon är verkligen min.

Du är bäst Jennie.
Elias älskar dig till rymden och tillbaka.
Jag älskar dig även om jag aldrig säger det rakt ut, för sånt har vi ju lite svårt med i vår familj.
Hela vår familj älskar dig.

Stort grattis på din födelsedag.DSC_0372