Monthly Archives: juli 2014

You are browsing the site archives by month.

Några bilder på Johanna och hennes hästar.

DSC_0216 DSC_0237 DSC_0285 DSC_0295 DSC_0298 DSC_0319Imorse tog vi en tidig ritt på hästarna, men innan det tog jag några kort på Johanna och hennes hästar. Jag vet att bilderna är lite i olika färg och lite olika stilar, men jag försöker hitta min stil och min redigering. Glädjen för att fotografera har åter igen väckts till liv men känslan för att redigera och veta vad som är jag, det är svårare. Men jag tror jag ska komma dit, någon gång iallafall.

Jag själv gillar bilden med solljuset mest då den känns precis som det var, tidigt på morgonen, solens strålar nådde inte riktigt över trädtopparna, gräset var fuktigt och hästarna var lugna.
Den går lite mer i gult för att förstärka morgonsolens känsla. Redigering är egentligen ganska nytt för mig och inte min starka sida, då jag i vanliga fall enbart ändrar lite kontrast och möjligtvis lite skärpa…

Vi tog sedan en runda på hästarna och idag blev det till och med en galopp med lille H, och han var duktig och försökte göra sitt bästa, som vanligt. Det spritter av glädje i hela kroppen när jag visar mig själv att jag inte är blåst (som jag många gånger har intygat mig själv om), att jag kan lära mig saker bit för bit och att jag tar åt mig av både positiv feedback och kritik.

Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan, och njuta av kvällen ihop med min fina man. <3

Älskar att ha en aktiv semester!

DSC_0005

Sommarsverige visar verkligen sin bästa sida och vi njuter i fulla drag.
Idag började Mats officiella semester, men redan i fredags firade vi honom väl med bubbel, toast skagen och fläskfilé med svampsås och färskpotatis. Det var väl mest jag som firade honom eftersom lille Elias hade fullt upp med att berätta om allt som händer på dagarna och på så sätt inte åt så mycket. Vi tog däremot ett parti med såpbubblor på fredagskvällen för att verkligen fira pappa på bästa sätt. Mats är verkligen värd semester nu, efter alla jobb han har och alla uppdrag som han åker på jämt. Och jag njuter extra mycket av att ha en lugn man som inte behöver stressa ihjäl sig över att vara borta så mycket. Min bästa vän.

DSC_0029
Det är en skön, avslappnad stämning i vår familj nu och Elias är en riktig liten guldklimp. Det går inte med ord beskriva hur mycket jag älskar denna lilla pojk och hur han varje dag gör mig stolt över hans lättsamhet över livet och glädjen han sprider.
Idag åt vi Coop-frukost och vid ett tillfälle ville han sitta i mitt knä och mysa, varpå han la armarna runt min hals och utbrast:
Ässskar dig mamma och så fick jag världens härligaste puss.
Molly börjar även hon slappna av, har visat mer intresse för det mesta på senare tiden och tassen, ja, jag vågar knappast yppa det, men den läker.
Hon slickar inte heller längre på den så tratten är undanstoppad i förrådet och häromdagen fick hon äntligen ett fryst märgben att sätta tänderna i.

DSC_0182Annars är det mycket häst som är i mitt liv just nu. Och framför allt denna lilla herre, som med sina få år på nacken visat sig bli en riktig kompis till mig och är så positiv och lugn till livet. I början av förra veckan hade vi ett kanonpass i paddocken och han lär mig så mycket.
I söndags var vi ute en stund på Kindsbanan och red, och det gick jättebra.
Jag kände mig lite osäker i början av ridpasset och gick första biten då lille H blev stressad när vi gick förbi några hagar, men sedan satt jag upp igen och han jobbade på fint och vi kunde rida utan något grimskaft från Johanna, som tömkörde S istället.
Det allra bästa är att jag känner mig lugn och säker på honom, han är stabil, nyfiken och har redan blivit en riktig hjärtevän för mig. Han kommer så fint i hagen när man kommer och ställer sig nära, nära och vill gärna bli smekt i pannan. Jag brukar tacka honom så mycket för passet varje gång och jag tackar honom även för att han har tålamod för mig som är nybörjare, jag har inte riktigt hittat balansen än.

Nä, nu ska jag försöka få lite ordning på torpet här. Ikväll vankas det grill och imorgon bitti förhoppningsvis en ny lektion på allra finaste H.
Mycket familj, mycket semester och mycket hästar som cirklar nu.
Jag säger det ofta men jag menar det verkligen: Löv it. Fram för mer aktiva semestrar!

Bondgårdsdjur från Schleich.

DSC_0067 DSC_0070 DSC_0076Dagarna går och semestern flyter på.

Jag kommer snart återkomma med ett mer personligt inlägg om vad vi pysslar med, men tills dess så slänger jag in en liten blogg om dessa små söta djur som Elias fick för ett tag sedan. Eftersom han är väldigt intresserad av bondgårdsdjur såsom hästar, kossor, katter m.m. så kändes det kul att han fick möjligtheten att starta en liten samling av Schleich-figurer, min kusins barn har hela deras samling av hästar sedan flera år tillbaka, så det går liksom i släkten.

Så vi får väl se vad det bli för djur härnäst i samlingen, kanske utökar vi med en bondgård, tar med allt ut och sätter oss i gräset och tar i för kung och fosterland med fantasin och leker att vi har en egen gård med djur, ni vet, de där vackra barndomsdrömmarna som många flickor och pojkar har när de är små.
De har till och med små Aussie-hundar, det värmer i hjärtat.

 

I skogen blir det mörkt väldigt fort. Även på en hästrygg.

DSC_0177 DSC_0189 rudornaGårdagskvällen spenderades ute bland myggor, knott och hästar. Det blev en trevlig liten skrittrunda med de två små isländska pojkarna tillsammans med  Johanna som påbörjade operation inlärning av Kicki, vi tränade på hur man skulle sitta, hur man sätter sig djupt, vad man bör tänka på i säkerhetstänk och av och påsittning. De där jädra rumpmusklerna till att komma upp på hästen bråkar så med mig, jag hoppas det ändrar sig.
Men vi var ute en bra stund, det hann till och med bli mörkt på några sekunder (kändes det som) och jag är storförtjust i hur lille Blondie försökte hålla sig lugn även fast det säkert ruvade farliga skuggor i skogen.
Och även om vi bara skrittade runt, så känns träningsvärken i benen idag. Det gör gott för kropp och själ att fokusera på en själv, och jag är så fruktansvärt tacksam för Mats som tar hand om hus och barn när jag åker iväg i några timmar på kvällen. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad han ser hos mig och hur han orkar med mig, men tacksam, det är jag!
Att det sedan helt plötsligt blev becksvart innan jag hunnit hem, det brydde han sig inte om alls.

Dagen idag har börjat lika bra som den gjorde igår, barnvagnspromenad på 5 kilometer, en glad och go unge som sjunger Ja må han leeeva.. till alla han möter och Molly skötte sig med bravur i de få hundmötena vi fick. Så skönt nu när alla verkar ha semesterlunk, man möter inte så många som är ute och powerwalkar innan klockan slagit 08 på morgonen. Väl hemma blev det finkaffe, lite plankträning och situps. Puh! Nu har jag tagit en välbehövd dusch, en maskin träningskläder står på och Elias vilar.

Det enda egentligen som krävs för att få mig på bra humör är att jag själv gör bra för mig. Och det gör jag nu.
Löv life.

Dags att börja från början. Utan att sluta.

DSC_0482Om det är någonting som jag är bra på så är det att börja om.
Och börja om.
Och börja om.
Eller börja.

Det är ju bara det att jag försöker om och om igen med samma saker, och förväntar mig ett annat resultat än tidigare.
Det fungerar ju inte riktigt så.
En gång skulle jag bli konstnär.
En annan gång cupcake-mästare.
Eller SM-vinnare i agility med en liten brun ESS som rev varje hopphinder.
Det gick inte som jag tänkt mig.
Ambitionen i att börja något är det ju ingenting fel på, men det är att fortsätta med något där det stora problemet ligger. Stöter jag på patrull så börjar jag analysera och kommer oftast fram till att nej, det där var inget för mig för jag var inte bäst från början.
Jag blev ingen cupcake-mästare för att några blev brända.
Jag tog inte ens en pinne i agility med ESS-Nelly för att jag inte ville gå in på grunden och hoppträna.
Jag blev inte konstnär för att jag tog ett penseldrag och tyckte det blev fult.
Jag var inte bäst från första början men jag var inte villig i att träna och kämpa framåt heller.
Så vad är det som jag vill bli, vad vill jag nå, vad vill jag göra för skillnad?

Samtidigt när alla dessa frågor så känner jag även små glimtar av passion, av önskningar och målbilder.
Själva målet jag har med mig själv är att jag ska bli stark. Stark i huvudet, och stark i kroppen.
Det är mitt mål och allt som kommer därefter eller på vägen är så mycket belöning och plus i kanten, så det säkerligen kommer räcka och bli över.
Att kunna känna en styrka i kroppen, och kunna känna den psykiska styrkan i att:
Jag kan. Jag vill.
Jag ska hitta jag och jag ska bli den jag vill bli för min skull.

Så idag börjar jag.
Men denna gången ska jag bara börja. Skillnaden jag ska göra är att fortsätta.
Fortsätta med det jag tycker är kul och jag ska fortsätta träna mig själv till att komma vidare, istället för att stanna och börja om.
Igår lyssnade vi på Lasse Kronérs sommarprat från 2013, där han förklarade hur alla hans gener, alla hans impulser sade åt honom att inte ställa sig på just den där eftertraktade gatan i Göteborg, själv, och börja spela för folket som gick förbi.
Men att han ändå gjorde det, och vilken känsla han fått efteråt.
Det är just DET jag vill göra, trotsa mina rädslor, mina tankar och de där jobbiga impulserna att säga ”Nej, jag kan inte”.
Jag kanske inte alltid lyckas göra saker, och jag kanske inte kommer uppnå världsomvälvande resultat på 1 dag, 1 vecka eller 1 månad. Kanske inte ens 1 år.
Det kommer komma kriser i mitt liv, men att börja om kommer inte finnas längre, jag ska bara fortsätta.
Jag kommer definitivt inte klara resan själv, jag kommer behöva hjälp från min omgivning, min familj och alla jag möter på vägen. Snälla ord, kämpande ord och glada tillrop.
Men det är bara JAG som kan göra detta åt mig, ingen annan kan vifta på ett trollspö och *poff* så var jag den jag vill vara.
Men från och med nu börjar jag och jag tänker fortsätta.

Jag vill. Jag kan. Jag ska.

Det är dags för en stor resa nu, det är dags att förändra.

Och det kommer bli så fantastisk bra.

Att ha gjort en helg i Simrishamn. Och att inte vilja åka därifrån.

DSC_0048 DSC_0059 simris1DSC_0065 DSC_0077 DSC_0084 DSC_0088 simris2DSC_0118 DSC_0122 DSC_0137 DSC_0145 DSC_0148 DSC_0160 simris3I fredags åkte vi till Simrishamn, bilen var fullproppad och ändå lyckades jag glömma mitt NYA objektiv.
Nåja, Simrishamn, en stad jag aldrig varit i och dit farmor & farfar flyttat till; från mitt ute på landet till mitt i stan.
Jag erkänner att vägen dit inte var det allra roligaste och att spendera mer än 4 timmar i en bil en varm fredagskväll inte var det optimala för mitt tålamod, men det gick över förväntan och belöningen att komma fram till ett ljummet paradis var väl värt det!
Hemmet de flyttat till är ett modernt litet smultronställe mitt i Simrishamn, där lavendelträdgårdarna slåss om uppmärksamhet och med havets kluckande 10 minuters gångpromenad bort.
Jag som verkligen förälskat mig i Skåne på äldre dar blev inte besviken alls, och jag har gjort allt från att dricka vin innan klockan 12 på dagen till att klämma i mig en räkfrossa utan dess like. Mats har fått koppla av och vi har inte behövt använda bilen på någon utav de dagar vi varit där.
Jag gillade Kongaö jättemycket där de bodde innan, men nog älskade jag Simrishamn från första stund.

Det allra bästa är nog lille Elias som verkligen blommat upp i sina farföräldrars sällskap, från första sekund tog han farmor i hand och vant gick runt i lägenheten och frågade om allt mellan himmel och jord.
Det går inte riktigt att förklara med ord vilken fantastisk helg vi fick ihop med bad i havet, kanonväder och synen av att se sin son ihop med sin pappa plaska och leka i havet utan bekymmer och som jag till slut vågade doppa mig i (läs lätt itvingad av min man som visste att jag inte skulle ångra mig efteråt). Igår när måndagen kom, så kände jag till och med en sorg över att behöva åka hem igen.
Ja, det har varit härliga dagar och igår tog vi vägen förbi Malmö (för att träffa Elias faster, farbror och kusin på ett impulsbesök), lät Molly köra lite hinder på deras permanenta agilityplan på Ribbersborg och låta henne doppa tassarna i havet.
Givetvis var det FULLT med andra hundar runt omkring, flest lösa, men alla hundägare accepterade att Molly inte ville bli hälsade på genom att vi hade henne kopplad när vi gick runt där, och det var så skönt, utan att behöva förklara.
Hennes tass läker till och från, den slås lätt upp men torkar fort igen, så jag försöker släppa lite på kopplet nu och låta henne vara med, för hon blir så ledsen av att aldrig få leva ut.
En utav kvällarna när Elias somnat så gick jag, Mats och Molly ut i en park i närheten, där hon fick springa lös, få Stålly-ryck och skälla och sprätta runt hur mycket hon ville.
Det var en lycklig Molly, som det var förr.

Men idag är vi tillbaka i verkligheten och jag känner mig tankad med energi och full av inspiration. Det är skönt att känna energin flöda och jag har redan hunnit med en promenad på 5 kilometer, 2 maskin tvättar och en blogg. Ikväll ska jag ut och få en liten ”ridlektion” av Johanna och jag har planerat att börja klickerträna en utav hennes hästar ikväll. Själva klickerträningen är ju inget nytt område, men att börja på en häst känns spännande och jag ser fram emot vad vi kan lära oss tillsammans.

Gotta get up and try.

preview.phpLivet fortsätter sin takt.
Vi alla mår bra, men jag har tappat lusten lite av att blogga och jag försöker uppleva dagarna med all den prakt och prickighet som finns. Jag har börjat hänga en hel del med hästar och det gör mig gott i själen, det får mig att släppa all stress och oro om det som hänt, jag känner mig lycklig, hel och vansinnigt glad att Johanna är villig att lära mig.

Mollys tass läker inte riktigt som den ska, men hon är pigg och vet inte om att man tydligen ska vara lugn och stilla.

Jag försöker jobba med mig själv och tampas varje dag med utmaningar, men det går ganska bra.
Gör jag bra, mår jag bra.
Trots allt som hänt så måste jag kämpa mig vidare, starta nya mål i livet, gå igenom en process och känna på smärtan. Det är inte bra att att trycka undan allt, jag fungerar inte så, så jag tillåter mig själv att känna efter och nudda vid smärtan då och då och låta tankarna ha sin gång, utan att det för den sortens skull påverka min övriga vardag.
Det är precis det texten ovan betyder för mig, och det är därför den rullar om och om igen.
Man måste ta sig upp och försöka igen, oavsett vad man vill göra i livet, eller vart man ska.
Man måste kämpa, trots att det kanske gör ont, är tungt.
Ge inte upp, men låt det ta tid, låt det göra ont.
Och även om det gör ont, så betyder det inte att du kommer dö.
Du måste ta dig upp och försöka igen.
Och igen.
Herregud. Det blev visst lite mer seriösare än det var tänkt och det låter nog sorgligare än vad det är, men JAG har kommit underfull med mig själv att jag blir lyckligare ju mer jag jobbar med mig själv.
Och jag har insett att det får gå upp och ner, men jag får aldrig ge upp hoppet på mig själv iallafall.

Så det kommer nog fortsätta vara tyst här ett tag, tills orden hittat tillbaka och fingrarna återfår sin längtan efter tangentbordet.
Under tiden så lyssnar på den pågående konversationen mellan Mats och två Jehovas Vittnen som precis knackade på dörren.
De visste nog INTE riktigt vad de gav sig in på när jag öppnade för 40 minuter sedan.

Att starta en långledighet på bästa sätt!

DSC_0012 DSC_0015 DSC_0016
Igår gick jag på långledighet, närmare 7 veckor kommer jag mer eller mindre ha och jag ska försöka njuta av varje minut. Imorse låg vi alla tre i sängen och tittade på Barnkanalen medan vi sakta drog oss ner för trappan, åt en stadig frukost och drack finkaffe vid köksbordet och pratade om hur dagen skulle bli.
Och om hur vi trivs här nu, i lådhuset.

Vid 10.00 befann jag mig ute hos Johanna, och vi gick gemensamt till stallet där vi pumpade upp däcken på en härligt, sliten hästkärra och Johanna spände för Wilma som fick dra ut oss på en runda. Lille unghästen Heiðir fick gå bredvid vagnen med sadel. Wilma visade sig vara en riktig talang på körning, till och med jag kunde hålla i tömmarna i vissa tillfällen och visa henne vart hon skulle.
När vi vände upp på Kindsbanan satt jag upp på Heiðir och fick pröva på honom.
Det som slog mig denna gången jag satt upp i sadeln var att jag lät mig själv slappna av i rumpan och följa med i rörelserna. När jag väl tänker efter har min ridstil nog alltid varit att sitta ”stelt”, dvs spänna mig för att sitta rakt, istället för att följa med och det är en prövning det med, men jag fick en aha-upplevelse idag faktiskt.
Eftersom lille H är såpass ung än så blev det en kort tur på honom, bara för att känna hur han kändes.
Jag och Johanna pratade väldigt mycket om hästar idag och jag fick chansen att ställa mycket frågor eftersom vi satt bredvid varandra i kärran, och nu ikväll är det många funderingar i huvudet som snurrar, men jag känner mig ändå fantastiskt glad och upprymd, för jag vågar, jag vill och jag kan. Och för att jag faktiskt börjar förstå lite av grunden till varför man gör som man gör när man t.ex. rider.

DSC_0031 DSC_0035Eftersom turen tog lite längre än vad som vi kanske räknat med (tiden flyger verkligen fram när man håller på med hästar) så fick jag skynda mig hem, hoppa in i duschen, slänga i mig lunchen ihop med en stackars hungrig man och son och sedan åka vidare till en go tjejvän och äta fruktsallad och snacka lite skit medan Elias försökte vattna blommorna och åt så mycket vattenmelon att jag sedan tror att blöjan läckte.
Det är egentligen först nu jag sitter ner riktigt avslappnat på hela dagen, men åh, vad jag njuter.
Även om det blev lite väl stressigt där på mitten, så älskar jag dagar som är fullspäckade av händelser som gör att jag verkligen slappnar av när jag sjunker ner i soffan, alldeles i kroppen och varm i hjärtat av lycka, framsteg och härliga vänner.

Ja. Denna starten på långledigheten kunde inte blivit bättre!

Härmapan Elias.

DSC_0280Ute öser regnet ner och jag försöker återhämta mig från en feber-pers som slog klorna i mig häromdagen.
Inte klokt, det kändes som en riktig käftsmäll, kroppen blev alldeles matt och jag började frossa.
Som jag frös!
Satte på full sprutt med värme i bilen, och stackars Elias frågade mig: E de Vajmt mamma, vajmt i bilen, mamma?

Han är rolig den där. Härmar det mesta och snappar upp lite väl mycket meningar och gester.
Häromdagen slog jag i huvudet i hans snedtak när jag skulle lyfta upp honom ur hans säng, jag slog mig i huvudet så hårt att det sjöng i betongen. (Eller ja, det var så det kändes iallafall)
Efter det har jag vid något tillfälle sagt Akta huvudet pappa när vi ska lägga Elias och vips så kommenterar han det nu när vi går in på hans rum. Ibland ploppar det upp meningar ”Elias vill ha vatten sa du” (fastän han menar Elias vill ha vatten sa jag)…
Måste börja bli bättre på JAG vill ha, ge mig den, jag säger, jag älskar… Istället för Ge mamma den, mamma säger… osv osv…
Bestämd och envis och alldeles fantastiskt söt är han min lille pojk och vi alla börjar må så mycket bättre nu när vi snart är på plats utan lådor och kassar.
Ett tag kändes det som han var väldigt gnällig (hänger i fortfarande lite) men vi konstaterade snabbt att det inte var så konstigt eftersom vi bodde som vi gjorde bland spackeldamm, tapetklister och plast.
Igår kramades han länge och väl med mig på eftermiddagen och det är så mysigt när han vill sitta i knät och klappa mig på kinden och ta tag med båda händerna och vända upp mitt ansikte mot hans.
Vi stirrar varandra djupt i ögonen och sedan kan jag inte hålla mig utan måste pussa honom tills han kiknar av skratt. Det är en utav de få sakerna som verkligen kan få mig att glömma allt annat; hans skratt. Det klingar som ljuv musik i mina öron.

Och på fredag eftermiddag. Då börjar det vi längtat efter allra mest…
Det som känns som en början på ett sommarlov och början på något riktigt bra, i vårt nya hem, i vår nya lilla stadsdel.