Monthly Archives: juni 2014

You are browsing the site archives by month.

Jag behöver nypa mig i armen. Det händer så mycket just nu!

wilmaBilderna är ärligt snodda av Johanna H.

Flytten är nästan ett minne blott, vi börjar komma på plats, bit för bit. En liten grej hit, en liten sak dit.
Det mesta hittar sin plats och snart har vi ett fullt beboeligt hem som jag kan visa er, som jag vill visa.
Idag när jag var ute och gick med bandage-beklädda Molly i regnet så lyste solen samtidigt och en stor regnbåge uppenbarade sig på himlen. Inte nog med att jag älskar regnbågar, när jag gick längs Gånghestervägen så slutade regnbågen rakt ner i vårt lilla lådhus.
Och jag gjorde det.
Jag nöp mig i armen, vi har hittat hem, vi har hittat våran lilla kruka med guld.
Samtidigt går det bra på jobbet, jag jobbar denna vecka och sedan är det lång-ledighet som gäller. Jag har verkligen ett varierande jobb och det är spännande, tryggt men ändå utmanande. Jag gör det jag är väldigt bra på helt enkelt.

Nu till en sak som jag inte är bra på.
Ända sedan vi red islandshästarna i Roasjö för några helger sedan så har jag inte kunnat släppa tanken på hur mycket jag tycker hästar är spännande samtidigt som jag kan tycka att vissa hästar är för läskiga för mig. Jag har inte ridit regelbundet på kanske 20 år, och då var det på en ridskola och utlärandet där var.. sådär…Men så erbjöd en kompis till mig att komma ut till henne och  rida någon av hennes hästar och jag har inte kunnat sluta tänka på erbjudandet… Så jag praktiskt taget bjöd ut mig själv och fick rida på en fantastiskt mjuk Nordsvensk vid namn Wilma trots att jag var ringrostig och tyckte jag var så usel att jag skämdes…
Självförtroendet är inte riktigt på topp om vi säger så.
MEN.
Min dröm är ju att jag och Wilma ska bli bästa vänner framöver så att jag kanske kan rida någon gång i vecka, men även kanske hjälpa Johanna med hennes islandshäst, vad vet jag. Men min önskan är iallafall att jag ska fortsätta kunna åka ut dit och bara få känna stalldoften, bli smutsig under naglarna (Nej, mamma, jag ska inte ramla av och bryta något, det är iallafall inte min tanke) och få världens träningsvärk.
Som idag ungefär, för jag kan knappt gå, men det är det väl värt efter gårdagens ridtur som slutade i ett äventyr när vi fick jaga tillbaka en lös liten söt islandspojke som bestämt sig för att följa med mig och Wilma ut i skogen. Chocken som når mig när jag ser han komma springandes i full galopp mot oss som är påväg tillbaka i galopp, ja, jag borde sett ut som ett spöke i ansiktet. Det är liksom aldrig någon i skolan som försökt lära en vad man bör göra…
Till slut gick det bra iallafall, alla kom hem helskinande och nöjda, förutom Johanna där ilskan kokade i henne. 😉

Nåja. En riktigt trevlig eftermiddag blev det och jag hoppas jag kan få hänga där mer. Det är ju inte bara en plan om önskan att få hänga med hästar, det är även en trevlig motionsform och jag behöver komma iform igen.
Jag ställde mig på vågen imorse och ja, jag har gått upp 10 kilo nu, sedan i februari. Jag är inte förvånad alls, och jag är inte arg på mig själv längre, för det som är gjort, det är gjort och jag är här och nu.

Så. Det börjar här och nu.
Det nya livet med allt vad det innebär!

Att ha så mycket att berätta men så lite att visa.

DSC_0252 DSC_0331Det blev tyst här.
Internet bestämde sig att lägga av i lägenheten och har inte fungerat på 2 veckor.
Men nu sitter jag här med ett glas vin, lyssnar på tystnaden och tittar ibland då och då ut genom balkongdörren som har fönster från nästan golv till tak.
Min kamera ligger nerpackad och batteriet är inte laddat så jag kan inte visa er så mycket från vårt boende heller.
Men huvudsaken är att nycklarna till gamla lägenheten är lämnade och vårt nya boende har gått ifrån fullständigt kaos till lite mindre kaos. Allt är färdigtapetserat, golven är klara och Molly har hittat sin plats under trappan där hon smyger in då och då och sluter ögonen.

Det har varit en omtumlande vecka för oss; Målls fastnade med klon i gallertrappan utanför (vi har ordnat golvskydd nu så det inte ska behöva hända) i söndags och gjorde sig illa. Trots tratt och blodstoppande har det inte velat läka på det sätt jag hoppats på, så det fick efter rådan från Fyrfota en akuttid innan helgen på Blå Stjärnan där de snabbt konstaterade att klon var av och hon fick stanna kvar för operation. Trots att hon var i de bästa av händer så har jag bölat i flera dagar. Dels för detta då, och allt som hänt med missfall, flytt och att bo i ett kaos till att inse att Molly inte mår bra, förutom att hon har ont då.
Hon har det senaste halvåret förändrats mer mentalt; är rädd för flugor, kommer inte när man ropar, går undan, är misstänksam mot människor. Hon går och rotar i sopor och en dag var det rena turen att hon överlevt då hon käkat upp en kaviartub.
Vi har iallafall bestämt oss för att försöka vända på spiralen och ge henne ett mer värdigt liv, hon har blivit ganska åsidosatt de senaste månaderna. Vänder det inte blir det givetvis en lång undersökning hos veterinär för att undersöka, men det känns som att vi får dra ett litet strå till stacken och verkligen anstränga oss först så att vi kan utesluta att inte vår stress smittar av sig på henne. Att det ska behövas något sådant här till att fatta det, ja, att känna sig som en nedrans dålig hundägare kommer som ett brev på posten.

Men men.
Slutet gott, allting gott.. och som vi konstaterade på jobbet idag så har familjen B haft vår beskärd av del av händelser, så nu tar vi och startar om. Imorgon ska jag & Mats till Ikea och handla en ny sängram samt en bokhylla. Vi ska gå hand i hand och titta på onödigheter och längta efter de två andra familjemedlemmarna som spenderar sin lördag i Hedared.
Nästa lördag går jag på ledighet och tills dess ska resten av livet vara uppordnat.

Kram på er som fortfarande orkar hänga här fastän det varit dåligt med uppdateringar!

När målarna har vårt liv på paus.

20140618-200714-72434646.jpg

20140618-200746-72466639.jpg

Det skrivs inte så mycket just nu. Och det händer inte så mycket just nu.
Vi pausar livet lite medan vi väntar på att målarna ska tapetsera klart alla rum. Det är frustrerande och spännande på samma gång, det pirrar i magen av förväntan men man kämpar även mot frustrationen när slipdamm och tapetklister fastnar under strumporna.
Tur Elias dagis bjöd in till midsommarfest idag så vi fick leka lite med honom på hans lilla ”arbete” och vi fick prata avslappnat med fröknarna.

Men.
I promise.

När det ordnat upp sig om någon vecka eller två. Då ska jag visa hur underbart här är…

Ett helt dygn med bara hästar och gott sällskap. Och vin… och flytt.

islandDSC_0016 DSC_0027 DSC_0028 DSC_0042 DSC_0064 DSC_0066 DSC_0070 DSC_0073 DSC_0090 island2DSC_0098 DSC_0101 DSC_0107 DSC_0120 DSC_0156 DSC_0159 island3Jag är sjukt stel i kroppen.
Jag är så bomullsmjuk i hjärta och själ att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Just nu knapprar jag på tangenterna, fastän jag är så stel att jag knappt har ork att sitta här. För jag sitter i vårt lilla lådhus just nu. Och ler. Och nästan gråter av smärta och stelhet.
Men det gör ingenting. För jag är här nu. Här framtiden är.

Men vi börjar med gårdagen.
Svensson-Svensson, Svensson-Niskanen och familjen Beausang möttes ute vid Roasjö islandshästar vid 10.30. Direkt blev vi uppkastade på hästryggarna och påbörjade vår 3 timmars långa ridtur. Jag fick en otroligt vacker isabelle-färgad häst vid namn Njall, även kallad Nalle. Redan när vi kom körande i bilen så pekade jag på honom och föll som en fura på en gång.
Vi red iväg, in i skogen, förbi vakttorn med döskallar från viltsvin, töltade mitt ute i skogen, och galopperade upp för knastriga backar och jag skrek tjohoooooo i mitt huvud, gång på gång på gång. Inte en enda gång under ridturen tyckte jag det var läskigt, inte en enda gång tyckte jag livet var pest. Jag log mig igenom hela ridturen och när vi hoppade av för lite fika vid en sjö så var jag tvungen att nypa mig i armen 3 gånger för att försöka fatta att jag verkligen upplevde en riktigt dröm. På tillbakavägen blev det en hel del galopp och Nalle och jag flög givetvis fram kändes det som, och det var så enkelt att hitta balans i hans steg, i hans tölt, i hans galopp. Åh, vilken häst.
I´m in löv.
Elias ville till och med rida på Nalle. Han fick en egen liten tur på hästryggen och han var alldeles lyrisk.
Och så snabbåkte vi till en sjö för att jaga fisken som Elias kallar det. På tredje kastet fick jag en gädda, snacka om skicklighet 😉

Väl tillbaka på gården fortsatte vi kvällen med lite grill, många skratt, många historier. Vi satt i solen och drack vin medan barnen sprang omkring på gården och Håkan Hellström skränade ur en högtalare. Den där känslan av att sitta ute, i vackert väder, höra hästarna gnägga i bakgrunden och lugnt iaktta ens nära vänner i olika diskussioner är som balsam för själen. Att bara få sitta ner och ta in alla intryck, känna gemenskapen och njuta av porlande skratt… Det går inte att förklara.
Vi satt i solen tills den gick ner, precis innan vi blev helt uppätna av alla mygg och knott, då flyttade vi in till en av stugorna en stund innan vi alla somnade. (Inte jag, att dela en 90-säng med Mats var inte riktigt det bästa för min skönhetssömn)
Dagen idag startade vi tidigt och vi gav oss av runt 10 eftersom vi planerat att flytta allt idag till lådhuset…

När vi väl satt igång att flytta så undrade jag vad vi gett oss in på. Det var damm, hundhår och leksaker precis över allt. Men min snälla pappa, Mats och Anki satte igång och högg in på gamla lägenheten och tillsammans gjorde vi en fantastisk insats! Mamma stannade i lådhuset och plockade upp saker samt passade Elias och Molly. Min jobbarkompis Sofia kom även och använde musklerna en stund och lagom till fika kom fina Sanna och tiggde till sig några kramar innan hon behövde åka vidare.
Men oj vad vi kämpat idag. Och vilka fina eldsjälar det finns som ställer upp och svettas och tar i fastän man är helt slut.
Det är därför musklerna skriker ”fuck off” till mig nu.
Vågar inte ens tänka på hur det kommer vara imorgon, när musklerna riktigt hunnit känna efter och kommer vara ännu mer stela än idag.

Det ska tydligen kännas att man lever… Vilken helg. Den kommer gå till historien!
Av hela mitt hjärta. Tack till alla inblandade i helgen! Vad skulle man vara utan er?

Bland panikkänslor och magsug av längtan.

DSC_0392Oj vad tiden går.
Bilen blev magiskt botad i måndags, Mats har åkt till Stockholm, jobbet rullar på och idag blev de klara med alla golv i lägenheten. Nu är bara tapeterna färdiga, sedan är det som nytt ungefär. Eftersom vi inte kommer vara hemma på lördag (jag ska få min 30-årspresent med en 3 timmars-ritt på islandshäst samt bo i skogen med mina syskon med familj) så har jag en liten hint av stress-smak i strupen. Hur 17 ska man hinna allt och hur mycket kan man egentligen spara i en 3:a på strax över 80 kvadrat egentligen?

I början var det bra struktur på i-packning av flyttlådor, men nu känns det mer som att jag bara kastar ner sakerna i ren panik, för jag vill bara ha det gjort. Jag vill bara att alla saker, in på den minsta lilla legobiten ska vara ur härifrån, så vi kan lämna nycklarna och fortsätta där borta, i lådhuset, där det känns som hemma varenda gång man sätter nyckeln i låset. Den där känslan av att längta efter något som man själv måste fixa för att det ska bli gjort.
Herregud.
Jag är inte bra på den.

Det suger liksom av längtan i magen. Det visade sig till och med att en utav grannarna är en gammal tjejkompis till mig som jag hängde med för ca 11-12 år sedan. Blev så glad av att se henne!

Men oavsett.
Det är torsdag idag och jag har en lycklig känsla i magen. Det går bra på jobbet, det är så fantastiskt kul med min nya tjänst. Ikväll kommer mannen med stort M hem och det är snart helg, en äventyrshelg faktiskt.
Och nu ska jag avsluta kvällen med en kylskåpskall vattenmelon. Det är nice.

Att ha en traktorlåtande Opel är inte tur… Och inte skicklighet heller.

10414041_559361474183516_1534689939_n

Ja, jag ser ut som en tjej från kvinnofängelset på bilden, med mitt nysnaggade hår och min randiga tröja.
Men oj, vad den betyder så mycket för mig. Hur han gång på gång pussade mig för att få till den där bilden och hur han slängde sig i min famn idag och pussade mig som att jag vore den enda människan i hans liv.
Det behövdes.
Han gör mig hel.
Lycklig.
Och gråhårig.
Just nu känner jag mig inte som någon bra mamma alls, tålamodet och irritationen är stor i mycket som görs nu. Jag oroar mig lite för flytten och hur allting ska komma på plats tills flyttstädningen är gjord och önskan om att nycklarna ska bli inlämnade repeteras om och om igen i huvudet på mig. Och jag kommer ständigt på nya projekt som måste göras innan den dagen händer.

Och idag skulle vi få så mycket gjort…
Tills vi upptäckte att tippen var stängd då det tydligen är pingstdagen. Dessutom insåg vi båda att vi inte vågade köra bilen mer än nödvändigt då någon viktig del som antingen handlar om avgassystemet gått sönder, eller om det är ljuddämparen som låter, för när vi kommer farande så låter det som en blandning mellan en traktor på högvarv och en räcerbil.
Så får man varken ha det eller så varken vill jag ha det för jag önskar jag hade en skämskudde när jag startade bilen idag.
Det blev inte en enda tur till lådhuset med andra ord.

Istället vi fick erkänna oss besegrade och slängde det vi kunde på en vanlig återvinningsstation (några kartonger och tidningar) och handlade en bit falukorv och brummade (Bokstavligt talat) hem med svansen mellan benen och ett svart åskmoln över huvudet.
Hur 17 ska jag klara veckan?
Om inte verkstan mirakulöst kan behandla sOpeln imorgon måndag, så står jag utan bil och Mats åker iväg till Stockholm hela veckan medan jag, barn och hund måste lösa dagarna på något sätt…

Väl hemma började vi nästan skratta åt eländet och vi hittade andra nödvändiga projekt att göra som att linda in vinglas i papper och ta ner gardiner.
Men ja, det är inte precis lycka som ligger i magen och plaskar just nu. Det är inte heller godis eller skräpmat.
Det är faktiskt lite oro och nervositet.

Så håll tummarna för bilen imorgon och att den mirakulöst kan bli friskförklarad och körbar.

Danmarksresa och många flyttlådor senare..

DSC_0194 DSC_0211 DSC_0220 DSC_0238 DSC_0245 DSC_0280 DSC_0340 DSC_0351 DSC_0376 DSC_0379Jag är lite ur gängorna just nu…

Det har främst varit tyst för att jag spenderat några dagar i Danmark med Elias och Svensson samt Svensson-Svensson. Vi har gjort utflykter nästan varje dag, ätit wienerbröd tills magen stod åt alla håll och njutit av att få vara så nära havet.
En dag var vi t.ex vid Grenen och åkte Sandorm och såg när Kattegatt mötte Skagerrack, vi var i Løkken och upplevde gamla semesterminnen och besökte en karamellfabrik där man fick smaka på godis som fortfarande var varm från tillverkningen. Det har varit mysigt att åka iväg och ta en paus från verkligheten.

Men ja, jag är lite ur gängorna. Det har varit en tuff tid det senaste för mig och främst har jag tappat fotfästet totalt med maten och jag har faktiskt gått upp 9 kilo sedan i februari-mars någonting. De flesta kilona har kommit den senaste tiden och det är inte någon chock för mig egentligen, för jag har verkligen inte skött mig.
Det känns; kroppen är tung och musklerna gör ont.
Den dåliga hållningen är tillbaka och jag har i flera veckor klandrat mig själv för att ha gjort något som jag lovade mig själv att aldrig göra igen. Det är nog den saken som är den värsta, att jag svek mig själv och lät de gamla vanorna gripa sig tag och slänga tillbaka mig till det där lilla svarta hålet som jag är bekant med.

Men.
Jag känner mig ändå på något sätt redo nu att börja klättra uppåt igen och ta tag i allt, i sorgen, i bearbetning och att ta tag i att må bra igen. Att våga känna efter och att få känna smärta utan att behöva bearbeta den med att stoppa i mig 2 godispåsar.
Att flytta och fortsätta vårt liv på ett nytt stället i den lilla staden som vi båda älskar.
Vi håller just nu på att köra lite smålass till lådhuset och för var gång jag sätter nyckeln i dörren så känner jag mig som hemma.
Just nu håller den på att renoveras. I princip alla golv är uppslitna och ska läggas om. Nästan alla rum ska få nya tapeter eller ny färg. Så det blir precis som vi vill, så det blir vi.

Men nä, nu är det slutbabblat för idag.