Monthly Archives: maj 2014

You are browsing the site archives by month.

Dags för återhämtning.

DSC_0008 DSC_0045 DSC_0056 DSC_0059 DSC_0066 DSC_0099Åter igen.
Tack  för allt ni säger, som ni gör, som ni utför. Tack för alla berättelser jag får skickade, för alla beklagar-sorgen-meddelanden och för alla krya på oss-hälsningar.
Det går inte med ord att beskriva den värme som vi känner, det stöd och den förvåning som slår oss när man inser hur ensam man INTE är i detta. Vi pratar mycket. Med varandra. Med andra. Med Elias.

Igår blev jag utskriven från sjukhuset och den var en befrielse att pröva mina nya svaga Bambi-ben ute i det fria. Jag och Mats tittade på film hemma på förmiddagen, rensade lite skräp och hälsade på jobbet i en timme ungefär. Jag älskar mina jobbarkompisar och alla var så hjärtliga och rara och tog emot mig på exakt det sätt jag behövde; vilket vill säga, lite tårar, lite skratt och någon som ville lyssna. Jag fick världens största blomgrupp med bland annat lavendel som doftar ljuvligt. Ett vackert armband fanns med och krypa-på-er-macrons. Hur gulligt var inte det?
Sedan åkte vi iväg till Hedared för att grilla och för att krama om min älskade lille son.
Inte för att han verkar saknat oss så mycket eftersom han trotsigt inte alls ville krama mig och oroligt pratade om att mamma har ont, mamma åka doktorn flertalet gånger.
Molly däremot var eld och lågor och fick ryck efter ryck efter ryck.
(Allra gladast var nog mamma som inte behöver vara hundvakt mer 😉 )

Imorse firade vi mors dag här hemma och jag fick en lyxfrukost.
Söndagen blev ju som bekant inte riktigt som vi tänkt oss så vi tog den lite senare.
Nybakta frallor, juice, nykokta ägg, salami, leverpastej och kaffe.
Jag har druckit kaffe för första gången på flera veckor nu och det var så gott.
Lite senare idag blir det både svenska jordgubbar och lite vattenmelon och till kvällen blir det en efterlängtad ost- och skinkpaj.
Eftersom det är röd dag idag passar vi även på att verkligen packa och hålla i ordning här hemma.
Imorgon klockan 13 ska nycklarna till lådhuset vara tillgängliga och jag kan inte med ord beskriva hur fantastisk det ska bli.

Det händer så mycket just nu och det känns faktiskt väldigt bra, för det ger mig/oss andra saker att tänka på även om vi stannar upp och pratar om det som har hänt. Vi vill inte skjuta undan något till sedan, vi vill ta tag i det nu.
Jag har fysiskt återhämtat mig fint och även om hjärtat slår alldeles för fort när jag anstränger mig så känner jag mig frisk och stark och löjligt kär i min familj som jag har.
Och jag ber om ursäkt att mina ord är väldigt sprättiga och osammanhängande, men jag är löjligt tacksam idag för att jag är utskriven, jag har en otroligt fin familj, fina jobbarkompisar och fina vänner.

Jag tror jag får återkomma ikväll och hoppas orden och känslorna går att valla ihop bättre när jag fått landa lite i allt som händer runt omkring.

Men åter igen. Tack till alla.

Att gå igenom något utav det svåraste någonsin.

Jag hade inte tänkt skriva något förrän jag kom hem, , jag visste inte om jag skulle skriva om det alls… men nu på tisdagskvällen så ligger jag här, i en sjukhussäng och reflekterar över allt som hänt.
En hel del vet redan men för min egen del vill jag prata om det och kanske ge andra en chans till vetskap om missfall och hur man kan må och reagera. Jag tycker verkligen inte att missfall är något man ska tysta ner, för att prata om det kanske kan hjälpa någon annan.

Hoppsans hjärta slutade ticka runt vecka 10. Men min kropp har inte förstått det sedan jag gått in i vecka 13.
En abortion av foster görs oftast automatiskt av kroppen och dess natur.
Ibland kan man behöva tabletter som hjälper till.

Själv klarade inte min kropp det.
Klockan 04 på måndagsmorgonen vaknade jag med kraftig mensvärk som bara blev värre och det kändes som jag höll på att genomgå en förlossning. Jag skrek och hade panik samtidigt som Mats stod hjälplös och höll min hand medan Elias gång på gång frågade: hur ääää de mamman? Samtidigt som han borstade mitt hår.
Klockan 09 fick jag komma in akut på gyn där vi började med en morfinspruta i benet så jag kunde få slappna av och hämta kraft. Jag blödde redan då väldigt.
Jag fick tabletter i omgångar för att hjälpa kroppen med det som skulle ut, vid olika timmar, men det kändes inte som det gick. Första ultraljudet visade det sig att allt fanns kvar så det var fortsatta tabletter och inläggning med eget rum.
Det var jobbigt att få se lilla hoppsan som låg där. Helt still, utan något hjärta. Jag fick se det som var vårt barn, men som inte skulle bli.

Vid andra ultraljudet visade det sig att det inte heller kommit ut så jag fick en till spruta mot smärtan som började komma tillbaka. Då tror jag klockan var 17. Då började jag även bli svag av allt blod som forsade ut, som inte slutade.
När jag ställde mig upp försvann all kontakt med omvärlden och jag höll på att svimma.
Vid 19 hände det som vi väntade på men det bestämdes att jag skulle stanna kvar över natten för att få hjälp om jag behövde och eftersom jag var alldeles grå och utmattad.
När jag vaknade idag fick jag knappt ner benen från sängen och funderade på varför livet tog en sådan vändning…. Jag funderade på om jag någonsin skulle bli glad och pigg igen.
Man har en del tid till att fundera på saker när man är själv.

Åkte in på UL igen där det visade sig att inte allt var ute och jag fick därför åka in akut på operation.
Jag var orolig och ledsen eftersom jag kände mig ensammast i världen när de körde ner mig bland alla gångar, tårarna rann tyst och jag tänkte på min fina lilla familj som var någon helt annanstans och hur mycket jag saknade dem.
Väl på operation tog de hand om mig på ett fantastiskt sätt. Även om tårarna rann så fick de mig att känna mig lugn och fokuserad.
När jag väl blev sövd sov jag som en stock och jag minns bara att jag drömde något bra, för när jag vaknade 30 min senare så kände jag mig pigg och lyckligare än innan.
Jag fick komma tillbaka till mitt rum ganska snart efter uppvaket, där jag fick två påsar blod och världens godaste pannkakor.
Redan någon timme efter det nya blodet (tack gode för att det finns människor som lämnar blod) kände jag livet återvända och jag kunde gå på toaletten själv och konstatera att även blödningen blivit mindre. Den lyckan går inte att förklara…

Och här sitter jag nu, och saknar min familj och tänker på att jag förlorat ett barn som jag aldrig fick lära känna. Tårarna rinner ibland, men ändå känner jag mig stark över att genomgått det här. Stark och glad över att åter känna energin i kroppen.
Och jag har genomgått detta med så många; som min man som satt med mig hela måndagen och höll mig i hand när det var som mörkast och som är min klippa, inte bara nu utan i hela livet. Som även han går igenom en tragedi, en som inte bara förlorat ett barn utan även behövt vara stark när jag inte varit det. Som behövt ta allt på sina axlar.
Mina föräldrar avbröt sin husvagnsvecka för att komma hem och ta Elias och molly. Jag gråter av tacksamhet när jag skriver.
Min syster har skickat sms, ringt och peppar mig.
Alla mail, sms, meddelanden och andra telefonsamtal. Ni är så underbara och jag blir rörd till tårar över allt stöd vi fått och får.

Det finns så mycket mer att berätta just detaljmässigt, men det behåller jag för mig själv.
Vi lever iallafall, vi har blivit behandlade på bästa sätt och just nu måste bearbeta allt som hänt.
Så livet ser lite annorlunda ut just nu. Men jag (vi) är snart på benen igen.

Ta hand om varandra. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Och det man har, det har man nu.

Jag var gravid. Jag är inte det längre.

DSC_0231Huvudet är tungt. Kroppen känns tom.
Känslorna är på utsidan och hjärtat försöker sortera dagens händelse.
Jag var gravid.
Jag är inte det längre.

Någonstans på vägen har den lilla hoppsan slutat växa och hjärtat stannade. Sådär som det gör på riktigt små små liv som det inte står rätt till. Naturen sätter stopp och man har ingenting att säga till om, ingenting man kunde gjort annorlunda.
Bra på alla sätt egentligen att kroppen klarar att göra så, men inte mindre sorgligt för det.
Tanken har flugit förbi mig de senaste dagarna eftersom jag känt mig annorlunda.
Tanken blev allvarlig igår när jag började blöda.
Och jag förstod till 110% idag när jag låg på britsen och läkaren inte ens yppade ett litet hmmm... medan hon undersökte mig  efter att ha suttit och väntat 3 timmar på akuten. Det kändes som världens längsta minuter och jag såg Mats blev mer och mer uppgiven, innan läkaren till slut sade: Jag ser ett foster, men inga hjärtslag.
Och där var det över.
Alla känslor som kunde sköljde över Mats ansikte.
Jag granskade honom noga genom mina tårfyllda ögon och jag såg verkligen hur det sista hoppet lämnade honom, där och då, för om det var någon som hade en gnutta hopp, så var det han.
Läkaren förklarade mer eller mindre vad som händer härnäst, men jag höll på att få panik och försökte skynda mig ut från det lilla rummet där vi för nästan exakt 3 år sedan fick se Elias första gången då vi med trodde jag fått missfall men då jag ”bara” fått njursten.

Resten av dagen kommer jag inte så mycket ihåg av förutom när vi hämtade Elias & Molly hos min syster (tack för att ni kunde ställa upp så fort) där han leende hälsade oss välkomna och lekte vidare med allt som att ingenting hänt.
Och det är just det, för vilken innerlig tur vi har som har just honom, som håller oss uppe, som inte låter oss ha tid att verkligen grotta ner oss i känslor utan håller oss över ytan och får oss att skratta med äkta kärlek trots allting som hänt.

Ikväll sätter vi livet på paus och andas och låter oss vara ledsna och sakna det som aldrig blev verklighet.

Krama om era nära och kära. Det är de som räknas när det stormar.

En lördag på djurparken…

djurpark2 DSC_0009 DSC_0037 DSC_0182 DSC_0189djurpark

Det första besöket på djurparken gjordes idag.
Jag och Elias pratade hela morgonen om djuren och dess läten. Allt från elefanter & apor till lejon så han skulle vara alldeles pepp när vi åkte på familjedag som facket ordnat.
Nog var han pepp.
På allt annat utan djuren såklart.
Det var traktorer, djurparkståg och grävskopor runt om hela promenaden och Elias hälsar klart och tydligt att det är just de som var de viktigaste.
Framför allt djurparkståget som E och hans pappa tuffade runt i ca 15 minuter medan jag satt på en bänk och åt glass och drömde om objektiv, flytt och nästa veckas resa till Danmark.
Både flytt och resan till Danmark är så nära nu att det nästan går att ta på.
Men innan dess ska en stor del av min energi läggas på utbildning samt sista iordningställningen av Kick-offen jag och 5 andra roddat ihop för 50 personer på jobbet.
Inte så illa pinkat för att vara vi måste jag säga och kvällen kommer förhoppningsvis bli fortsättningen på en riktigt god gemenskap för oss alla, både gamla och nya anställda.
Kul kommer det oavsett bli!

Att drabbas av stora hungern.

DSC_0043 DSC_0115 kicki DSC_0006 DSC_0007 DSC_0004 DSC_0303 DSC_0055 DSC_0321 DSC_0105 fruk2 fruk DSC_0225Jag förstår inte.
Jag drömmer om mat, precis hela tiden.
Magen kurrar, precis hela tiden.
Den stora hungern som känns som ett stort svart hål.
Det är tufft att ens försöka stå emot, för det gör mig grinig och frustrerad. Den sidan av mig som älskar mat tycker att det är dags att släppa loss nu medan den duktiga sidan försöker stå emot.
Ja, jag är gravid och ja, jag kommer gå upp i vikt men jag vill inte spåra ur totalt, som förra gången. Alla onödiga extrakilon kommer inte hjälpa mig framöver.
Det är en riktig svår balansgång just nu, värre än att gå ner i vikt och jag kämpar mot impulserna att ta en Staples-godis (godis med vår logga på som det säkert finns ca 10 kilo av på vårt jobb) lakritsgodis fylld med salt pulver. Frukt räcker inte på långa vägar tyvärr. Och som jag skrev; Magen kurrar hela tiden och äter jag inte i tid blir jag yr, skakis och mår väldigt dåligt.

Men jag försöker hålla motionen på regelbunden basis. Varannan dag vaknar jag strax innan 05 och är ute och promenerar runt 3 kilometer i hurtig takt. Min tanke är att jag ska fortsätta med det och kanske utöka med varannan kväll med, men det beror helt och hållet på vad min kropp är kapabel till. Jag vill iallafall inte sluta med motionen och imorse höll jag på att tappa andan när jag vandrade uppe vid Hulta Ängar och solen precis sträckte sig genom trädtopparna och dimman låg tung över ängarna. På fredag hoppas jag att jag ska orka ta med mig kameran och fotografera, för det var verkligen vackert.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att försöka att inte äta något.
Jag vågar inte lova någonting, men jag ska försöka att gå och titta i skåpen.

Det där med att visa känslor…

DSC_0006 DSC_0016 willeIgår var det kalas för Wille som fyllde hela 7 år.
Elias var eld och lågor för först kunde vi vara ute; hoppa studsmatta, leka i sandlådan och bli serverad grillad kyckling med potatissallad. Dock förvandlades vädret ganska snart till herregud-vad-jag-fryser så vi flyttade in och åt tårta, hade gottebord och tittade på Elfsborg som vann någon viktig cup.
Molly betedde sig för en gång skull som en riktig stjärna, hon brydde sig inte om Turbo (dvärgpinscher) som var med på kalaset och låg avslappnat när han ångade på lite här och var. Både mamma och pappa var riktigt imponerad och jag såg till att Målle fick en riklig belöning.

Nu ikväll blev jag serverad varm choklad av mannen. Min hals är öm, huvudet värker och imorse när jag var uppe för att promenera i 35 minuter så var jag tvungen att ta tempen i örat till och med, för jag kände mig ynklig.
Nu hade jag ju ingen feber så jag försökte sluta känna efter och promenerade med en pigg Molly som bestämde sig för att allting spännande skulle undersökas.
Vi var ganska oense om vad som var spännande men vi tog oss hem utan storbråk och jag behövde inte hota om att hon skulle adopteras bort.
Tur är väl det, för som gravid så har jag hemskt mycket känslor som flyger och far och nu kan jag skriva ner följande program jag storbölat till:

  • Black Beauty
  • Amerikanska Masterchef, inte mindre än 2 ggr
  • The Big Bang Theory
  • How I met your mother

Japp. Jag är officiellt en bölkvarn nu för tiden och tårarna kommer för minsta lilla. Till och med när jag lämnar lille E på dagis kan ögonen börja tåra sig. Den där synen där han står glad i hågen och vinkar till mig och kastar slängkyssar i fönstret, det kan nog få vem som helst lycklig, stolt och bölig på samma gång.

Japp. Jag erkänner.
Jag är en enda stor crybaby för tillfället.
Och på ett sätt så känns det fantastiskt. Fantastiskt hur kroppen kan ändra sig, hur hormonerna och sinnesstämningen ändrar sig i takt med att ett litet liv produceras i min mage.

Olika nyanser av ett äktenskap.

DSC_0153 DSC_0230Just nu har jag en liten picknick på vardagsrumsbordet medan Mats tydligen spelar någon viktig turnering på datorn som jag aldrig kommer förstå vitsen med.
Pärondricka är en ny stor favort, och bubblorna kittlar mig i näsan. Ikväll äter jag saltlakrits, så mycket att det känns som att gommen blir sårig. Jag har tid för eftertanke just nu och funderar på framtiden, på flytten, på allt som behöver göras och på resan till Danmark om två veckor. Och när jag sitter här i det halvdunkla ljuset så kan jag inte låta bli att gå igenom albumen för ca ett år sedan.
Vad hände för 1 år sedan?

Lagom till vår 3-åriga bröllopsdag förra året (ja, vi har varit gifta i 4 ÅR I ÅR!) så planerade jag en resa till fantastiska lilla Hjo.
Mats hade ingen aning och Elias var så blond att hans hår såg genomskinligt ut. Molly var som hon alltid är, dvs sig själv.
Otroligt vackert väder fick vi och jag kom ihåg när vi åt på restaurangen nere vi hamnen på kvällen och jag blev serverad den godaste av chevre jag någonsin ätit med honung och nötter, och vi drack vin och beundrade varandra och funderade på framtiden samtidigt som vi njöt av nuet och Elias kastade köttbullar på golvet och funderade på varför Molly inte kom och fångade de i luften… Jag är en riktig sucker för att hylla kärleken mellan oss två och skulle helst av allt vilja göra det varje dag, men då skulle det nog inte kännas sådär speciellt när man verkligen gör något för varandra utan eftertanke, bara med kärlek.

Den här bröllopsdagen kommer troligtvis innebära flytt, men man vet aldrig, kanske hinner vi med någon utflykt med.
Att varje år få fira bröllopsdagen lite extra kommer jag aldrig vilja sluta med. Det där datumet är så perfekt bevarat i mitt hjärta.
Och en sak är säker.
Hur mycket jag än kan reta mig på min man, hur mycket han är får mig att vilja låsa in mig i ett rum och aldrig komma ut igen, så är han min och han står ut med mig precis lika mycket som jag står ut med honom.
Ja, jag tycker han är en tönt som sitter vid datorn och spelar larviga datorspel och slänger sig med ord som Tiger2:a, Bounca eller nOOb, som jag aldrig fattar vad det är. Jag kan väldigt ofta inte förstå tjusningen med det alls, men är inte det lite av äktenskapets hemliga regel?
Att man får vara sig själv och få ha sin hobby?
Att man har olika nyanser och inte behöver hålla sig på samma plan hela tiden utan vågar stå för att man tycker olika i vissa saker?
Så, ja, han kommer inte undan med att han är en tönt i mina ögon, men han är ju min snygge tönt 😉

Och att jag inte alls är lätt att leva med, det är en annan historia, som vi tar en annan gång.

Bland obäddade sängar och spanska jordgubbar med solmogen smak..

DSC_0201 DSC_0203Först och främst; TACK för alla fina hälsningar, kramar, sms, mail och telefonsamtal som strömmat in sedan igår. Jag blir glad, rörd, lite tårögd och samtidigt lite lite generad för all uppmärksamhet.

Annars går allting i ett nu; jag har verkligen tagit min nya tjänst på jobbet på allvar och jag trivs så otroligt!
Jag kan stanna upp i bilen på parkeringen, titta på mig själv i backspegeln och fråga mig själv hur jag ska klara av dagen eftersom jag är så trött.
Men så fort jag kommer innanför dörren, startar upp datorn och drömmer om en kopp kaffe (jag dricker inte kaffe nu för jag får så ont i magen) så startar även den inre motorn, lite kluckande och vacklande men den lägger i en bra växel och får igång mig. Timmarna går fort, på lunchen brukar jag ta en liten powernap, och sedan går man plötsligt utanför dörrarna och skyndar sig till dagis för att hämta upp den lille bubben som troligtvis är på utegården och utbrister ”maaaammmaaaaans biiiiil” när jag kommer åkande. Så ja, jag har riktigt kul på jobbet och arbetet är varierande och utmanande.

Och hemma fortsätter virrvarret av flyttsaker, ingenting är på sin vanliga plats. Bokhylla är såld, böckerna nerpackade. Elias leksaker ligger utspridda på golvet och det gör förbannat ont när man råkar trampa på en liten leksaksbil. Det gör lite ont i hjärtat, det gör det, och jag höll på att bli riktigt arg när Mats inte bäddat sängen som jag bett honom om.
Men.
Jag försöker övertala mig själv att det är okej just nu att det är lite kaos. Idag köpte jag jordgubbar och melon för att bedöva känslan och försöka få in lite lyx i vardagen. Trots att de inte var svenska så smakade de ljuvligt.

Men snart får vi nycklarna och kan börja bygga upp vår framtid igen. Vår framtid som 4 personer och en hund och oräkneligt många mornar med förhoppningsvis bäddade sängar.
Eller hur Mats?

Att ha en bulle i ugnen…

bulleHoppsan vad tyst det är här!
Och hoppsan, det blir visst ett decemberbarn om allt går vägen.
En hoppsan med andra ord.

Mats gillar inte riktigt smeknamnet, men jag tycker det är rätt sött, inte menat på något fult sätt liksom…
Efter veckor med illamående och trötthet så bestämdes det imorse, lite impulsivt, att det var dags att berätta.
Oavsett om det går hela vägen eller inte, så känns det skönt att få prata om det.
Berätta att det finns en anledning till att jag sett blek och trött ut, till varför jag ofta gått och hållit mig om magen för att försöka dölja.
För det ska ni veta. Men andra barnet blev det visst synligt lite (läs mycket) tidigare än med första och även om jag ätit som en häst i flera veckor så är det inte riktigt bara extra hull som syns. Eller det är så jag väljer att se på det.
Men tillbaka med måendet.
Jag har fått kontroll på illamåendet med åksjuketabletter, riktigt bra grej!
Biverkningen är att man blir trött, dvs ännu tröttare än den vanliga gravidtröttheten, så jag har behövt ta små powernaps hemma på luncherna, tagit powernaps efter middagen på kvällen, och det skulle inte förvåna mig om jag tagit powernaps i sömnen. 😉
Jag har knappt ens orkat tänka på bloggen den senaste veckan och lägenheten ser i skrivandets stund ut som hej-kom-och-hjälp-mig- innan-ännu-mer-flyttkaos.
Det gäller ju att hitta en stadig balans där emellan.
Och den är, i horisontalt läge, på soffan.

Oavsett.
Det är en bulle i ugnen.
Det är officiellt nu och jag slipper gå och försöka hålla in magen.
Lilla/lille hoppsan är just nu runt 6-7 cm lång och hjärtat tickar redan som en liten klocka.
Det känns så spännande att få börja om igen, få ytterligare en förälskelse i mitt liv att förundras och beundra. Och hur dåligt jag än kommer må denna graviditeten, så vet jag denna gången att det VERKLIGEN är värt det.

Och det. Det är större än livet själv.

 

Hoppning på Brämhults Ryttarsällskap 3/5 2014

DSC_0004 DSC_0026 DSC_0039 DSC_0048 DSC_0105 hastDSC_0114 DSC_0135 hast2DSC_0157 DSC_0172 DSC_0193Jag kunde givetvis inte hålla mig borta från hopptävlingen. Jag packade in en pratglad Elias i bilen och for till Brämhult och såg allt från små snabba ponnys till stora, graciösa hästar äntra banan.
Jag tänker på det där ibland, det med hästar.
Hur jag skulle vilja hålla på med hästeriet, men att jag aldrig kommer våga eller aldrig kommer kunna ha tiden. Jag får helt enkelt nöja mig med att jag är en sån där som står vid sidan om och beundrar när det finns tid och lust. Och när kameran är med…
Förutom den 14 juni, då vi ska ut i skogen, bo i stuga och rida islandshästar, min 30-årspresent…
Men det är ju en annan historia.

Elias var så snäll och lät sig mutas med lite kex då och då och tittade nöjt på hästarna som hoppade och härmade varenda häst som gnäggade. Solen sken men det blåste så kallt att jag nästan skakade tänder. Jag och kyla går inte ihop nuförtiden.
Men vi var nog där i över två timmar innan jag kände att kroppen sa stopp och Elias ville sova. Orutinerade jag hade inte tagit med mig en napp så han inte kunde sova i vagnen. Så vi åkte hem, med värmen på full blås i bilen.
Väl hemma insåg jag att bagageluckan till bilen hade gått i baklås, tur i oturen för det hade gett mig lite mer panik om det hänt när vagn m.m. var på utsidan av bilen.
Nu vet jag inte riktigt hur vi ska få upp den, men bilen ska in på en ny kärleksomgång på bilreparatören på torsdag, så förhoppningsvis kan de lösa det.