Monthly Archives: februari 2014

You are browsing the site archives by month.

Sushi – livets goda!

DSC_0004 DSC_0006 DSC_0007Om det är något jag älskar så är det sushi. Äter det gärna och ofta och när vi var barnfria i söndagskväll så gjorde vi egen sushi. Jag bredde på med tjocka lager av ph-ost, utan att skämmas, strängar med wasabi-pasta och mycket annan fyllning som gurka, lax, räkor och avokado. Åh, så gott. Dessutom så mycket nyttigare och bättre än en pizza som dryper av ost, även om det alternativet är gott med!

Igår var jag och Mats och i Göteborg på Heidi Hey, och pratade med Ed Perdomo som ska göra min tatuering till det jag vill. Han mätte upp min rygg, tog kort och lyssnade på mina tankar och funderingar, på engelska! Han nickade mjukt och jag fastnade för honom på en gång, att han dessutom kallade mig sweetheart och fotogenique inom loppet av några minuter fick mig ännu mer på fall.
En del av mig hade hoppats på att han skulle kunna utföra underverk och tatuera mig samma dag, men givetvis måste han ha tid att skissa ner det jag vill ha.. Så om 3 veckor så sitter den där, det som ska bli jag. Det kommer göra ont, men det är det värt.

Viltspårs-söndag!

DSC_0334 DSC_0418DSC_0054 DSC_0059 DSC_0061 therese therese2DSC_0160 DSC_0189 therese3 therese4
Oj, idag har varit lite av en dag som innehållit mycket hund. Det har varit väldigt skoj och jag är sådär härligt nöjd i samvetet, det som vanligtvis är fyllt med åh, jag borde göra det där…

Mötte Therese på brukshundklubben där vi lade viltspår, gick en promenad och sedan tog lite kort.
Molly visade hälta till och från på ena benet, men hon var riktigt pigg och taggad för spår så jag kunde inte med att låta henne stå över, utan vi körde på.
Hon satt till och med och ylade ett tag i bilen för det var så synd om henne som fick vara passiv.
Hade lagt ett spår på med några vinklar och ganska lite blod.
Eftersom hon inte gått något viltspår på VÄLDIGT länge så hade jag inga större förhoppningar, men hon var grymt taggad och for som skjuten ur en kanon när jag visade henne starten, hon slet nästan kopplet ur handen på mig…. Tog nog bara några minuter sedan fann hon klöven som var bunden kring ett träd.
Jag kände mig nästan lite snopen, trodde inte riktigt det skulle gå så fort. Men jag var riktigt stolt över hennes arbete, jättefint!
Hon tycker det är så förbaskat roligt, så jag har lovat henne att vi snart ska spåra igen, ska bara komma ihåg att köpa klövar…
Tack Therese för en trevlig träning, vi ser till att göra det mer tycker jag!

Väl hemma så rakade jag hennes tassar, klippte klorna och gick igenom de noggrant och hittade troligtvis ett sår. Eftersom både hon och Elias sover borta inatt (jag & Mats åker till Göteborg och Heidi Hey imorgon) så får vi se hur hon verkar imorgon, om hon slickar mycket på det och isåfall blir det tratt..
Men nu ikväll ska jag och Mats alldeles strax gå ut i köket och göra i ordning kvällsmaten. Det blir hemmagjord sushi. Mums!

En grå februari-lördag…

DSC_0018På morgonpromenaden idag så regnade det småspik, sådär hårt att mina nakna öron (ja, jag har ju inget hår som skyddar och mössan glömde jag hemma) blev alldeles svidande kalla och röda. Förkylningen i kroppen gjorde sig påmind, och jag försökte snabba på stegen så jag kunde komma hem, in i värmen, sätta mig ner och dricka den där kaffekoppen på morgonen som är så viktig för resten av dagens sysslor. Vi mötte grannen med hans schnauzer och jag passade på att träna Molly. Medvetet gick jag lite närmare för att hon skulle få jobba hårdare och vips så fick vi ett lyckat hundmöte. Godis och ett lugnt beröm. 8 år är hon och fortfarande så full av energi att jag måste tänka på hur jag belönar, hur jag jobbar för att hon inte ska trilla över kanten till onödig stress. Och det gör mig absolut ingenting. Vi är här, nu.

Det är lördag och jag har lugn i kroppen. Tålamodet är laddat.
Jag har fått lite sovmorgon och kramat Elias. Vilat ögonen på honom när han lekt med tåget och pratat om Adam, Ella och Jennie som vi ska träffa idag. Och mommo & moffa som är så viktiga att han ibland uttryckligen tycker att de ska hänga med till dagis.
Kaffet har hunnit bli kallt medan jag skriver här, och jag hör tvättmaskinens surrande och regnet droppande på fönsterbläcket. Mats skrattar åt något på sin dator och E ligger inne i sin säng och pratar, istället för att sova.

Att försöka vara i nuet och hela tiden inte längta framåt eller oroa sig är skitsvårt, men ibland kommer dagar som denna. Då jag stänger av tvn, låter orden komma som de känner för och koncentrera mig på att sitta här och nu. Bara vara. Bara ta in allt som händer.
Jag är här och nu i skrivandets stund.
Med ett bomulls-mjukt humör och en tacksamhet till lugnet i min annars så småstressade själ.

Lördag.
Tack för att det är just lördag idag.

 

Tisdag och en varm kille.

DSC_0171Här hemma har vi sjukstuga med feber. Det varvas med att ha jättemycket energi till att sitta hängigt i soffan och titta på Byggare Bob. Vi har nog tittat på samma 4 avsnitt 3 gånger redan idag samtidigt som vi byggt tågbana och Elias har ätit digestive-kex där Målle med blicken försökt hyptonisera pojken till att ge henne kexet.
Det fungerade inte.

Ute regnar det och kroppen & sinnet är trött. Jag hoppas den där energin snart kommer tillbaka så att jag kan ge mig ut och träna lite snart. Men först vecklar jag ut den röda filten och lägger mig ner i soffan. Jag tar och vilar lite samtidigt som det febriga barnet. Ja, så får det bli.
Vila och lugn.

Det där med att fylla 30 år…

kickiDSC_0034 DSC_0043kicki2kicki7kicki3 DSC_0075DSC_0079 DSC_0095 DSC_0104 DSC_0106 DSC_0115 DSC_0130 kicki4 kicki5 kicki6…hände tydligen igår.
Den 15 februari 2014 gick jag över sträcket och kan inte kalla mig själv tjugo-någonting och imorse när jag såg mig själv i spegeln så kunde jag nog tycka att taxöronen hängde lite väl mycket, sminket från gårdagen hängde på halva kinden och jag kunde för mitt liv inte förstå vad Mats ser i mig en sån här morgon. Men det kostar ju att ligga på topp!
Idag är orden hackiga, tankarna flygiga och balansen lite lite ostabil. Men vad gör väl det?
Hela dagen igår blev jag uppvaktad; Elias och Mats sjöng för mig på morgonen och det kom blomsterbud från mina underbara svärföräldrar. Min syster fick både mig och Mats att gråta av känslor när vi läste hennes blogg, som hon skrivit om lilla mig.
Mats var och hämtade min present från Carola; en alldeles fantastiskt vacker döskalle-tårta som var så mycket jag att jag blev alldeles mållös. My god! God och så vacker!
Vid lunch kom familjerna och vi bjöd på smörgåstårta på plasttallrikar och det var så lugnt och skönt för jag behövde inte stå vid någon spis och röra i grytor.
Av mamma och pappa fick jag presentkort på att köpa nya kläder (SÅÅÅ välkommet!!) och av mina syskon med familjer så fick jag en vildmarkshelg där vi allihop (inklusive hund och barn, så otroligt bra!) ska bege oss ut till Roasjö och bo i stuga/tält, fiska, rida islandshäst i 3 timmar och lämna elektroniken hemma. Jag döööör! Vilken grej! Det bästa var den lilla ihopsnickrade lådan med små detaljer om vad vi skulle göra, med hästar, lägereld, en liten sjö med fiskespö… <3

När eftermiddagen kom så åkte barnen hem, Elias följde med momo och moffa och Mats åkte iväg med Molly. Tydligen skulle hon inte sova hemma under natten och jag tänkte inte så mycket mer på det. Kvällsgästerna kom och jag fick ett fint paket med badbomb, god dryck och lite lyxig hudlotion. Fick även pengar i ett kuvert som jag såg lite fundersam ut med, eftersom det inte stod något. Då släpper Mats bomben att nästa måndag har jag tid hos en grymt duktig tatuerare i Göteborg som eventuellt skissat på en förbättring av mitt ”ogräs” som jag har på ryggen, vilket innebär att jag efter snart 6 år med irritation över hur den där fula blomrankan jag har på ryggen blev, kommer ha en möjlighet att förändra (Nej, mamma, jag kan inte ångra mig, men hade jag fått göra om den så hade jag tänkt väldigt annorlunda). Snacka om chock och lättnad! Även om det kommer kosta en hel del så är det liksom verkligen något som jag önskat mig, och som jag vill och velat så länge!
Och kvällen fortsatte med diskussioner om tatueringar, förlossningar (så klart), pinsamheter och träning. Vi tjejer satt i köket och diskuterade till halv 12 medan killarna satt i soffan och kollade OS, drack öl och spelade flipper.
Och därefter åkte vi ner till stan och gick på krogen.
Ehmm… ja, alltså. Det var nog inte någons kopp med te tror jag att vara ute på krogen, jag tror den tiden gick ut för ett tag sedan. Jag har passerat utgångsdatum för det.
Nåja, vi skulle ganska snart åka hem så Mats sprang iväg och fångade en taxi som skulle köra oss hem. Trodde jag.
Taxin stannade plötsligt utanför Scandic Plaza där vi hoppade ur och skulle bo för natten. Och när dörren öppnades så var Målle där! Åh vad jag blev glad att se henne, min lilla blå tjockis. Så vi bäddade ner oss i sängen allihop och sov i en perfekt säng med fluffigt täcke. Älskar hotellsängar!
Imorse var inte matlusten den största även om jag mådde helt okej, men jag tog en liten våffla och lite bacon och njöt.
Jag har ätit gluten i dagarna tre och det känns verkligen, för jag mår inte bra av det. Så imorgon är det noll gluten igen så att jag kan komma på fötter igen.

Ett stort tack alla som varit med och medverkat på ett eller annat sätt, älskar er alla!

Att hitta vänskap i personer som man flyktigt sagt ”hej” till i 5 år.

DSC_0216I huset där jag jobbar så finns där en hel del människor. Jag har egentligen ingen aning, men kan vi vara runt 150 stycken bara på huvudkontoret?
Nu när jag suttit i receptionen nästan varje dag i 6 månader så kan jag bara konstatera att jag älskar det. Jag träffar människor, lär mig ansikten på namnen jag bara haft telefon- eller mailkontakt med, jag får många skratt och åter igen, jag trycker mig ut ur bekvämlighetszonen och lär mig nya saker om mig själv ganska ofta.
Och jag lär känna fler personer, ytligt och lite mer djupt.
En person jag lärt känna lite mer på djupet är personen jag avlöser i receptionen när hon behöver gå på lunch, fika, eller gå för dagen – Camilla.
Jag har fått Camillas godkännande att skriva om henne här på bloggen, annars skriver jag ju väldigt sällan om de jag jobbar med, nu förtiden försöker jag skilja på privat och jobb.
Hemma är hemma och jobb är jobb. För det mesta..

Nåja, jag har ju vetat vem Camilla varit i flera år, hon har varit den som svarat i växeln när man ska koppla någon, men jag har aldrig varit på det planet i livet att jag hade tänkt mig stifta närmare bekantskap, just för att hon suttit i receptionen, på en annan våning eller del av huset och vi hade aldrig lunch samtidigt så det blev bara flyktiga hej i trappan ibland.
Och när jag började i receptionen så kan jag villigt erkänna att nä, vi kanske inte hade så mycket gemensamt.
Tills en dag.
En dag blommade hon upp, öppnade upp sina tankar, sina funderingar och sina känslor på ett plan jag inte riktigt var beredd på, men som jag blev så otroligt tacksam och berörd över att hon ville dela med mig. Det har blivit en fin vänskap, som jag tycker så mycket om och ibland går jag några minuter av min egen rast, bara för att få byta några ord, funderingar, framtidstankar med henne.
Nu vet jag att hon har lite svårt att tro att någon tycker såhär om henne, så därför skriver jag detta inlägget, för jag vet att hon läser och jag hoppas innerligt att hon förstår vilken fin människa hon är.

Och det är det som är så himla häftigt. Man kan ha bästa vänner, nära vänner, man kan ha ”vanliga” vänner, bekanta eller folk man inte känner att man kanske har något gemensamt med. Man kan ha vänner man pratar med varje dag, eller de som man träffar med ojämna mellanrum men som ändå sitter så djupt rotad i hjärtat att man aldrig kommer släppa iväg dem (Ja, Söta-Anna, jag pratar om dig i den meningen). Jag har vänner som jag enbart hänger med på jobbet, eller möjligtvis någon enstaka AW eller fika på stan.
Men om man bara vågar eller orka anstränga sig lite extra här i livet så kan man hitta en fin och ärlig vänskap i personer man kanske aldrig hade trott eller ens haft en tanke på.
Och det har jag gjort i Camilla.

På 2 sekunder så kan man göra mycket..

helgOm gårdagen var upp och ner, så började denna dagen inte precis som jag hade tänkt mig heller.
Eller alltså, den har ju egentligen varit en bra dag, för vi har fått så mycket gjort; tvätta soffkuddar, möblera om, hänga upp två hyllor, fått bilen tvättad utvändigt och snabbdammsugen invändigt (ICA Maxis biltvätt är så bra för man får gratis låna deras stora dammsugare efteråt och det går fort och är mycket bra tryck i de så de mesta hundhår försvinner i ett nafs), handlat, dammtorkat och tvättat alla fönster i lägenheten både in och utvändigt. Det var vid fönstertvättningen som allt blev mer eller mindre kaos.
Jag och Mats hjälptes åt med tvättningen av ett fönster på Elias rum då Mats utbrast; Elias målar på dörren!
Mycket riktigt, med en svart, permanent märkpenna som klarar att märka ”allt” gjorde han små krumelurer och osynliga bubbar (gubbar) som han så fint sa…
Jag reagerade inte så starkt först utan blev mest frustrerad och arg på mig själv att jag låtit pennan ligga framme, men dörren skulle ju gå att ordna med en mirakelsvamp…
Men sedan såg jag att Elias så snällt hade pyntat hela lägenheten; element, målade väggar, tapeter, andra dörrar, en vit garderob, hans egen vita byrå, min nya bordsduk och då fick jag en klump i magen och blev alldeles stel och kall. Tårarna brände och reaktionen gick från början inte att vända till något bra (som tur var fann sig Mats rätt fort och tog tag i situationen, han blev inte arg på Elias utan förklarade klart och tydligt att man bara får måla på papper) utan jag var ledsen en liten stund, medan Elias sov middag, men efter en stund började jag flina och så var det borta ur känsloregistret.

Och nu är det söndagskväll (igen!) och det är en skön känsla som sprider sig. Äntligen har vi gjort en behövligt rensning i röran och det känns bättre och mer hemma med de ändringar vi gjort.

Och de där små svarta kluttarna på den vita tapeten. ja, de hör till och får sitta kvar som en påminnelse till oss om hur bra vissa pennor är och hur påhittig en liten kille på två år kan vara om man vänder ryggen till i 2 sekunder..

Saker som kan få en ur gängorna..

DSC_0007Vilken lördag.
Inte nog med att jag har någon form av ont-i-nacken-när-man-som-minst-behöver-det som får mig att röra mig som någon som bajsat på sig, så har stor del av dagen gått åt till att faktiskt känna mig svag. Ja, pyskiskt. För att förklara kort; vi var på väg ner till bilen på vår parkeringsplats varpå Mats påpekade vänligt men bestämt till en dam här i området att hon hemskt gärna fick plocka upp efter sin hund (den bajsade på trottoaren och det är inte första gången hon inte plockar upp efter den) varpå den äldre damen verkligen exploderade och sade både det ena och det andra i stridens hetta och hon skulle minsann anmäla oss mot att reta upp folk som var ute och gick…
Ja, alltså, själva hotelsen om anmälning var ju egentligen rena nonset, men ändå så fick denna händelse mig lite ur spel och jag har känt mig obekväm hela dagen efter det. Jag var till och med tvungen till att fråga pappa om man verkligen kan anmäla en för något sådant…. En annan dag kanske jag inte hade brytt mig, för hur kan någon bli så arg för något sånt litet, men det var liksom inte rätt dag. Det allra dummaste är ju att man lägger ner så mycket energi på att spela upp händelsen om och om igen, när den ändå redan hänt och man inte kan göra något åt det.
Jag avskyr när folk tolkar saker på fel sätt och blir arg av fel anledning.
Men nu har jag fått skriva av mig och nu ska jag försöka glömma den händelsen.

Något annat som däremot varit kul är att vi varit på kalas idag där vi firade inte mindre än 3 viktiga personer i livet; Ella, Adam och pappa. Det bjöds på smörgåstårta och för första gången fick Elias äran att sitta ute med de stora barnen och äta hamburgare med pommes. Han satt där ute och man hörde honom gapskratta emellanåt när de stora barnen spelade clowner. Jag älskar verkligen hur Elias kusiner tar så fin hand om honom och aldrig vill göra honom något illa utan verkligen anstränger sig till sitt yttersta för att han ska få vara med och ha det bra.
Vi åt även geggatårta och kakor som var hembakta och jag har ätit så mycket gluten att jag känner mig svullen och gravid och jag kommer säkert att ha lite svårt att sova ikväll, men heeey, det får vara värt det.
Jag har spenderat en mysig eftermiddag med min fina fina familj och Elias har haft det så otroligt kul att han INTE tänkte följa med hem.

Nu ska jag försöka vända tankarna och göra något bra av det sista av kvällen; med ett värmeplåster och min familj.

Bästa avkopplingen och uppladdningen på en och samma gång.

ulla ulla2Torsdag.
Springer in på dagiset, hämtar sötkorven och vi går som vanligt hand i hand tillbaka bilen. Han konstaterar att det inte är riktigt så mörkt som det brukar, men att det fortfarande ligger nös på marken.
Vi tar bilen hem och tar en promenad med Målle hand i hand och pratar om det mesta. Eller mesta. Han pratar bara om bussar och traktorer och härmar Målle när hon skäller på någon hund längre bort.
Sedan kommer vi hem och idag orkar jag inte laga mat utan serverar fruktsallad med Kesella.
Elias blir eld och lågor och jag bara ler.
Vad fin han är, min pojk.
Så vi vänder upp och ner på alla rutiner och äter skivad apelsin, banan och kiwi med vaniljkvarg och det är hjärtligt. Och när vi ätit färdigt får han leka med sin platta medan jag dammsuger lägenheten och plockar ur diskmaskinen. Någon gång då och då kommer han och tittar på vad jag gör och dansar tillsammans med mig när Händerna mot Himlen spelas på Spotify och vi skrattar. Och dansar lite till. Vi tänder bollarna i fönstret i sovrummet och han utbrister ”ååååååhhhhh” och pekar på lampan och nickar.
Mmmm” mumlar han fram och verkar nöjd med stämningen.

Sedan lägger jag mig ner för att försöka göra lite plankan-övningar på vardagsrumsgolvet och han härmas. Vi ligger på golvet och tittar på varandra och skrattar. På 5 röda är han uppe på fötterna igen och vill leka med tåget och jag inser att klockan redan hunnit bli 19.
Läggdags.

Det är inte många timmar av en vanlig vardagseftermiddag/kväll vi får ihop. Men oj vad de är mysiga och roliga. Ett mycket bra slut på en torsdag som gått i ett.

Slutkörd.

DSC_0136Åh. Jag skulle kunna gå och lägga mig nu.
Chokladen ropar fortfarande på mig ifrån kylskåpet och det kommer krävas mycket tankekraft för att den inte ska vinna… Det mesta i kylskåpet skulle sitta fint just nu faktiskt. Lite fruktsallad med kesella kanske.. Men näää, då åker jag väl på en blodsockerhöjning som heter duga och kommer inte kunna somna…
Oavsett, i skrivandets stund så är ögonlocken är tunga, armarna blir knottriga av att jag fryser och hjärtat värker efter närhet. Mats åkte till Stockholm imorse. Man borde ju tycka att det blir lättare ju mer han åker hemifrån, men det blir ju inte riktigt så… Snarare tvärt om.
Jag hade storslagna planer för kvällen; färga håret, träna hemma, dammsuga, laga mat och tömma diskmaskinen. Jag kan säga att jag veknade efter 1 minuts planka och några squats och tänkte att Rom inte byggde på en dag, så nu sitter jag här i soffan och väntar på att klockan ska bli närmare 20 så jag kan sova och tänker inte göra något mer.
Jag hade tänkt fotografera lite av prylarna vi köpte i söndags, vi skulle ju till Knalleland.. Men vi körde tydligen fel och hamnade i Ullared, och då var det ändå taxichauffören i familjen som körde. Ångest för att vi handlade upp så mycket pengar, men nu när allt nästan är på plats så ler jag. Det känns mer som hemma nu när två stora cementliknande ljusstakar med blockljus brinner vid tv:n och de nyinköpte gardinerna till vardagsrummet fick allt att se så mycket ljusare och välkomnade ut.
Köpte en Karneval-slinga som jag hängde över sovrumsfönstret och det blev så fantastiskt bra och mysigt med de små bollarna… Ja, jag får visa er snart. Men idag…..
Idag blir det varken några positiva ord eller härliga känslor… Jag är så trött, ända in i själen och jag tänker dra täcket över huvudet och vakna utvilad imorgon!