Monthly Archives: januari 2014

You are browsing the site archives by month.

Att göra saker för andra…

DSC_0145-1024x680Alltså, denna vecka hittills har väl egentligen inte varit värre än någon annan, men jag har inte riktigt haft samma fokus på livet och känt mig lite lätt obekväm och lite haltande i själen. Då är det så underbart med människor i min närhet som finns där och stöttar mig och som förgyller mina dagar.
Först och främst så är det Mats.
Han har inte bara tagit hand om Elias nu när han varit lite småkrasslig i veckan, han har även tagit Målle på hennes längre promenader, tagit hand om henne utan att jag behövt be om det och sist men inte minst; han tog med Elias nu ikväll på ett möte och gav mig lite ensamtid. Även om egentid  inte är så behövligt nuförtiden som det var på den tiden när vi aldrig fick sova, så känns det ändå lyxigt att bara gå ut på promenad och sedan komma hem och sätta sig i soffan. Att bara få vara Kicki och titta på de programmen jag vill, innan klockan ens hunnit bli 19 😉 Annars är det mycket Thomas-tåget, I drömmarnas trädgård och Byggare Bob som spelas om och om igen på DVD:n nu.
Så just nu känner jag mig lycklig och härligt avslappnad trots att hemmet inte är städat eller att gymtiden jag peppat mig för inte blev av. Ibland får man helt enkelt rucka lite på sina planer och bara vara.
Och förutom Mats; ja så fick jag en sån fin lapp när jag kom till jobbet häromdagen:

f1229ba4832f11e3a67012d965504916_8

Och den lappen sitter på min manushållare på jobbet, så jag kan titta på den varje dag och tänka på hur fina andra människor är. På mitt jobb jobbar det helt underbara människor, jag har äran att få skratta varje dag ihop med dem och jag är tacksam för att de finns oavsett om de vill prata allvar, skoja eller komma med en komplimang.
Tänk att så lite kan göra så mycket, och tänk på att det är gratis att ge bort komplimanger.

Kram på er!

Förlorad i redigeringens värld…

red red2 red3 red4 red5 red6Jag borde ju egentligen berätta om vilken underbar dag vi haft i pulkabacken i Hedared, där Målle fick springa efter Mats när han åkte pulka.
Men.
Igår bestämde jag mig för att lära mig redigera. Eller rättare sagt, börja om på nytt, för de kunskaper som jag hade från gymnasiet kändes inte riktigt up to date om vi säger så. Och det enda jag gör med mina bilder annars är att enbart öka kontrast, beskära eller förbättra skärpa. Även om jag inte kommer bearbeta varenda bild jag tar så är det kul att få lära mig lite nya saker.

Sagt och gjort. Jag har lekt med lite bilder idag, några blev roligare, andra kanske inte någon större hit. Om det kommer bli något för mig framöver att utveckla mig inom, ja det återstår att se, men för att vara nybörjare och sett tutorials på youtube på ENGELSKA, så är jag nöjd. För idag.

Nösen är här!

DSC_0252 DSC_0267 DSC_0288 DSC_0299 DSC_0310 nosNösen är här!
Nej, jag har inte stavat fel. Jag härmar bara Elias.
Det är tydligen inte snö som ligger ute på marken, utan nös.
Fast han är inte speciellt förtjust. Han ville inte åka pulka och när han ramlade i snön ute på morgonen så utropade han förtvilvlat: neeej, neeej, neeej. Maaamma, paaaappa, neeeeej
Det är hemskt svårt att inte börja skratta då, för det låter alldeles för gulligt i mina öron när min lille skatt blir så förtvivlad.

Den som däremot älskar vädret mest i den här familjen; ja, det är Målle. Hon skruttar runt, morrar, hoppar, leker snöplog och får glädjeryck. Och så ramlar hon. Mest hela tiden och ligger på rygg så länge hon kan innan hon kliver upp med ett ryck, skakar och får ett frispel.

Bättre start på lördagen gick inte att få.

Upp som en sol, ner som en pannkaka.. Och därefter?

DSC_0049Igår hade jag bestämt mig. Idag, onsdag var det dags. Igår kändes det så bra.
Jag har dragit lite på att gå till gymmet efter förkylningen. Det är alltid lite sådär trögstartat innan man hunnit få in en början till rutin. Jag får ju som jag skrivit innan; ångest. Eller alltså, jag vet inte vad ångest egentligen ska kännas som, men det är ångest för mig.
Idag var den så stark att jag var tvungen att andas djupt när jag satte mig i bilen. Men på ren illvilja och jävlar-anamma så lyckades jag starta bilen och rulla ner till Friskis. Det var inte speciellt kul, eftersom alla hormoner, känslor och tankar jobbade emot mig. MEN.
Jag gjorde det och det är det viktigaste.

Det blev inte något långt pass; 13 minuter på crossen, 10 minuter på motionsbandet, och ca 15-20 minuter på maskinerna för att göra ett försök till att börja bygga upp lite muskelstyrka. Men åter igen. Jag gjorde det.

Så efter att jag åkt ner i botten som en pannkaka så gjorde jag det iallafall. Och jag ångrar mig givetvis inte efteråt, snarare tvärt om.
Jag måste bara våga. Vilja. Förändra.

P.S Ät inte en extra vitlökskryddad dipp till middag ihop med kyckling m.m. innan du ska träna ihop med andra människor.
Risken är att du går runt på gymmet och släpper små silent-but-deadly-rapar med en touch av vitlök. D.S

All lycka köper man inte för pengar!

affar affar2 DSC_0235Måndagar är nu för tiden ganska sköna…
Oftast en ny matkasse-låda där man dreglar över recepten, en lugn och skön dag där jag inte behöver flänga så mycket och chansen till fortsättningen på ett bra liv. Jobbet är igång igen, de flesta känner sig lite helgtrötta och man försöker ta den där första koppen kaffe som blir två, tre, stycken innan man känner sig som en vardagsmänniska igen.
När man kommer hem från jobbet så lagar mannen mat medan jag får umgås med Elias och vi bygger tågbanor eller leker affär samtidigt som vi tränar på att göra duckface. Och så ligger vi på golvet och pratar om livet och då och då kommer Molly och slänger sina leksaker över oss och Elias skrattar så gott som bara han kan. Det är de där små sakerna som gör livet så mysigt att leva; som när Elias kommer springande med ett gällt heeeeeej maamma! eller slänger sig runt halsen och ger en stor kram plus en puss där han försöker göra smackljud. Och ger han mig en puss, ja då ska pappa ha en, och Målle. Det är väldigt viktigt hälsar han, att man delar med sig.
Målle däremot tar inte riktigt det där med pussar lika allvarligt och kan tänka sig att bli utan, OM nu inte Elias har lite matrester i ansiktet. 😉

Ja. En helt vanlig eftermiddag i familjen Bassängs liv. Vi är inte rika på pengar, vi har inte något stort flådigt hus, åker inte på lyxiga utomlandsresor eller köper dyra inredningsprylar.
Men min familj. Den går inte att köpa för allt smör i Småland… Jag är en lyxig och bortskämd multimiljardär i hjärtat och på kärleksbanken!

Med en till helg gjord!

20140112-190948.jpg

20140112-191003.jpg

20140112-191014.jpg

20140112-191029.jpg

Det blev tydligen söndag denna vecka, utan att jag knappt märkt det.
Igår hade vi överraskningskväll för mamma med bowling och därefter tillhörande middag som jag kämpade för att få ihop. Och inte bara jag, vi var 4-5 personer som turades om att hjälpa till i köket när 2 proppar gick efter varandra. Till slut serverades det världens godaste pastarätt på länge: Het kräftpasta med sallad och vitlöksbröd. Jag har hittat receptet för länge sedan på Att vara någons fru och har sparat receptet länge i väntan på rätt tillfälle.
Jag fick hindra mig själv av att inte äta upp matlådan som får hänga med till jobbet imorgon. (OBS en del vitlök 😉 )
Till efterrätt bakade jag vitchoklad-cheesecake med en egenkomponerad hallon-fraiche. Väldigt gott!
Tyvärr finns det inte en enda kamerabild från igår, vilket jag ångrar. Men nu har jag iallafall en anledning till att laga det igen. Men vi var iallafall 15 personer och en hund i vårt lilla hem. Varm, svettigt och det var mycket skratt. Vi firade även Elias som fick så fina saker, bland annat ett litet flygplan som han lekt med oavbrutet!

Vi hade så trevligt och jag tror mamman var mycket nöjd med kvällen som slutade strax efter 01 för mig då jag somnade med öppen mun och en dreggelsträng på kudden. Väldigt upphetsande!

Att få vara otroligt stolt över sig själv. Och skryta med att man är det!

1501051_10152513921805299_1660420956_o
Jag tror inte det behöver någon närmare presentation, men jag mår så bra just nu. Alltså, psykiskt.
(Sedan att andra krämpor gör sig lite påminda, ja, det hör ju inte till, inte just nu.)
Jag trivs med det jag gör, jag trivs med mina tankar, jag trivs med mig själv. Och jag njuter otroligt av att känna en bra känsla när jag ser min siluett spegla sig i fönsterna i glasentrén på jobbet. Det är jag som tittar på mig själv. Det är jag som ser ut så!
Jag är stolt, jag är stark, jag är jag. Med risk för att låta otroligt egoistisk. Men det skiter jag fullständigt i!

I så många år som jag misshandlat mitt psyke med att tycka illa om mig själv, klanka ner på mig själv, inte tyckt att jag varit något värd oavsett vilken storlek. Jag har sällan känt att jag duger som jag är, alltid strävat efter att jämföra mig med andra eller hellre hoppats på att jag skulle vara någon annan. Att bara tappa i vikt gör inte så mycket med min självkänsla, hänger självkänslan inte med så spelar varken nya bröst, mindre rumpa eller en opererad näsa någon roll. Jag menar, jag har ju gått ner i vikt förr, men jag har ändå inte riktigt hängt med psykiskt. Mitt utseende har alltid varit viktigt för mig och jag har aldrig varit snäll mot mig själv.

Och så vände det för 6 månader sedan.
Då började jag reda ut hjärnspöken, aktivt arbeta med självkänslan och försöka förstå varför jag är som jag är. Jag fick gå ner på djupet av alla känslor och möta grunden. Börja från början. Känna sig naken, rädd. Exposed. Även om jag skrattar när jag skriver detta, för jag låter ju som Maria Montazami utan hennes läppstift, så är det ändå allvar i citatet. Det är precis det jag känt. Att försöka komma på VARFÖR jag tar till mat oavsett om jag blivit ledsen, glad, arg eller lycklig. Ungefär varför godis, snacks, glass eller annan skit blir som ångestdämpande medicin för mig till en början och efteråt en bakis-känsla och ånger som inte går att beskriva.
Jag vet fortfarande inte riktigt varför, och jag kan fortfarande få någon dag eller dagar där jag mår sämre och är tillbaka i gamla fotspår. Men till skillnad från andra gånger så vet jag mer hur jag ska hantera det, och det är där nyckeln i hela mitt leverne ligger. Och med denna insikt så har även kilona sakta men säkert försvunnit. Nu är ju inte det det viktigaste längre, att jag blivit mindre, men för mig hör det inre och det yttre ihop, det sticker jag inte under stolen med. Det syns på mig när jag mår bra, när jag är vän med mig själv. Jag känner det.

Jag ville mest skriva det. Att jag mår otroligt bra. Jag är för närvarande kompis med mig själv.

Och jag njuter varje sekund jag känner så.

Ledighet. Det ordet borde hittas som en synonym under ”lycka” i ordlistan.

DSC_0212 DSC_0213 DSC_0218Lek med tåg med tillhörande bana är väldigt roligt just nu, från tidig morgon till sena timmen ska det lekas, byggas nya banor, slå rekord i hur många vagnar man kan ha samtidigt och ibland slänga ett öga eller två på Byggare Bob som gärna ska gå på tvn i bakgrunden.
Alltså, det är ju så himla skönt att vara ledig, inga klockor som ringer, ingen tid att passa, inget dagislämnande och pussel med vardagssysslorna, vi gör liksom lite det vi är sugna på och imorse vaknade jag med energi i kroppen så jag har hunnit med lite egentid i Knalleland, städning och matlagning.
I Knalleland hade jag hopp om att Nail-Icon hade något bra erbjudande på nya naglar, men det fanns inte.
Sedan hittade jag VÄRLDENS snyggaste tröja på Kappahl, vit, med beige stjärnor på armbågarna. 576926_B_02Tyvärr är  400:- är alldeles för mycket på bara en tröja för mig.
Men åh. Jag tror jag kommer drömma om den inatt!

Nyårslöften. Att ha eller inte ha..

20140104-111409.jpg

Imorse när jag vaknade så dundrade huvudvärken. Mats åkte till Skövde och Elias pratade hål i huvudet på mig. Till en början tyckte jag synd om mig själv. Plus att förkylningen inte riktigt gått över.

Men så hände något. Först huvudvärkstabletter. Sedan ändrade jag inställning och istället för att vara frustrerad på allt, så satte jag mig ner på golvet, tillsammans med Elias och Målle, och byggde med tågbanan och drack en kopp kaffe. Bara va; här och nu.

Och helt plötsligt hade tankarna vänt från offerkofta till njutning av nuet, med lite extra tankekraft.

I år har jag nämligen gett mig själv löftet om att jobba med insidan, och min inställning till saker och ting. Att jobba med mig själv är en livslång uppgift, inget som man bara gör i 2-3 månader.
Och idag gick det jättebra! Framsteg!
Givetvis kommer jag fortsätta jobba på utsidan med, men främst insidan, vilket jag känner att jag är redo för, och jag har redan kommit en bit på vägen. Jag ska fortsätta där jag avslutade 2013, och jobba aktivt med både mot- och medgångar.

Så oavsett vad många andra tycker så känner jag att nyårslöften är bra, det ger mig hopp om förändring till det bättre, och så länge det finns hopp så kommer jag klara detta.
2014.
Det är så välkommet!

5 år med Molly.

DSC_0222 DSC_0205 fruk4 vagg3 DSC_0211 DSC_0330 DSC_0325 DSC_0231Som alltid i januari så tänker jag lite extra på den grå-blå lilla dunder-musen som bor under vårt tak. Det har gått 5 år sedan hon flyttade in hos oss, eller ja, om några dagar iallafall.
Molly kom in som en virvelvind i vårt liv, och fick mig totalt att tappa fotfästet. Hon är en svår hund, fast ändå inte. Hon är svår till den grad att vi aldrig tog oss dit jag ville, jag har aldrig lyckats vända hennes osäkerhet mot andra hundar med min kunskap vilket i sin tur gjort att vi aldrig tävlat, knappt heller tränat det jag önskat.
Hon är snart 8 år fyllda, och jag har själv valt att acceptera att det blivit så.
Jag jobbar inte lika hårt med henne, jag har slappnat av.

Det kan låta sorgligt för vissa människor, framför allt insatta hundmänniskor, men sedan jag sänkte garden och sakta men säkert ändrat vårt förhållande från att ställa krav till att bara vara, så har det blivit en mer lugn och balanserad hund. Hon är fortfarande upprörd när vi möter andra hundar, men de allra flesta möten kan vi summera med lite morr och stelhet, men få utfall.
Många promenader vi går blir större delen utan koppel, även här i stadsdelen, där hon går vid min sida. (Givetvis har jag extra koll och kopplar henne alltid om jag möter någon, med eller utan hund)
Hon får gå och skrota, med ”frihet under ansvar”. Vi tränar lite vardagslydnad på våra promenader, lite tricks, vi busar med kopplet. Hon får ibland något märgben, eller ett helt ägg (okokt, med skal) att berikas med. Hon får hänga med på barnvagnspromenader, hem till olika folk och kan lämnas till de mesta människor utan problem. Hon har blivit en underbar familjemedlem för oss, för det har liksom inte alltid varit så självklart att hon skulle kunnat vara det.

Hon har gått ifrån att vara osäker på barn till att tycka om de flesta, så länge hon har möjlighet att bli lämnad i fred när hon själv väljer det.
Hon är vacker och hon är alldeles bäng i huvudet ibland, men det är det jag älskar med henne, hennes outtröttliga kärlek för lek och fläng och hur hon alltid finner sig i situationer och accepterar.
Nu när vi var i Skåne kunde jag knappt röra mig p.ga. förkylningen så istället hängde hon med svärmor ut i bokskogen, och hon hade lyssnat klockrent på henne, hon stack inte någonstans, kom när svärmor ropade och rörde inte en fena när de upptäckte att det pågick jakt i skogen.
Och jag tycker om att se hur hon hittat sin plats i familjen, trots en busig Elias. Hur hon kommer och kollar till honom när han är ledsen, eller att man ibland upptäcker att dörren till hans sovrum är öppen för att hon varit inne och slumrat lite på golvet hos honom. Eller lämnat en leksak nedanför hans säng.

Det blir ju inte alltid som man tänkt sig, men det livet vi lever ihop nu är banne mig inte sämre värt än något annat liv och jag är så glad att jag själv är berikad med en grå-blå liten skruttmus som kom in och vände upp och ner på allt. Och fortfarande gör det ibland.

Tack Målle för att du finns! Och för att du alltid har lite plats över i magen för Elias rester som hamnar på golvet 😉