Monthly Archives: september 2013

You are browsing the site archives by month.

Nackdelar med viktnedgången.

20130930-212259.jpg

20130930-212316.jpg

6,1 kilo har jag gått ner sedan i augusti. Det där ,1 är viktigt eftersom jag är tillbaka på 26 kilo minus sedan december 2011. Men Skillnaden från alla andra gånger är att jag har mer kontroll, jag väger mig bara en gång i veckan (har en sträng kontrollant hemma) och jag mår bra. Jag är inte besatt och jag lever samtidigt.
Givetvis går inte framgång rakt fram utan i banor, kurvor, upp eller ned, men jag har lärt mig så mycket de senaste månaderna att jag ibland chockad över vad jag vågar nu mot förr. Hur jag ändrat mina tankar.
Allt sitter inte i vikten, utan snarare att ha hittat ett liv jag trivs med och många dagar i veckan är jag vän med mig själv.
Har känt lite nedgående spiral i humöret ett tag nu, så jag prövar att äta multivitamintabletterna igen.

Men nu skulle det faktiskt handla om något negativt med viktnedgången.

1. Min vigselring håller på att trilla av.
2. Jag fryser. Mycket.
3. Jag har fått en rynka i pannan.

Men det är saker jag kan leva med.
Förutom det att min vigselring håller på att trilla av.
Det är ren och skär surmun på det 🙁

En helg med en dunderfrukost och slapp-tid.

 

DSC_0225 DSC_0231  fruk fruk2fruk3Igår hade vi en försenad födelsedagsfrukost för Mats. Men som en kollega sa; med tanke på vad som stod på menyn så var det inte konstigt att vi förberett oss sedan i juni 😉
13 människor och en hund klämde sig in och åt av allt.
För vad sägs om amerikanska pannkakor, tartletter, ph-ost-fylld lax, bacon, chevregratinerade rödbetor, nybakade frallor och croissanter, pizza, tortillas-snittar, korv, köttbullar, olika pålägg, ägg, kaviar m.m.
Och till efterrätt blev det blå-björn-offiepaj, nutella och marschmallows-fylld smördeg och små wienerbröd-bitar.
Det var gott, alltihop och sällskapet fyllde lägenheten med värme och många skratt.
När alla var belåtna och hade åkt hem så gick både jag, Mats och Elias och lade oss. Sov i 2 timmar.
Mats tyckte vi skulle spendera eftermiddagen på stan och höstmarknaden, det var mysigt även om det var en hel del folk och trängsel.

Idag har vi haft en lugn dag där vi fixat iordning med veckans tvätt och vi åkte alla till Bråt där vi gick till ridhuset och tittade på alla vackra hästar som tävlade. Elias var anskrämligt klädd med färger som skar sig, men ibland måste man testa på det med. Och Molly var superglad, hennes tass verkar läkt så hon sträckte ut ordentligt.DSC_0278 fruk5fruk4DSC_0303 DSC_0310
Och nu är det söndag kväll igen.
Veckan som kommer innehåller en ny matkasse, Rallyträning och nya möjligheter som jag ser fram emot.
Det går bra nu!

Oj, det var värst vad det går trögt.

DSC_0093Nä, att blogga just nu ligger mig inte riktigt varmt om hjärtat.

Jag orkar liksom inte fläka ut allt som händer, för det är verkligen allt från slangord på icke barnvänliga ord från jobbet till grillad kyckling från Coop.
Men vi mår bra och vi kämpar på med alla nya rutiner.
Helt plötsligt har Elias börjat prata mer, härmas och han är enligt vitsord från fröknarna; en riktig liten solstråle som sprider glädje bland barnen. De få timmar vi får ihop på vardagarna försöker jag värna om, för jag saknar honom enormt när jag jobbar.
Men det går jättebra för honom på dagis, trots de långa dagarna..

Själv kämpar jag med det mesta just nu, men det känns som jag har en skön balans med maten och jag rider på varje våg av framgång. Jag njuter av att kunnat släppa garden på onyttigheter för tillfället även om jag unnar mig på lördagar och ibland någon mer dag.

Väldigt mycket måndag.

kraft4 DSC_0216Och så blev det måndag med allt vad det innebär.
Hade svårt att komma upp ur sängen fastän jag somnat i tid.
Känner mig fortfarande inte helt hundra, men det är svårt att sätta fingret på vad. Så för andra måndagen i rad fick jag skippa rallylydnaden. Aptråkigt, men jag vill inte stå ute och frysa i kylan. Nästa måndag, då måste jag dit, för jag saknar träningen och jag saknar Dimma.

Annars har det varit väldigt mycket måndag. Lite sushi på Peking med mina grabbar fick det bli annars har det varit full fart lite över allt. Imorgon är det tisdag och det är dags att planera inför helgen då vi ska ha lite brunch för familjen och fira Mats några månader för sent.

Det där med att ha kul ihop med sin familj. Igen.

kraft kraft2DSC_0151 DSC_0163 DSC_0171 DSC_0172 DSC_0173 DSC_0180  DSC_0188 DSC_0191 kraft3Vi har alltid så himla kul ihop, vår familj.
Igår var inget undantag och mamman hade dukat med pajer, ostar, crustader och god dryck. Och kräftor.
Kräftor (speciellt havskräftor) skulle jag nog kunna äta varje dag.
Förutom att man blir vansinnigt mätt efter några kilo mat så har vi sådär hjärtligt roligt varenda gång… Men så blir det ju även grovt och rätt äckligt i vissa lägen.
Som min bror; ja, han visade att han kan stoppa upp en 5-krona i näsan eller ha växelmynt i örat (något som han upptäckt på alla sina resor, någon hade klivit på en buss och stoppat sin växel i örat, smart. Eller?). Och så snusade han te.

Vi sov över hos mamma & pappa och Elias sov längst av oss alla imorse. Efter frukosten tog vi en promenad, men eftersom Molly blivit halt igen så blev den ganska kort men rätt skönt, för vädret var ingen höjdare. Det är ju höst nu.
Vid 10 lämnade jag och Mats lilleman i Hedared och åkte hem för att storstäda. Så himla skönt att få det gjort.
Dammsög, skrubbade badkaret, bytte gardiner, tvättade fönster, sorterade ihop vinterkläder, slängde skräp, sorterade papper, gjorde rent micron, torkade av skåp m.m.
Sedan lämnade mamma och pappa av Elias på eftermiddagen och vi bjöd på fika.

Och nu är det söndagskväll. Imorgon börjar andra hela jobbveckan och jag hoppas verkligen på att energin kommer tillbaka nu. Jag är liksom redo för det.
Kanske är det bra om jag går och lägger mig i tid förresten 😀

Ibland måste det vara okej att ha en sämre dag. Eller vecka.

DSC_0268
Jag känner mig lite loj och trött.
Somnade faktiskt i soffan en liten stund på kvällen och känner mig orkeslös.
Mats och lilla E är båda förkylda och medan jag jobbar så går de här hemma med feber, snoriga näsor och lite dåligt humör. Det är sånt som händer och det är okej.

Och på jobbet är det fart och fläkt, jag hinner knappt varva ner på lunchen.
Men jag älskar att vara igång igen; bollar hit, post-it dit och en liten skvätt med desinfektionsmedel, frågorna sinar aldrig, och jag hoppas jag snart jobbat upp orken för att hålla ut, även när man kommer hem.
Det kommer inte bli några mirakel gjorda denna vecka, det känner jag redan nu, även om vi bara är inne på tisdag.

Men snart -6 kilo på vågen.
DET är ett riktigt skönt resultat!

Kretsloppet i Borås 2013

1266160_10201219618510612_279594122_oIgår var det Kretsloppet i Borås. Som vanligt möttes vi upp på jobbet och hade gemensam frukost innan vi gick ner till stan. Jag hade varit förutseende och anmält mig till 5,5 km-rundan. Joggade ur staden med mitt gravida sällskap, men när vi kommit en bit så hade hon ont, så vi PWade större delen av loppet.
När vi började komma in mot stan igen så kände jag att jag hade mer att ge, så jag joggade den sista biten. Tyvärr var det varmt och kvavt och TUNGT eftersom jag inte tränat jogging på några veckor nu. Och jag visste ju inte om ryggen skulle hålla. Men jag kom i mål iallafall, springandes och jag är nöjd att jag hade en någorlunda positiv anda även om det var VÄLDIGT tungt hela Lilla Brogatan upp innan målet var synligt.
Jag kom i mål på 47 minuter. 9 minuter sämre än förra året, men eftersom jag bara joggade i början och i slutet så får det vara så.
Mats och Elias, de gick samma runda på 58 minuter och Elias fick många hejarop bland publiken.
Jag märker dock att mina älskade löparskor börjar ge med sig, det är hål här och var. De är nog de mest välanvända skor jag haft som ändå hållt så länge, men de hänger nog förhoppningsvis kvar en stund till.

Skor förresten.
Fram till nästa sommar har jag lovat mig själv att jag ska försöka hitta ett par fina och sköna ballerinaskor för jag går alltid för varmt skodd på sommaren. Blev lite kär i dessa:KE311A03V-802@1.1
Och kanske ett par nya bra Asics om nu plånboken håller med. Men.
Först ska jag ha höst och vinter och klampa runt i stövlar.
För det är det bästa som finns!

Med en liten uppskrapad näsa…

DSC_0090Inskolningen har gått bra. E har inte gråtit en enda gång vid lämning. Han ropar några ggr efter mig men jag har is i magen och bara går därifrån. Det svider, det gör det. Men ju snabbare jag tänjer på den där navelsträngen, desto bättre blir det.

Idag hade jag 2 timmar att slå ihjäl så jag åkte till jobbet för att hämta ut startbeviset till Kretsloppet på lördag. Jag tror inte jag vågar springa eftersom jag känner av ryggen i vida rörelser, så det får bli en rask promenad i 5,5 km. Men det är ju rätt kort sträcka så det ska inte vara några problem.
Efter jobbet åkte jag för andra gången till Coop för att leta efter en badkarspropp. Tyvärr, de hade inte ens någon på deras bygg-avdelning och personalen såg lika frågande ut som jag.
Och när jag vid 11.30 skulle hämta E efter att de ätit lunch så möttes jag av en lite ursäktande dagisfröken.
Lilleman hade  trillat och stått på ansiktet i klätterställningen, så han hade skrapat upp hela näsan och en liten del av pannan. Han såg förskräcklig ut när jag mötte honom, men han var vid gott mod.
Det är ju sånt som händer, och han kommer säkerligen ramla mååånga gånger i framtiden, så det är lika bra att ha det avklarat liksom. Annars hade han som vanligt ätit bra med mat, idag serverades det spenatsoppa med ägghalvor och smörgås, haha, Elias hade liksom varit i himmelriket.

Han har blivit lite snorig under dagen så jag håller alla tummar jag har att han är pigg imorgon inför sista inskolningsdagen så att vi har det genomfört och kan starta en ny del i våra liv i nästa vecka. Då är det ett nytt livspussel som ska läggas.
Och det ska bli spännande!

Det är mycket shopping just nu…

20130911-075300.jpg

20130911-075314.jpg

20130911-075324.jpg

I söndags spenderade jag 5 timmar ensam med plånboken. Det blev inte så mycket shoppat till mig själv, ett par byxor i och en tröja, båda på rea. Men mina naglar fick jag gjorda, de blev så fina och jag kan förstå de som lägger pengar på det för man känner sig så fräsch, kvinnlig.
En annan sak vi diskuterat är om vi skulle köpa en ny sulky. Jag älskar den stora vagnen, för den är egentligen bäst, men vi ville ha en som kan få plats i bilen utan att ta all plats och som kan ligga i bilen, så att jag slipper lyfta den stora ut och in hela tiden, det blir ju ganska många ggr. Den vi fick förra året av min syster hade gått sönder, bromsen fungerade inte, och det är väldigt viktigt i mina ögon. Så vi slog till på en ny vagn från Beginners i Knalleland, de har ett stort utbud av det mesta faktiskt, och jag funderade på svängbara eller fasta hjul. Till slut blev det en Brio Race, med höj- och sänkbart handtag och jag testade den på Bråt igår. Nu har den plasthjul, 4 fasta, så den dämpade ju inte lika mycket vibrationer som den stora vagnen med gummidäck och den var lite svårare att köra på sten/grusunderlaget på Bråt, men det gick ändå bra, den klarade med andra ord testet. Är tacksam att jag höll huvudet kallt och inte köpte en vagn med små, rörliga hjul, jag hade blivit galen. Det hade inte riktigt passat det jag kräver av en vagn eftersom vi ofta promenerar på grusvägar.
Smaken är ju olika som tur är.

Så, hittills är jag nöjd över sulkyn, dessutom är den stilren med små snygga detaljer på suffletten. Det är ju en hel del pengar som läggs när man köper vagn så det känns bra att hittat en som passat!

Bra shopping for the win!

Min älskade argbigga, att det skulle ta runt 4-5 år innan jag accepterade dig för den du är.

DSC_0415Igår var det dags för tredje kurstillfället på rallylydnaden.

Jag slutade lite tidigare på jobbet igår så jag hann hem och hämtade Molly, som jag egentligen hade tänkt skulle få sitta i bilen, men när jag kom fram till Fristad Hundskola så kände jag att jag ger henne en chans, jag menar, det var ju 3 år sedan vi gick en riktig kurs sist och givetvis skulle hon få möjlighet att hänga på och göra rätt.
Det allra bästa nu för tiden är att jag känner mig lugn. Jag vet vad hon gör, och jag blir inte trött på henne längre. Jag blir inte arg, jag blir inte irriterad. Jag förstår nu att jag gått LÄNGE med en obalans i kroppen, jag kan andas och slappna av, jag har gått och varit ledsen och arg och osäker alldeles för länge.
Jag är så stolt över mig själv!

Molly är den hon är och att sätta den pressen på henne att gå en kurs med något hon inte riktigt kan, ihop med både stora, långhåriga, små, korthåriga eller svarta hundar var som att be om en explosion. Lägg till en agilitybana med påhejande människor, pipleksaker och hundar med spring i benen.
Mina förväntningar på oss var inte stora, och jag satte ingen som helst press på henne.
Men ändå skötte hon sig med bravur.
Vi kunde kanske inte göra så många eller långa övningar eftersom hon hade så fullt upp med att agera med alla känslor, men jag lät henne göra det hon tyckte hon behövde.
Någon gång ibland när hon betedde sig illa så sa jag lugnt till henne, bröt henne med en lätt kontaktövning och så glömde hon bort sig. Ändå kunde hon faktiskt jobba lite grann jämte en långhårig, svart hund (de allra värsta hälsar Molly) och det kändes så skönt att se henne för den hon är, jag behövde inte ALLS jämföra mig med någon annan, jag behövde inte vara ledsen, jag behövde inte vara arg. Jag behövde framför allt inte oroa mig för vad andra tyckte, det fanns inga negativa känslor igår, inte ens om jag ska försöka leta efter dem.
Och någon gång då och då så lade hon sig och rullade sig i gräset, murrade för sig själv och slappnade av.

Hon blev givetvis trött efter ett tag och jag gav henne en time-out i bilen och bytte ”om” till Dimma som går som en riktig klocka. Hon är följsam och lugn men ändå explosiv. Therese har tränat henne bra, det är en fantastisk hund man får i kopplet om man tränar med Dimma. Och jag blir så glad att jag fått möjlighet till det!

När jag åkte hemåt så tittade jag på min lilla kanelbulle-hund som låg hopkurad i framsätet, jag log. Jag har accepterat hur det är. Att du är den du är och ingen annan. Mitt pälsbeklädda hjärta.

Det är så många bitar som trillat på plats den sista tiden…
Jag erkänner att det är synd att det tagit så lång tid för mig att komma till den plats jag är på idag, för man hade kunnat ha så mycket roligare på vägen hit.
För ett tag undrade jag verkligen om livet skulle vara så grått, trist och bittert, hur skulle jag någonsin komma på fötter igen och hitta glädjen…
Men jag hittade tillbaka, jag vågade. Jag hade viljan. Jag förändrade.

Våga vilja förändra. Bästa mantrat någonsin.