Monthly Archives: februari 2013

You are browsing the site archives by month.

Vänner som ger energi och kraft.

nadianadia5 DSC_0021DSC_0015DSC_0033nadia2 nadia3 nadia4DSC_0046Idag fick jag verkligen det jag behövde, att få träffa Nadia och hennes små tillbehör.
Jag har länge känt en avsaknad av energi eller lust till det mesta, men idag fick jag tillbaka en stor portion energi av min vackra vän, som jag verkligen tycker så mycket om. Jag ska försöka använda mig av den energin, den var efterlängtad!

Vi började med en promenad ihop med Nea och Theo medan de andra två stackars blå fick bli instängda i hundgården. Molly bjöd upp till lek i början, sedan kändes både Nea och Molly som bästa vänner. De luktade på samma fläckar, gick sida vid sida och åt av samma älskade hästbajs. Har något vagt minne om att jag sa till Nadia, i en utav de där hemska uppförsbackarna, hur fint hundarna betedde sig och att detta aldrig hade fungerat när Molly kom till oss.
När vi väl kom hem hände något och det blev lite trist tjafs hundarna emellan så väl inne fick de stanna på var sin sida av grinden, för säkerhets skull.

Och givetvis bjöd Nadia på god lunch, både jag och min smörgåsälskande lille pojk njöt av leverpastej med gurka, och jag drack ett otroligt gott blåbärs-te medan vi pratade om allt mellan himmel och jord, samtalsämnena tar aldrig slut. Killarna lekte på fint, det är kul att se de små herrarna ihop, hur de kan vara så lika i ålder (skiljer dryga 2 månaderna)  men ändå så olika i utveckling, i språk (Theo skrattade och pratade hela tiden), humör, viljor.
Elias tog några mer egna steg idag, men han är otroligt feg och vågar knappt ens stå själv utan att hålla i sig (fastän han kan och har jättebra balans). Vi avslutade dagen hos Nadia strax innan 14, Elias somnade direkt i bilen och jag försökte sjunga med i låtarna på radion för att hålla mig pigg och alert hela vägen hem. Känns som det tar på krafterna att vara ledig.

Ja, detta var en dag som jag verkligen behövde, för när jag kom hem så var jag tvungen att vila lite innan Mats åkte till Bollebygd för möte igen. Elias sover för natten nu, jag vågar inte säga något för högt, men vi har hållt stenhårt på vissa nattningsrutiner i någon vecka nu och det börjar kännas lättare. Han har t.ex. sovit 3 hela nätter i rad.
Det är INTE illa!

Kram på er!
Förhoppningsvis kan jag använda denna energi till att börja blogga lite oftare!

Kast med litet päron…

DSC_0960 paron paron2För tillfället är Molly rätt rolig hälsar Elias.
Det allra bästa är att ”tappa” päronbitar ner till henne som hon antingen fångar i luften eller som landar i hennes päls, han gapskrattar varenda gång. Elias är ett riktigt litet busfrö, men Molly är så snäll och låter honom hållas. Dessutom får man ju päron som belöning hälsar hon 😉

Annars är livet. Ja. Det är lite svårt att förklara, men alldeles strax är februari över och mars tar vid. Februari har väl varit helt okej, men jag längtar till mars som förhoppningsvis innebär lite mer tid med familjen.

Imorgon är jag ledig och passar på att blogga innan läggdags. Är även ledig på torsdag och ska belöna mig med ett besök hos Nadia i Härryda. Vi har saknat dem så!

Sista söndagen i februari…

20130224-103808.jpg

Ja, och den blev det lite sovmorgon för min del, och sedan tog jag ”barnen” ut på promenad i en timme. Nu går det inte riktigt att motionera ute, två steg fram och ett tillbaka eftersom det är så halt.
Inte en människa ute vilket även innebär inga hundar, skönt. Slipper bråka med Molly.

Snart ska jag ta på mig träningskläderna och åka till Friskis. Har inte haft någon träningsglädje alls denna vecka. Hoppas det ändrar sig snart.

Kram på er!

Att få vara mammaledig mitt i veckan.

hed2 hed

DSC_0915 DSC_0918 DSC_0934hed3Tog en paus i Hedared idag med mamma och pappa.
Vi åt fisk i ugn med hemmagjord dressing och jag och pappa promenerade runt Stora Alvesa.
Sedan blev jag kissenödig och skyndade mig hem till mamma medan pappa tog en sovande Elias och gick ytterligare 4 kilometer promenad.
Tack för idag älskade mamma och pappa. Ni är bäst och jag är så tacksam för att ni finns där!

Nu ska jag bara ta det piano tills det är dags att krypa ner i sängen, imorgon är det jobb igen.

Livet är inte alltid en dans på rosor…. Men…

DSC_0507Det är jäkligt tufft nu och det känns som om jag inte gör annat än gnäller på hur lite sömn vi får. Hela familjen är drabbad och vi är inte speciellt roliga någon utav oss nu att umgåsas med.
Det känns som om jag mest går runt i en grå dimma och jag kan inte riktigt koncentrera mig på allt som förväntas av mig. Som tur är så har hjärtklappningen och större delen av yrseln som följt med mig ett tag varit lugn i snart 2 veckor, däremot har jag stora (stress?)utslag på höger arm och mitt ansikte håller på att förvandlas till reptilhud. Idag har jag kostat på mig en skonsam skrubb samt mjukgörande kräm som förhoppningsvis ska göra min hud finare igen. Jag har även tagit kontakt med BVC idag för att vi ska kunna få lite hjälp förhoppningsvis.
Man är liksom inte mer än människa. Bittra, oljuva sanning.
Men.
Man kan inte annat än bli glad när man kommer hem, när Elias kommer krypandes till en samtidigt som han skriker och ler med hela ansiktet. Idag när vi satt och åt kyckling så delade han givmilt med sig till Molly samtidigt som han fnissar och när han kryper runt på kvällskvisten innan han ska sova så utbrister han ”Mamma” i så många tonlägen och uttryck att jag nästan kissar på mig av skratt-attacker.
Och när han kryper upp i famnen för att han är så trött och lägger örat mot bröstet och ganska omilt drar sina naglar mot mitt gäddhäng och nyper mig, ja.. Då spelar sömnen ingen roll i världen alls och man skulle kunna leva på de ögonblicken för evigt även fast det gör på gränsen till ohyggligt ont.
Det är konstiga känslor som kantar dagarna just nu, man är så trött att man ibland är på gränsen till att bryta ihop, men så får man ett litet leende eller en puss från Elias öppna mun, så glömmer man allt annat i världen och får sån energi.

Älskade, älskade Elias.
Kärleken till dig övervinner allt.

Längtan efter våren.

DSC_0789I dagarna två har jag direkt när jag kommit hem tagit ut barn och hund för en enkel liten promenad.
Igår var vi ute i 30 minuter och idag var vi ute närmare 1 timme.
Gårdagens regnblandade slaskoväder var väl inget att hurra över men tänk vad frisk luft kan göra för humöret för en kontorsråtta som jag.
Att gå ut och ta en liten promenad på lunchen låter i teorin väldigt bra, men när man väl satt sig där uppe i soffan i matsalen, mätt i magen och lite slapp i ryggen, ja då är det svårt att motivera sig och än så länge har latheten vunnit.

Eftersom jag fick skynda mig hem för att byta av barnet med mannen så var vi ute strax efter 16 idag och då hade jag möjlighet att tanka solljus.
Som det behövdes!
När jag sakta gick nerför Trandaredsbacken och såg solens sista strålar för dagen så kände jag ett lugn sprida sig. (Mobilbild)20130219-203946
Det kändes som alla porer öppnades och jag bara sög åt alla vitaminer jag bara kunde samtidigt som jag försökte parera en barnvagn med ena handen i det hårdfrusna is-slasket och samtidigt hålla Molly och balansen med andra.
Det fick mig att längta efter våren.
När det blir barmark, torrt och lite varmare.
När det börjar knoppas så smått på buskarna och dagarna blir märkbart längre.
När man grillar för första gången ute och man slipper sno på Elias tossor och vantar för en enkel liten skitpromenad.

Åh, som jag längtar.
Men tills dess så njuter jag ändå av snön och hur vackert allt kan bli i vit skrud, trots att man bor i stan.

Träning; pest eller kolera? Behöver det vara så?

DSC_0890 DSC_0899Varenda gång jag går ut i köket nu så möts jag av två vackra buketter, och varenda gång måste jag stanna och andas in doften de medför.

Jag trodde nog aldrig jag skulle tycka att det var roligt med träning.
Jag menar, hur kul är det att svettas, bli röd i hela ansiktet, flåsa som en gammal ko?
Ångest innan man ska göra något, den där känslan som bubblar upp, som försöker hitta alla undanflykter i världen. Känslan av att vara andfådd så till den milda grad att det känns som om lungorna ska sprängas?
Alla de gånger jag sagt att jag ska ta tag i träningen och så har jag kört 1-2 veckor och sedan har allt gått tillbaka som vanligt…
Jag vågar nog påstå att jag kommit längre den här gången än jag vågade hoppas på och jag känner att den där ångesten som jag alltid hade förr innan ett träningspass blir bara mindre och mindre inför ett pass. Jag känner mig stolt över mig själv som faktiskt kämpar på.
Jag tänker hela tiden ”1 timme av min dag, där jag kämpar på och tar i.. vad gör det?”
Jag ler.
Både på utsidan, men även på insidan.
Jag ler för att det är kul, kul att utmana sig själv, kul att få känna hur kroppen blir starkare. Hur jag en gång för alla ska visa mig själv, att jag kan.
Jag vill.
Jag ska.

I jympasalen har de en hel vägg med speglar som man ibland måste stå och slå mot.
Första gången vi gjorde det gömde jag mig bakom en nödutgång för att slippa se mig i spegeln.
Men efter att ha diskuterat detta med min bättre hälft så kom han med det kloka förslaget att slåss mot min egen spegelbild, att jag ska kunna se på mig själv. Att vi ska bli vänner.
Jag är inte riktigt där än, men det blir bättre och bättre för var gång, och jag försöker intala mig själv att varenda gång jag ser mig själv i spegeln, i jympasalen, så är jag där för att jag ska bli mindre, för att det ska bli lättare för mig själv att se mig själv.
Så träningen jag försöker pressa in varje vecka är inte bara för att kroppen ska bli starkare, utan även min psykiska hälsa och för att jag tycker det är roligt.
Visst, det har inte gått så många veckor än. Jag har inte blivit märkbart mindre för blotta ögat, och jag kämpar fortfarande med mat och tankar varenda dag.
Men det börjar bli lättare. Och roligare.
Och jag känner att kroppen förändras på sina ställen.
Bara det är en stor belöning för mig.

Jag vet inte riktigt än vad jag vill ha för mål med min träning, förutom att det ska bli till en vana, en del av mig. Det behöver inte gå fort, det behöver inte bli heligt.
Men från att knappt ha orkat jogga 100 meter till att stå där jag är idag; det är banne mig en större bedrift än jag någonsin vågade tro!
Jag måste bara våga utmana mig själv lite, våga ta ett steg extra.

Och det mår jag otroligt bra av!

Att få vara lite ensam och saknig.

DSC_0861Ehm… bry er inte om fingeravtrycken på spegeln… 😉

Oj, vad det hände mycket på få dagar.
Igår fyllde visst jag år och jag blev uppvaktad på jobbet med blommor av både min man och min syster. Syster hade även köpt två träningstoppar till mig, jättesnygga; en i svart och en i chockrosa.
Väl hemma fick jag 20 minuter på mig att göra mig iordning, sedan åkte jag och killarna ner till Superbowl där Mats bokat en bana samt en plats i deras restaurang.
Alltså bowling, hur kul kan det vara egentligen? Givetvis var det extra kul eftersom jag vann med 2-1, men det är en kul sport där vem som helst egentligen kan göra en strike, till och med jag som är så svag att klotet nästan studsar tillbaka mot käglorna.
Efter maten åt vi en utav deras goda burgare. Vi satt och pratade djupa konversationer när en utav de anställda kom in och såg lite klurig ut. Han flinade till och lämnade fram ett paket till mig, som Mats lämnat till dem tidigare under dagen.
Jag och Elias slet upp pappret och i där låg en speciell Hart Rate monitor som fungerar ihop med RunKeeper, så nu kan jag verkligen ha koll på min puls och maximera min träning! Tack älskling!
När vi sedan kom hem somnade jag i Mats famn innan vi förflyttade oss till sängen och sov nästan hela natten igenom.
Min andra födelsedagspresent visade sig vara ett helt dygn själv, hemma.
Imorse packade Mats ihop en väska och sedan åkte killarna ner till Skåne.
Så jag har passat på att köra 75 minuters schlagerjympa på Friskis idag ihop med min allra, finaste syster som igår skrev det här älskade blogginlägget.
Efteråt duschade vi, bastade och åkte ner till stan för att äta en god sallad på Orion innan hon skjutsade mig hem. Jennie erbjöd mig att få hänga med dem ut till Hedared och äta tacos och se på Mello, men jag tackade nej.
Vet ni vad jag passade på att göra?
Jag såg till att Molly blev rastad, sedan kröp jag ner under en filt på soffan och läste lite ur När jag hör din röst innan jag slumrade till lite.
Fattar ni hur skönt det kan vara med en knäpptyst lägenhet, en lördagseftermiddag?
Jag har njutit till fulla drag och faktiskt även unnat mig en pizza som jag och Molly delat på.

Nu ska jag bara vara.
Njuta.
Och sakna mina pojkar.
För givetvis började tårarna nästan rulla när de åkte ifrån mig imorse och jag saknar dem något vansinnigt!

Älskar´t!!

Onsdag.

sovbebisIdag är vi båda bättre, febern är borta och jag känner mig pigg.
Energin börjar sakta komma tillbaka och imorgon blir det jobbet igen. Känns som en evighet sedan jag var där.
Jag och Elias har roat oss med att klättra upp och ner ur sängen idag, och så har vi dansat till frän musik!
Eller rättare sagt.. Jag har dansat och vickat på rumpan medan Elias har klappat händerna och skrattat åt mig…

Nu hoppas jag att vi kan få vara friska länge framöver!

Och för att skriva något helt annat; min kära man har idag blivit ordförande i Hulta-Trandareds S-förening. Ytterligare en av alla saker han blivit nominerad och vald till.
Ja.

En lugn tisdag med vilda bebisen.

bebisPuh.
Trots att Elias är lite småkrasslig han med, så är han på gott humör, har hur mycket energi som helst och far runt här hemma som en oljad blixt.
Han tycker att det är väldigt spännande att försöka passa in klossar i sin lilla Brio-låda, och han gör det med stort tålamod.
Fast ett tag verkar han ha tyckt att det vart tråkigt eftersom vi hittade 4-5 klossar samt 1 napp inpetade i bashögtalarens hål. För att få ut dem behövde vi koppla loss den och skaka på den…

Annars händer inte så mycket. Jag har för tredje dagen i rad haft feber, hostan jag har är jobbigast på nätterna och Otrivin Comp används flitigt.

Och idag har jag fått en förtidig födelsedagspresent, ett par nya fårskinnstofflor av min man, det behövs eftersom jag fryser i skrivandets stund.

Trevlig tisdag på er!