Monthly Archives: september 2011

You are browsing the site archives by month.

Lights in Alingsås 2011

Som vanligt när det är dags för Lights. Stativet låg kvar i garderoben och jag fick helt enkelt leta tillfälliga pelare att ställa kameran mot. Det var disigt och därav lite grådassiga bilder. Detta året fick Molly följa med och hon tyckte det var lite läskigt att gå runt i mörkret bland andra människor. Det kunde ju finnas en hund där plötsligt, så det var bäst att morra åt kameraväskor och människor som satt på huk. Allt som allt var lights bra i år, bättre än förra.

Igår träffade jag Anna som klippte av mig håret litet, välbehövligt. Vi fick även hem deras babyskydd att sätta i bilen. Egentligen skulle barnvagnen bokas igår torsdag, men då pappa med det stora bankkortet är dålig så avvaktar vi tills hans rygg orkar med den där tunga plånboken igen. Jag har snälla föräldrar som helt enkelt betalar barnvagnen, precis den vi vill ha; en svart Crescent med röda räcer-ränder. Jag dregglade över den i butiken när jag först såg den och kände genast samma sak när vi steg in i barnvagnsaffären häromdagen med. Vi gav den dåliga affären en till chans och jösses vad vi inte ångrar oss. Mycket bra service denna gången, snabbt och enkelt, precis som vi vill. Dessutom är de inte alls kinkiga med reklamationer om något skulle hända, det är tyvärr den nere i stan. Där tar de sällan emot en reklamation. Så nu har vi valt vart vi köper vagnen med.

BTW; ny craving. Mamma bjöd mig på en snabb bit blodpudding med bacon och lingonsylt igår. Det var inte bra. Idag har jag nästan satt i mig ett helt paket blodpudding med knaperstekt fläsk och lingonsylt. Det var mitt fredagsmys och jag kan knappt bärga mig tills jag kan äta det igen!

Nu blir det lite disko för bebis i magen, imorgon SPA med den finaste av systrar. Ska bli så fantastiskt gott med lite lugn och ro och ensamtid med henne. Att man sedan ska visa upp sig i bikini, tja, det är en annan historia.

Motionen – pest & kolera.

Hela 1.33 km orkade jag med i ösregnet igår. Det är ju inte så att man power-walkar precis. Det tog nämligen 22 minuter att ta mig runt. Jag är inte i mitt livs bästa form om vi säger så. Molly var iallafall glad, både över att få gå på promenad med sin matte och sedan för att hon hann lukta på alla äckliga saker som fanns på vårt stråk.
Idag är det finare väder ute men kroppen är riktigt trött så Molly har fått ett märgben att sysselsätta sig med. Mats är dödligt sjuk i förkylning så han går mest runt och stonkar och stönar för sig själv. Så vilodag får det bli för oss alla.

Igår var det BM-besök igen. Vi pratade njurar och funderade ut vad de danska orden betydde som praktikanten slängde sig med. Hon hade kalla händer när hon tryckte på magen och försökte lokalisera vad som är huvud och vad som är rumpa. Hon trodde iallafall den låg med huvudet neråt för tillfället, men med tanke på det disko den för i magen så ändras det fortfarande, konstant. Hög volym var det på hjärtat idag och den slog som vanligt i 144 slag/per minut. När vikten kom på tal tittade jag under lugg och sa att det inte finns så mycket att göra, och min BM sade snällt att när man har ont så får det bli så. Man ska egentligen inte behöva ha ont mer än lite slitagekänsla där nere.
Rummet blev förresten jättebra, med den lilla sängen, bokhyllan och byrån. Lite saker på väggarna, lite färg, lite böcker m.m. och det kommer nog bli mitt och lussets favoritrum.

Nu ska jag alldeles strax bänka mig framför Halv åtta hos mig..
Av någon anledning tycker jag Helge Skog är hysterisk rolig nu för tiden, och jag kan lätt fantisera länge om de förrätter och efterrätter som serveras i programmet.
Varmrätt?
Nä, det är för det vanliga folket. Mer förrätt åt folket! (Och större portioner).

När man inte kan hålla sig.

Håhå.
Efter lite svordomar mellan mig och mannen så är nästan allt på plats. Vi är ju sånna, kan bli vansinnigt tjuriga på varandra innan vi förstår varandra och ser slutresultatet. Det låter rätt hårt, eftersom det slinker en del svordomar ur våra munnar, men sedan är det över, vi kämpar och till slut blir det ju bara sådär bra som man önskade från början.
Ikea gick bra, lite folk och vi hittade alla möbler vi tänkt.
Jag kunde ju givetvis inte låta bli att skruva ihop barnsängen som Jennie passat vidare till oss. Och jag kunde inte låta bli att bädda med nya fina lakan, även om det inte är meningen att lusset ska bo där än på de första månaderna.
Mats har hela eftermiddagen jobbat hårt med att skruva ihop alla möbler, och även om det ser ut som en hemsk arbetsplats, värre än igår, så fylls hela hjärtat av kärlek. Det börjar komma på plats nu. Ni vet, allt det där som ska vara på plats innan man bara kan sätta sig ner och vänta. Jag har ju grymt långt kvar till BF, men det känns ändå otroligt bra och lugnt i kroppen nu.
Molly? Tja. Hon ser lite sådär frågande ut och ska inspektera precis allt som händer. Precis som hon är.

Kläd-premiär!

Det är lite dovt ljus på Svenljungagatan, Mamma Mia går på tvn i bakgrunden, Mats ligger i badet och laddar för att jobba, Molly springer bud mellan oss och tycker vi är dötrista som inte orkar leka, medan jag tar mig tid att sitta vid datorn. Att blogga har åter igen blivit lite trist, det känns som om man inte har någon som läser och livet i sig rullar på i alldeles för snabb fas för att jag ska hinna sitta ned och bara unna mig datortid. Till och med kameran nästan samlar damm. Men jag ska försöka ändra mig. Om ca 2 månader kommer jag gå hem heltid från jobbet och innan dess ska alla förberedelser vara klara.
Jag har äntligen kommit för mig att skicka in moderskapsintyget, vi har sedan en bra bit tillbaka fixat en bebisförsäkring, i veckan har vi både köpt en urbra och otroligt billig tvättmaskin tack vare min uppmärksamma mamma, och även fått den installerad. Imorgon ska vi till Ikea och köpa bebisrum-saker och försöka få vår lägenhet bebodd. Just i skrivandet stund känns det som en byggarbetsplats, ingenting är på sin plats och det ligger skräp lite här och där som väntar på att få åka med till tippen.
Tidigare idag var vi Knalleland. Det är dags att sätta lite sprätt på pengar för att allt ska komma i ordning. Och ca 14 timmars övertid gjorde sitt i lönekuvertet.
Först shoppade viskor åt oss själva, något vi är riktigt dåliga på i vanliga fall och vi går ofta med trasiga skor…
Sedan ramlade in på en t-shirt-shop och hittade rockerskläder á la Kicki. Och de två boddiesarna på den otroligt dåliga mobilbilden ovan fick följa med hem. Och där bröt vi med andra ord klädesplagg-premiären. De ska tvättas och sedan läggas in i den nya byrån vi köper imorgon. Kan ju knappt bärga mig.

Efter Knalleland blev det Bråt på en härligt frisk promenad, därav bilbilden. Hundmöten som gick relativt bra. Jag har däremot insett att GL kommer bli ett nödvändigt ont på barnvagnspromenaderna. Molly har under ett tag nu backat ordentligt i hundmötena och jag vill inte riskera något. Jag kommer inte sluta träna, men säkerheten kommer att gå först. Idag lyckades hon dra till så häftigt i halsbandet att jag fick riktigt ont. Det känns lite trist att det ska behöva gå baklänges så drastiskt som det gjort, men det är bara att kämpa vidare.
Hon har även förändrat beteende under en längre tid. Jag kan inte säga till det sämre, förutom när det gäller hundmötena, men på många andra plan har hon blivit helt annorlunda.
Från det att jag visste om att jag var gravid så har hon sovit på min sida sängen. Hon har ju ALLTID legat på Mats sida. Därefter började det med att hon ibland kom stormande upp i soffan när jag kom hem från jobb. Och lade sig och tryckte sig mot mig i flera minuter. Har hon heller aldrig gjort.
Nu har hon blivit helt tokglad för det mesta. Hon skrattar verkligen med hela ansiktet, slänger med tungan och får stolly-ryck på våra promenader. Innan har hon bara fått det ihop med de hundar hon vill leka med. Nu får hon det med oss. I torsdags kväll sprang hon runt runt runt mig, Mats och pappa. Först sprang hon runt mig, sedan förbi mamma, bort till Mats & pappa där hon skällde två-tre skall, sedan bort till mig, runt mig, förbi mamma och bort till Mats & pappa och skällde igen. Sedan höll det på så. Och jag kan ju inte göra annat än att skratta när hon gör så, jag håller ju på och kissar på mig.
Och till det mest angenäma problemet. Hon kryper gärna upp och sover bredvid mig i soffan eller i sängen. Hon lägger huvudet på mina ben och sover. Hon slänger sig i Mats knä och verkligen bönar om att bli klappad på magen. Noga och omsorgsfullt slickar hon honom alltid på halsen med sin sträva kattunga. Hon slänger upp alla tassar i luften. Och en utav morgnarna när Mats skulle jobba tidigt, så låg hon i hans säng, slängde sig på rygg så att han kunde få säga hej då till henne och trillade samtidigt ur sängen. Stackars lilla söta musen. Jag fnissade länge trots att klockan var runt 04 på morgonen. Ja, nog är hon helt knäpp nu för tiden, på ett bra sätt. Det är ju ingen som skulle gissa på att hon börjar närma sig 6 år iallafall.

Nog börja jag känna att jag får nesting-känslor.. Lite iallafall.

Envis som en get…

Ibland vet jag inte riktigt vart jag får allt ifrån. Vissa dagar är fantastiska med energi och andra är bara sånna där ligga på soffan-dagar. Dock är det sistnämnda lite mindre återkommande nu för tiden. Börjar jag bli gammal? börjar jag ta ansvar?
Igår t.ex. så hade kanske min kropp tyckt att jag skulle vara hemma och ta det lugnt efter lördagens ansträngning. Till och med Mats tyckte nog att mina planer lät lite väl ambitiösa, men nope. Jag tvättade bilen utvändigt. Inte JÄTTENOGA, men jag tog bort den mesta smutsen. Sedan städade jag den invändigt. Dammsög de utrymmen jag kom åt, putsade av panelen från damm, tvättade rutorna invändigt och gjorde en kraftansträngning till att tvätta bort de fula fläckarna som blivit när Molly suttit fram och flåsat. Det var en fröjd att sätta sig i bilen när jag skulle hem från Hedared, bortsett från att batteriet var dött igen, men det är en annan historia.
Molly hjälpte till att omsorgsfullt hämta alla de där pinnarna som flög i luften när Jennie, Kicken och pappa stabbade ved. Annars hjälptes vi åt att äta middag som mamman serverade.
Idag då.

Jag och Mats hade planerat att mötas på Humlegatan vid 16.30 när jag slutat jobba för att titta på barnvagn och hämta ut en Babybox gratis. Mats och Molly gick ner till Humlegatan ( vi har kommit överrens om att Molly MÅSTE få sin möjlighet varje dag att tömma hjärncellerna) och sedan åkte vi vidare till Brämhult. Tyvärr var servicen dålig, vi blev mer eller mindre totalignorerade idag när vi tittade på vagn och boxen var tillfälligt slut så vi åkte ner till stan istället. Molly fick miljöträning idag igen, vi åt var sin sallad på Orion och sedan gick jag och hon hem. Jag tog det lugnt, och har lyckats komma hem med både armar och ben i behåll utan någon allvarlig smärta. Visst, det tog närmare timmen att gå från stan och hem, men vi gjorde det. Molly har luktat på allt hon velat och rullat sig på de gräsmattor hon velat. Hon har lämnat meddelanden på de ställen hon kissat och nyfiket tittat i skyltfönstret in till Bettys Blommor. När vi kom hem tiggde hon kvällsmat och sedan har hon knappt visat sig. Trött var väl bara förnamnet.

Imorgon är en ny dag med andra möjligheter. Vem vet vad som händer då?

Är huvudet dumt får kroppen lida…

Ganska snygga var vi idag, när vi samlades på hk för frukost och pepptalk. Det bjöds på müsli, fil, nybakta frallor, skinka, ost, grönsaker och godsaker. Jag hade en ganska härlig känsla i kroppen inför promenaden i alla fall och hade bestämt mig för att ta det i den takt som jag orkade. När starten väl gick kände jag mig pigg och traskade på med mina jobbarkompisar i ganska högt tempo. Men ju längre vi gick, desto ondare gjorde det och till slut när jag gick så sakta att en snigel hade kunnat springa om mig så ringde jag till mannen som snällt hämtade upp mig vid Ramnasjön. Jag bröt alltså med retliga 2 kilometer bakom mig, men jag känner mig stolt att jag tog mig någonstans över huvudtaget. Hade jag varit lite mer smartare och tagit det lugnt i början kanske jag hade orkat ta mig runt, men ibland är man alldeles för efterklok.

Istället för att åka direkt hem så körde vi till stan där vi gick vår första barnvagnsrunda. Fastnade direkt för en Crescent-kombivagn, med robusta hjul, snygg och funktionell design. Lätt att lyfta (enligt Mats) och skönt handtag. De andra få vi tittade på var inte alls lika imponerande så det blev en mycket god och värdig riktlinje över det vi ska ha. Däremot så ska vi försöka titta på några mer i veckan, innan vi bestämmer oss. Expediten varnade oss att ca 8 veckor innan bör man beställt vagnen iallafall. Så vi har ju någon/några mer veckor innan det ska vara klappat och klart.
På Barnvagnscentralen fick Molly snällt följa med in så länge hon var i kort koppel och inte levde rövare. Lättare sagt än gjort, det fanns ju så mycket saker att titta på; Vet ni hur häftigt det är med leksaker som DINGLAR i öppningen till barnvagnen? hälsar Molly…
Mats hade nämligen, dagen till ära, varken plockat med sig godis eller grimma så vi kämpade enormt med henne idag och det var inte lätt för henne att hålla ihop. Folket hade hon inga problem med, men rätt som det var dök det ju upp hundar runt hörn som varken jag eller Mats hade möjlighet att förbereda oss på. Så jag är inte alls stolt över vårt besök i stan idag, men det har vi bara oss själva (eller Mats hehe) att skylla.

Så nu sitter jag här i soffan med bäckensmärtor. Det till och med tvingade fram lite tårar på mig då jag skulle resa mig upp innan. Tur jag har en man som tar hunden på kvällspromenad medan jag kan sitta här och läsa mina favoritbloggar, äta lite gott och fokusera på att ha det så bekvämt som möjligt.

När man känner sig lite… svullen…

Det är lite så jag känner mig. Svullen. Lite dubbelhaka här. Lite lösa kinder där.. Och en frisyr som inte är att leka med.
Men det gör ingenting. Jag känner mig ändå på topp, och har lyckats använda energin på rätt sätt nu på morgonen, och då är ändå klockan bara 10. Vädret är fantastiskt och ordningen i familjen är återställd. Molly blev levererad hit imorse av mamman & pappan, tillsammans med två nybakta frallor från ICA Maxi som jag njutit av nu på morgonen. Jag har helt enkelt världens bästa familj som alltid ställer upp när det behövs. Och även, som i detta fall, när man inte ber om det så kommer de och erbjuder sig.

Imorgon är det dags för Kretsloppet och igår fick jag min nya Staples-tröja hitlevererad. Neongul och bra passform för min något, vidgade kropp. Vi är ett stort gäng som möts upp på HK först och äter frukost, peppar och pratar om diverse saker. Precis som förra året. Jag hoppas jag kommer ihåg den lilla kameran detta år, så att man kan få lite bilder. Först hade jag tänkt att Molly skulle få gå med, men med alla de människor så tror jag att det smartaste är att lämna henne hemma. Och jag har en del hundrädda kollegor. Men förhoppningsvis kommer mannen med hund ner i slutet och hejar på oss in i mål.

Hur ser eran helg ut?

Omstart…

Efter 8 timmar på både förlossning och kirurg igår så känns det som om jag har fått lite ordning på livet. Smärtan kommer jag troligtvis få leva med resten av graviditeten, kirurgen berättade att det inte är helt ovanligt med sten/grus i gångarna och och så länge jag inte får feber, anfall och diverse andra konstiga saker, så är ”allt som det ska” och jag får leva med smärtstillande vid behov.
Jag har fortfarande ett stort antal stenar i gallan, men de ligger mest där och skvalpar omkring utan att göra sig påminda.
På något sätt känns det skönt att ha hört klara direktiv ifrån en utav de 5 läkarna jag träffade igår. De förklarade lugnt att de tabletter jag fått inte kan skada barnet alls. Att de reaktioner jag fick i måndags var normala, och att man bör stå ut med dem för att hjälpa kroppen rensa rören.
Det jag däremot inte var imponerad över hur få människor som läser journalerna innan de besöker sin patient.
Stolpskott nummer ett till kirurgläkare höjde ögonbrynet och stirrade förvånat på min mage när jag sa att jag blivit ditskickad av förlossningen och utbrast med en tysk-brytande dialekt: ”Är du gravid…?
Mats, som höll mig i handen höll på att kissa ner sig medan jag kände mig som en stor uppblåst tjockis som låg där på en alldeles för trång brits med grönt skyddshölje.
Ja, vi fick många härliga skratt igår, trots smärta och det var många frågetecken som suddades ut. Att vi dessutom fick till oss ett nytt UL av bebis gjorde inte saken sämre och det var ett jättelångt ben som tornade upp sig på plattskärmen. Plus att vi lyssnade på hjärtljuden en lång stund ensamma i vårt lilla rum. Så igår var det verkligen bebisdag, på ett ganska bisarrt sätt.

Så nu tänker jag göra en omstart, försöka leva med det mesta och se framåt. Igår åkte Molly på kollo hos mormor & morfar, medan jag tar smärtstillande och försöker kurera mig av det lilla som finns kvar av veckan. Det känns oerhört konstigt att inte höra de där tassarna mot parketten och det var verkligen ovanligt att inte behöva gå ut i regnrusket det första man gjorde när man vaknade. Jag ska helt enkelt stanna inne idag, titta på gamla Astrid Lindgren-filmer, dricka vatten och bli luddig i huvudet av tabletterna mot smärtan.
Jag har även funderat på om jag ska vara med på Kretsloppet eller inte på lördag. Jag vill, och ska göra mitt allra bästa för att genomföra det. Åtminstone kravlar jag mig ner till jobbet för den årliga frukosten och pepp-talket.
Ja, jag är redo. Nu blir det omstart.

Vaknade till det bättre..

Lite sushi hade inte suttit fel i skrivandets stund…

Efter några timmars tupplurandes så kändes det mycket bättre över lag att vara Fru B igen. Molly har vakat över mig, både igår och idag och när dimman nu lagt sig så har hon smygit in i sovrummet istället för att hålla ordning på mig. Bebisen i magen sparkar om än lite lugnare och utanför piskar regnet mot rutan. Jag har krypit upp i soffan med lite tända ljus och hoppas att mannen snart kommer hem så vi kan laga lite mat och titta på något meningslöst tv-program. Imorgon är det dags för det vardagliga igen.

I skuggan av dimman…

Igår var jag på vårdcentralen efter en hel förmiddag med ont på höger sida. Läkaren klämde och kände och sade mest Hmmmm…
Alla värden var bra, möjligtvis lite feber. Doktorn kliade sig i huvudet och läste igenom journalen från mitt akutbesök i början av sommaren, där jag blev inlagd. De hade noterat de många stenarna i gallan med ett utropstecken.
Nåja, han skrev ut 5 smärtstillande tabletter till mig som jag skulle ta vid behov, som förhoppningsvis även skulle öppna upp vissa trånga passager om det satt lite grus eller liknande i vägen. Han kändes däremot alldeles för nervös när han skrev ut receptet, för jag är ju ändå i vecka 27. Men man får ju lita på att de vet vad man gör.

Sagt och gjort, när jag väl hittat ett apotek som tillhandahöll tabletterna åkte jag hem och åt en sallad från Orion med min man och slappade. När smärtan började komma framåt kvällen tog jag en tablett. 30 minuter senare kände jag mig full. Rummet snurrade verkligen och det kändes som om jag verkligen var inne i dimman. Dessutom torkade det ut mina slemhinnor i både näsa och svalg, framkallade näsblod och när jag väl somnat för natten så har jag drömt om folk som skar upp min mage med kniv och män med jättefötter. När jag vaknade under natten snurrade rummet trots att jag låg ner och vattnet jag drack smakade järn.
Sedan imorse har jag haft en känsla av att vara bakis, med huvudvärk och ögon känsliga för ljus. Men å andra sidan har jag inte haft smärta i ryggen/magen sedan igår. Något bra utav det hela.

Nu hoppas jag att skiten är över för denna gången och att jag kan fortsätta fokusera på allt som behövs göra. Jag har bara 3 månader kvar tills lilla plutt kommer förgylla vår värld med allt som finns till. Men tror jag att jag går och lägger mig en stund i sovrummet, där persiennerna fortfarande är neddragna. Höstrusket utanför får vänta.