Monthly Archives: juli 2011

You are browsing the site archives by month.

När man har en störningskänslig hund.

Bakåt-träningen har gått med stormsteg. Jag märker stor skillnad på våra första träningstillfällen och nu. Nu tar hon flertalet förflyttningar bakåt i rask takt och den lilla svansen går som en helikopterpropell där bak. Jag har börjat lägga på kommando ”bakåt”.
Idag kände jag för att ta med träningen ut. Eftersom Molly är känslig för all störning som finns så var det lite på måfå jag valde platsen precis bredvid en gångbana/väg. Först lade hon sig ner när jag bara satte mig ner, hon började morra och förstod direkt att vi skulle träna, men hon visste inte riktigt vad för träning.
Först lät jag henne försöka tänka och hon bjöd på det ena, än det andra och jag såg verkligen på henne att hon tycker detta är skitkul.
Sedan sade jag försiktigt bakåt, och då förstod hon. Vi hade några lyckade, riktigt fina backande, och några med läggande vilket inte är önskvärt, men för att ha varit första gången ute med träningen så är jag fantastiskt nöjd. Det gick förbi folk, parkerade bilar m.m. så hennes fokus tappades några gånger, men det var kul ändå. De sista försöken så gick hon riktigt långt bakåt även när det kom en joggare bakom henne.

Något annat som Mats har börjat ta tag i är jogging med henne. Mest för hans egen skull men givetvis följer hon med. Hon drar honom i uppförsbackarna. Igår joggade de 5:an och jag fick tillbaka en hund som var mer eller mindre död. Hennes kondition är det nog inget fel på, men värmen gör att hon flåsar något otroligt. Ändå ser jag på henne att hon tycker det är skitkul. De joggar förbi massor av hundekipage men hon får koncentrera sig på andningen istället för att kunna skälla på andra hundar.
Själv gick jag en lugn promenad runt Kransmossen utan hund, och det kändes alldeles för ensamt och trist för att jag skulle uppskatta det. Jag kom i alla fall överens med mig själv om att idag, söndag så börjar de nya riktlinjerna. Hur jag ska tänka med mat, vad jag bör äta, hur jag se till att min bulle/ärta i ugnen blir omhändertagen på bästa sätt. Idag står wookade grönsaker med kyckling på menyn ihop med jasmin-ris. Börjar redan nu bli hungrig bara jag tänker på det.

Och imorgon börjar jobbet igen. Känns konstigt att behöva gå upp vid 05 för att starta vardagen igen när sovmornarna under semestern har varierat mellan 08-10 innan man gått upp.
Till helgen blir det 80-års-fest i Hedared där Jennie och Kicken ska ha utomhusfest. Ska bli jättekul och jag agerar paparazzi-fotograf under dagen/kvällen. Och helgen därefter kennel-läger med Kreivis och mivinnas. Underbart!

När man drömmer sig tillbaka.

Ibland drömmer man sig tillbaka och längtar. Det var så vackert. Så kul. Så romantiskt. Så perfekt. Finns det någon upplevelse jag skulle vilja göra igen så är det vårt bröllop.
Tack Mats för att du finns för mig.

Alla bilder ovan är tagna av www.veralus.se

 

Shoppingtur.

Dagens shopping innehöll en del nödvändigheter.
Den där halkmattan till badrummet, ett par gardiner till vardagsrummet, en ljuslykts-sak som hängdes upp ovanför sängen, leksak till Molly (som vanligt blev hon eld & lågor och går runt och bär på sin anka hela tiden) en ”smink-lampa” som sattes upp bredvid hallspegeln och en riskokare. Vi äter alldeles för lite ris nu för tiden, mest för att det är så krångligt att koka. Så då investerade vi i en riskokare och ikväll blir det ris med ångkokta grönsaker och lax. Vi har bestämt att det är dags att börja bli lite mer sundare. När Mats slutade röka (samma kväll som han fick reda på att han skulle bli pappa) så har vågen visat större siffror. Det är väl egentligen helt ”ok” men det har fört med sig att jag mer faller för frestelser, så nu är det lite bättre handskar på, mycket grönsaker och motion i den mån det går. Att minska på datortiden ska jag med försöka, även om det inte blivit så idag. Allt för mig och bebis.

Sitter för tillfället lite och kikar på barnvagnar som verkar vara en djungel. Jag vill ha en robust med bra hjul som fungerar på asfalt och på grusvägar. Dessutom är de DYRA. Tur jag har ca 6 veckor kvar innan man ska börja planera och bestämma sig och börja med det ”riktiga” investerandet.
I början av september ska hjärtljuden få lyssnas på och BM börja mäta min mage som redan nu känns ganska stor (mest deg säkert).

När man ska ta hand om sista semesterveckan.

Hunden med humor – att sno in sig i toapapper är skooooj!

Vi gör inte så värst många knop för tillfället. Går lite hit, lite dit och sedan slappar vi i soffan. Molly får helt plötsligt flertalet träningstillfällen per dag och både hon och jag tycker det är skitskoj! (Tack för de fina orden & tankarna i förra inlägget) Vi har gjort jätteframsteg och nu blir 9 av 10 lyckade backande utan sittande eller liggande. Finns en film på FB för er som har mig mig som vän. Nästa trick är inte riktigt planerat än, men jag har ju några på lager.

Idag har tvätten från resan blivit åtgärdad, jag har dammsugit upp alla förskräckliga damm-monster och vi har suttit i parken och låtit den lilla dvärg-schnauzertiken Greta gå förbi oss utan att jag mutat med godis. Molly pep och tjöt lite grann, men jag kände ganska omgående på henne att hon faktiskt inte var arg. Det var liksom mer en grej hon bara skulle göra. Och eftersom jag inte var ute för att ”träna” så gnällde jag bara lite oskyldigt på henne (mest för syns skull) och sedan var det över.
Igår kom det förresten en liten tjej fram här på gården och frågade om det var farligt att klappa vargen… Först kände jag mig som ett frågetecken innan jag inom några hundradels sekunder förstod att det var Molly hon pratade om.. ”Varghunden är snäll” konstaterade den lilla flickan och sedan sprang hon iväg…

Imorgon blir det EKO för att shoppa loss lite i inredningsprylar och nödvändigheter. Eftersom jag fortfarande inte riktigt känner mig ”hemma” i lägenheten så får jag se till att göra något åt det. Eventuellt lite nya gardiner, lampor, ljus och defenitivt en halkmatta till badkaret. Badkaret är högt, jag är gravid och det kan ibland bli alldeles för halt när man använt balsam. Ni kan nog tänka ut resten själva.
Jag har ett önskemål om att framöver måla om i hallen samt i köket. Hallen för att den är så mörk redan som den är, och köket för att grönt inte kommer passa i mina ögon för alltid. Vitt är önskemålet i båda rummen. Jag blir alldeles för nedstämd och irriterad av mörker som det är och börjar redan nu känna av att solen går ner snabbare på kvällarna. Men det får bli ett litet senare projekt. Att måla om är inget jag egentligen tycker känns sådär läskande skoj, inte sedan vi målade om hela lägenheten i Hedared innan vi flyttade in där.

Ikväll blir det att ligga på rygg, leta efter de där små små sparkarna jag börjat känna och kanske ta en extremt lång sovmorgon imorgon. Man vet aldrig. Imorgon kommer  troligtvis Adam & Ella och hälsar på.

Att komma underfund med hur ens hund fungerar.

Kanske är det rasen, kanske är det Molly men givetvis är det en del stor del av mig. Den där delen med träning som inte riktigt blev som jag hade tänkt. Jag har länge klickertränat i min hundträning, och sett den lilla dosan som ett mycket bra hjälpmedel. Att se det där lilla ljuset tändas i ansiktet på hunden när den förstår. Hur den letar lösningar för att få sin belöning. Tills jag mötte Molly.
Jag har aldrig sett henne som en smart hund, eller en hund som är klickerklok. I början tänkte jag att det bara var en tillfällighet. Hon var inte så klickertränad att hon förstod vad som skulle göras. Otaliga gånger har jag tränat in klicket, vi har provat vad man kan göra med en låda och alla de där testerna och proverna som ska få hunden att tänka själv, att lära sig shejping, som ska få hunden att förstå att klicket betyder ”bra, fortsätt så, du är på rätt väg, här kommer belöning”… Det har inte riktigt varit så enkelt med Molly. Vi har haft viss framgång, men det har suttit långt inne och ändå har det inte blivit den där glädjen jag önskat mig i träningen. Varken från henne eller från mig. Jag skulle kunna dra en rak linje och säga att varenda gång (i snitt) som vi plockat fram dosan, så har det inneburit förvirring för henne. Som detta med att backa. Vi har försökt träna detta i flertalet månader. Med klicker. Utan ett enda framsteg.
Tar hon ett litet litet uns av steg bakåt och jag klickar så går hon över och försöker med ett annat trick. Hon börjar morra. Eller lägger sig ner. Går iväg och fryser nosen. Tar paus. Väntar. Hon lägger sig ner, sätter sig.  Jag provar olika belöningspositioner, jag provar samma positioner. Lockar eller är helt tyst. I flera månader.
Och tar vi något annat trick, så är det samma sak. Först visar hon en liten tillstymmelse till att göra rätt, klick-godis. Sedan går hon vidare till nästa trick och på något sätt ”glömmer av” vad det är som hon ska göra. Vad hon gjorde för att få belöningen. Och väntar jag ut henne så drar hon hela harangen, och sedan blir hon/jag frustrerad och det slutar i pannkaka. Då tänker säkert ni ”Då har du haft för stora krav på träningen, du har gått för fort fram… Då vet hon inte vad klicket betyder” Nej, hon vet ju uppenbarligen inte vad klicket betyder. Men hur lång tid ska man behöva kämpa med ”enkla” saker? Vad är värt att lägga energi på under den lilla tid man har ihop egentligen? Jag kan säga att oavsett vad jag gjort, så har dosan inneburit ”bryt för detta, nu tar vi nästa roliga trick”. Och det har gjort mig ordentligt less på sammanbandet mellan mig och hunden. Att inte känna att vi går framåt eller få enkla trick framåt. Träningsbandet. Det som är väldigt viktigt för mig och som jag vill ha för att kunna ha ett kul och roligt förhållande med min hund.
Jag skulle nog lätt kunna hitta en stor tofs med  gråa hår över detta.

För någon dag sedan så gick det upp ett ljus för mig. Jag hittade inte klickerdosan (även om den uppenbarligen låg mitt framför ögonen på mig) och började redan där känna frustration över att det skulle gå dåligt. Men å andra sidan, hur tränade man hund innan man hade en plastig sak i handen? Jag skulle prova. Jag ville nämligen stänga av tv:n och ägna mig åt något annat än de förfärliga saker som händer i världen.
Så jag körde helt enkelt klickerträning utan dosa. Antingen lade jag till ett litet lugnt ”bra” när hon gjorde rätt, eller så kom helt enkelt belöningen utan ett ord. Och herregud vilket genombrott! Helt plötsligt förstod hon på en gång vad jag ville, vad det var hon kunde tänkas göra. Ordet ”bra” är något hon uppenbarligen förstår, och belöning vet hon med är något bra 😉
Och på två tillfällen (igår och idag) har vi gjort framsteg i backandet. Dvs, hon kan flytta fyra tassar bakåt och sedan få belöning. Helt plötsligt såg jag ljuset i henne, men utan att jag behövde använda ljudklicket. Hennes svans började på EN GÅNG vifta, och jag såg glädje och passion i hennes ögon. Hon hade skoj, hon förstod. Dessutom provade jag att enbart belöna henne med röst, för att få henne att komma längre i ”tänket” utan godisbelöning och hon släppte inte sin uppgift för 5 öre utan fortsatte kämpa bakåt. Jag kunde med andra ord trycka henne längre och längre i hennes uppgift för att få success in my progress.
Det har aldrig ens fallit mig in att prova utan även om jag vet flertalet som tränar så. Det har aldrig fallt mig in att träna grunder m.m. utan. Varför? Jag har varit för inrutad på vad som borde fungera istället för att tänka utanför lådan… 😉
Och jag måste säga att denna väg är jag ordentligt sugen att prova på. Jag menar, det har uppenbarligen fungerat skitbra på hundmöten, så varför skulle det inte fungera i resten av träningen. Klicket känns mer som en störande del i Mollys träning nu när jag helt plötsligt insett vad som kan fungera. Det börjar bildas en liten liten uns av passion i mitt huvud för tillfället när jag skriver inlägget. Jag vill inte säga att klickerdosan är något dåligt, absolut inte, men dosan kanske inte fungerar för alla och då tänker jag både för hund och för förare. Jag är villig att prova utan.
Det känns som en bra, ny stig, att gå på för att komma till den väg vi eftersöker. Jag ska iallafall utforska den. Nu ska vi sätta backandet lite mer, sedan prova något annat trick och se om vi får något genombrott. Nästa gång jag får tag på kantareller ska jag även se om vi kan utvecklas där. Och därefter börjar sätta igång träningen lite mer. Jag lovar, mer redovisning kommer. Tjoohooo, nu sprudlar det av lyckliga och braiga tankar, trots att dagen är grå och blek.

Kontentan av dagens första träningspass och bloggeri:
Jag har en klickerklok hund, däremot inte en klickerdose-klok hund.

När man vaknar med dåligt humör…

Hela världen känns lite suddig och overklig idag, jag vaknade med något krasst humör, åt frukost och somnade om och vaknade till en ännu gråare och blekare sinnesstämning. Tankarna är ett enda virrvarr idag, jag vill börja måla om lägenheten, börja inreda, få undan all skit, men ändå bara vara. Det går inte ihop sig alls idag. Jag vill äta massa skräp även fast jag vet att det är dags att verkligen ta tag i hårdhandskarna. Jag vill börja planera barnrum och eventuellt flytta ut bokhyllan vi har där in i vardagsrummet och flytta in vissa tavlor i sovrummet. Men det krävs lite strukturering och när klockan nyss slagit 15 så blir det lite svårt. Jag har kikat på spjälsängar och förvaring för det som komma skall, men det går långsamt att veta vad man bör ha och inte. Vi har satt någon form av ”streck” att efter vi kommit in i vecka 26, då är det dags att börja fundera och ta tag i det. Gravidförsäkring är iallafall beställd. Man kan väl aldrig få för mycket försäkringar va?

När man gått halva tiden…

Idag går vi in i vecka 20. Halva tiden. Det har gått långsamt men ändå fort.
Jag har haft svårt att sova i natt med tanke på allt som händer i världen och vi bestämde oss för att avskärma oss lite för verkligheten och gick på fik där servitrisen på Orion var väldigt otrevlig trots att hon inte lyssnat på våra beställningar och sedan vidare i regnet till 3D-bio (Sista Harry Potter-filmen) i eftermiddags.

Jag har både igår och idag känt små bubblor på höger sida som jag antar är lussebulle, men det hinner på något sätt sluta innan man lagt märke till det och tänkt efter. Klåda har jag med fått, över mage och lår som letar sig fram på kvällarna.

Ikväll ska jag spela lite Fruit Ninja och bara vara – igen. Imorgon är det nya tag!

 

Roadtrip 2011 – del 2.



Bildblogg idag. Jag orkar inte skriva någonting med tanke på vad som händer i Norge just nu. Vi hade en tanke på att stanna över i Oslo igår till idag om vi (läs Mats) inte hade orkat köra hela sträckan Dale-Borås (104 mil) i ett sträck. Nu stannade vi inte i Norge utan kom hem igår välbehållna men trötta.
Tyvärr går inte Norges miljö att återge i platta bilder, men ovan ser ni ett försök i hur vår semester varit. Norge är dyrt, krångligt och långt att köra i men alldeles fantastiskt.

Mer bilder från vår Gävle-Norge-Borås hittar ni på FB.

Säg hej till lilla Lussebullen.

Här är då underverket. Grynig och lite otydlig på bild, men ändå så fantastiskt vacker och alldeles nervpirrande. När jag lade mig på britsen med nerhasade byxor så gick det en rysning genom kroppen, för tänk om det ändå bara var luft där inne. ”Luft & ostbågar” som Mats brukar säga.
Men nej, där trädde ansiktet fram, men händer och fötter som låg alldeles still. Barnmorskan förklarade vad allt var som vi såg och nog förstod jag äntligen ultraljudsbilder med huvud, ryggrad, tår och händer. Den var snäll och foglig ända tills hon skulle mäta det sista lårbenet, då sprattlade den till och ville inte vara med längre. Hon fick anstränga sig för att kunna få en till bild på lårbenet, men det är väl vårt barn det; lite busigt och jäkligt. Hon sa aldrig var det var för kön, vilket kändes bra, vi vill inget veta förrän den kommer ut.
Fick även se när den sprattlade och slog, utan att ens få känna ett litet fladder. Tydligen ligger hela min moderkaka i framväggen, vilket gör att det blir som en enda stor dämpande kudde, så det kommer nog dröja några veckor till innan jag känner rörelserna. Men det gör inget. Nu har jag till och med bildbevis att titta på om jag någon gång skulle tvivla. Det känns bara fortfarande lite overkligt att jag har ett litet liv i magen, som växer och frodas.

Dagens lunchdejt blev Carola som föreslog en lunch på Ellagården. God mat och gott sällskap! Ellagården är verkligen fantastiskt på alla sätt och vis. Underbar och vacker miljö och god mat. Hoppas kunna åka dit på söndagsbrunch någon gång. Har hört att den ska vara alldeles magnifik.

Nu ska jag försöka ta tag i packningen. Imorgon åker vi ju uppåt landet på roadtrip del 2. Kamerabatteriet är nu på laddning och minneskortet är tömt. Molly är avmaskad för norgeresan och jag har fyllt i alla papper. Nu ska jag bara få ihop resten med.

På återseende!

Roadtrip sommaren 2011 – del 1.

Så var vi tillbaka efter några dagar i Södra Sverige. En liten miniredogörelse är på sin plats för att jag inte ska glömma av vad som hänt.
Första stoppet blev i söndags, där vi var på mini-kennelträff. Jag kände mig lite halvnervös, som vanligt, man vet väldigt sällan hur bra eller mindre bra Molly kan vara innan man testat henne ihop med ”ny” miljö och flertalet okända hundar. Kände mig ändå lugn när vi rullade in hos Riitta, det fick bli som det blev helt enkelt.
Mollys syster Jade, som bor i Finland var där med ägare och hälsade på tillsammans med deras andra 4 aussisar, samt Riittas två och Izi som blivit omplacerad till ett nytt hem, där både gamla och nya ägaren var med. Sammanlagt var det allt som allt 9 aussisar och alla gick bra ihop. Molly sa verkligen inte ett enda litet morr, svansen var normal av det lilla man kan se (dvs inte rakt upp eller inte slickad längs rumpan) och ingen ragg alls rest. Hon kändes så otroligt lugn och sansad, tittade både framåt och bakåt på de hundar som fanns under en liten promenad med allihop men hon var inte stressad alls, andningen var normal (förutom för att hon var varm) och jag har nog aldrig känt henne så mjuk och lyhörd någon gång när det varit så mycket hundar runt omkring henne. Mats var stolt som en tupp och så var jag med. Hon stiger i pris för var framgång vi gör.
Efter promenaden fikade vi lite och blev bjudna på en underbart god kaka som Riitta bakat och därefter började pratet om utställning. Jag själv känner mig alldeles för osäker för utställning även om jag vill. Hon är ju verkligen läcker, snygg och Riitta berömmer henne jämt om att vara den i särklass vackraste hunden ur kullen 😉
Så vi anordnade lite ringträning där jag fick bra tips av Camilla hur man bör och inte bör föra sig i ringen. Till slut fick vi till några snygga positioner. Terhi från Finland (Jades ägare) prövade Molly runt i ringen och helt plötsligt hade jag en helt annan hund, som ställde sig snyggt och travade utan passgång. Jag såg verkligen själv att mirakel faktiskt kan ske; i rätt händer. Så min framtida önskan är att Molly faktiskt ska få pröva ringlivet igen, OM jag vågar, eller om jag hittar någon duktig handler som vill visa henne. Vi får helt enkelt se, men drömmen finns där nu. Det finns många tankar som kommer med utställning om hur hon ska uppföra sig och att få åka ut ur ringen p.g.a. dåligt uppförande känns inte lockande alls. Därför denna ”ångest” över det hela. Men oavsett, jag är otroligt nöjd över hela söndagen och att hon endast en gång sade till Rasmus (halvbror på pappa Pirats sida) som kom lite väl nära när han var lös och hon låg i skuggan och tog igen sig.. Nu längtar jag till kennel-lägret!

Vi åkte sedan vidare till Kongaö där vi spenderat två nätter ihop med mina svärföräldrar. Jag och Angela tog en härlig promenad i Söderåsens nationalpark på en timme eller två, medan Jan har lagat god grillad mat som sköljts ner med jordgubbssaft. Igår for vi vidare till Kölnan utanför Malmö för att besöka Mats syster med familj. Har fått en suspekt solbränna i ansiktet och lärt mig att Molly inte bör jaga badmintonbollar i rosenbuskar = blodbad från tungan. Jag fick äran (?) att besöka Rosengård och handla billiga räkor till tisdagskvällen. Det kändes rätt lugnt där vi var, med undantag för flertalet skotthål i fönster till polis-stationen bredvid. Vi har haft solsken varenda dag på första delen av vår roadtrip när vi imorse vaknade av att regnet smattrade på taket.
När vi åkte hem lämnade vi regnet i Malmö och tog med oss solskenet hem till Borås… Ikväll blir det inte många knop gjorda för imorgon ska vi träffa lussebullen på Ultraljud!

Mer bilder hittar ni på FB-sidan!