Monthly Archives: juni 2011

You are browsing the site archives by month.

När man saknar saker.

Jag saknar PS och dess funktionsmakron. Det program jag använder nu är ganska begränsat även om det är lätt. Får se om jag kan hitta någon bra version av PS som inte kostar nått 😉 Ovan är gjord en kväll när jag fick PS att fungera en kort stund.

Något annat jag med saknar är vår bil. Mats gjorde bort sig häromdagen, backade fel och gjorde hela bilen sne. In på lagning och 4000 :- i självrisk fattigare. Det kommer ta några dagar att laga den. Som tur är har vi helförsäkring och försäkringsbolaget med den igenkända sången ”Don´t you worry about a thing...” erbjöd oss 75% ersättning för hyrbil under tiden bilen var på lagning, men eftersom mamma & pappa är världens bästa så har de haft Molly i två dagar och någon hyrbil har inte behövts. Hon har med andra ord varit på kollo och det kändes dötomt i lägenheten när man kom hem. Inga tassar som klapprar mot golvet, ingen som ylar när man kommer hem och ingen som dregglar brevid matbordet. Hon har haft det underbart medans den gravida, blödiga matten har saknat henne enormt.
Idag har vi dock hämtat hem henne igen, och vi tog en långsam promenad hem alla fyra.
Vi överlever utan bil, absolut, men det är vansinnigt bekvämt att kunna åka och ta sig ett dopp om man vill, eller åka och köpa lite glass eller besöka någon. Som tur är hinner vi få tillbaka bilen innan vår roadtrip, men 4000 :- svider ändå 😉
Stolt är jag däremot, över mig själv som varken blev arg eller som grämt mig speciellt mycket över det även om chocken höll i sig ett tag. Jag har inte haft många ”tänk om jag inte gjort så”.. och jag har varit lugn och sansad hela tiden. Det kanske är bra att vara gravid ändå. Visst, en del tårar har kommit, och framför allt när pappa tog med sig Mollan hem.
Men nu är friden återställd, jag är mätt och jobbar bara 2 dagar till, sedan är det äntligen 4 veckors semester!

Sätta press på ett objektiv.

Förutom att jag har kassa reflexer när Molly sätter sina hopp, så insåg jag ganska snart att objektivet inte är något ”action”-objektiv, utan det får jag köra mitt 55-200 Tamron. Däremot är den suverän på macro (såklart) och porträtt. Som vanligt får Molly vara modellen.

När man blir aktiv en söndag.

Jag hade gärna legat kvar länge i sängen, men det hade jag gjort de andra dagarna så idag blev det att stiga upp vid 08. Jag hade lagt upp planer om att baka kanelbullar, handla kläder i Knalleland och få maten färdig tills mannen kom hem. Två av tre lyckades jag med. Däremot så åkte jag och tittade till min älskade syster som blivit inlagd på sjukan p.g.a inflammerad gallblåsa och lämnade lite avdankade skvallertidningar och en mobilladdare. Jag om någon vet precis hur långtråkigt det är, att ligga inlagd.

Kanelbullarna däremot blev inte så vackra, men ack så goda. Jag körde en kombinerad vaniljsocker och kanel-fyllning och det doftade ljuvligt på Svenljunga-gatan när de gräddades. Och Knalleland då? Ja, jag borde egentligen vetat bättre att inte åka dit en lönehelg, men då det var så fint väder (kors i taket?) så trodde jag att jag inte skulle behöva trängas. Tji fick jag och stod i den 15 personer långa kön för att prova mammabyxor som kostade på gränsen till för mycket. Hittade en vacker liten ”klänning” att ha till vardags och som kommer passa magen fint ju mer den växer. Köpte även parfym och lite annat smått och gott innan jag gav upp för huvudvärken. När man är gravid är man rekommenderad att endast äta alvedon, och de är slut i mitt medicinförråd och jag har inte orkat köpa nya, så jag får stå mitt kast.
Nu ska jag koka färskpotatis (de första för mig i år) som serveras med gräddfil, rödlök och sill… Jag är ingen älskare av sill, men det ska nog gå ner ändå!

Och nu jobbar jag bara en vecka till, sedan blir det semester i 4 härliga veckor!

Dagen efter aftonen.

Det är rätt trevligt och inte vakna bakis. Att vara pigg (så gott som iallafall) och kunna se vilka sysslor man bör göra idag, istället för att ligga på soffan.
Igår styrde vi Opeln till Hedared mellan regnskurarna och träffade Svensson-Svensson med tillbehör. Vi hade en lugn kväll, där vi tjejer vann kubben överlägset (såklart)
Kameran användes rätt dåligt, då vädret och ljuset var halvkasst, men jag provade en del kubb-bilder och blev lite förvånad när jag såg dem i kameran imorse. De har en ordentlig härlig färg-återgivning trots det dåliga vädret och jag har inte behövt mixtra något med dem alls. Kan knappt vänta tills det blir vacker solväder och se vad den kan göra då. AF är väl sådär i vissa lägen, men jag vänjer mig nog ganska snart. Har bara använt objektivet flitigt denna gången så att vi ska bli bästa vänner på en gång är väl att ta i, men det kommer absolut bli en favorit i kameraväskan, det vet jag redan nu. Nu ska jag hitta en ny väg att gå för att få fram mina bilder. Kanske kan jag få till foto-intresset igen.

Och den där efterrätten blev, efter en ganska pinsam blondinblokad från min sida, väldigt god och kan verkligen rekommendera den! Glömde mitt i allt tumult att ta kort på den. Men gott, det var det!

Midsommar…

Kristaller

Tillfällig lösning på utseendet på bloggen. Tyvärr känns den lika så många andra bloggar som jag läser, men eftersom jag suger på webbdesign, så får det bli en tillfällig lösning. Den är lätt att förstå. Samt att jag ska försöka skriva om sidorna om oss, och försöka få in lite andra roliga saker. När jag någon dag har mer tid över och skaparlust så kanske jag ger mig på någon ny mall utan svordomar. Blogglusten är det iallafall inget fel på, men det blir ju mest struntprat.

I natt vaknade jag av smärta på höger sida av magen, som jag gjorde den där natten när jag åkte in akut. Denna gången kunde jag röra på mig, vrida & vända samt gå på toaletten, så att det försvann. Jag blir givetvis lite rädd när det kommer, jag vill inte må så dåligt igen, och jag vill verkligen inte behöva åka in till sjukan igen. Men jag bet ihop och klarade att somna om, även om jag känner mig lite mer död än levande för tillfället. Molly har fått sin frukost, morgonrastning, precis som jag. Nu ska jag ta igen mig på soffan, fundera ut vad jag ska ha för kläder ikväll som passar magen och längta efter den där efterrätten som jag lovat gör.
Nu är jag i vecka 16 och helt plötsligt har magen gjort sig ganska mycket tillkänna, den putar. Mellan vecka 16-20 känner man de första sparkarna. Behöver jag säga att jag ligger på kvällarna och försöker koncentrera mig på att känna något? Haha, patetiskt och fånigt, men jag längtar efter att få uppleva känslan.

Glad midsommar på er alla!

När man går hem för helg.

Stegen är aldrig så lätta från jobbet som när man går hem för helg. När man önskar alla kollegor hjärteglädje och kanske lite vin-snurrighet, när man avslutat fredagsfikan och sakta men säkert ser klockan bli 17. När man avslutar en bra dag. Idag har varit en typiskt bra dag.

Eftersom jag börjat få ont vid motion så var Mats gullig och omtänksam nog att hämta mig hemma i morse med taxibilen. Sedan fick jag ta en sväng förbi Orion för att köpa kycklingsallad. Och därefter till jobbet. Det finns få människor som jag träffat som känner av vad jag behöver, utan att jag behöver säga det. Vi har ett väldigt okomplicerat förhållande. Vi pratar om allt, om det vi stör oss på, det vi älskar, eller avskyr. Vi berömmer varandra men vi kan även påpeka vissa brister och möjligheter för att förbättra sig. Vi skrattar ihop, likväl som vi kan lipa åt förlossningsprogrammen ihop.. även om Mats alltid förklarar att det är pollen som spökar och gör hans ögon tårfyllda.

Likaså när jag styrde mina annars så tunga gummistövlar med gravidmagen i vädret hemmåt i eftermiddag, så stod han utanför, med en bil laddad med kinamat och en glad Molly. Precis vad jag behövde efter en krävande arbetsdag. De allra flesta på jobbet börjar krokna lite nu. Det tar på oss psykiskt, så lite välbehövlig midsommar är inte fel.
Och vet ni va? Jag ska knappt göra något. Imorgon ska vi ut på eftermiddag till Svensson-Svensson där jag lovat att göra en efter-rätt med limemarinerade jordgubbar och mascarpone-ost som jag aldrig tidigare gjort.
Eventuellt blir det lite lydnadsträning med Linda & Mumma, jag och Molly skulle behöva en liten urladdning. Annars ska jag gå runt och klappa på min växande mage, lära mig objektivet och leka med min iPhone. Ovan är en stilstudie av orkidéen som vägrar dö… 😉

När brevlådan innehåller paket.

Att få paket är nog det bästa som finns. Och när de kommer via snigelpost så blir jag extra lycklig. Idag trillade både min nya mobil in och objektivet, samtidigt! Blev genast som ett barn på julafton och dagen kunde inte gå långsammare så att jag kunde få åka hem och hämta ut de båda… Men nu har de båda äntligen landat hemma och att få lönekuvert med tillhörande semesterersättning var inte alls illa pinkat för en dag som denna. Men först åkte jag snällt till Aplared och tog en promenad ihop med Mela, Matteo och Molly.
JVäl hemma slet jag upp objektivet och fotograferade det första som fanns framför mig. Den köttätande växten (den avsöndrar en sötdoftande klibbig smet som fastnade) samt Molly. De är inte genomtänkta alls, utan jag ska testa kameran så mycket jag bara kan till helgen. Men än så länge är macrot inte alls så tokig. Och jag kommer kunna komma ÄNNU närmare 😉 Den tog helt okej porträtt i halvskumt ljus på den lilla musen.

Cravings…

Min brors sambo frågade mig häromdagen om jag har några cravings. Ni vet; ÅH-jag-måste-ha-detta-nu..
Saken hör väl till den att jag med har begär, men det svänger och kränger något vulgärt. Det första som jag trillade över var kanel. Det fick mig att vattnas i munnen när jag tänkte på kanelbullar, kanelknäcke och risgrynsgröt med kanel. Jag köpte hem en burk kanel extra, för säkerhets skull. Mats frågade mig i affären om jag var säker, och ja, det var jag ju när jag samtidigt funderade ut allt trevligt med kanel man kunde göra. Jag åt gröt två mornar i rad och tryckte i mig några kanelknäcke, men sedan 3-4 dagar senare vände det sig i magen bara vid tanken.
Ptja, det är sån jag är, försökte jag skämta bort för Mats när han skakade på huvudet häromdagen när jag för tredje dagen i rad valde en pesto- och mozzarellapizza ur frysdisken.
Idag har dagen gått i pajens tecken.
Till lunch hämtade jag Katrinedalsgrillens gudomliga grekiska paj som jag smaskade. Och eftersom ingredienserna hemma är rätt få i slutet av månaden så blev det ett ihopsläng av köttfärs, creme fraiche, lite tacokrydda, lök och majs som fick åka in i ugnen med egengjort pajskal. Inte så tokigt inte.

Blev dessutom så mycket över att det kommer räcka till en mycket god lunch imorgon… *slurp*

Att ha en familj…

Jag älskar min familj. Jag gör verkligen det. Och då menar jag inte bara den familj som vi håller på och skapar här på Svenljungagatan, utan även min älskade ursprungsfamilj. Med min mamma, min pappa, Fredrik och Jennie med tillhörande familjer.
Vi säger det inte rent ut, men vi visar det på andra sätt.
Jag tänker knappt på det eftersom det blir naturligt, men vi har speciella band, vi träffas ofta, umgås, hittar på saker ihop. Klart vi har haft våra duster, gräl och jag-förstår-inte-hur-du-tänker-bråk, men ändå så har vi en underbar kontakt. Jag smälter ofta lite grann när mamma eller pappa skojar med Mats och jag brukar i hemlighet bara sitta och iaktta hur naturligt det känns. Jag har alltid berättat för Mats att familjen är viktigt för mig och relationen jag har till den och det respekterar han.
Att han dessutom har fallit rätt hårt för min familj med gör mig bara glad och lycklig.
Det brukar ju heta att Släkten är värst, men hos oss så är släkten bäst.

Tack för att jag får ha er!

(P.S Idag tog jag steget och beställde det efterlängtade objektivet som jag suktat över i 3 år. Över 4000 :- fick jag ge.. men det får det vara värt… Om jag får det nästa vecka ska jag banne mig bege mig ut på fotofärd! D.S)

Hundpassionen som försvann…

Ibland när jag läser hundbloggar, om tävlingar, träningar och samarbete så kan jag längta ihjäl mig efter gamla tider. Idag är en sån dag. När det var okomplicerat att ha hund. När springern var hos min  x-svärmor om dagarna och jag kunde jobba, festa och leva livet men ändå ta del av den goda delen av hunderiet. Jag behövde inte tänka på det ekonomiska, jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag jobbade över eller behövde åka iväg på resor. Hon fungerade med allt och alla, förutom det lilla men ack så komplicerade ”felet” om att hon aldrig kunde vara själv, men det bekom mig aldrig eftersom hon bodde i ”två familjer” och skulle man iväg så lämnade man bara tillbaka henne och kunde ägna sig åt sitt.
Hon var ganska okomplicerad i träning, gick att ha lös, var ganska matglad och gladde sig mest åt att träna med mig, så länge hon fick göra det så var Nelly lycklig. Det glödde i hennes ögon innan starten för en agilityträning och var laddad ända ut i klospetsarna när hon fick köra slalom om och om igen. Jag sket fullständigt i att hon rev hinder som ett plocke-pinn. Eller att hon inte var snabb som en BC.
Det var ett ganska okomplicerat förhållande hon och jag hade, jag visade och hon utförde. Vi gjorde det som var skoj, utan några som helst önskningar om att komma till SM eller ens vinna ett lopp. Agility var min sport, och det var så himla skoj och det var aldrig jobbigt att träna.

Jag vet faktiskt inte vad det är som gör att jag aldrig längre har en brinnande lust för träning. Jag VILL ha en brinnande lust, jag vill vakna tidigt, åka iväg och träna tills kroppen och huvudet brinner av trötthet men jag kommer aldrig för mig att göra det.
Jag är inte längre medlem i Brukshundklubben, inte SKK och jag tittar ens knappt i hundtidningar längre. Ibland kan jag känna avsmak till hunderiet och kan aldrig tänka mig en hund igen. Det känns som om jag gått in i väggen och aldrig mer kommer kunna känna glädje i att ha hund på det sätt jag gjort förr.
Molly älskar jag givetvis, men det är näst intill bara henne som individ. Jag tycker inte det är kul att träna, jag får ofta en oro i magen när jag ska åka till någon träning med rädsla för andra hundar och ekipage. Vanliga promenader är inte längre jobbiga, men träningar, det är svårt att motivera sig. Att ens åka och lägga ett enkelt spår är tungt. Och då är det inte för att jag är gravid, jag har känt så länge, men i perioder. Det beror givetvis enbart på min inställning och min egoism som gör mig sån här. Jag går runt med taskig självkänsla och känner mig som ett jäkla offer. Jag behöver rycka upp mig och hitta den röda tråden som leder mig tillbaka.
Jag har inte hittat vägen ut, och jag har inte hittat något sätt som får mig att känna passion för det jag gör. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra… Jag har inte råd att gå kurs, eftersom pengar kommer läggas på hyllan inför vad som komma skall, så de tankar får snällt ge vika. Vi är inte fattiga, men jag har siktet inställt att spara pengar, så gott det går.
Och kurs känns inte för tillfället heller som ett alternativt, eftersom jag inte känner någon glädje i det.

Jag hoppas och önskar att jag någon gång kan hitta tillbaka till en del av passionen iallafall. Och jag ska försöka göra mitt allra bästa för att aktivt hitta den… För detta håller inte längre. Jag har åtagit mig en hund, som har en söt liten hjärna där mellan ögonen, och då får jag banne mig se till att växa upp och ta tag i allt. Det är dags nu.