Monthly Archives: mars 2011

You are browsing the site archives by month.

Mot ljusare tider..

Hög mysfaktor under jordtimmen..

Mina ord är slut. Tunghäfta.

Vi lever, vi mår bra och vi gör allt sånt där som faller andan på. Molly har idag visat ytterligare prov på att verkligen vara en god och stabil hund, som tar för sig av livets goda. Jag är så fantastiskt glad och kär i henne, hon lyser så klart nu.

Tills nästa gång: Njut… Vi lever bara en gång.

Tisdagsrutten.

Tanken var att jag skulle till gymmet ikväll, men min nacke satte stopp för det. Åter igen har jag fått någon form av låsning/spärr vilket gör att jag knappt kan vända på huvudet utan att behöva vända på hela överdelen av kroppen. *suck*
Men det ordnar sig säkert inom några dagar. Tog istället en härlig miljöträningspromenad med Linda & fåret på stan hem till Trandared. Sedan lagade jag fisksoppa och njöt.

Igår var jag supernöjd över både Mollys och min attityd. Redan när vi ”väntade” på att få bli insläppta på Uponor hade hon en fin attityd och jag hade hög belöningsfrekvens i början, och gav henne längre och längre tid allt eftersom. Väl inne blev det fokus på att hon ska slappna av i teorirummet. Till en början var hon väldigt stissig, pockade på uppmärksamhet och gnydde lite. Dock kunde hon titta lugnt på alla andra hundar i rummet, så det kändes otroligt fint. Vi pratade mycket och länge innan vi lite av visade upp hur våra mål hade gått. Störningskänsliga Molly gjorde en del fina ingångar och fotpositioner, men hon belönade sig med att gå runt och kika alldeles för ofta och bryta fokus. Och det är väl lite det jag alltid känt.
Dvs att hon bestämmer själv när hon tycker det är skoj, hon bestämmer själv när vi ska jobba ihop. Men hon ska ”bara” först. Fick många bra funderingar, tips och råd. Det är det som är både bra och skrämmande med att ”visa upp” sig inför andra. Skrämmande för att jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende och tror jämt och ständigt att jag gör fel eller ska bli skrattad/hånad över. Bra på det sätt att det finns många ögon som granskar och kan komma med uppmuntrande ord, men även påpeka det som ser mystiskt ut. Och vet ni vad; ingen skrattade åt mig och jag tror inte någon tänkte en endaste dum tanke.
Jag & Molly är som vi är, lite udda och lite konstiga. Och i den grupp jag hamnat i så känns det okej att få vara sån. Det känns som att de människorna som är där inte lägger någon värdering alls i att Molly kan göra utfall. De visar hänsyn och förstår att hennes bakgrund är nollat för oss, vi försöker ständigt jobba oss fram men för Molly är det lite svårare. De vet att det sitter djupt rotat.
Jag har fått en instruktör som är rolig, har humor, vågar bjuda på sig själv, men ändå har otroligt bra kommunikationsförmåga. Lottis får mig att förstå, och lägger ner tid och energi för att alla ska få det så bra som möjligt vid varje kurstillfälle. Åh, jag känner sådan lättnad till den grupp jag hamnat i, och jag hoppas jag kan pressa mig själv till att verkligen våga!

Plötsligt så händer det.

Det kan hända att jag har världens bästa hund.
Det kan även hända att jag har hamnat i världens bästa träningsgrupp, med en mycket mycket bra och rolig instruktör.
Det kan hända att jag gillar dessa människor jättemycket, fast jag ens knappt sagt ett jota till dem.
Det kan hända att jag har världens bästa Linda som peppar, kommer med alla sina tankar och som finns där, med sin aldrig sinande energi.
Det kan hända att dagens lydnadsträning gick fantastiskt bra, på alla sätt och vis…
Det kan hända att jag älskar Molly ännu mer.

Det kan hända vad som helst. Och idag hände allt detta.

 

 

Det som gör livet värt att leva…

Både min syster och Linda har genomströmmat sina bloggar med att uppskatta det man har eller det man älskar. Tja, varför inte tänkte jag när jag satte mig här. Det finns fullt med saker att glädjas åt i livet:

En god chokladbit som smälter i munnen. En Molly som kryper upp i soffan och kurar ihop sig i en boll, precis som Firefox-räven. Känslan av att ha klarat ytterligare ett träningspass. Att få gå och lägga sig tillsammans med Mats, summera dagen ihop och somna till hans lätta snarkningar. Sol och torra gator. En powernap i soffan utan dåligt samvete. Promenad med en mycket god vän och våra hundar. Eller en fika på stan där man pratar lite skvaller. En nyskalad apelsin som smakar lite surt och sött på samma gång.
Det är helt enkelt alldeles för lätt att snöa in sig på allt negativt och vänja sig vid det man tycker om. Inte ok.

Åh, du ljuva kalori, jag kan stå emot!

Jag är 8 hg från min bröllopsvikt. 8 futtiga hekton.
När jag ser bilderna från bröllopet tycker jag nog att jag ser smalare ut nu, än då. Jag vet inte om det är min kropp som förändrats under året, men bra känns det, och jag gillar ofta det jag ser i spegeln. Det är jag inte speciellt bortskämd med, så jag njuter.
Idag har jag inte fått mindre än två ”wow-komplimanger” om min kropp. Det känns givetvis jätteskoj, dock tycker jag det känns lite jobbigt, för jag vet inte riktigt hur man tar emot komplimanger, utan jag blir mest generad och hasplar fram ett litet tack.
Nåja, igår var jag på gymmet igår, och det kändes verkligen kul att vara där. Motiverande med bra musik i öronen, och igår såg jag en liten liten antydan till muskler som spelade under huden, både i armen och i låren.
Hade egentligen tänkt och gå idag med, men jag vet att jag måste lära mig att kunna hålla en jämn fart med mina tankar och min kropp, så jag försöker hålla mig kvar i soffan.

Igår hade vi ett riktigt dåligt hundmöte. Det var så längesedan att jag nästan hade glömt hur det kändes, eller hur jag skulle reagera.
Jag, Mats och Molly gick längs gånghestervägen när det kommer någon form av finsk lapphund (?), svart sådan, ungefär i Molly storlek med mycket päls och ett sånt där vacker ansikte som man bara vill pussa, pussa och pussa. Eftersom jag inte hade någon möjlighet att byta sida var mitt mål att ta oss förbi utan några större läten, som vi brukar. Men av någon anledning tog hon inte mat den här gången och jag reagerade för sent, hon gjorde ett utfall på den ganska trånga passagen, jag höll på att tappa kopplet samtidigt som jag hade en bajspåse i andra handen, kopplet gled mellan mina fingrar och jag fick ingen kontakt med Molly. Försökte trycka in godiset i munnen på henne men jag var för sen och ytterligare utfall innan vi var förbi samt att den andra hunden började käfta emot. Det rusade många tankar igenom huvudet, och jag kände mig till en början misslyckad. Jag blev lite för bekväm, jag tog mig inte förbi utan stannade av någon anledning för att försöka få ordning på kopplet utan att hon skulle smita, det var nog det sämsta jag gjort och det tyckte till och med Mats. Han frågade mig lugnt och sansat när vi väl kommit förbi om varför jag stannade. Egentligen borde jag helt enkelt släppt kopplet, tagit tag i själva selen och bara gått därifrån, och bajspåsen skulle jag INTE hållt krampaktigt tag i. Hahha. Men det är lätt att vara efterklok och jag har gett mig själv en liten känga för att det hände.
Jag SKA dock inte ta det personligt, jag ska inte ta det som ett nederlag, för jag vet att det kommer komma sådana här gånger. Vi ska fortsätta att gå ut som vanligt, inte gömma oss för att det hänt en gång och nästa gång det händer (för det kommer det göra) ska jag inte stå handfallen och få en black-out utan bara ta oss därifrån, det är det viktigaste!

Helger är ack så underbara…

Det är ett härligt flow på livet.
Vaknar tidigt på helgerna, med energi. Har gymmat idag med och träffade den vackraste systern som finns på denna jord.
Både hon och mamman reagerade på att 13 kilo är mycket, men jag vet att de tror på mig!
Ja, 13 kilo är en hel del, det skulle innebära att vågen ska visa 65 kilo innan 1 juli och en sammanlagd viktminskning på 29 kilo. För längesedan gick jag till en dietist som räknade ut att min idealvikt borde ligga runt 72. Så jag vet inte ens om min kropp kommer gå med på en sådan stor viktminskning, men jag ska göra ett ärligt försök! Söndagen idag har varit jättebra, jag har varit supermotiverad och stannade på gymmet och jobbade aktivt i en hel timme innan musklerna skakade och min ena axel sved lite… Och när jag kom hem bytte jag om till långbyxor och tog Molly på en skön vårpromenad. Jag gillar inte allt slask och vatten överallt, men det är bättre om allt försvinner så fort som möjligt. Idag hade vi inte ett enda hundmöte vilket var lite skönt faktiskt. Vi kunde strosa hur mycket vi ville och vi gick på hittills oupptäckt mark genom Trandareds ring ner till Granngården, sedan vidare till Staples, förbi Friskis och Gånghestervägen hem. Behöver inhandla nya uteskor, mina är trasiga i hälen och en plastrem tränger in i skinnet i varje steg. Inte kul! Kan visserligen med glädje använda mina gummistövlar ett tag, men de kommer ju inte vara så bra att jogga i 😉

Hemma har jag tagit hand om min ynkliga krake till man som har åkt på influensa. Jag har serverat honom paella, apelsin och treo. Han ska nog snart vara på benen hoppas jag, han är mycket roligare när han är frisk 😉

Sanningen är hela hemligheten…

När jag vaknade i morse strejkade magen lite, troligtvis för de 3 mjölkdrinkar samt 3 shots med punsch jag tog igår. (Det serverades ärtsoppa med punsch, men jag gillar inte ärtsoppa 😉 )
Jag var inte berusad, inte heller bakis, men magen var inte riktigt med från början. Dessutom hade jag av någon anledning inhandlat lakrits, tryckt i mig en del chips samt kladdkaka med vit-choklad-frosting. Inte okej.
Så först hade jag bestämt mig: nej, jag stannar hemma, inget gym. Jag går imorgon istället.
Min man (som förövrigt är världens bästa man) frågade mig vad jag hade för anledning till att skippa gymmet idag. Blev först lite sådär tjej-tjurig av att bli ifrågasatt, men tog med mig hans ord ut på morgonpromenaden med hunden. Varför skulle jag skippa det? Skulle jag må bättre rent tankemässigt? Vad skulle jag göra istället? Om jag stannade hemma skulle jag väl ända bara ligga på sofflocket?
Okej om jag hade bestämt träff med någon annan eller planerat att rädda världen, men riktigt så var det ju inte.
Så jag bet ihop och vände de där tankarna om att vara lat till att gå och träna! Kände mig extra duktig efteråt och längtar lite tills imorgon då jag får gå dit igen.
Jag har förresten äntligen fått till ett nytt slutmål. Går jag ner 13 kilo till 1 juli, så har jag en ny valfri systemkamera i handen, samt ett extra objektiv att fotografera med. Haha, 13 kilo är MYCKET på så få veckor, så den där kameran känns lite väl långt bort. Och med tanke på att jag redan tappat 16 kilo… Men men, den som lever får se. Jag ska kämpa för att nå dit…

(Och om någon är intresserad av att köpa minNikon D50 med två objektiv så är jag öppen för förslag)

Idag gick vi på Bråt med Molly. Sedan ögonincidenten har jag lagt GL åt sidan och kört med vår nya sele, vilket går jättebra. Jag gillar verkligen att knäppningen är fram så att jag kan vända henne OM hon skulle varva upp för mycket. På Bråt var vi näst intill ensamma. Jag, Mats och Molly gick och strosade, pratade och planerade. Det är underbart att ha helg ihop utan några större planer. Och nu ikväll blir det lite kortspel innan sängdags!

Mus, mus, strålande mus…

Egentligen borde jag inte skriva något.
Mest för att jag inte ”vågar” tro att det är sant.
Men det känns som om allting verkligen lossat för mig och Molly. Idag har vi kört flertalet träningspass och hon har full fokus, trots att 3 taximän sitter och hejar på. Även när hon byter ”förare” till Herr P så jobbar hon på bra, den lilla svansen går och hon tänker själv och agerar som en träningshund. Idag hade vi ett superduper-hundmöte där hon såg en hund långt före jag uppmärksammat den, bara några meter bort och VÄNDE uppmärksamheten och skvallrade. Mitt hjärta. Mitt allra vackraste hjärtemus!
Även jag tycker det är roligt med träning och mina gamla träningstankar har börjat vakna till liv. Jag har för första gången på länge sett hur delmålen ska se ut av vissa moment och trick vi tränar. Jag har även börjat smida en liten önskan om att regelbundet hyra Lisas agilitybana och börja träna. Inte för att vi ska ha något mål. Inte för att gå någon kurs. Inte för att på någon sätt ha önskan om att en gång tävla. Utan bara för att det är så himla skoj!

Nåja. Åter till hundmöten.
Till och med när det stod en lång skranglig Irländsk Setter i väntrummet till Fyrfota så försökte hon sitt allra bästa.
(Jag märker klart och tydligt nu när jag slipat till träningsmetoden att det går med stora kliv framåt. Min egen inställning är helt annorlunda och jag har blivit mycket bättre på att se framgång och lägga vikt på det än tvärt om)
Veterinären tyckte att återbesök behövdes egentligen inte, men just med hornhinnan vet man aldrig då det finns så många lager i ögat. Men som sagt, ögat är läkt, vi ska börja trappa ner på ögondropparna. Skönt!
Veterinären gav även Molly mycket beröm för att hon stod precis still när han spolade bort den gröna vätskan, att hon inte ryckte till alls, eller försökte komma bort från undersökningen. Det gick mycket bra med andra ord.
Något annat som inte är lika bra är hennes vikt. Den är inte ok, hon behöver få bort 3 kilo. Det är ju givetvis helt och hållet vårt fel. Jag funderar bara på hur vi ska göra. (Kom gärna med förslag, tips och råd!)
Eftersom hon behöver så mycket belöning vid promenader så skulle jag behöva tips på fettsnålt godis. Gärna något torrt man kan ha i fickan utan att det kladdar.

  • Tänkte först på tubost, men det hinner jag aldrig fippla upp för belöning på rätt ställe när vi tränar sinnesstämning i hundmöten. Innan jag har fått av locket har hon gått från 1-5 av en skala på 10 och då är det lite av ”för sent”.
  • Morotsbitar? Fast då behöver jag nog garanterat en påse att ha dem i och inte direkt i fickan.

Givetvis behöver vi dra ner på frukosten med, men jag är rädd att hon blir för hungrig då och går och blir ännu mer fixerad?
Jag tror i vårt fall att berikning bör sättas i vardagen igen. Men hur?

  • Serverar jag frukosten på något annat sätt än i matskålen går hon runt och stressar ihjäl sig och frågar när hon ska få mat. Kanske dra ner ganska kraftigt på portionen och sedan blanda ihop det med riven morot?
  • När vi bodde i Hedared körde vi mycket upplet med maten på gräsmattan eller ute på fälten, det fungerade någorlunda så länge hon såg att den kom ifrån hennes ”decilitermått” som vi alltid mäter upp i. I stan är det inte riktigt lika enkelt.. Borde kanske undersöka berikningens konst genom att blöta hundmat, stoppa i det i märgben och sedan in i frysen innan servering? Eller lägga det i en petflaska? Bara så att hon inte kommer åt och kan trycka i sig maten på en gång…
  • Sedan ska vi sluta med torkade öron och muskler ett tag.. Finns det inte hemma så får hon ju inget.
  • Annat för att få henne att gå ner i vikt är att köra på med de långa promenaderna. Även uttöka med vissa joggingpass.

Har läst en del artiklar om berikning, det är ett spännande ämne oavsett vilken egenskap det handlar om. Jag återkommer nog med lite bildreportage om vad vi provar.

baka, baka, liten kladdkaka…

Mollys öga läker bra. Det var endast i tisdags hon visade markering när vi gick ut i morgonljuset, sedan har hon mer eller mindre varit som hon ska. Hon leker igen, det är mycket spring i benen.
Igår när vi väntade på att Mats skulle sluta jobbet tränade vi en hel del på vårt fot ute på parkeringen medan snön vräkte ner. Det var en del störningsträning på bilar som åkte och människor som gick förbi, men hon höll kontakt hela tiden och ville verkligen jobba. Testade henne i sidoflyttning för att se om hon fattade vinkeln, vilket hon gjorde. Bra och motiverande pass.

Även när vi kom hem igår så började jag med ett trick jag testade för några dagar sedan. Molly ska ställa sig mellan mina ben och vi ska kunna flytta oss både fram och tillbaka samt åt sidorna medans hon är kvar. Hon tycker det är jätteskoj och den lilla stumpen till svans gick som trumvirvel. Hon är härlig nu Fröken Blå, full av nyfikenhet och sammarbetsvilja. Jag vet inte om hon alltid haft just träningslust, men det känns som om hon blommar nu. Hon suger åt sig det mesta vi försöker med och gör sitt bästa. Hon håller fokus mycket längre nu än förr och hennes egna ”pauser” med att gå och titta på annat kommer allt mer sällan. Jag är så otroligt glad över min lilla mus som verkligen lyser nu. Har även börjat skriva ner några ord efter träning, det ger mig ett andrum att tänka igenom vad jag gjorde för fel och vad jag bör tänka på. Underbart!

Denna vecka har jag även försökt mig på att baka. Först blev det en sockerkaka som var jättemumsig. Idag har jag även provat att baka en kladdkaka med vitchoklad-frosting. Tyvärr tror jag att kladdkakan skulle stått inne 3-4 minuter till, men skit samma. Det är 3 enkla taxiherrar som ska smaska i sig den imorgon. Garnerade med lite jordgubbsströssel och vips fick den ett mycket mer inbjudande utseende. Någon gång ska jag försöka mig på att baka macarons.
Note-to-self: jag måste lära mig att gå exakt efter recept innan jag börjar mixtra själv, annars blir det bara pannkaka av alltihop.

Trattkantarellen Molly.

Resterna från dagens veterinärbesök.

Molly satte sig oroväckande fort mitt i ett språng ute på lekpromenaden med Mats. Hon fick inte upp ögat och genast började det tåras och vätska rann. Vid närmare koll var ögat väldigt irriterat och blodsprängt. Ringde vanliga veterinären men de hade inga akuttider så det blev Blå Stjärnan som ordnade en tid på 40 minuter.
Sprang från jobbet och blev upphämtad av Mats. Väl inne var det faktiskt flertalet hundar i väntrummet och Molly skötte sig extremt bra. Kändes så roligt att hon lyckades hålla ihop som när på några krumbukt-försök upp på vågen medan en liten hund försökte hälsa.
Molly är en lätt hund när det kommer till undersökning.
Hon har aldrig haft problem med hantering och veterinärerna frågade inte ens om hon behövde ha en munkorg. Hon är så himla skön med det, hon låter folk klämma och känna hur som och satt helt still med huvudet trots att det droppades smärtstillande, drogs i ögonlock med tång, spolning, droppades grön vätska som visar alla fula sår samt mer ögondroppar. 3 ganska stora fula revor i mitten av ögat och smårevor. Inte konstigt hon haft ont då. Ögat såg ganska fult ut men det kommer läkas fort förhoppningvis. Tratt på. Hon fick massor av Frolic av vet och de gullade mycket med henne.
Dock ingen tävlingslydnad ikväll  och 1500 :- fattigare. Men vad gör det så länge hon fått behandling och förhoppningsvis snart ska vara på bättringsvägen.
Imorgon fick jag ledigt från mitt allra bästa jobb så att jag kan hålla lite koll.
Hela kvällen har Molly legat i hallen där lamporna är släckta, säkert för att det känns så mycket bättre.