Monthly Archives: oktober 2010

You are browsing the site archives by month.

Lite av varje.

Gillar inte regn och rusk. Hellre frost och rosiga kinder.
Produktiva dagen idag. Slängt, rengjort och promenerat. Promenaden gick bra, tillsammans med tre energifulla barn som sprang vid sidan om Molly större delen av tiden, Jennie, Kicken, mormor & morfar, några hundmöten och ett försök till att rulla sig i något smaskigt. Igår hittade hon en hel hög med inälvor vid Dammen-promenaden, men hon släppte dem halvvägs ner i halsen vid efter riktigt argt ”LOSS FÖR HELVETE!” från sin snälla och förstående matte…. 😉

Känns så jäkla gött att ha det mesta under kontroll här hemma. Tog en genomkörare på ugnen men fick andnöd då jag kom för nära. Luktar INTE hallon för andningsorganen precis. Kanske borde läst instruktionerna innan jag började, hade varken några skyddshandskar eller dragit ut ugnen innan jag började… Rensade ur lite gamla kläder, sängkläder, vinterjackor som inte används längre och tagit ett stort beslut om att imorgon är det dags att börja vara duktig igen. Jag har inte riktigt bestämt vilken väg jag ska gå, men duktigt ska det vara iallafall. Det är det viktigaste för mig  och min kropp.
Har även hunnit miljöträna Molly i stan medan hon och jag väntade på att kinamaten skulle bli klar. Var lite stressad runt varje hörn, och för alla lukter, men så är hon på de mesta nya ställen. Fick hejda henne från gamla äggskal som hade kastats mot vissa skyltfönster men annars var hon cool.
Kändes positivt, hon var riktigt duktig på att bryta och vända uppmärksamheten mot mig när hon själv kom på vår ”vanliga” lek. Planerar mycket stadsträning nästa år, för att få henne i ett lugnt stadie trots mycket rörelser.
En ohämmad kvinna frågade ut oss om vad 17 vi gjort med hennes svans innan hon fick svaret.
Hon ville mata Molly med godis och Molly bet henne i fingrarna. Som vanligt.
Det är uppskattat med Mollan att hon inte är varken reserverad eller störd av okända människor. Eller nja, lite reserverad kanske, för hon älskar ju inte alla högt och väljer bort att hälsa på vissa, men hon är inte rädd eller osäker.
Efter kinamat och tvätthämt blev det bus med valp-casper. Molly sprang runt runt och klumpade sig. Stackars Casper blev påsprungen några ggr, skrek högt för att i nästa stund ge sig in i leken igen.
Är man med i leken får man leken tåla.. Eller vad heter det?
Han hängde även i hennes läpp några ggr och Molly bara log.

Veckan som kommer blir nog spännande.
Husse åker bort, och jag ska på bio med jobbet. Gravida Mela ska sova här under torsdagskvällen efter bion. Hon har lovat att jag ska få känna på hennes mage när bebis sparkar. Tänk att jag snart ska bli tant..

Just the way you are.

Brunbrända under vår smekvecka. Hjärta.

Fredag.
Vin.
Mollysällskap.
Tv i bakgrunden och full fokus på dator.
Mats jobbar.
Drömmer mig tillbaka till både bröllop och smekvecka en kväll som denna. Efter att jag ätit en underbart god tacopaj hos mamman och pappan, tagit en promenad med dem tillsammans med Molly så satte jag mig i soffan här hemma.
Min stora plan för kvällen var egentligen att somna i soffan till Idol som jag ändå inte följer, men tji fick jag.
Istället när jag kom hem så började jag lite smått kika igenom bilder och drömde mig tillbaka till den 5:e juni.
Känslan.
Känslan att vakna upp hemma hos mamma och pappa, till strålande solsken och insikten om att det är den stora dagen. Hur jag och syster åkte till Bloom, gosade ner oss i stolarna och lät Anna göra sitt. Bubbel tillsammans med en bit choklad  emellanåt. Nervositeten i bilen innan ankomsten till kyrkan. När vi väl parkerat så såg jag Mela och Patrick springa in i kyrkan strax innan kyrkklockorna började ringa.
Värmen från solen, vindpusten som kom strax innan jag gick in i kyrkan, arm i arm med pappen.
Hur Mats stod där framme, vid altaret. Känslan när jag inte kunde släppa honom med blicken. Hur jag skakade av skratt när snoret började rinna på prästen..
Vad jag och Mats sa till varandra under fotograferingen. Hur ont jag hade i käkarna efter alla leenden och skratt. Hela den underbara festen, med alla härliga tal, god mat, gott att dricka och den fantastiska tårtan som min kollega gjorde. (Och som jag fortfarande berömmer henne för)
Hur vi skojade och dansade hela kvällen lång.
När vi hängde i baren, käkade chips och drack drinkar… Kommer inte ihåg vem som blandade eller vem som serverade i baren, men gott var det och kul hade vi!
Allt. Hela dagen, hur alla var där för vår skull, hur alla gjorde sitt yppersta för att vi skulle få må fint. Promenaden genom stan på väg till hotellet, när alla stannade och frågade om vi gift oss.
Åh, vilka känslor… Det finns ingen bättre än Mats för mig. Även om jag kan reta gallfeber på hans ”brister” och skavanker, så är det ändå Mats, min Mats, min man. Det känns fortfarande konstigt att säga att jag är gift.
När folk stirrar på mitt finger och frågar om jag är gift.
Men ja, jag är gift.
Jag är gift och har gjort mitt val i mitt liv, och har en framtid ihop med min själsfrende.
Det finns ingen bättre än dig Mats.
Jag säger det kanske inte ofta nog, men du betyder allt. Allt för mig.

Molly – lektanten.

Molly och Zingo i augusti 2010.

Ibland är svårt att förstå hur Molly egentligen är.
Hon har så många personligheter, olika humör och känslor. Man kan tro att en hund inte har så många ansiktsuttryck, men den som trodde det har aldrig träffat Molly. Skäller man på henne ser hon ynklig ut. Busar hon ser hon galen ut.
Idag när hon fick sitta bredvid bilen när vi bytte till vinterdäck så var hon ordentligt sur. Det syntes så tydligt; hon låg med hakan i marken, stirrade framför sig och öronen hängde.
En vanlig Molly hade givetvis inte låtit någon händelse gå henne förbi, eftersom hon är nyfiken i en strut.
Det är ofta vi sätter meningar på hennes beteende, pratar om vad hon skulle säga om hon kunde prata. Många skratt bjuds det på, var dag.

Igår, av en slump tittade jag ut genom köksfönstret och såg våra goda grannar med en liten valp. Både jag och Mats rusade ut och fick oss lite valpgos med Casper – ca 10 veckor (?). Ullig och gulligheten själv med sylvassa tänder. Våra grannar är hundvakter i 2 veckor till denna lilla björnunge…
Mats tjatade som ett litet barn på julafton att vi skulle släppa ut Molly.
Jag var inte riktigt med på den biten.
Men till slut insåg jag att man måste lita på Molly i vissa situationer och släppte ut henne. Försiktigt närmade hon sig valpen.. när hon insåg att det faktiskt var en hund. Ja då höll jag andan.
Vad skulle hända?
Skulle hon bete sig illa?
Sanningen är den att jag inte hade behövt oroa mig alls. Jag borde lyssnat på Mats från första början, för han litade redan på Molly.
Helt plötsligt får jag se ett uttryck jag aldrig fått se hos Molly innan.
Medan hon nosade på Casper, så gick hennes svans. Den gick som en propeller. Hon var GLAD!
Hennes svans är inte till hennes fördel i alla lägen och vi de flesta hundmöten så har den varit neutral, eller så har den varit stel. Vid utfall står den rakt upp med lite småvajande åt vardera håll. Men igår var svansen glad och det syntes en sådan skillnad!
Hon var helt lös hela tiden och fick själv bestämma. Hon sprätte med benen, hoppade upp och ner samt buffade på den lilla valpen och ropade verkligen: ”Kom igen och LEK med mig! Jag är så snääääll!!!”
Casper tyckte Molly var lite läskig först, men när de bekantat sig lite så blev han modigare och modigare. Ett tag hängde han i hennes läpp, det tyckte inte Molly var riktigt lika skoj. Vi lät henne få säga till, och hon gjorde oss inte besvikna med det heller. Hon sade till på ett mjukt och snällt sätt till en början. När inte Casper lyssnade så blev hon lite mer tydlig i sin ton; hon grinade med läpparna och skällde till en gång. Riktigt sur blev hon först när han bet henne i en utav hennes tuttvårtor och då sade hon bestämt till och Casper slutade.
Men vi behövde inte säga ifrån utan hon fick sköta det helt själv och hon gjorde det verkligen med bravur. Jag är så JÄKLA stolt över henne, hur hon numer verkar känna av vad den andra hunden kan tänkas vara för typ och anpassar sig!
Även idag har Casper och Molly röjt, och enligt Mats har även det varit väldigt givande, kul och alldeles hjärtevärmande.

Annars har början av veckan varit till belåtenhet!
Idag har vår bil gått igenom besiktningen, vi har bytt till vinterdäck, betalat räkningar, lagat god mat och sist men inte minst, vi har fått vår lägenhet uthyrd så att vi inte behöver betala dubbla hyror. Det om något känns alldeles fantastiskt! I lördags packade vi lite lådor, städade, tvättade.
Igår handlade vi och jag slingrade mig i håret och blev ganska mer åt det blonda hållet. Jag gillar och vara ljus och känner mig mer bekväm i det än åt det mörka hållet. Dessutom antar jag att det passar min intelligens mer 😉

Nä, nu sova!

..och allt var förbjudet..

Igår var jag hos doktor Erik.
Doktor Erik kände och klämde på min mage och skrev ut krumilurpiller.
Nä, riktigt så kul var det inte. Utan tabletter mot magkatarr eller dyspepsi som det heter med ett finare ord. Igen.
Startade för två veckor sedan när jag tog en bit vitchoklad-tårta som kom upp ganska fort. Sedan har det fortsatt.

Läser man om dyspepsi så står det att det egentligen inte finns någon vetenskaplig forskning om vad som sätter igång det, men det finns återkommande faktorer och en utav dem stavas stress.  Ingen idé att blunda, jag vet att min mage fungerar sämre i pressade situationer och det är väldigt mycket just nu.
Det är flytt, det är Molly, det är alldeles för mycket på jobbet, det är funderingar och resor hit, dit och någonstans där emellan. Det är fokus på vikt och min väg att gå.
Så i veckan bestämde jag för mig själv att jag skulle släppa lite fokus på vikten och försöka medvetet hålla jämnt. Dvs inte upp och inte ner. Det har gått sådär kan jag meddela. Redan nu.
På en gång släppte jag alla tyglar och lät mig själv skena. Minsta lilla motgång och jag gick och letade efter tröstande saker.
Men jag kommer igen.
Jag får helt enkelt acceptera att jag säkert ständigt kommer ha mat och vikt i mina tankar, och det är bara att lära sig leva med det mao. Fast det låter väl värre än det faktiskt är, för det har ju blivit lite av ett intresse, att hitta vägar som fungerar för mig och min vardag. Och ja, jag har varit lite slapp under sommaren och hösten, men jag har åtminstone inte gått upp.
Dessutom är inte fet mat min melodi längre även om jag gillar att vissla på det ibland. Men det får vara bye bye med det ett tag fram över. Så att min mage kommer till ro någon gång.

Ibland är det tur att man inte vet hur ens dag ska bli när klockan ringer 05 på morgonen.
Idag gick jag upp som vanligt. Efter nattens snöande och stormande så sade jag hej då till Mats och Molly och begav mig till bussen. Den var några minuter försenad. Klev på, satte mig till rätta och vi körde snart förbi den första olyckan med blåljus. Nyfiken i en strut var jag givetvis.
Kom till Sandhult. Då får vi information att det är stopp på vägen vi ska ta, en långtradare och flertalet personbilar med sommardäck som sitter fast och står huller om buller. Busschauffören ringer till trafikcentralen och frågar om vi inte ska ta vägen om Bredared och sedan in till stan.
Svar nej, det ordnar nog sig snart.
Så vi åker mot Götsereds fjäll. 200-300 meter senare och vi är fast i en bilkö. Där sitter vi.
I 1 ½ timme!! Från att ha suttit i mörker så har solen med andra ord gått upp och jag känner verkligen hur min mage gör ont. Stress över att inte komma till jobbet. Jag som hade mycket att göra.
Och om jag inte kan ta mig in till jobbet, hur 17 ska jag då ta mig hem?! Vi har inga vinterdäck på bilen och att be Mats hämta mig var inte på kartan.
Såg mig själv hur jag skulle irra runt på 180:an och förbanna mig över att ens ha klivit upp ur sängen.
Men som tur var så hade min syster en räddande ängel till jobbarkompis, och jag hade tur och ringde till min syster som precis lämnat barnen på dagis i Sandhult. Så jag hoppade av bussen, gick tillbaka till Sandhult och fick skjuts till stan. Tack!!!
Väl på jobbet kände jag mig sedan helt uttömd på energi, redo för att gå hem 😉 Riktigt så bra hade jag det inte utan fick snällt jobba till 16 då min snälla pappa hämtade mig. 🙂

Kvällen har jag och Molly spenderat hos Svensson-Svenssons, vi har ätit tacosoppa som min allra finaste syster gjort. Den var supergod och så mättande. Jag, mamma, pappa och Jennie har även tittat på Doobido medans barnen roade sig med att knuffa ner varandra från sängen. De är så goa!
Nu kommer snart mitt finaste M hem, vi ska titta på lite film och ha det mysigt. Man får passa på när man kan. Även kära husse har mycket jobb nu och ett långt tag framöver och vi lär inte se varandra någon längre stund…

Imorgon vinterdäck på. Och packa 1 eller 2 kartonger med flyttlådor!

Fjärilar…

Den lilla maskroshunden tar en paus i sommargräset.

Molly har aldrig varit den där hunden som sover nära. Varken i soffan eller sängen. Hon är en flåshund och skulle hon av någon anledning lägga sig brevid en så känns det som om man är på havet, för hela sängen gungar i takt med flåsandet.
Hon kan lägga sig brevid när vi busgosar i  sängen innan sovdags eller på morgonen, men inte annars.
Men nu har löphormonerna verkligen slagit klorna i henne, för hon ligger här bredvid mig i soffan, och sover!
Vem är du & vad har du gjort med min hund?
Sött och precis vad jag behöver efter en hård start på veckan.
Jag älskar mitt jobb, men jösses vad vi har att göra. Just nu står vi inför en tuff tid och idag var jag till och med ”tvungen” att jobba över för att komma ikapp. Hade lite dåligt samvete när jag skyndade hem till hunden men hon mötte mig, sömndrucken i dörren. Tokfia.

Just för tillfället har jag lite fjärilar i magen.
Idag har jag varit i kontakt med de bekanta i lägenheten som vi tar över från den 1 december. De kommer lämna kvar en del saker till oss, både som vi får gratis samt köpa och en stor grej av det är diskmaskinen! Weehoo!
Vi har diskmaskin nu och ett liv utan det vet jag inte om jag hade klarat med det redan pressade schemat vi har. Åh, jag ser fram emot flytten nu, för tillfället känns det som om man går på en never-ending-story med bussåkandet och hitta lösningar hit och dit. Som tur är så har jag  underbara föräldrar som ställer upp när det blir knapert om tid. Ni är guld värda!

Nu ska jag vänta på samtal från mannen med stort M som ska hämtas efter jobbet.

Provfilmning med husses nya mobil.

Ja, inte så tokig slalom-träning från idag 🙂 Molly hade en härlig inställning, försökte titta framåt och tog även ett litet tajtare slalom än det på filmen efteråt. Däremot blir hon fort trött och tappar fokus, men det blir bättre och bättre! Slalom är inget vi tränat aktivt på sedan i våras, men så tog jag upp det för någon vecka sedan igen och har kört lite varje dag. Och det går fort fram. Inte för att vi ska ha det till så mycket eftersom agility är uteslutet, men det är kul och se hur hon, trots min osäkerhet och skeptiskhet, utvecklas! Hon är inte alls korkad, hon väljer bara det hon ser som mest kul och belönande. Med andra ord, hon är väldigt smart!

Frost


Det är dessa dagar som kommer göra det extra svårt att flytta från Hedared. Det finns nämligen inget vackrare än när man beger sig ut en frostbiten morgon medan solen klättrar över trädtopparna. När Mats åkte tidigt till jobbet hade jag planerat att sova lite längre, men drog på mig mössan, tog kameran i ena handen och en  löptik i koppel i andra. -6 visade termometern på. Gillart!

Funderingar inför 2011.

Det är viktigt att se den raka vägen . Även om det är en pinne som är i vägen för belöning.

Jag var lite fundersam om jag skulle skriva detta inlägget eller inte. Jag är rädd för jag inte kan ångra det ;).
2010 har varit ett omtumlande år hittills. Det har varit mycket fokus på mig själv och på mig och Mats. Molly har fått kommit i andra hand och jag har gett ursäkt efter ursäkt för att slippa ta itu med ”arbetsproblemet” mellan oss. Först var det att jag gav fokus åt mig och min ätstörning. Vi försökte dock ändå att gå kurs, men jag orkade inte och tyckte inte det var speciellt kul och det gjorde inte Molly heller. Agility är inget för oss ihop, det håller jag fortfarande fast vid, även om vi tränar lite slalom för skoj skull.
Sedan var det bröllop, resa och sjukdom en längre tid och det är först för några veckor sedan jag började känna energi igen.
Vi fick hem Svansa i juli som egentligen var precis den där arbetshunden jag var ute efter, men då hon var ovan vid barn, Molly var sur och försvann in i en ”bubbla” och  jag fortfarande dålig, så insåg jag vår begränsning med två hundar och fick tårögd lämna tillbaka livsglada Svansa, för hon skulle få vara i ett rättvist hem, och det var inte hos oss. Det tog lite av musten ur mig, eftersom Svansen hade allt det där som Molly inte visade inom träning. De var varandras motsatser och att ha det hade ju varit världens chans! Tänker fortfarande mycket på henne, det förnekar jag inte.
Nåja, efter det så har det varit att hitta en balans i det vardagliga livet, ha kul ihop, bo ute i Hedared, få ihop jobbtider med hund eftersom vi inte har någon dagmatte längre.
Konstanta irritationen av att behöva pussla med tiden, åka buss och de ekonomiska frågorna.
Nu verkar ju allt lösa sig, jag känner entusiasm för framtiden, ser många möjligheter till mycket.
I flera veckor har jag suttit och läst hund- och träningsbloggar, sett videor och funderat och drömt, blivit inspirerad och insett att jag VILL göra ett nytt försök till ett samarbete mellan mig och Molly. Frågan är hur jag ska gå till väga för att komma dit vi vill utan att jag en gång till ska tappa motivation och bygga upp en frustration och sätta mig själv på tvären om något går emot oss. Jag har redan nu börjat fundera ut möjliga mål eller riktlinjer inför 2011, eftersom detta året faktiskt börjar sakta, sakta gå mot sitt slut.

Det jag mest funderar över är kurser. Går jag inte kurser så finner jag mig själv i bekvämligheten och Molly får bara promenader och inte så mycket mer än så, inte helt optimalt tycker mitt samvete. Jag kan dock beskylla mig lite på läget vi bor på, att hitta träningsvänner i närheten där man behöver ägna sammanlagt bilresa i 40 minuter tur och retur har inte varit så lockande för en soffpotatis som mig, inte när man slutar 17, är hemma 18 och behöver gå upp 05 en vardag. Nej, det ska vara ENKELT är mitt motto, och jag tror när staden blir vår nya vän så känns det som om träningsmöjligheten till gruppträning m.m. kan bli så mycket lättare.
Man kan fråga sig vad som kommer bli annorlunda nu än när vi bodde på Byttorp innan vi flyttade till Hedared?
Jo, jag ser skillnad, Molly hade inte bott in sig hos oss, inte i sin nya vardag, Byttorp hade inte så mycket att ge till en rädd liten osäker Aussie-tik och jag hade absolut inte vant mig vid vad Molly klarade och inte.
Jag känner annorlunda nu.
Närheten till eventuell kurs på brukshundklubb (funderar på att gå med i Älvsborgs Brukshundklubb nästa år) blir lättare, eller om man skulle ta kontakt med Vift, för att gå kurser där. Jag har gått på Vift innan, men med spanielflickan. De ligger ju på RÄTT sida stan med.
Däremot så känner jag en form av rädsla inför kurser. Jag sätter mig i en negativ spiral genom att i huvudet gå igenom de mesta hemska sakerna som Molly kan tänkas göra och vad de andra som går på kursen ska tycka. Jag vet precis att man ska skita i vad andra tycker, men jag har ju själv varit i situationen om att ”se ner” på de som har problemhundar och alltid undrat vad de gör på kurser om de inte klarar av sin hund. När jag gick på Vift och hade en helt okomplicerad hund tyckte jag att jag hade massor av rätt att tycka illa om de som hade stökiga hundar, utan att ens vilja förstå varför hundarna agerade som de gjorde. Jag såg mig själv som en mycket bättre hundägare/hundtränare och fick väl en väldigt stor smäll på näsan när jag inte löste Mollys ”problem” så fort jag trott. Jag blev golvad så hårt att jag blev liggandes och har nog fortfarande inte riktigt tagit mig upp och kunna stå rakryggad.Visserligen har Molly gjort mig mer ödmjuk i mitt sätt att se på andra hundägande, jag har sällan åsikter om andra (förutom idiotgrannen, de kommer jag alltid ha åsikter om), eftersom jag numer väljer att fokusera på mig själv och mitt hundägande. Jag hade så mycket planer, vi skulle göra det & det där, men ärligt talat sett så känner jag inte att jag lyckats i någon av mina mål och planer för oss, och ja, det gör att jag skäms. Jag har hamnat i en negativ spiral och jag vet numer inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att jobba. En enkel sak som att lära in ett trick, ja det har jag faktiskt glömt. Det är helt blankt i huvudet när jag plockar fram klickern, inte ett uns av kreativitet flyger genom mitt huvud och jag vet inte alls vart jag ska börja och det är SÅ frustrerande! En enkel sak som att träna fotposition vet jag inte alls längre hur man gör, det är som att jag gått in i väggen i hundtränandet.
Och när jag försöker få Molly att tänka själv, ja då blir hon förvirrad och bara lägger sig ner. Spelar ingen roll hur länge jag sitter eller står framför henne, hon stänger av.. Givetvis är mycket av det mitt fel, eftersom jag inte har tänkt ut en riktlinje om vart det ska gå hän.

Vi har försökt socialisera/miljötränat i 2 år nu, och nog har hennes hundspråk utvecklats enormt. Hon har på fler av senaste gångerna hon träffat någon utav de hon går ihop med, luktat dem i rumpan, gett lekinviter med rumpan i vädret, inte bara sprungit rakt på utan använt ”ostbåge”-principen (dvs att hon använder kroppen mjukt, buffar med kroppen böjt och inte visar sig stel eller ilsk). Detta har inte jag upplevt innan, utan hon har sprungit rakt på, stirrat hundar utmanande i ögonen och inte förstått vad en rumpa är. Typ.
Vanliga hundmöten är fortfarande laddade för henne, men vi har lyckats komma så långt att hon vänder sig om och oftast riktar om stressen och förväntar sig belöning. Det om något är ett framsteg!
Hon är fortfarande långt ifrån ”färdig” i det jag anser att hon ska kunna klara av, men livet har ju sin gilla gång. Det är där kursandet/träningen kommer in. Jag har svårt att tro att hon kan bli sämre av att få börja jobba och tänka igen, men frågan är om det kan göra henne (och mig) bättre. Och VAD ska vi gå för kurs?
Jag hade gärna gått flera, men det får bli en i taget både p.g.a tid och ekonomi. Rallylydnad känner jag ingen större glädje i, inte just nu iallafall. Agility är uteslutet. Lydnad har hon en del grunder i och skulle kunna fungera eftersom det i sig inte är stressrelaterat. Någon form av spårkurs hade varit intressant, eller bara något lätt som en klickerkurs till en början. Jag vill inte lägga ribban för högt, men jag vill ändå gå något som vi kan utvecklas i. Min dröm är ju att faktiskt få tävla något någon gång, men det är inte nödvändigt.
Idag satt jag till och med och funderade på att anmäla till en inofficiell utställning i Svenljunga i november, men eftersom jag inte vet någonting alls om utställning så struntade jag i det. Det blev för krångligt helt enkelt. *suck*
Hjälp, vad jag har mycket att lära…
Kanske vore det bästa att börja om från grunden med hundtankar, hundträning och inse att jag är ganska novis ändå? Jag vet att jag måste sluta jämföra mig själv med andra och hitta min egen väg. Det kommer säker att bli en väg som är ganska snårig till en början men vad gör det om det innebär att jag och min blåa följeslagare får följas åt och ha roligt i många år framöver?!

Ni som läser och har bra saker att säga, får väldigt gärna skriva en kommentar eller två och hjälpa mig mot rätt väg!

Redigering

Jag längtar tillbaka…

Katastrof-natt…
Jag längtar tillbaka till Tunisien. Med värme, drinkar och god mat. Där man inte behövde fundera mer än när frukost/lunch/middag serverades.
Spenderat dagen i soffan eftersom jag och min mage inte är riktigt vänner.
Eftersom jag insett mina begränsningar inom det ekonomiska, så har jag istället för att dreggla efter nya kameror, istället laddat hem lite bildredigeringsprogram som är lättare att använda än PS (Jag och PS är jätteovänner… jämt). Nytt intresse mao!



Bildprov på Molly; Innan och efter
.

Jag har mjukat kanterna runt nedersta bilden (vilket inte syns sådär jättebra med denna mallen på bloggen), även ändrat lite i kontrast, och lagt lite mer skräpa i ansiktet på henne. Resten fick lite mer oskärpa.





Efter en jobbig dag igår, där jag fick magkatarrs-attack efter en bit vitchoklad-tårta, fann jag mig själv i soffan hemma på Klostervägen, med lite grillad kyckling, potatissallad och en dregglande Molly. Somnade vid 20 till bakgrundsljudet av Idol, sov till 02, förflyttade mig till sovrummet, vaknade av mobilen, hämtade Mats vid 06.30, kom hem och sov till 11. Jag gillar egentligen inte att sova bort förmiddagen på helgerna men jag antar att det kan vara okej, iallafall när ens egen man sover han med.
Ilandsproblem; vaknade, kunde inte städa med tanke på rädsla för att väcka Mats.. Jag som hade tänkt dammsuga Mollys överblivna tussar nu när hon fäller. Försökte montera ihop en flyttlåda men den lät något förfärligt mycket…
Tog kameran och Molly till skogen istället. Hon hade bomull i öronen idag med och jagade till och med upp en stackars liten ekorre i en gran. Hon lyssnar inte alls nu, kanske inte är så konstigt å andra sidan, eftersom hon löper.
Testade slalomkunskapen idag, och både jag, mamma och pappa stod som tre fågelholkar när hon fixade fyra pinnar på första försöket. Blev träningssugen och körde vidare, men Molly tappade lusten snabbt och spelade dum blondin.
Idag körde vi hårdträning på hundmöten, och det gick jättebra!

Imorgon är ambitionen städa, promenera och tvätta. Och ett till försök till att packa.