Monthly Archives: september 2010

You are browsing the site archives by month.

Dead End.

Fröken Snusläpp i höstljuset.

Så stod vi där i måndags.
Utanför dörren till vår eventuella framtid, vi var och tittade på en lägenhet i stan.
En vän till mig som jobbar på ett bostadsbolag kontaktade mig och berättade att nu finns det faktiskt en 3:a ledig.
Var vi fortfarande intresserade?
Jo, efter en hel påse med grubblerier, så tittade vi på den. Och föll, som furor…
Det är inte rättvist att jämföra vårt boende nu med den framtida lägenheten, eftersom den vi har nu är mer som ett hus. Men det blir nog svårt att hitta något liknande mer centralt så ibland får man tumma på luftigheten 😉
Vi jämförde nackdelar med fördelar, hade eld- och lågor-diskussioner och vi skämdes väl lite med.
Att flytta tillbaka in till stan var inte planerna, vi hade tänkt stanna här framöver, vi trivs i Hedared, jag gillar att ha naturen så nära och även min familj så nära..
Vi pratade om den allra viktigaste delen i vår familj. Molly.
För så länge hon mår bra så spelar det ju egentligen ingen roll, men det ska ju faktiskt vara enkelt att leva ibland med, det ska vara enkelt även för oss tvåbenta.
Och så är det tyvärr inte ute på landet i den situationen vi befinner oss i nu och har gjort ett tag.
Ja, Molly kommer inte få lika mycket frihet, hon kommer inte kunna springa lös i 5 kilometer i sträck på samma sätt… Men Hedared finns alltid kvar, och vi kan åka ut på promenad precis när vi vill.

Med bristande pusseltider med jobb, hund, delvis helhemska grannar och övrig vardag så tog vi beslutet.
Vi ville ha lägenheten.
Och idag skrev vi på kontraktet.
Att flytta 3 ggr på 3 år var ju inte heller enligt mina planer och önskemål. Jag hatar att flytta, att flyttstäda och behöva viga samvetet om att börja packa. Att kanske åter igen be våra nära att hjälpa till att flytta.
Att aldrig ha ett stadigt hem eller en trygg känsla om en bra framtid. Jag grät några små tårar när jag landat i soffan på måndagskvällen efter att vi pratat med hyresvärden och sagt upp vår nuvarande lägenhet. Jag kände mig på något sätt misslyckad. Som en virrig person som aldrig kunna bestämma sig.
Att vara en impulsiv människa som sällan tänker längre än vad näsan räcker.

Men sedan log jag med. För hade vi inte vågat så hade jag aldrig fått uppleva de härliga stunderna i Hedared. Jag, Mats & Molly är sammansvetsade till en liten familj. De tidiga mornarna ute bland frostklädda grästuvor och bitande iskall vind på fälten… Att bara kan knacka på hos mamman och pappan och få sig en kopp kaffe eller ett gott skratt. Eller att kika in hos sötaste Jennie och prata om livets mening.
Men måste man inte satsa lite för att vinna?
3 är ju å andra sidan mitt turnummer, så det kanske blir tredje gången gillt? Och lägenheten kändes härlig på det sättet att jag kan tänka mig bo där länge. Nära till stan men även nära till grönområden. Lite annorlunda än när vi bodde på Byttorp.
Dessutom kommer jag komma många av mina vänner närmare, näst intill alla jag umgås med nu bor på ”den sidan” av stan.

När vi skrev på kontraktet idag så kände jag att allt ordnar sig, på ett eller ett annat sätt. Det var som om den där övervikten jag burit på, inte bara försvunnit från kroppen utan även en hel del ifrån huvudet. Jag blev lättare i huvudet, kunde andas friskt, se klart.
Vi gick runt i kvarteret och tittade hundpromenader, insåg att det skulle finnas hela 3 (!!!) pizzerior inom gångavstånd. Två små matbutiker och 2 hembagerier. Nybakta frallor… Mmmm…
När jag senare under dagen tog bussen hem så tänkte jag:
”Två månader till med denna jäkla bussen. Det fixar jag galant!”

Detta kommer bli bra, det är jag övertygad om. Nu är det vår tur.

Orättvist.

Hösten är härlig.
Men jag tar gärna lite mer dagsljus tack.
Tycker inte det är rättvist att äntligen få energi när det börjar mörkna.
Tack vare min sjukdomstid och tillfrisknandet därefter så har jag missat sommaren och det långvariga dagsljuset.
Och det är låååångt kvar tills det börjar vända igen…

Ibland är det lite synd om mig 😉

I helgen.

Vårträning i Svensson-Svenssons trädgård.

Kors.
Två inlägg på samma dag.

I fredags fick jag äntligen möjlighet att besöka snygg-Anna som har en bulle i ugnen. Hon arbetade fram en ljusare färg i mitt hår igen, och en frisyr. Sista gången innan hon blir mamma som hon satte saxen i mitt hår, men förhoppningsvis får jag möjlighet att komma hem till henne och bli uppdaterad lite då och då.
Kände mig som värsta kontorssnyggot när jag gick därifrån och Mats tittade uppskattande på mig mellan mejerihyllorna när vi storhandlade på City.
Köpte smörgåstårta för att fira Mats sista dag på jobbet och för att fira framtida jobb som börjar på måndag. Förhoppningsvis får jag numera ha en gladare Mats hemma om dagarna.
Vi drack vin, spelade Chicago och Labyrint där jag fick titeln worst-loser-ever.

Var i stan igår bland marknadsstånd, långsamma och trångsynta människor. Lyckades dock hålla humöret gott hela dagen. Mamman och pappan köpte mig en alldeles för dyr och vacker jacka till mig, då min plånbok inte är så fet just nu.
Tack!! Nu slipper jag frysa och kommer vara oerhört snygg på köpet!

Jag fick för lite i lön till mina 14 timmar övertid jag jobbat förra månaden, och Mats olycka kostade oss en del. Snålmånad igen mao.
Vädret kunde varit bättre igår, men det var faktiskt mysigt att gå runt på stan och fönstershoppa och inse att det alltid är samma skräp på marknaden var gång. Fula t-shirtar med tryck, godisremmar och den förföriska doften av kanderade mandlar. Träffade gamla bekanta och fick mig ett gott skratt när den bekantas haka åkte i backen då jag berättade att jag var gift.
Suktade efter MakeUpStores fantastiskt vackra ögonskuggor, åkte taxi 10 meter med Mats och hans nygamla kollega och handlade kvällsmatslyx till mig, mammen och pappen. Bjöd mina hjältar på kvällsmat;
Havskräftor till förrätt, kräftpaj med krispig sallad till huvudrätt och dumlekaka med kaffe till efterrätt. Vi tittade på Här är ditt liv och förundrades över Lena Maria Klingwalls livsglädje.

Idag började jag som sagt dagen med långpromis runt dammen. Hämtade M i stan, kikade in MediaMarkt (Sjukt stort och väldigt läskande med alla objektiv de hade) tvättat, lagat kräftpajen igen, det blev en favorit i repris.. Dammsugit och FURminatat Molly på fotbollsplanen samt rensat x antal liter trattisar som pappan plockat i skogen.
Imorgon provar vi kontorslooken fullt ut med högklackat, en grön klänning, nya frillan, smink och den vackra jackan. Kanske, kanske, kanske vågar jag mig på en bild.
Men bara kanske….

Som ljuv musik..

Bild från i somras på Fristads Hundskola. Fel ingång i slalom, men vem bryr sig om lyxproblem 😉

Det är självbelönande att se vad 1 ½ års träning gett för mig och Molly. Ibland kan man tycka att det går dagar/veckor där vi står still i träningen, men så lyser hennes inre stjärna till och man blir bländad. Idag var ett sådant tillfälle.
Orkade för en gångs skulle gå ut på en långis innan frukost och med bara mitt eget och Mollys sällskap. Den elaka demonen på höger axel försökte få mig att fuska, jag kunde ju skippa morgonpromenaden när Molly bajsat och vända hem, men icke. I did it. Nästan 5 kilometer innan frukost för både mig och Molly.
När vi gick förbi Sand & Betong finns där en hund i en hundgård som alltid får elaka utspel mot gallret. Smärtfri passage utan att behöva mata godis hela tiden. Jag bet mig i tungan och uttökade godistiden till någon sekund. Jättehärlig kontakt med vissa ”tittningar” mot andra hunden, bara för att Molly ville se så den höll sig på sin sida gallret.
Nemas problemas!
Vi gick i skogen, det var nog väldigt mycket viltlukt idag för hon sprang sick-sack hela tiden, nosade och letade med blicken vad det var som kunde finnas inne i mörka skogen. Hittade givetvis någon form av äckel-päck samt ett älgkadaver som hon mer än en gång visade att hon gärna ville ta med sig hem.
Men nåja, nästa hemma blev vi båda överraskade av en pudel som skällde ut oss från ingenstans. Och istället för att vända sig mot hunden så TITTADE Molly på mig! Hon skvallrade och sa verkligen ”Titta morsan, en hund, ge mig godis!!”
Jag blev överlycklig och testade lyckan igen medans vi tog oss förbi trädgården med pudeln som råskällde och nog bjöd hon på skvaller hela tiden. Mitt hjärta kan, bara hon försöker!

Livet springer vidare.

Som jag sagt innan, det är inte klokt vad livet springer vidare.
Någonstans mellan vardagar & helger så hittar jag sällan någon ro att sitta och blogga eller sitta vid datorn överhuvudtaget. Jag får nog av de timmar vid datorn på jobbet och vill lägga min energi på annat när jag väl är hemma eller när jag har fritid. Det är mycket nu. Eller mycket och mycket. Det är vardag med allt det innebär.
Blogga ja. Det känns inte riktigt som prio ett nu för tiden, och jag tror det inte är så många som läser bloggen ändå. Ibland funderar jag på att ge upp internet, både forum och blogg, men det får finnas kvar än så länge. Trots allt så gillar jag ju att fotografera och att bara låta dem ligga på datorn känns trist. Och att ge upp Facebook går ju inte 😉
Mats försöker påminna mig ibland.. Idag hördes citatet: ”Du har inte bloggat på länge!” Sagt och gjort.

Veckan som gått har jag förtidsröstat, och för första gången någonsin var jag påläst över vad jag röstade för.
Jag röstade inte med plånboken utan med hjärtat för svenska folket, att alla ska ha lika rätt att leva. Jag anser inte att de som är sjuka ”får skylla sig själva”. Jag är inte för privatisering av allt.. Jag vill inte att Sverige ska vara på väg att bli ett mini-USA. Jag känner medmänsklighet och betalar gärna mer i skatt för att andra som har det mindre bra ställt ska kunna få leva de med. Jag vill känna att Sverige har ett samvete för de som bor här, och skulle jag eller mina nära någon gång i framtiden behöva hjälp på grund av sjukdom/olycka/arbetslöshet, ja då ska de få det!
Får ont i magen av att fundera på vad som kan hända om Alliansen får fortsätta styra Sverige…
Deras syn på livet är ett omvänt Robin Hood-system; Ge till de rika och ta från de fattiga…
Jösses, det är nog mitt första blogginlägg om politiskt åtagande. Men man blir ju som man umgås. Det kommer troligtvis bli en nagelbitarkamp om vilken sida som vinner. Och kommer SD in i riksdagen, ja… Vad ska man säga?!
En bekant till mig uttryckte klart och tydligt häromdagen att hon skulle rösta på dem.. Varför frågade jag.
Hon hade inget svar förutom att hon tyckte att det vore bra och hålla kontroll på över ”De där” som Sverige tar in..
Främlingsfientlighet, mot abort, värna om kärnfamiljen aka ”mamma-pappa-svenskabarn”. Emot homo-bi m.m.. Jag ryser.
Sedan ändrade hon sig och var helt plötsligt inte säker på varför hon skulle rösta på dem. Hon hade egentligen ingen anledning, bara att hon skulle göra det.
Visst, folk får verkligen rösta på vad de vill, det är ju det demokrati handlar om, men då ska man stå för det med.

Har även hunnit med jobbmöte, både på och efter arbetstid, varit megaonyttig, haft massa funderingar om framtiden och funderat ut lösningar på dem, långpromenader och Kretsloppet. Igår lördag släppte jag först av pappan vid polishuset, då han skulle vara motorcykelpolis vid årets runda, sedan åkte jag vidare till jobbet där vi var ett friskt gäng som träffades på våning 5 där frukost och diverse onyttigheter var uppdukade.
Vi alla hade även fått egna träningströjor upptryckta med jobbets emblem (på ryggen, syns inte på bilden nedan) och hela loppet betalt.

Påminn mig inte, jag ser den lilla putande magen, och den ska jobbas bort NU!

Vi peppade varandra, pratade om framtida träningsfunderingar och en utav mina ganska okända kollegor (för mig) pratade om varför just han tränade och hur han höll sig frisk och kry. Det var en inspirerande historia och numer hade han kört 90 långlopp på bara några år.
Jag var anmäld till 5-kilometarn med några av min kollegor och vi gick den på 49:21 i raskt takt. Förutom några få regnstänk i början så sken solen på oss och vi pratade mycket om allt mellan himmel och jord. Det var en härlig promenad genom Borås, och nästa år så siktar jag in mig på att jogga.
Peter utbrast: ”Det var väldigt bra och gå med dig Kicki, jäklar vilket tempo vi håller!”
Och jag höll med. Vi höll tempo, men i ett sådant att vi skulle orka hela vägen. De sista metrarna in i mål joggade vi 😉 Efter loppet åt vi gratis-banan, drack Brämhults-juice och hejade på de andra kollegorna som skulle springa/gå milen. Jag är oerhört stolt över både min syster och bror som sprang på under timmen, de är riktiga hurtbullar!
Och pappa, ja man skulle ju kunna säga att han vann alla lopp eftersom han åkte före. Hihi.

När jag sedan satt i bilen på väg hem, så insåg jag att detta är det jag faktiskt vill hålla på med. Det slog mig att det jag verkligen behöver för att må bra är just motion. Jag har alltid vetat det, men inte velat inse mitt eget bästa eftersom det mest bekväma har varit att välja soffan och tröttheten.
Men motion kombinerat med bra mat. Det bör och ska bli min väg att gå framåt.
Det är sällan både kropp och knopp mår så bra som efter en svettig promenad.
Det har blivit lite av ett intresse och jag hoppas verkligen jag kan börja sakta, sakta och bygga upp intresse för att röra på mig. Jag vet ju att det är då jag mår som bäst, så varför inte ta tillvara på den kunskapen?
Jag har dock inte riktigt bestämt mig för vad jag vill pyssla med, om det ska vara jogging, gymträning eller någon form av aktivitet. Helst ska det vara något som Molly kan följa med på, så jag har nästan riktat in mig på jogging. Hon behöver ju med få sin motion.

Molly mår förresten fint. Hon njuter av livet, leker clown, tigger och ser sig själv som en prinsessa.
För var dag som går så bultar mitt hjärta allt hårdare för Fröken Blå och jag har inte längre några krav på oss.
Det är så otroligt skönt.

Nu ska jag städa ur hörnskåpet, fortsätta tvätta och låta min röst vila, det sista som finns kvar av den.

Alla sagor har ett slut..

Tidigare än beräknat tog sagan mellan Mela och Salvia slut.
I fredags hittades hon i hagen, svårt blödande och veterinär tillkallades. Tumören i livmodern hade spruckit och mer fanns inte att göra.
Det är känsligt det där med djur. De sätter sån plats i hjärtat att man får hjärtsnörp när något händer.
I fredags satte Matvraks-Molly kvällsmaten i halsen, hårt. Hon fick ingen luft och under några långa sekunder så försökte vi göra allt för att hjälpa henne. Nu kom all mat upp igen, men man hinner tänka många tankar under den lilla stunden.
Molly betyder numer allt för mig, och vi är oftast som ler & långhalm.

Igår satte hon mig på test när jag och Mela åkte till Svenljunga för att träffa hennes pappas gigantiska Pyrrénehund Sessan.
En majestätisk stor vit prinsessa.
Molly gillade henne inte alls först. Gjorde mer utfall än någonsin, skällde och reste ragg. Lugnade inte ner sig alls till en början. Eftersom Sessan är underkastelse personifierad så visste jag att hon är snäll, men det lät inte luras Molly i första taget. Vi gick en promenad, jag släppte Molly, precis som vår vanliga rutin. Hon gav sig inte på Sessan alls, men hon höll ett eller två vaktande ögon.
När vi kom till ett stort fält så bad jag Melas pappa släppa Sessan, jag visste och litade till 100% att det skulle fungera. Sessan sprang direkt till Molly, luktade henne i rumpan, Molly vände sig om och tittade henne i ögonen. Och som genom ett trollslag slog vänligheten klorna i Molly och hon började leka. Precis som vanligt. Snabbt gick det! Och jag kan verkligen ALDRIG får nog av det! Till och med Melas pappa sa något i stil med att ”Åh, vad det gör gott i hjärtat av att se hundarna leka!”
Jag försökte tygla min iver, men jag lovar, jag gapskrattade på insidan.
Både åt att Molly verkligen är en annan hund i varenda situation sedan tidigare. Samt att hon accepterar en hund i STORT format. Att hon rejsade runt, gjorde lekinviter och gav upp sina egna tankar om att Sessan var en dum hund. Även Mela nämnde att Molly kändes helt annorlunda, hon har tidigare varit med oss längs Kypesjön i början när vi fått Molly och det gick det inte alls.
Hjärtefröjd!
Efter en liten lekstund gick vi vidare och lunkade vidare på en 8-9 kilometerlång promenad i Svenljunga. Jätteskönt! Var supertrött i benen igår när jag kom hem och Molly ska vi inte ens prata om. Hon låg utslagen nästan hela kvällen.

Idag var även första ”tävlingstillfället” i mitt och Mats eget BiggestLoser-race. Varje söndag väger vi oss och den som vinner mest procentuell viktminskning från vecka till vecka vinner en belöning alternativt får välja en bestraffning till den andra. Min belöning blev att Mats ska följa med mig och Molly på ”Sketstensrundan” (ca 5 kilometer) minst två ggr denna veckan. Första rundan tar vi idag, efter städning. En bra belöning, jag tycker det är jättetråkigt att gå ut och gå själv med bara mig och Molly, så då får han följa med 😉

Nej, städa var det ja!

That was easy…

Favorit i repris. Molly förstår när matte mår dåligt och klänger lite extra mycket.

Det är inte klokt vad dagarna går.
Visst kan det kännas lite jobbigt att kravla sig upp 05 en måndagsmorgon för att ta sig till jobbet och börja arbetsveckan. Men i det stora hela så är jag så glad att jag har ett jobb, ett jobb där jag faktiskt trivs!
Ett tag så var jag helt utled på företaget, eller snarare mitt arbete.
Sedan flyttade vi till nya lokaler på Humlegatan, fick en annan chef, andra förtroendeuppdrag m.m och helt plötsligt så känns allting bara så rätt. Tänker njuta av den känslan så länge det bara går!
Min kollega kom med ett roligt påstående igår:
”Jag gillar inte fredagar.. För då är det så nära till måndag morgon…”
Kontrade och frågade om måndagar är hans favoritdag istället, för då är det ju så långt till nästa måndag?
Fick en suck och ett svar tillbaka: ”Kicki, ibland är du så smart så du blir dum…”
Vi skrattade länge.

Vackert.

Mela och Salvia 4/9-2010

Helgens ridtur blev inte ett riktigt lika gott halleluja-moment som den första, men jag överlevde. Jag och Mela åkte till Sexdrega och mötte upp med Annelie, vi tre skulle ut på tur med hästarna. Hade med mig morot för att muta Nikita, solen sken och det var lördag. Vi satt upp och red iväg, började trava, kändes lite bättre i ridmusklerna och njöt av sällskapet. Första galoppsträckan gick inte alls, Nikita låtsades se spöken och halvstegrade sig innan jag fick chansen att driva henne framåt, och vi susade fram i skogen. Vi red förbi en mysig liten sjö, skojade och skrattade och galopperade lite då och då. Sedan kom vi in i lite tätare skog igen och då började Nikita trilskas. Vid ett galopptillfälle blev hon skrämd (?) och började skena och dra kraftigt mot vänster medan jag och min kropp började flyga åt höger. Måste sett oerhört kul/läskigt ut där jag för glatta livet klamrade mig fast och stigbyglarna for från fötterna.
Då kände jag mig riktigt kallsvettig och tackade min lyckliga stjärna för att jag inte trillat av. Resten av galoppsträckorna var Nikita riktigt sur och vid ett tillfälle stod hon nästan och hoppade på stället för att få bort mig från sadeln.
Jag bet ihop och jobbade oss hem till slut utan några olyckor, och det var en lättad Kicki som hoppade av hästen efter 1 ½ timmes svettig ridning. MEN, trots att jag var lite rädd och osäker så är jag stolt över att jag var modig och inte gav upp!
Väl tillbaka till stallet så frågade Annelie mig om jag inte ville provrida hennes islänning för att försöka upp Frenja i tölt. Eftersom jag verkligen älskar islänningar så var jag inte sen att tacka nej och slängde mig upp i sadeln. Kände mig på en gång säker, det är en ”häst” i min storlek, som jag kände mig mycket bättre på.
Tyvärr blev det ingen tölt, snarare mjuk, mjuk trav, men jag hoppade av med flaggan i topp för det var så härligt att få ha avslutat ridningen med en bra känsla!

Idag har jag ju givetvis en helvetisk träningsvärk igen, jag har glömt att stretcha. Men det ska väl kännas att man lever va?

Det var längesedan jag skrev något om hundträning i bloggen. Och det kan delvis beskrivas med att vi inte håller på med så mycket träning faktiskt, och vi alla trivs med det. Molly är skitskoj på promenaderna, för både hon och jag har släppt på kraven. Vi busar, leker, springer och kastar frisbee varierat.
Tänk att hon snart bott här i 2 år. Det är inte klokt vart tiden tar vägen. Idag har vi gjort ett jättestort framsteg i det vardagliga hundmötesträningarna, vi har blivit utskällda av schäfer-Tjalle och mött Rottweiler-hanen Leo på håll, men båda gångerna struntade hon BLANKT i hundarna och riktade bara sig mot godishanden. Tänk så ofta jag längtat efter att poletten ska trilla ner, och nu har den verkligen gjort det!

Surt..

Surt sa räven om rönnbären.
Surt sa jag när jag stack ner näsan i mina kängor jag använt vid ridningen. De luktar verkligen illa och jag hoppas verkligen jag lyckas rädda mig själv från skammen jag kommer känna om jag ska bära dem snart igen. Någon som har några extremt bra knep för att få bort lukten ur kängor?

Sitter och lyssnar på ”Dancing on my own” samtidigt som min näsa rinner. Är förkyld och haft lite idag så jag tog en sjukdag. Det har behövts, för nu känner jag mig mycket bättre och pallrar mig till jobbet igen.
Dagen idag har gått åt till att fundera, prata och tänka. Mats har äntligen möjlighet att byta jobb med bättre möjligheter och andra arbetstider som passar sig för hundägare, vilket innebär att OM vi ska flytta så behöver vi helt plötsligt inte ha så brått, vi kan vara kräsna och bestämma själv, inte låta andra bestämma åt oss.
Visst låter det som om vi är världens flamsigaste och virrigaste människor, men hey vi trivs ju trots allt i Hedared (förutom vissa grannar) så det kändes ändå som ett bra beslut… Visst känns det surt att behöva lägga mycket tid på bussåkning, anpassa sitt liv och pussla, men å andra sidan så får både jag, Molly och Mats ut så mycket mer av att bo här ute.. Molly har ju blivit den där hunden jag mer eller mindre strävat efter sedan vi fick henne, och jag tror nog inte hon blir speciellt ledsen om vi inte flyttar. Och det känns ju ändå som hemma här ute (förutom att vi behöver lägga ner lite mer energi på inredning framöver).
Hyresvärden ska dessutom bygga nya, andra lägenheter som ligger precis runt knuten, och vi har redan paxat en utav dem. Det kommer väl dröja ett år innan inflyttning, men är vi kvar i Hedared då så har vi ett framtidsboende med egen uteplats till och med. Allt löser sig till slut ändå, även om vi inte är där än. Livet bjuder med andra ord på hastiga svängar lite då och då i denna eviga berg- och dalbana. Men vad gör det?
Oavsett så känns det skönt att ha en någorlunda rak stig att gå på igen, vi har funderat mycket på detta i flera månader, så det känns som en sten lättat från axlarna…