Monthly Archives: augusti 2010

You are browsing the site archives by month.

När löven faller…

Imorse var det officiellt. Det är höst.
Mats skulle skjutsa mig till jobbet i samband med läkarbesök, och jag fick äran att skrapa rutorna. Borta vid Hällered visade temperaturen på 1,5 plusgrad.. Så ja, hösten är här. Fast jag misströstar inte för det. Jag gillar hösten med alla vackra färger på träden och jag gillar den kalla, krispiga luft som lungorna fylls med när man tar ett djupt andetag. Imorse låg dimman tät strax ovanför trädtopparna och solen bländade. Så vackert och jag önskade jag hade kameran med mig för att försöka fånga övergången..

Men nog om det. Jag har en gräslig träningsvärk efter ridningen i fredags, men jag lever fortfarande på den härliga känslan som jag kände. Och inte nog med det, på lördag hämtar jag upp Mela någorlunda tidigt på morgonen och så åker vi och rider igen i Sexdrega. Håll tummarna att jag kan få en till härlig ridtur! Tar med mig ett gäng morötter till Nikita och mutar henne att vara snäll mot mig en gång till.
Jag har erbjudit mig att fotografera Mela tillsammans med sin häst Salvia, då Salvia inte ska få finnas i livet så länge till. Så nu hoppas jag att vädret kan hålla i sig lite bättre, både för eventuell fotografering samt för att jag börjar känna mig lite krasslig i halsen.
Att bita ihop har aldrig varit min starka sida innan, men jag ska inte nedslås så lätt 😉 Jag menar, jag har ju råkat ut för betydligt värre sjukdomar. Däremot håller jag mitt löfte till doktorn och är vaksam så att jag inte blir jättedålig.

Kräftfisket i helgen blev inte fullt så spännande som jag hade hoppats på. Det hällregnade, mina kläder höll inte vätan och lägerelden värmde inte riktigt så mycket som den gjort tidigare år. Men jag fick möjlighet att äta Borsch, irritera mig på min mattjuv till hund, akta mig för hålet vid vattenbrynet och längta efter Mats som stannade hemma p.g.a. olyckskrämpor. Satt tillsammans med Molly i skogsmörkret och höll liv i elden, grillade marschmallows och funderade på livets alla olika vägar. Som vanligt kom jag inte fram till något speciellt. Kräftorna lyckades dock krypa rakt in i våra håvar och burar, enligt bror slutade resultatet vid 114 kräftor i fin storlek.

Motionen har jag börjat sakteliga att ta tag i. Tog en långis på 5 kilometer igår och en lite kortare idag med syster.  Trevligt att få prata om allt mellan himmel & jord. Molly har inte riktigt skött sig; hon har gått framför fötterna på promenaden så att jag nästan snubblat på henne, hon har hoppat på min syster för att undersöka exakt vad det är som piper när hennes nya pulsklocka gjorde sig hörd, skällt ut en liten valp, bitit mig i fingret och jag har nog tyckt att hon verkat lite för intresserad av alla lukter i skogen idag.. Mer än vanligt med andra ord. Däremot så sade hon inte ett ljud när Sand&Betong-hunden skrämde halvt ihjäl oss utan hon vände nosen mot godishanden istället. Det går framåt med små små steg! Det finnas alltid bra saker att fokusera på i livet…

Nä.. Lite värt slapp i soffan och sedan bingen…

Att få uppleva barndomsdrömmar..

Ända sedan jag var liten har hästar fascinerat mig. Men efter flertalet olyckor och annat som kommit i vägen så har jag blivit nervös & osäker. Så jag studerar gärna hästar på håll, betraktar deras skönhet och nöjer mig med det. Visst drömmer jag om att få susa fram på hästryggen igen, men när det väl kommer till kritan så blir jag osäker.
Men så fick jag ett erbjudande häromdagen av min jobbarkompis; följ med och rid på fredag eftermiddag efter jobbet.
*Pang*
Och där föll jag. Ibland måste man satsa lite för att vinna. Så ja tackade ja, fyllde oron med goda tankar och laddade med gott humör, skratt och fniss på jobbet innan vi drog oss mot Sexdrega. Hämtade ett stycke fundersam travare i en lerpöl till hage, ryktade, njöt av känslan och fick hjälp att sadla och tränsa på.
Helt plötsligt satt jag 1,65 meter ovanför jord, och jag log. Det kändes ju bra! Himlen öppnade sig och fullkomligt dränkte oss innan vi ens hunnit ut på ridvägen. Men det gjorde inget.
Provade på och travade fram, rida lätt gick bra när man väl hittat balansen, även om det kändes som jag hängde & flängde i sadeln. Stackars Nikita måste undrat vad det var för studsboll som satt på hennes rygg,  men hon var trogen och lyssnade på mig.
Efter att ha känt på balansen både i skritt, trav och några försök att gå förbi en riktigt snygg hingst, så var det dags för det stora provet; galopp.
Och när jag hittat rytmen, så kändes det som jag aldrig gjort annat. Ville skrika Tjooo-hooo i skogen, men då hade nog Mela trott att jag var galen. Så jag skrek inne i mitt huvud och manade på Nikitia lite till. Trots att regnet piskade mig i ansiktet, och trots att stiglädrena skavde mot de dyngsura ridbyxorna, så kändes det verkligen som om jag var levande!
I slutet av ridturen fick vi dock oturen att träffa på en lastbil och den ville Nikita inte alls gå förbi utan försökte med allt hon kunde för att inte behöva möta detta mördarstycke. Men jag lyckades hålla mig kall och bestämde vart vi skulle. Lastbilschauffören var snäll och saktade ned och stannade till och med för att vi skulle kunna ta oss förbi utan någon olycka. *Bugar & bockar*
Jag är väldigt nöjd med mig själv att jag vågade, den ridturen kommer jag kunna leva på länge!

Och för att skryta om Molly så visade hon sig extremt duktig på morgonpromenaden. Var uppe hos mamma och pappa, lös (som vanligt) när det bakom knuten kommer två stora bruna jakthundar bara 2 meter ifrån Molly. Jag ser direkt på henne vad hon tänker göra, så jag ryter till Molly, nej! och det lilla monstret vänder sig om och struntar i utfallet, trots att hon var lös! Hon slickar sig om munnen och väntar på belöning, och jag fiskar upp en gammal bit av levergodis. Hahahaha, hon är så störtskön den hunden!
Så jäkla nöjd och stolt över henne! Hon sa inte ens något till hundarna innan jag gav henne tillåtelse.

Med Mats är det inte lika bra. Han är stel, har ont och ska på måndag besöka läkare igen.. Stackars lilla husbandet, vi håller tummarna att han blir bra fort.

Idag åker vi till Dalsjöfors för att umgåsas med familjen, fiska kräftor och grilla över öppen eld. Håll tummarna att jag inte lyckas trilla i sjön som jag gjorde förrförra året!

Älskade Mats.

Ibland tar man saker för givet och ibland lever man inte riktigt i nuet, utan önskar sig bort…
Idag lärde jag mig att uppskatta det som faktiskt finns i mitt liv.
Mats var med i en olycka idag. Han klarade sig men var såklart omtöcknad med värk i axlar & nacke.

Man hinner tänka många konstiga tankar innan chocken släppt, men han lever, mår bra (efter omständigheterna) och sitter här brevid mig och myser…

Livet hade kunnat vara så mycket sämre!
Från och med nu ska jag lära mig att fokusera på de bra sakerna i livet!

Vackert…

Igår var jag på Almenäs och beskådade vackra Linda & Jonas, när de vigdes på M/S Svanen. Linda såg verkligen ut som en prinsessa, hon hade en utav de vackraste klänningarna någonsin, med en fin bukett och en sminkning & frisyr som verkligen gjorde intryck. Jag och Linda brukar allt som oftast endast träffas osminkade och i hundkläder, så det var en annorlunda syn, men ack så hjärtevärmande.
Blev själv lite fnittrig och bubblig, jag har fortfarande purfärska känslor från vår egen dag. Pep till när de båda svarade ja och solen började lysa, några av gästerna på bröllopet vände sig om… Jag är en sån svag och känslig människa nu för tiden.
Torkade tårarna, gratulerade brudparet och åkte hem till bakning av paj, kräftätning, vindrickande och vi spelade massor av gamla spel, som jag hade när jag var liten. Blev flerfaldigt mästare av Labyrinth, Hamburgerspelet och hade ostbåge-krig till Mollys stora förtjusning.
Härlig lugn lördag med andra ord.

Idag ringde telefonen, min jobbarkompis bjöd ut sig själv till Hedared och drog med sig Zingo, hennes Stabyhound-valp på 14 veckor. Med stort huvud, stora tassar och en smal, smal älgkropp, vinglade vi upp på fotbollsplanen. Molly verkade först inte bry sig så nämnvärt, utan tog hälsandet med ro.
Släppte henne först för att känna på läget. Sedan for Zingo iväg och Molly var en snäll lektant som aldrig förr. Runt, runt, runt gick det och de hade så kul ihop. Molly körde stora ringar för att Zingo skulle ha möjlighet att genskjuta henne och hinna ikapp. För att vara en 14-veckors-bebis var jag dock imponerad att han inte stod på huvudet i backen oftare.
För andra kanske inte hundlek  är något i större värde, men för mig betyder det guld. Det finns ingen härligare belöning än att se henne släppa loss.
Nu går hon till och med och nosar andra hundar i rumpan, tycker inte det är lika farligt med närkontakt och bjuder in till lek med de hon umgås med. Att leka har blivit hennes stora belöning, och hon tar verkligen för sig av sällskapet. Zingo fick till och med hänga i mungiporna på henne utan att hon sa ifrån.
Kan nog inte säga det nog många ggr, men jag är så glad för att vi har bitit ihop och låtit tiden gå, livet med Molly är så mycket enklare nu för tiden. Och jag är så glad för alla som vill ställa upp med hennes rehabilitering. Hjärta till er alla!
För 1 år sedan hade jag inte släppt henne med en okänd valp, men det visar ju bara att jag litar på henne nu och att hon gör enorma framsteg. Molly litar numer på att det är vi som har koll på vem hon kan tycka om och acceptera. Molly behöver inte själv visa oss det.


Väl inne tog vi oss en stärkande kopp kaffe med tillbehör, pratade jobb, framtid, bröllop m.m. Molly & Zingo slappade en stund, busade lite under bordet och gosade på golvet. Antar att valpspråket är ett utav de minst svårlästa för musen och förstod fort att Zingo enbart var en härlig prick med vassa tänder.

Nu kvällskiss, uppladdning för en ny veckas jobb och fortsätta leva livet. Det är inte så tokigt ändå, nu börjar nästa årstid… Hösten, en utav mina favoriter!

Tillbaka-blickar…

På de senaste veckorna har det verkligen slagit både mig och Mats om vilken perfekt hund Molly är.. eller har blivit. Vi har format henne åt det håll vi vill och hon passar så ypperligt in i vår lilla familj. Visst kan det hända att man svär över vissa små egenskaper, men det är ju Molly i ett nötskal. Hon är en hund som finner sig i de flesta situationer, hon är cool och lugn. Om det har med våran miljöträning & tålamod (?) vet jag inte, men jag funderar starkt på att ge mig själv och Mats stor creed för vart vi ändå har kommit.
Som i lördags. Vi travade med i den stora flock hundar som skulle valla. Hade inte fungerat för 1 ½ år sedan. Vi hade fått jobba oss långt bort ifrån alla andra och sakta, sakta närma oss.
Kommer främst ihåg den första gången jag och Molly skulle jobba oss mot Mumma och Linda på Ryda. Vi började på var sin ända och jobbade oss mot varandra, men det tog mycket svett och tålamod. Hittade det gamla blogginlägget och minns fortfarande känslan av att försöka kämpa, kämpa, kämpa.
Nu i helgen delade Mumma och Molly sängplats och busade för fullt på ängarna.
Visst behöver hon lite påminnelse ibland hur man bör uppföra sig, men man blir ofta hemmablind när allt går som det bör.

Eller som ikväll. Några barn bara smög sig fram till Molly och ville klappa. Jag var inte riktigt beredd på det, men hon svarade med svansvift och några pussar i ansiktet på barnen. (Fast jag bad dem till nästa gång att fråga om lov först, man vet ju aldrig) Hon har även fungerat lite som terapihund nu för tiden när försiktiga barn inte riktigt vågar. Molly tar oftast ingen notis om dem, men är gärna sitt gulliga jag om de ber om det. Adam var reserverad mot de flesta hundar innan, men Molly klappar han numer, kastar pinnar och ger henne godis. Fångade ovan bild på de två häromdagen och den fastnade lite i mitt hjärta. Att få se två varelser som kanske inte riktigt gillade varandra först, men som kommit så långt att de leker ihop nu för tiden. Att Adam sedan har en lugn och avslappnad mamma och pappa som inte oroar sig gör inte saken sämre.. Lillasyster Ella däremot skulle gärna slänga sig vind för våg mot Molly och krama henne om hon bara fick…

Molly skäller sällan. Hon skäller aldrig om någon ringer på dörren, eller om någon skulle rycka i handtaget. Hon kan skälla om hon blir triggad/uppspelt eller om hon vill göra utfall.
Hon har god vardagslydnad och kan vara lös i skog & mark utan att bli en jaktidiot. Flertalet gånger har det flugit upp harar/rådjur/älgar mitt framför nosen på henne som hon gärna velat följa efter, men hon accepterar ett nej utan bråk.
Hon har inget problem med främmande människor, låter sig hanteras av vem som helst och skulle säkert följa med vem som helst utan någon större ledsamhet.
Molly har ett stort intresse för att leka. Leka, leka, leka. Förr hade hon svårt att slappna av för hon hade för stora förväntningar om lek, lek, lek. Nu påpekar man att ”nu räcker det” och hon är oftast nöjd.
Det finns givetvis så många mer fördelar med Molly, mer än vad ord kan förklara. Det har tagit mig 1 ½ år att inse det, men det gör mig inget alls om Molly inte blir någon agilitymästare, det gör mig inget om hon aldrig kommer bli ”bra”. Det gör mig ingenting om vi går kurser och hon inte kan hålla sig i skinnet (påminn mig gärna om det senare om jag nu skulle tveka)…
Så länge vi får vara tillsammans, ha kul och få många år ihop framöver.
Det gör inget att Molly inte läst sin rasbeskrivning, att hon inte gillar att jobba på det sättet jag tycker.. Det gör inget att vi hamnar i konflikt eller att hon tycker koppelgående innebär ett konstant lek-kampande om det förvånansvärt hållbara läderkopplet vi köpte på MyDog 2009.. Det gör inget att hon snor mat, biter sönder mina tröjor eller fingrar, drar upp varenda leksak i sängen eller slabbar ner golvet med hundslem 10 minuter efter att jag tvättat golvet.
Det spelar egentligen ingen roll att andra fisförnäma människor tycker att hon är brôtig, ohyfsad som hoppar, stoppar ner huvudet i handväskan eller flåsar en i ansiktet. Jag har kommit till en punkt där jag slutat sträva efter vad alla andra tycker jag borde göra med henne, och istället låta oss tycka och tänka. Det har visat sig vara så mycket roligare och tillfredställande. Att se henne ta för sig av vardagen, låta henne välja vad man ska pyssla med är faktiskt väldigt intressant.
Vet ni hur många sätt man kan leka med en pinne på? 😉 Endast Mollys fantasi sätter gränser kan jag meddela 😉

För hon är Molly i ett nötskal, hon är min fina men konstiga vän och jag är enormt förälskad i henne och hon kommer alltid vara nr 1.
Det var inte riktigt kärlek vid första ögonkastet, utan det har grundat sig i en mycket djupare kärlek till slut.

Övning ger färdighet.


Foto: Sanna Friberg

Igår packade jag in godis, stol och smått & gott i bilen och for ännu mer ut på landet. Träff med Kreivis och Mivinnas stod på schemat. Träningsläger med andra ord. Så kul! Var lite fundersam hur Molly skulle sköta sig, jag har aldrig sett någon form av vallningsinstinkt hos Molly, men det är å andra sidan inte så konstigt, den enda vallningshunden jag har betraktat var av BC och de har ju lite annan teknik än en Aussie. De som sett Molly tidigare har sagt att hon inte varit jätteintresserad, utan varit lugn och försiktig.
Väl där visade sig Molly som en riktig liten stjärna, hon jobbade på bra i skaran av många Aussies som möttes upp. Inte ett enda utfall under hela dagen vilket känns som ett ordentligt framsteg. Jag kände mig lugn & avslappnad och nog växte sig kärleken ännu mer för min lilla blåa skönhet.
Inne i själva fållan så började ”instruktören” (Jag har glömt hennes namn) informera mig hur jag skulle stå, agera m.m. Eftersom jag var helt lost så fick hon hela tiden instruera mig, medans vi öste beröm över Mollan som inte var sådär ointresserad som jag trott. Inte en enda gång blev det bajsätning, utan hon for runt bland fåren och hade skitskoj! (Det märks på bilderna Sanna tog på oss, tack Sanna!) Jag skrattade högt över Mollys annorlunda beteende och det var jätteintressant att se hur hon reagerade. Dock kunde hon ju inte vara vallhund hela tiden utan gjorde givetvis några ”åh-vad-livet-är-underbart-rullningar” i fållan, så klart, det är ju Molly vi pratar om 😉
Vi fick i oss lite lunch, pratade minnen med Kreivis-folket, tittade på andra vallningsekipage och beundrade BC:n Tims snygga eyening och kroppsspråk bland fåren.
Andra gången i fållan skulle jag gå in själv och agera fårherde. Kände mig lite nervös, att bara slänga sig in bland fåren, när jag bara sett vallning på håll innan. Det var inte riktigt lika lätt och jag kände mig verkligen jättesnurrig när Molly rusade runt, runt, runt, medans jag själv skulle försöka vara en god herde och skydda mina får och ta oss runt i fållan och få kontroll på hunden. Några ggr höll jag på att snubbla på fåren och jag borde fått dagens i särklass sämsta betyg, men vi hade KUL! En eller två ggr lossnade det i kroppen och huvudet samtidigt och jag fick till några bra markeringar på Molly med pinnen och en gång lyckades jag rappa till henne över nosen för att försöka få ut henne på snyggare rundningar, men hon sket i vilket och sprang där med sitt leende över läpparna. Sammanfattningsvis så var det kul i allafall även om jag har svårt att tro att det är något vi kanske kommer fördjupa oss i.
Därefter var planen att åka till Vinna HC och träna ringträning, kanske lite agility m.m. men min rygg var verkligen trasig och huvudet likaså. Jag har inte gjort något sådant här ansträngande innan sjukdomstiden och erkände mig besegrad när jag väl satte mig i bilen och försökte hålla huvudet skarpt hela långa vägen hem.

När vi kom hem möttes jag av en utvilad Mumma och en trött Mats. Vi käkade lite och tittade på tv tills jag insåg att jag var tvungen att följa med och fiska. Så in med sakerna i bilen igen och ner till Valsjön där Svensson-Svensson var laddade för att försöka få upp gammelgäddan.
Molly och Mumma hade stollyrace på sandstranden och en gång lurade Molly ner Mumma i vattnet så hon blötte sina stackars prinsesstår. De levde loppan i flera timmar innan syster äntligen fick sin gädda, på hela 330 gram. Vi skrattade högt åt fångsten och begav oss hemåt. Behöver jag säga att jag somnade tidigt?

Veckan som gått har varit ganska omställande. Vi har flyttat från våra gamla lokaler på Kärrgatan till Humlegatan, på Bergsäter. Det är oerhört vackra och fräscha lokaler vi ska spendera våra jobbtider på. Vi har fått eget gym och bastu på jobbet.
Jag och Mats har diskuterat massor och insett att vi nog behöver flytta från Hedared. Tyvärr blir inte livet alltid som man tänkt sig. Vi flyttade till Hedared för att vi hade en hundvakt, hade vi inte det hade vi inte ens tänkt tanken. Mollys hundvakt flyttade från Hedared i början av året, men det har ändå fungerat eftersom Mats jobbat de okristna tider han gjort. Men för att även Mats ska kunna ha ett drägligt liv så är vi tvungna att ändra vår levnadssituation. Först hade vi hittat en ny, potentiell hundvakt, men som tyvärr fick förhinder i sista sekund. Och att pussla med tiden dagarna i ända är ingen heltidslösning, det är jobbigt att hela tiden gå runt med ständig oro för hur man ska lösa dagarna med hund.
Så vi får svälja vår stolthet och flytta. (Som det ser ut just nu i allafall)
Det känns verkligen skittråkigt att bege sig till stan igen, men Mollys välbefinnande kommer alltid i första hand, och att omplacera henne bara för att vi ska få bo i lugn (?) och ro på landet är inte ett alternativ. Så för tillfället håller vi ögon och öron på helspänn för att se vad vi kan få möjlighet till.