Bloggen om Mats, Christine och Molly

Ja, mycket vill ha mer. Nu när snön så gott som borttöad växer mitt begär till värme. Sol, knoppar som slår ut, bilen som sopar upp allt grus från gatorna, vinterkläder som man får hänga undan och kängorna som man får ställa undan. Man få väl knappast klaga på vädret, eftersom det är annat än snö som faller från himlen, men jag vill ha vår. Äkta vår! Håller lite hemligt tummarna att den infinner sig lagom till påsk i helgen. För det var precis det den gjorde förra året, då vi var nere i Konga och vandrade i Söderåsen bland tussilago och vitsippor. Tror inte på något mirakel, men lite värme så att det torkar upp ute. Det är inte speciellt kul att behöva torka av Molly från topp till tå varenda gång hon stuckit ut nosen utanför dörren. Det är en enda stor lersörja oavsett vart man går (förutom på vägarna) och det är tur man har sinne nog att få på sig gummistövlar. Dessutom passar ordspråket ”Det som göms i snö, kommer upp vid tö..” väldigt bra in. Oavsett vart man tittar så är det cigarettfimpar, bajshögar, skräp m.m. Framför allt hundbajs. Det ligger en här, en där och en rakt framför. Man får verkligen se upp vart man sätter fötterna nu när man går ut på ängen. Idag räknade jag till 14 bajshögar innan jag ens vågade släppa Molly, med risk för att hon skulle tassa på dem. Gräsligt. Av någon anledning så verkar folk tro att bara för man bor utanför stan, så behöver man inte plocka upp. Visserligen plockar jag inte alltid upp, inte ute på ängen (men väl innan om hon inte kan hålla sig) och inte när hon springer ute i skog eller på ställen där jag vet att det inte spelar någon roll. Men annars plockar jag alltid upp och jag har alltid minst en med mig (ibland två). Kommer ihåg en gång på Butschgatan då Molly bajsade utanför ett hus. Jag grävde i fickan efter bajspåsen, men det visade sig att jag tappat den. Så jag gick tillbaka, hittade påsen strax utanför ytterdörren, gick tillbaka till bajshögen och plockade upp. Funderade mycket under den promenaden om hur många som sett min hund bajsa och att jag inte plockat upp. Eller sett mig komma gående och plocka upp det. De måste ju trott att jag vore galen. Haha.

Något annat som är rätt galet är att jag och Mats har bokat en resa. En vecka efter bröllopet lämnar vi Mollan-Bollan hos mina föräldrar och åker iväg på en all-inclusive-resa till Tunisien för att verkligen rå om oss själva. Vi ska bo på ett hotell med barnförbud (minst 16-år) pool och fåtal meter till stranden. Vi pratar om att eventuellt åka någon båttur från Sousse och göra en snorklingtur, eller något annat spännande. Vi får väl se hur det ter sig. Som ”tur” är är vi bara borta 1 vecka. Längre skulle jag inte klara mig utan min lilla husmus. Och längre skulle nog inte mamman och pappan vilja passa henne, men vi tackar och bugar och bockar innerligt för att ni vill hjälpa oss. Det betyder guld och det lär väl bli enda resan vi gör utomlands under de åren vi har hund. Jag vill aldrig skyffla bort henne till någon annan, eftersom jag vet vad man kan få och göra med. Molly är egentligen inte alls en kompicerad hund, förutom detta med hundmöten. Men man måste ha lite av glimten i ögat för att uppskatta hennes små upptåg. Det är inte alla som gillar att hon studsar upp i sängen på kvällen, att hon hämtat alla möjliga leksaker och gömmer under täcket, framme vid ansiktet, i fotändan. Eller vad sägs som en totalt galen hund som åkar sig upp och ner i sängen samtidigt som hon låter som en Gremlings? Hur hon gnider av sina små kinder på mattan när hon ätit/slickat i sig märgben? Hur hon kan fullkomligt hoppa upp i famnen på okända och vill hälsa och gärna sätta sina smutsiga tassar på fina jackor?
Häromdagen, hämtade Mats och Molly mig på jobbet och Molly gjorde det sistnämnda. Min kollega kom ut, och frågade om hon fick hälsa. Molly som var lös blev helt galen och fullkomligt rusade fram till Anette och innan jag hunnit säga ”Ja, men hon hoppar…” så hade Molly nästan lyckats välta Anette och samtidigt hunnit sticka ner nosen i hennes jackficka i hopp om hundgodis. Jag och Mats tittade på varandra och skämdes. Anette satte sig ner på huk och då började Molly åla sig mot henne och skratta samtidigt som hon flänger med ansiktet och Anette höll på att trilla igen samtidigt som hennes fina jacka blev grus av Mollys tassar och hårig av hennes vita päls. Om glädjen hade ett ansikte så vore det Molly. Om man hade slått upp ordet burdus i en ordbok så vore det en bild på Molly där. Hon är rätt bufflig av sig helt enkelt. Nära nära nära, är hennes motto. Jag kanske inte borde skriva så mycket mer om hennes personlighet eftersom mamma och pappa kanske ångrar sig
Dessutom har hon väldigt gott minne, på vissa saker. Småsaker som kanske inte så många andra hundar hade brytt sig om. När vi går en speciell runda och hamnar på fotbollsplanen bakom mammas och pappas hus så brukar vi ibland fråga ”Var är mormor?” 
Sedan ser man inte så mycket mer än ett blått streck som försvinner bort mot deras hus, full galopp. Det sprutar grästuvor från de små tassarna. Så ställer hon sig på den lilla trappan på altanen och så väntar hon på att någon ska öppna och slänga ut lite godis. Godis är något de befäst mycket på henne. Hon slickar sig alltid om munnen när vi närmar oss. Däremot är jag inte alltid så säker på vem som gillar att det är godisutdelning? Är det Molly eller är det min pappa? Han fullkomligt gapskrattar när Molly gör sin ”I Love You”-imitation. Ibland räcker de till henne en ostbit eller leverkorv som hon snabbt som en liten piraya snappar åt sig i luften. Det går med andra ord ingen nöd på henne. Och jag vet att vi lämnar henne i goda händer när vi reser bort.

Nä, nu skulle jag egentligen motionerat istället för att skriva om känslor för min tokiga fia-lotta. I måndags började nämligen operation:kondition.
Jag och några tjejer ska anmäla oss till Kretsloppet här i Borås och vi planerar att anmäla oss till milen. Helst ska man väl jogga/springa runt hela och det är lite av mitt mål, men orkar jag hälften så mycket så kommer jag vara mer än nöjd. Gav mig ut och joggade i måndags efter mitt låååånga uppehåll och det kändes ändå ganska bra. Jag orkade mer än vad jag trodde, men tog inte ut mig för hårt. Har dock upplevt en ordenlig träningsvärk tisdag och idag. Tror jag vilar idag med och tar tag i det när jag blir ledig.. Dålig människa är jag. Men det kommer. Precis som det gjort med maten.

Sitter och väger för eller emot. Vet inte alls vad jag vill använda mina pengar till på hundskolan. Funderar på om jag ändå inte ska göra försöket i en ny agilitykurs när den börjar ute istället. Där finns det större möjligheter. Har än så länge inte lagt ner tankarna. Trodde loppet var kört när Lisa påminde mig om hennes inhängnade tennisbana i samband med kursplanen. Perfekt. Då kan Molly få vara hur lös hon vill och jag behöver inte lägga en enda tanke till oro för bråk. Vad tror ni? Jag har fått lite distans och hämtat mig från förra torsdagens känslomässiga träning och ser ändå ljust på framtiden. Det måste vara något fel. Vad hände med den negativa Kickin? Vad hände med hon som alltid såg det negativa i saker? *flina* Hade gärna gått personspårkurs, men just den helgen (sorry Elin) ska vi på bröllop då min vackra blondin-Mela gifter sig i Carolikyrkan. Och jag tror inte Mela godtar en ursäkt till, jag menar, jag kunde tyvärr inte vara med på möhippan.

Resten av veckan har flytit på bra, veckorna flyger iväg och jag har hunnit unna mig lite egentid i stan tillsammans med mina vänner. Vi har fnittrat, ätit kycklingsallad på Orion och pratat bröllop. Såklart. Vi är inte mindre än tre som gifter oss på jobbet detta året och det är så kul att kunna diskutera med likasinnade. Mats har vunnit ett aktion om en sittplats på Arnenan för hela kommande fotbollssäsongen och det lyser lycka i hans ögon så fort han inser att hans sommar är räddad. Annars händer det inte så mycket i mitt liv. Det tuffar på som vanligt. Nu kaffe och en uppvärmd hallongrotta. Fredagar är verkligen den bästa dagen på hela veckan.

Det gjorde ont i hjärtat när jag lämnade Lisas inomhuslokal i torsdags. Jag satt i bilen och utvärderade kurstillfället, som jag brukar göra när vägarna leder hemåt. Bak i bilen låg en dödstrött Molly. Jag hade hoppats på att tankarna skulle vara sådär positiva som de brukar vara när vi åkt ifrån Lisa. Tårarna brände lite innanför ögonlocken och jag började inse min begränsning. Jag kände mig lite besegrad i mina tankar och kände att motgångar inte alls behöver betyda att man blir starkare. Snarare tvärt om. Men låt oss ta det från början. Vi åkte dit, tränade  kontakt utanför och förberedde mig för att känslomässigt ha det där lilla repet i nacken som drar upp min hållning trots motgångar, trots utfall och trots en Molly som stressar upp sig. I trapphuset började hennes vanliga upphetsning, inga problem. Inne i lokalen gjorde hon sig hörd. Inga problem, jag tappade inte modet. Vi tränade kontakt, jag provade hennes stabilitet genom att lägga henne ner och gå iväg en bit, belöna när hon tog det lugnt. So far so good. Inne i fikarummet gjorde hon stora framsteg. Hon tog det lugnt, morrade lite, sökte kontakt, ville ha godis. Lisa gav oss härliga positiva tankar och vi pratade mycket om agility, det var ju därför vi var där. Så var det dags att äntra den gröna inomhusmattan och börja med grundhandling. Och där försvann Molly någonstans mellan sista kaffeslurken och första oljudet från pipleksaken. Både jag och Lisa försökte få kontakt med henne, men under de sista 40 minutrarna som vi försökte träna, så fick jag kontakt med henne endast ett fåtal ggr, hon tog inte ens mat eller de leksaker jag presenterade för henne. Hon hade det väldigt jobbigt och hon hade det inte speciellt skoj. Mats tyckte att man skulle kunna plocka bort pipleksakerna men Lisa gjorde det klart och tydligt att hon skulle köra full lina från första början med oss kursdeltagare. Lisa tappade dock inte tron på Molly, och det gjorde inte jag heller. Däremot så tappade jag tron på mig och på mina agilitytankar. Hur mycket energi ska man behöva lägga ner på något för att göra det kul för både människa och hund? Hur mycket ska man kämpa för att försöka vända en dålig känsla? Ska man kämpa för något man ändå inte tycker är kul? Jag tror jag kommer gå klart de ggr jag betalat för, för att se om jag kan lyckas vända Mollys tankar någon gång och se ett ljus, men annars så har jag kommit överrens med mig själv att jag ska erkänna mig besegrad. Jag känner inte ilska, jag känner mig inte ledsen, jag känner mig faktiskt stolt över mina egna tankar. Tårarna som brände i ögonen i torsdags var inte för att jag ”önskade” att Molly hade andra tendenser, det kändes mer som att jag släppte kontrollen och insåg. Insåg att Molly kanske aldrig blir någon agilityhund, förutom när vi tränar själva, högst tillsammans med hundar hon känner. Och det är inte fy skam det heller! Vi kan ha så mycket kul ändå! Visst har jag sett prov på att hon kan bli en alldeles utomordentlig agilityhund, men det viktigaste är att vi ska ha kul ihop. Och det hade vi inte i torsdags. Jag har redan börjat spinna vidare på tankarna om vad vi kan göra istället. Och spår känns det som om det pekar på. Från att ha haft en hund som använder ögonen har vi gjort framsteget till näsan. Näsan känns som om den är ny för henne och hon använder det bra! Så. Det är en leende Kicki som skriver orden, ingen sur och vresig eller negativ.

Men nog om det. Resten av helgen har även den varit omtumlande, på ett bra sätt. I fredags åkte vi till Kongaö, via Mölndal för att hämta upp Mats mamma som jobbat. Vi hade en trevlig resa ner och vi möttes av Jans fantastiska matlagning. Någonstans i leran av alla korna och deras kalvar andades jag lantluft och den är så rengörande för själen. Nästa gång vi åker dit ska jag verkligen fånga Söderåsens nationalpark i all sin skrud. Det är så vackert där. Oavsett årstid. Och då planerar jag i all hemlighet att få stanna längre än en kort natt. Jag gillar mina svärföräldrar, de är sånna friska fläktar, Angela med sin ungdomlighet och Jan med sin ironi, sina tankar och sin oerhörda kunskap om foto och matlagning. Efter att ha vaknat oförskämt tidigt, pigga av lantluften, åt vi frukost, skrattade och kom överrens om lite bröllopsdetaljer. Vi får vidare mot Malmö där vi träffade Mats syster E med familj. Vi blev bjudna på kaffe, nybakta frallor och många skratt och en hel del politikprat. Jag har själv aldrig ens lagt en endaste tanke på politik men jag (hemska tanke) kan tycka att det blir intressant i vissa vändor. Det utvecklar mina tankar och funderingar. Men i små, små doser. Och jag är den som sitter tyst och lyssnar, tar in och lär mig. Någon gång kanske även jag vågar mig på att munhuggas med likasinnade.
Vidare mot Småland. Där jag äntligen skulle få se vad Mona lyckas åstakomma med mina mått. Vi blev bjudna på god mat, Molly blev presenterad för Kurry, moster & morbrors Tollare som flörtade hej vilt. Molly däremot visade vilka fina tänder hon hade så fort han var för nära. Men hon utsatte honom inte för något regelrätt slagsmål, hon sa bara ifrån när hon inte ville ha honom så nära. Stackars Kurry fick se sig besegrad och lät Molly vara. Han var väldigt snäll och höll sig på sin kant. Tänk vad man ofta jag tar tillfället i akt för lite miljöträning när det erbjuds. Vid vändan ute i trädgården försökte hon till och med bjuda upp till lite lek när han struntade i henne och hon fick sitt vanliga ryck.
Klänningen då? Jo, den kommer bli så fin, och Mona är så duktig. Jag såg mig själv i spegeln och försökte föreställa mig den färdig, och nog kommer den falla mig i smaken. Det pirrade lite i magen när vi kollade på tyg och jag kände mig stolt när mina mått inte uttökats trots att jag ätit mycket under lördagen.

Sista stoppet blev i Bottnaryd. Molly skulle äntligen få träffa sin gammelmatte Riitta och vi skulle få chansen att få se hennes nya hem. Mollys glädje visste inga gränser när hon träffade på Riitta och Jennifer. Däremot så blev hon inte riktigt lika glad av att träffa mamma Raffa Och för säkerhets skull lät vi ett kompostgaller vara emellan, vilket Molly uppskattade. Vi pratade i flera timmar, fick en god räksmörgås med tillhörande efterrätt och kaffe. Vi åkte hem vid 22:30 och var hemma en timme senare. Vi pratade och sjöng under bilresan för att min trötthet inte skulle göra sig så påmind. Vi pratade lite om bröllopet, om framtiden och om de världsliga problemen. Väl hemma orkade Molly  knappt ta sig från bilen och in i lägenheten och jag drog mig direkt till sängen. Borta bra men hemma är verkligen bäst..

Lite kvällsträning, 10 kilo lättare..

 Och dont worry, jag går inte sån till jobbet… Att träna hund i kjol var inte riktigt det ultimata så den åkte av.

Tänkt på begravningen av I som sker idag. Känns konstigt. Att aldrig mer få se henne till påsk, aldrig höra hennes skånska dialekt. Jag hade velat vara där, men då det eventuellt pratades om övernattning hade det inte fungerat med Mollan-Bollen. Så jag skickar massor av tankar hemifrån, ikväll tänder jag ljus för henne och de nära.
Dessutom är jag fortfarande inte helt 100% så jag hade ändå inte kunnat åka.

Har väl varit mer eller mindre däckad sedan i tisdags men känner mig mycket bättre nu. Har duschat, provat kläder som antingen är för stora eller som helt plötsligt passar och sitter bra.
Idag har jag konstaterat att spegelbilden som tittar tillbaka inte riktigt är den där blekfeta,gråa och hängiga Kickin som det brukade vara. Jag är inte i mål än men jag är hoppfull över att jag för första gången i mitt liv kommer bli nöjd. Det har jag aldrig varit.
Sedan kommer man till den trixiga biten, att hålla vikten. Det är tydligen inte heller speciellt lätt, så jag funderar lite på hur man ska lägga upp framtida tankar. Men det är inget att oroa sig för nu. Just nu är siktet inställt på allt annat, pre wedding. Igår hade jag och moster ett litet samtal om klänningen, jag har skickat färgprov på bandet och vi ska snart besöka de småländska skogarna.
Imorgon ska vi hämta ut min vigselring. Vi trodde även att vi skulle köpa en ny kostym till M, men nu när han gått ner så mycket så behövs bara en ny skjorta och en slips, han kommer i sina gamla finbyxor och sin kostym. Läckerbit!
Det pratas även om att man ska belöna sig själv vid viktnedgång. Imorgon ska jag belöna mig själv med ett par stövlar som jag kan gå i vid regnslasket. Det ska gå och stoppa i mina G-Unit-byxor (som är mina skinnyjeans), så att jag kan gå med ett par snygga jeans istoppade i stövlar. Just de jeansen köpte jag på min USA-resa för x antal år sedan och de har blivit lagade 2-3 ggr eftersom de varit så välanvända. Kommer jag i dem och känner mig bekväm, då har jag nått ett stort delmål

Under dagarna som gått har jag surfat runt lite och precis lärt mig funktionsmakron på PS. Något jag ser fram emot att lära mig mer av. Tänk vad mycket man kan lära sig av att leta runt lite på internet. Har läst mycket hundbloggar och var lite träningssugen idag och tog med mig Molly på en liten lydnadstest på en isfri parkering en liten bit härifrån, efter det vardagliga stollyrycket vid rastning. Hon är dock lite besviken eftersom skaren har gett vika och inte orkar hålla upp henne, så hon dyker ibland nästan på huvudet. 
Molly hade en härlig kontakt idag vid träningen, något som man inte är bortskämd med. Den höll i sig i hela 2 minuter innan en tant gick förbi och var tvungen att kommendera Mollys söthet. Sedan var Mollys koncentration borta och för att inte börja tjafsa så nöjde jag mig med det. Rom byggdes inte på en dag och jag är glad att jag kommit såpass långt att vi långsamt flyttat träningen, till mer krävande miljöer. Det är mycket för oss.. Däremot så ställer snöhögarna till det lite för oss.
På några utav promenaderna har alla vallar som blivit för höga inneburit oplanerade hundmöten vilket fått Molly mer osäker. Nu tror hon att varje människa som kommer runt hörnet har en hund och tar det säkra före det osäkra och passar omgående på och blåsa upp sig och skälla.
Jag vill därmed be till vädergudarna att det INTE får komma mer snö nu! Snöfria vägar och snöfria möten med både människor och hundar