Category Archives: Molly

Midsommar 2015.

DSC_0288 DSC_0304Vilken midsommarafton vi hade! Trots utlovat regn så var det inga sura mungipor på någon utav oss i gänget. Vi träffade hemma hos Svensson-Svensson vid 12 där vi åt en god lunch som både Jennie och Kicken hade kämpat med. Räkor, färskpotatis, sillar, köttbullar, knäckebröd m.m. inmundigades och några skratt utdelades samtidigt som nubbglasen klingades mot varandra.
Två okända hundar hemma hos Svensson-Svensson gick över förväntan. Ja, de är ju rätt nyfikna av sig på nya ställen och yrde runt en stund och Tira gjorde sitt allra bästa för att smyga sig in under bordet för att tigga medan Vin var mer gentleman och låg kvar en stund innan han själv inte kunde stoppa sig och smet fram han med.
Sedan åkte vi till Sandhult för lite firande runt midsommarstången, vi köpte lotter, fikade och pratade med bekanta. Precis när vi åkte hem kom en liten regnskur och sedan höll det upp nästan resten av eftermiddagen. Vi hade till och med sol större delen av kvällen och hundarna fick springa lösa ute på fotbollsplanen. DSC_0347 DSC_0344 DSC_0343Två energitömda hundar senare hängde vi lite ute på altanen. Elias hoppade studsmatta med Adam och Ella, Mats och Kicken drack var sin öl på uteplatsen och jag och Jennie bara var. Så behövligt att få ha sånna fina dagar ihop med familjen, det gör verkligen gott för hjärta och huvud. Senare på kvällen grillade vi och även om vi inte visste det så var vi tydligen superhungriga och slukade det mesta med hull och hår. Baconinlindad fläskytterfilé med perfekt innertemperatur, baconinlindad sparris, potatissallad och Jennies vitlökssås. Vattnas i munnen bara när jag tänker på det.
Jennie och Kicken.
Världens bästa värdar.
Jämt!
Det allra finaste var att Adam & Ella hade ordnat ett musikquiz som vi skrattade oss igenom och det var verkligen en perfekt midsommar. Det har liksom blivit en familjetradition att vara i Hedared och jag hade inte kunnat önska mig annat.
Jo, det hade ju varit bra om jag tagit lite mer midsommarbilder, men skit samma.

Idag startade vi dagen med hundpromenad med Linda & Therese plus deras hundar. Jag kör hårt med min Fitbit-tävling och igår samt idag har fogarna varit otroligt snälla så jag har kört på hårt och kommit långt över mitt mål. Det är kul att promenera när man har sånt fint sällskap!
Vin & Tira körde slut på sig själva och medan Elias var på djurparken med sina kusiner så passade jag på att flyta ut i soffan och snarka ikapp med hundarna. Nu på kvällen var vi på Kransmossen hela familjen och det var verkligen idylliskt med det vackra sommarvädret som beslöt sig för att närvara. DSC_0377 DSC_0381 DSC_0403
Ja.
Midsommarhelgen börjar gå mot sitt slut även om vi har en dag kvar.
Hundarna åker hem imorgon och det är med blandade känslor. Vin påminner mycket till utseendet om Molly och många av de där små knorranden och lätena som Molly gjorde, gör både Vin & Tira.
Små suckar när man ska sova, små ylanden vid gäspningar.
Det är svårt att inte bli glad och referera till henne, även om det givetvis inte är HON.
Det kommer bli tomt, men hjärtat och hundkvoten kommer vara påfyllda till hundra.
Och det kan jag leva länge på. tom

10 000 steg, check!

Såhär såg det ut för någon timme sedan.
Jag var ute och gick längs stigarna på Kransmossen och kämpade till mig mina 10 000 steg idag.
Med foglossning och sammandragningar i vart tionde steg så fick jag verkligen kämpa, det var ingen lätt piece of cake idag inte, men nu är det gjort iallafall.
Som tur var så var inte Kransmossen helt överbefolkat, så jag kunde pausa när jag behövde för att parera tyngden.
Skorpan ligger otroligt långt ner, verkligen annorlunda mot Elias som låg väldigt högt upp.
Långt ner och på höger sida, det är Skorpan det.

Det slog mig idag att jag känner mig osäker när jag går i skogen. Jag är misstänksam mot människor jag träffar på lite mindre befolkade ställen, som i skogen och jag känner ett behov att hela tiden skanna av miljön på ett sätt som får mig ur balans.
Det var aldrig så när Molly var med. Jag kände mig alltid säker, tog ut stegen och tog för mig av allt. Hon gjorde mig lugn.
Mötte jag någon på en smal stig så behövde jag aldrig ens tänka tanken.. (jo, om de hade en stor svart hund, då blev jag med lite….. ehh.. stel! 😀 )
Plus att det alltid är roligare med sällskap. Att gå ut och gå själv är faktiskt ingen hit.
Men det är en väl en del som man kanske får lära sig att tycka om antar jag, för jag har ju inte så mycket val.
Hon saknas innerligt fortfarande. I hjärtat och i sinnet.

Jag längtar tills torsdag.
Då två blå kompisar ska husera här i några dagar.
Då ska jag gå i skogen, ta ut stegen och njuta.
Två hundar.
Två Aussies.
Det kommer bli livat i lådhuset.
Men framför allt kommer det bli livat i hjärtat. tom

Ute på promenad är det alltid någon som saknas.

11015558_355286677992788_234064530_nVilket väder vi har!
Även om det är rätt rått och vinden letar sig in ända in i benmärgen ibland, så är det ändå ett klart vårtecken när solglasögonen måste användas för att hindra huvudvärk och när man kan gå i Staples-västen och bara frysa i skuggan. Idag var Mats i Skövde så jag och Elias tog våra promenadskor och gick till skogen för att slänga stenar i ån och stå vid tågrälsen och försöka vänta in helgtåget. Det senare gick inget vidare, men jag lovade att vi skulle komma tillbaka snart igen och stå där till tåget kom körande.
Han är i en härlig ålder nu, det är så mycket frågor och funderingar och långa meningar, att man knappt hinner med det ena innan det andra babblas vidare på.
Han är mitt allt den där lille pojken.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det alltid känns som att någon saknas.
Vi var alltid tre ute på våra skogspromenader.
Det saknas alltid en liten blå tjej, med en egen vilja av stål, som drog åt alla håll och kanter så armarna plöjde genom vinden som en väderkvarn.
En liten blå tjej som alltid ville doppa fötterna i det iskalla vattnet när våren var på väg och som fick glädjeryck i solskenet.
Om 2 dagar har det gått 6 månader och saknaden biter sig fast så fruktansvärt fortfarande att jag knappt kan tänka på henne utan att tårarna rinner och det blir svårt att andas…
Jag vet att hon har det bra och att allt vi gjorde, gjorde vi för henne. Men jag är så otroligt egoistisk att jag bara vill ha henne här, även om jag till 100% vet att det är givetvis omöjligt och kanske någonstans löjligt att ens tänka så.
Och när Elias och jag hittade en hundbajs mitt på vägen, så säger han att det är Mollys och jag tänker ”Om det ändå vore så väl….”

Kanske är det tuffa gallstensanfall idag som gör mig extra känslig, kanske är det hormonerna, eller så är det helt enkelt så att jag fortfarande är så ärrad att det svider hårt.
Oavsett vad det är, så gör det inte saknaden mindre eller lättare…

Även om det är tufft så har lördagen varit en bra dag.
Men den där punkteringen någonstans i Borås kunde vi varit utan.

Med lite (eller mycket) sushi i magen kan dagen inte bli bättre!

18.jpgDet har varit en mycket bra torsdag, med sushi på stan med min älskade syster och många utmaningar på jobbet. Sushin smakade nog extra gott för vi var två pratglada systrar som planerade framtiden som gick tre gånger och hämtade om.
Tröttheten har inte varit lika påtaglig idag, ganska hanterbar faktiskt, förutom när jag somnade i Mats knä när vi tittade på Homeland efter maten.

Efter att ha promenerat med Therese, Dimma & Beda i mörkret ikväll så blev jag nostalgisk efter att ha pratat hundar.
Därför har jag säkert spenderat den senaste halvtimmen med att titta på gamla bilder på min alldeles egna favoritludd. Och ikväll är det bara varma känslor som rör hjärta, mjuka minnen som suddar till historien och en saknad som går att hantera. Det är skönt att få sakna utan ett hemskt dåligt samvete och det var så fint att ha Dimma i andra änden av kopplet, för hon påminner mig så mycket om Molly.

Therese är gravid hon med, faktiskt ca 2 veckor före mig, så givetvis gick även kvällens promenad ut på att diskutera och jämföra diverse krämpor. Fast jag tror jag egentligen har en rätt mild sådan om man tänker på stackars Therese som får stå ut med illamående och dess biverkningar dagarna i ända. Ni var flera som undrade när det var beräknat, och i september är det tänkt.
Så ni förstår ju att det fortfarande är väldigt tidigt, men efter tisdagens besök på sjukhuset så kände jag att jag blev så lättad av ultraljudet att jag smsade Mats igår på väg ut till stallet och frågade om vi inte skulle go public med Skorpan nu.
Han har ju mer eller mindre velat berätta hela tiden, så jag hade egentligen inte ens behövt fråga honom.

Och nu sitter jag vid mitt nya skrivbord som Mats införskaffade till mig idag. När jag kom hem så hade han möblerat om större delen av övervåningen (I hemlighet!) och jag blev lika förvånad igen, över hur varmhjärtad och omtänksam han är. Ett fint vitt skrivbord med bra lådor som gör att vi omvandlat ”Mats” datorrum till vårt kontor, så nu jag har två datorer jag kan jobba vid. Min laptop med alla bilder och redigeringsmöjligheter och en dator som han byggt ihop till mig med en stor fin skärm som säkerligen kommer hjälpa mig mycket framöver med mina bilder.

Lådhuset i mitt hjärta.
Och avokado med örtsalt, mmm.

Energi på återbesök.

DSC_0106Jag hittade energin idag. Jag gjorde faktiskt det.
Som jag skrev tidigare idag så blev diskberget utmanat och utplånat, sedan blev några tvättar gjorda, en paj bakades (mums för matlådan imorgon), sängen bäddades, skräp rensades, räkningarna är betalda och just nu fick jag för mig att jag skulle sätta en kycklingsoppa på långkok.
Klockan 20 på kvällen.
Alla idéer är väl bra idéer hoppas jag, så jag får helt enkelt beräknas vara i säng efter 22 om den hunnit bli färdig tills dess.
Jag var smart nog att spara lite buljong från förra soppan jag gjorde som blev succé så jag är helt övertygad om att denna kommer bli mustig och mättande den med.

Jag besökte henne idag, det gjorde jag. Solen sken på trädtopparna runt minneslunden och överallt fanns små översnöade ljuslyktor och tavlor. Det blev alldeles för personligt, så det lämnas utanför för den skriftliga delen av mitt liv.
Jag var svullen och ledsen när jag kom hem men efter en varm kram från en energisk liten busig kille så tinade jag snabbt upp och resten av kvällen har varit lugn och fridfull, så jag är helt övertygad om att jag gjorde rätt i att åka dit.

Och nu intas söndagskvällen här, mörkret utanför fönstret har sedan länge omringat huset och jag ska skriva klart en text jag påbörjat och titta på Millennium-triologin på Netflix.

Russinfingrar och en känsloblandad födelsedag.

DSC_0535Det är söndag, klockan är knappt 10.30 och jag har lyckats städa undan diskberget, klippa mig och tagit en dusch. Så lite energi finns nog där faktiskt och just nu är både Elias & Mats iväg och träffar en vän, så jag har hela lådhuset för mig själv.
Det händer inte så ofta, men när det händer så njuter jag i fulla drag, går och plockar lite här och där och passar på att bara vara. DSC_0536 DSC_0539Och igår badade lilleman och blev åter igen så fascinerad av sina russinfingrar att han tyckte jag skulle ta kort på dem. Jag har börjat använda mitt macro-objektiv igen, och inser att det faktiskt är rätt roligt att använda, det skulle ju bara ta typ 4 år? 😀

Idag är det den 25 januari, som är Mollys födelsedag.
Inatt när jag hade svårt att somna tänkte jag på henne och tårarna rann.
För jag saknar henne.
Som jag saknar henne.
Varje dag.
Det går inte en enda dag utan att jag tittar på bilder på henne eller försöker minnas känslan av hennes mjuka päls på huvudet, den som kändes som silke och doftade apelsinchoklad. Det konstiga är dock, jag som är en drömmare av stort slag har bara drömt om henne en enda gång.
En gång.
Det är annorlunda för mig, för jag drömmer ofta fortfarande om min farfar t.ex. eller andra personer/händelser som varit en stor del av mitt liv. Men inte hon.
DSC_0219Det kan hända att jag faktiskt åker och hälsar på henne i eftermiddag. Det kan hända att jag åker till det stället där jag såg henne sist och lämnar den sista lilla leksaken som finns här hemma som tillhör henne. Den rosa, avlånga pipleksaken som hon var tokig i.
Som en liten födelsedagspresent.
Om jag klarar att hålla ihop vet jag inte, jag tror inte det, för det bränner lite i ögonvrån bara jag tänker på det.

Grattis på 9-årsdagen min allra bästa vän jag någonsin haft.
Jag saknar dig.
Var eviga dag.

Ett harmoniskt besök för två- och fyrbenta.

DSC_0361Jag har haft en fruktansvärt tuff vecka och den kan summeras med ungefär dess ord: Magont, akuten, sprutor och alldeles för starka värktabletter så jag blir alldeles virrig.
Men.
Skit i det.

För idag har jag varit iväg i 5 timmar med kameran som min vän Linda och fotograferat inför hennes företagsstart för hundmassage. Hela 4 olika hundar hann hon med på dessa timmar och hennes man Jonas hade lagat fisksoppa som var så god att jag dreglar lite nu när jag tänker på den.
Oavsett, det var jättekul att få komma iväg och träffa både Linda och Mumma men även Therese, Dimma & Beda. Det känns som de var åratal sedan vi träffades allihopa sist och pratade ur oss.
Dessutom tycker jag väldigt mycket om Dimma, för hon påminner mig om Molly på ett mysigt sätt, knäpp men ändå mjuk och så nyfiken. Flera gånger trängde hon sig in mellan mina armar när jag satt på golvet, precis som Molly brukade göra.
Även om jag inte vill skaffa en ny hund, så saknar jag ändå att ha hund för det är en lyx som är få förunnat. DSC_0034DSC_0129Och Linda var lugn och harmonisk, proffsig och kunnig där hon stod vid massagebordet och kände och klämde och masserade alla 4 hundar som under dagen besökte oss. Och rummet vi var i spred en varm och lugn känsla samtidigt som det var dov musik som spelades ur högtalarna. DSC_0107 DSC_0391Man skulle kunna förklara det såhär, det var inte bara hundarna som blev avslappnade och rogivna, vi tvåbenta blev med avslappnade och Therese lade sig på soffan vid ett tillfälle och det var nog nästan så att man kunde höra en snarkning eller tre.
Nästan. DSC_0394 DSC_0380Och när klockan slog 15 begav jag mig hemåt igen, till min egna lilla familj som sedan exakt 4 månader sedan och 1 dag inte längre innehåller en fyrbening mer än i våra hjärtan.
Häromdagen fick jag lite tårar i ögonen för jag saknade henne så mycket och hemresan i bilen idag blev lite grumlig för jag tänkte mycket på henne.
Men hon har äntligen övergått till ett fint minne för mig, som jag tänker på med värme och kärlek istället för dåligt ett dåligt samvete och en klump i magen.

Och nu sitter jag här i soffan på lördagskvällen. Mats är borta, Elias har gått och lagt sig. I köket står ett berg av disk och det ligger leksaker över allt. Fast det skiter jag i just nu.
Ikväll är det bara jag och den där lilla skålen med nötter (och salmiakmandlar, jag har alltid varit och kommer alltid vara tokig i salmiakmandlar) och Netflix.
Inte så tokig lördagskväll.
Inte alls!

Att vara seriös i midnattstimmen.

DSC_0523Jag tänker inte göra någon lång sammanfattning för 2014.
Eller jo, jag har gjort en för mig själv som jag behåller, som är full av känslor, tårar, ömhet, kärlek och saknad.
Men den är för personlig, så den får stanna som ett litet dokument på datorn bara.
Det enda som jag vill säga är att 2014 har innehållit mycket skit för oss, och för mig personligen som gått igenom 2014 med så mycket tårar att det hade kunnat fylla en hel pool.
Och den största orsaken är givetvis hon.
Hon, den lilla blå, som pep på nätterna för att hon drömde.
Hon som kunde säga ”I love you” genom sina morrningar.
Hon som kunde springa runt, runt, som en liten karusell när hon fick fnatt.
Molly.

Jag saknar henne fortfarande varje dag, men hon träffar inte hjärtat med en öm pil varje gång jag tänker på henne, utan det börjar bli bättre.
Med allt som hänt är det ibland svårt att plocka upp pusselbitarna och passa ihop dem igen.
Jag har insett att jag lämnade en bit av mitt hjärta med henne när jag stängde dörren hos veterinären den 16 september. När hon låg kvar på den grå lilla bädden de gjort åt henne. Och hennes älskade lilla pipgris som hon fick leka med en sista gång.
Det kommer alltid saknas en bit och det kommer alltid saknas en familjemedlem..
Jag känner mig fortfarande ibland ensam och osäker utan henne, ungefär som att jag inte vet vem jag är. Hon var med och formade mig till den jag är idag, hon var en ständig utmaning i mitt liv och jag saknar henne så…
Hon var en individ som ALDRIG var sur på mig, oavsett vad jag gjorde. Som alltid mötte mig i dörren med sin lilla stump-viftning.

Det är tufft att gå vidare men trots 2014 så har jag ett val.
Vi har ett val.
Man har alltid ett val.
För oavsett hur många tårar jag eller vi fäller för allt, så går det inte att ändra på något och hon kommer inte tillbaka oavsett hur dåligt samvete jag har eller hur mycket jag än saknar henne.
Inte ens när det värker i bröstet av kärlek och viljan att ändra på allt, så går det inte.
Jag vill inte påstå att det är något fint med att behöva gå igenom något sådant, varken fint eller graciöst, för jag ser ut som en svullen gammal dam som gjort skönhetsingrepp när jag gråter för mycket.
Det är inte alls fint.
Men jag har ett val, och så länge jag aktivt tänker på att det så ska detta nog gå vägen med.

För 2015 är på väg hit med stormsteg, och nu behöver vi inte svära över hur 2014 blev.
För vi överlevde det med.

 

Att ha hjärtat fullt av sorg.

DSC_0239Jag är ledsen.
Det blir ingen feelgood-känsla över bloggen idag.
Sorgen går i perioder och denna vecka har verkligen varit jobbig, hjärtat svämmar över av sorg och saknad. Gårdagens fredagsmys med Anki blev ett enda stort bölkalas. Behövligt men kanske inte så vackert på sina håll när snoret rinner och man okontrollerat låter tårarna rinna mellan taco-köttfärsen och majsen som ligger lite här och var då E sprätter i väg dem mellan tuggorna.

Jag saknar henne, gud som jag saknar henne.
Jag saknar henne så mycket att idag när hon råkade finnas med på en liten film som min mamma hade i sin telefon, så fick jag hjärtsnörp och var tvungen att andas djupt för att inte förlora mig själv i tankarna. DSC_0243Mamma sa själv, att hon sett henne på ett kort jag har på facebook, en utav de sista bilderna på henne, och att mamma knappt känt igen henne, för hon såg så konstig, stirrig och förvirrad ut. Inte alls som de här bilderna, där hon precis flyttat till oss och var knäpp och fylld av liv och då hon sprang mellan mig och Mats på stranden vid Halmstad i januari.
Min älskade lilla Molly, jag saknar dig mer än jag någonsin kunde tro är möjligt. Du har snart varit borta i 3 månader och jag kan visserligen kontrollera mig i möblerade rum, men som idag, när ensamheten kryper sig på, då gör ditt minne mig påmind och tårarna rinner. De rinner av saknad, av sorg och av den ständiga frågan om vart du är, om du har det bra och om du hittar någon kylskåpskall köttbulle någonstans att hugga in på.

Många säger det är bara en hund.
Men det spelar ingen roll för vad det är man förlorat. Kärleken är den samma över någon som man saknar, någon som man älskat helhjärtat och som man spenderat värdefull tid med, mitt hjärta gör ingen skillnad på det. Detta är otroligt svårt för mig och även om den där fullständiga paniken över att hon inte finns mer är borta, så sörjer jag henne nästan dagligen. I olika nivåer.
DSC_0229Det är så det är att ha ett hjärta fullt av sorg, och den här kvällen blev det för mycket. Att skriva är min terapi, och när jag postar inlägget så är jag övertygad om att det kommer kännas lite lättare, lite lugnare i huvudet och hjärtat kommer slå lite långsammare igen. Kanske slutar tårarna rinna alldeles strax, kanske inte.

Men jag saknar henne, varje dag. Hela tiden.
Vänner & bekanta ställer frågan ibland ”Ska det inte bli en ny hund?”
Men jag bara skakar på huvudet. Givetvis kommer jag nog aldrig orka med det dåliga samvetet eller känslan att behöva skynda hem för att hunden varit själv i några timmar.
Den främsta anledningen är att det är bara hon jag vill ha.

Men hon finns inte mer, och ingen kommer någonsin kunna vara  hon.

Måndagsblues.

DSC_0197Det är måndag.
När jag klev innanför dörren möttes jag av färdiglagad mat och ett nystädat kök.
Det är kärlek det.
Ute öste regnet ner och jag och Johanna bestämde att vi skulle skippa ridningen idag. Det kändes som rätt beslut och jag kröp ner i soffan med E, under en filt och tittade på youtube med honom efter middagen. Vi tittade på hemmagjorda tågfilmer, folk som öppnar Kinder-ägg och riktiga ånglok som kördes genom USA. Helt plötsligt nickade jag till, bredvid den lille mannen i mitt liv och hörde någonstans i bakgrunden hur han pratade om Thomas-tåg och teletubbies. Och där låg vi i säkert 40 minuter och myste, jag halvslumrandes och han ivrigt zappande mellan youtube-kanaler.
DSC_0193Skulle jag ändå skippa ridningen så skulle jag banne mig njuta av sällskapet och det gjorde jag. Att bara få ta en stund i soffan med han, utan att ständigt titta på mobilen var precis vad jag behövde och jag samlade på mig lite energi i hans närhet även om han själv är krasslig. Och bara en benlängd bort satt M och pustade ut han med.

Vi är tre kvar i familjen, och vi har det bra på alla sätt och vis, det har vi.
Men ibland så känns det som hon saknas så mycket, som att vi alltid är en medlem kort.
Som när vi busar är det ingen som kommer och tränger sig emellan.
När E leker med sin tågbana är det ingen som kommer och välter broarna.
När vi slänger oss i soffan är det ingen som ligger nedanför och suckar djupt och njutningsfullt.

Såret kliar lite ikväll helt enkelt, som det gör så många gånger på kvällarna.

Måndagskänslor. Och jag överlever med fina minnen ikväll.