Category Archives: Wot

Att börja på ett nytt år och inse att man mått väldigt dåligt…

DSC_2572Nej, egentligen ska detta inte bli någon snyftblogg, men jag har bestämt mig för att med ett nytt friskt 2017 kommer ett nytt friskt humör, tålamodsdepåerna är på nytt-tankade och energin i huvudet är till max. Ny kraft och ny energi som ska portioneras ut över året som kommer. För att jag ska kunna gå vidare så kommer här en liten uppdatering om varför det varit så tyst här, om det nu fortfarande finns några som tittar in då och då. Julen och nyår har varit helt okej, framför allt nyår där Elias fyllde 5 år och han fick bestämma hur hela nyårsaftonen skulle gå till. En sån himla fin kille med stora känslor och spring i benen.
DSC_2719 DSC_2729 DSC_2750 DSC_2807

Men iallafall.
Ska vi ta en liten tillbakablick då, för att lägga alla korten på bordet?
Håll i er, för det tenderar att bli både bittert och surt.

Någonstans när jag började jobba kämpade jag extra hårt för att hålla ihop allt. Familjen, intressen, barnen, heltidsjobb och träning. Mitt sikte var helt inställt på att klara av allting, ha den perfekta vardagen där jag skulle räcka till alla. Men en tuff höst på jobbet, ett ständigt dåligt samvete för att träningen inte riktigt gav mig den energin jag behövde. Jag åt väldigt dåligt (dvs väldigt LITE och trots att jag inte gick ner mer i vikt så kickade ätstörningen in, fast åt fel håll, och till slut åt jag i princip ingenting) och samtidigt hade Mats en paus med psykologen då hon var sjukskriven en längre tid. Väldigt lite pengar och väldigt mycket saker man ville gjorde helt enkelt att jag någonstans på vägen tappade i princip allt och jag började till och med fundera på om inte jag och Mats skulle ha det bättre på var sitt håll.
Philip har vuxit upp från en liten spädgris till en riktigt aktiv kille med oerhört bestämda åsikter och det har varit en enorm omställning från lugna och känsliga Elias till att handskas med en vilding som Philip, som är över allt, retas, pillar och kastar allt som kommer i hans väg.
Det är en oerhörd tur (eller snarare skicklighet ;)) att han är så fantastiskt söt som han är och att han mestadels sover hela nätter igenom så vi får möjlighet att vila några timmar varje dygn iallafall.
DSC_2770

Och någonstans på vägen slutade jag träna och började äta allt istället. En del av november och större delen av december har varit en enda stor ätarfest, något som gjort att värken kommit som ett brev på posten.
Japp, det har varit en stor del av min höst/vinter 2016, och när jag inte ens använt kameran mer än i ”måste”-syften så har jag verkligen insett att jag varit riktigt dålig och att det helt enkelt har fått vara okej att vara det.

En hel del vänner har gått sin väg för att jag inte orkat hålla kontakt, en hel del grannar har säkerligen höjt på ögonbrynen över att vi knappt visat oss ute mer än nödvändigt och besökare har säkerligen reagerat på kaoset som varit och är här hemma.
Min kamera har jag knappt använt, utan den har legat och dammat till sig.

Men vet ni vad?
Den fina familj jag har hjälper mig, de vänner som orkat stå kvar är de som verkligen betyder något, det jobb jag har älskar jag; men jag har lärt mig att jag måste säga nej ibland. Barnen är helt fantastiska och hemmet får se ut som ett kaos just nu, för jag ORKAR inte. Jag har sprungit in i en känslomässig vägg och försöker just nu starta om och hitta tillbaka till en bra nivå för mig, och som passar mina barn och min man.
Ja, min man.
Han kämpar på han med och även om han kommit en bra bit på väg, så orkar inte han heller och vi ska faktiskt få hjälp båda två nu att hitta tillbaka till oss. Jag skäms inte för att säga det, jag är hellre öppen med det istället för att det ska bli en massa skitsnack från folk som gillar att skapa sina egna skitiga historier om andra människor.

Vi har även fått en hel del nya bekantskaper under sista halvåret som betyder otroligt mycket för mig och jag har även, tillsammans med Mats startat en stream, där vi spelar spel (WoT), som blivit ganska stor på väldigt kort tid. Tanken är att jag ska utvecklas inom det möjligtvis och i november var vi och träffade andra likasinnade på Arsenalen i Strängnäs en solig lördag. DSC_2523 DSC_2352 DSC_2343 DSC_2334 DSC_2385 DSC_2451Att gå runt där och höra folk känna igen mig var annorlunda men kul, och att få träffa andra som man lärt känna via gaming-världen var jättekul, på kort tid har flera blivit riktigt goda vänner och det är samtidigt kul att äntligen ha hittat en hobby som jag och Mats har, tillsammans. Det har dock tagit VÄLDIGT lång tid att våga berätta det för min familj, dvs att jag streamar och försöker göra mig ett namn där, och när det väl var ute så kändes det så himla bra. Jag kan fortfarande tycka att det är lite jobbigt att erkänna att jag är en kvinnlig gamer, men det går bättre och bättre. Jag tycker det är fantastiskt kul, jag har på kort tid utvecklat min engelska till något bra och jag har utvecklat min kunskap om spelet och stridsvagnar vilket är min hemliga kärlek.
Haha, och så var det ute på min blogg med.

Vad är tanken för 2017?
Jo, att bli stark igen. Främst i huvudet men även i kroppen. Att framkalla min egen lycka igen, istället för att gå runt och vara bitter och vänta på något bättre. Jag har erkänt att jag inte mår bra, jag har accepterat att jag inte mått bra, och nu kommer en tid där jag ska läka och komma tillbaka. Och jag vet att med den hjälp jag kommer få inom snar framtid så kommer det gå alldeles utmärkt.
Snart ska även Philip (som fortfarande inte tycker det finns någon anledning att gå, fastän han kan) börja på förskolan och Mats går tillbaka till jobbet så vi även får två inkomster igen och kan börja planera en roligare framtid.

Så. Nu är det ute, allt mellan himmel och jord och nu börjar 2017.
Det kan bara bli bättre. tom