Category Archives: Styrka

Att ha slut på ord men nya träningskläder.

DSC_3375Att uppdatera bloggen just nu har blivit som ett litet dåligt samvete. Orden är slut och jag vet liksom inte varken ut eller in om vad jag ska skriva om.
Det riktiga livet tar både kraft och ger så mycket mer, men jag vet ju att jag tids nog behöver få utlopp för knapprandet på tangenterna och tömma de där reserverna där känslor och ord stannar.

Det är iallafall redan april och jag lämnade mars bakom mig med njurstenar, många mil i benen och den där påsken som blev allt annat än det var tänkt eftersom Elias var krasslig. Men nu är det april, nya utmaningar står för dörren och ikväll ska jag med skräckblandad förtjusning ta mig till gymmet när barnen somnat. Jag testade på hinderbanan på Kransmossen på riktigt för första gången någonsin häromdagen, jag är ju en riten räddlort på att prova nya saker. Men det gick faktiskt över förväntan. Jag försökte mig på de flesta hindrena och hittade tekniken i att häva mig upp över de där träbalkarna. Jag blev en hel del blåmärken rikare, men det mesta av allt var känslan över att ha gjort något fastän jag inte vågade egentligen.

Ni vet det där mantrat: Feel the fear and do it anyway

Viktiga ord för min framtid inom det där med att bli stark.
I måndags tog jag förresten med mig barnen och mormor och åkte på utflykt till det Gula Varuhuset och shoppade träningskläder. Jag var tvungen att testa dem på kvällen så jag bad Therese följa med och pw:a på Kransmossen och igår gick jag och Philip 9,5 km runt Borås. Riktigt sköna byxor och tröja, skulle kunna bo i dessa. Sitter där de sitter HELA tiden. Äntligen!IMG_7451Men nu behöver jag hjälpa mamma med några tavlor, sedan fotografera en jättefin present som trillade in i brevlådan häromdagen och möjligtvis ta några skitungebilder på lillebror när han vaknat.
Nu ligger han inte längre kvar där man en gång lagt honom och han har två små söta tänder som visar sig när han ler.

tom

Att ha vunnit något fantastiskt!

12885996_10154660661080299_131679457534438403_oFör några dagar sedan så annonserade Friskis här i Borås om att de skulle ha en påskäggstävling, och direkt blev jag sugen.
Hur kul skulle det inte vara att vinna ett årskort på Friskis?!
Idag var första dagen som ledtrådarna skulle börja ges, så när klockan slog 12 så började den första ledtråden som handlade om en plats som skulle fylla 117 år i år, med en rödvit historia, konstiga stela typer och där Friskis & Svettis Borås resa en gång började. Jag googlade runt lite och hittade att Borås Folkbibliotek invigdes för 117 år sedan, något med brandkåren, något med stadsparken och KFUM. Förr i tiden gick alltid jag och syster till Sturehallen för att träna medelpass med Friskis så då tänkte jag att det borde ju vara där. Konst-iga typer skulle kunna symbolisera konstmuseet.
Sagt och gjort, jag stuvade in två barn i bilen och parkerade vid Sturehallen och drog runt på en exalterad Elias och en nöjd Philip.
Efter någon timme så började Elias krokna, men vi fortsatte att leta i buskar, i trappor, inne i biblioteket bland träningsböckerna. När nästa ledtråd kom så handlade det om ett område med många kvadratmeter, någon Marie som hade bäst utsikt. Google hjälpte oss igen.
Stadsparken och Maries kulle.
Så jag drog med en halvtrött Elias och vi sprang fullkomligt dit och sprang runt i stadsparken som yra höns. Vi letade i varenda hål på golfbanan, för jag trodde det skulle vara något pytteägg som skulle gömma sig någonstans.
Jag höll bokstavligt på att bli tokig och höll på att ge upp många ggr.
Och stackars Elias kroknade mer och mer och precis när jag gett upp så fanns det i min famn och jag var ett årskort rikare!
I en buske på den lilla minigolfbanan gömde det sig och jag blev SÅ glad!
Ett helt årskort till mig, jag som inte just nu har råd med något.
Jag som inte ens vågat drömma om ett gymkort!

Så nu är jag ett årskort rikare och nu finns det inga ursäkter längre.
Här ska tränas!
Fast nog fick jag dåligt samvete som drog runt på mina barn, Elias blev sjuk på väg hem och jag lyckades få ut honom precis innan han lade en kaskadspya i bilen, och sedan har febern stigit under kvällen.
Dagens sämsta mamma.
Men världens gladaste sämsta mamma!

tom

Det där med att röra på sig…

DSC_2368Haleluja.
Jag fick sovmorgon idag.
Mats tog Philip och gick ner medan jag låg kvar och slumrade någon timme till.
Vi var på restaurangbesök/kalas igår och jag blir alltid lite seg dagen efter jag ätit mer onyttigt, trots att jag inte dricker en droppe alkohol så känner jag mig alltid lite bakis. Lite klibbig sådär, och håret ser ut som en ananas.
Nåja, jag fick sovmorgon.
När jag vaknade hade solen gått upp, barnen var nöjda och kaffet var fortfarande varmt så efter en liten shot och en efterlängtad kopp kaffe i söndagsutseende (mjukisar och ett sunkigt linne) tog vi på oss och gick ut.
Gårdagen var väldigt regnig och blåsig så det var enbart jag och Mats som turades om i omgångar att röra på kroppen, men idag följde alla med.DSC_2329 DSC_2340 DSC_2365När Elias fyllde år bestämde vi oss för att han skulle få en ny sparkcykel.
Den han hade sedan innan var för svår och tung för att lära sig på, vi köpte därför en annan från en sida på nätet ihop med mormor & morfar så att storebror skulle ha en ärlig chans att lära sig utan att bli arg och frustrerad. Han har cyklat lite ihop med Elvin det senaste och nu verkar det släppt rejält, och förstått det där med balansen. Lycka är att ha en vän att lära sig ihop med liksom <3.

Idag tog vi med den ut för att visa pappan i familjen hur långt han kommit med att träna balansen, vi åkte/gick till Kransmossen och både cyklade, gick på inte-nudda-marken-parken och spelade amerikansk fotboll med grannarna. En riktigt bra dag med bra med rörelseglädje i kroppen.
Jag har gått med i en utmaning som heter 20 mil på 5 veckor, så jag kommer kämpa på för att inte hamna så långt efter. Och man får bara tillgodose de kilometer man gör utöver de där vanliga stegen man tar i hemmet. 15 km av 200 är i skrivandets stund avklarat, så det börjar helt okej för en småbarnsmamma med ruskigt mycket lathet i kroppen. tom

Myror i kropp och själ.

DSC_1689-2Alltså, eftersom det blev ett hiskeligt snöande inatt så tyckte mannen det vore bra om E stannade hemma från förskolan. Vi kom  inte ut med bilen, och att orka skotta klockan 8 på morgonen, hela vägen ut till stora vägen, ville inte latmasken inom mig så vi ställde in alla våra planer idag med och tog en hemmadag.
Visserligen fick jag ställa in ett besök på stan med Therese, dock påbörjade jag operation tvättning av soffkuddar.
Soffan vi har nu köpte jag sommaren 2008 och trots att den är rätt sliten, så tänker jag inte köpa någon ny förrän barnen har blivit större och kladdar mindre.

Men så svårt jag har att bara vara hemma.
Jag hittar hela tiden saker jag borde göra, eller som jag gör och jag får aldrig någon riktig ro oavsett hur mycket jag tar mig till.
Dessutom hittar jag projekt jag i princip måste göra, men som jag tänker ”jag tar det sedan” och så skjuter jag det framför mig.
Haha.
Tänk om man någon dag bara inser att jag är färdig med allt som borde göras, då kanske jag hade fått ett litet lugn inombords..
Men den dagen är inte idag.

För eftersom myrorna i kroppen inte ville ge med sig, trots att jag försökte slappna av, så tog jag på barnen och vi gick ut.
Elias kroknade snabbt, det gick inte att åka snowracer och att hjälpa mig att skotta var ingen bra idé sa han när han väl försökte.
Men jag skottade fram tre parkeringsplatser och såg till att postbäraren kom fram till brevlådorna innan jag blev hungrig och gick in för att äta det efterlängtade fläsklägg med rotmos som jag lagat igår kväll.

Magmusklerna värker lite, jag gäspar och bröderna underhåller varandra.
Myrorna är fortfarande envist kvar i både kropp och knopp.
Men de är liiite lugnare efter snöskottningen.
Lite. tom

2016, styrkans år.

DSC_1626Det är en trött kropp som nu sitter framför datorn.
Fogarna skriker, jag har träningsvärk i låren, fötterna gör ont och ryggen är öm.
Man skulle kunna tro att jag gått värsta gympasset x 10, men jag har ”bara” byggt snögubbar, gått långa promenader och flåsat mig röd i ansiktet i halkiga backar.
Det är fantastiskt hur kroppen jobbar, hur den kan orka mer än man tror, och det är roligt när man får bevis för mödan man lägger ner = hemsk träningsvärk. Och hur huvudet tränas samtidigt, jag utmanar mig själv mer och ner.

Jag älskar verkligen min fitbit och igår t.ex. tog jag en extra promenad på kvällen för att komma upp i 10 000 steg plus ordentlig bonus.
Den pushar mig lite extra och det börjar synas på vågen nu.
Sedan jag började att äta mer kontrollerat och röra på mig (5 oktober) så har jag tappat ca 11 kilo trots både jul och nyår.
Jag har en lång väg kvar till slutmålet, men det får ta den tid det tar så länge jag märker att jag mår bra och känner mig motiverad.
Många pratar om att bara du ammar så går du ner alla kilona men riktigt den produktbeskrivningen har inte min kropp förstått, för jag går inte ner bara av att bara heltidsamma, utan jag måste tänka på kosten och motionen.
Och visst är det trevligt att tappa i vikt för utseendet och klädernas skull, det är en enorm självförtroendehöjare som jag verkligen behöver, men allra mest gör jag det för att min kropp gör så ohyggligt ont.
Med graviditetskilona kom det även denna gången onda fötter (precis som efter E), och varje morgon jag vaknar nu så kan jag knappt gå på fötterna de första minuterna, jag vill helst av allt bara skrika av smärta, men det gör ingenting bättre 😉
Enda botemedlet är att minska i vikt, så trycker på fötterna inte blir så tungt och att jag inte snedbelastar.

Även ryggen är ju kass; med långa muskler från nacke och neråt gör det svårt att hålla sig rakryggad och med korta muskler utifrån axlarna och inåt gör att jag blir kutryggig. Det är mycket som behövs jobba på, men det är kul!
Ska bli spännande och se vad detta året har i sin linda just för mig.

Jag hoppas och tror att en frisk kropp med ett piggt sinne är precis vad 2016 innebär; men för att komma dit så kommer det behövas en jäkla massa svett, skratt, smärta och möjligtvis en hel säck full med jävlar anamma.
Ja, 2016.
Styrkans år. tom

Min nya lil(l)a PT.

DSC_0950Här är den!
Min nya vän som kom inslagen i ett fint paket, den jag faktiskt öppnade först av alla julklappar eftersom jag var så nyfiken!
Det är en Fitbit Charge HR, som både mäter puls, håller koll på trappsteg, steg, kalorier och aktiva minuter. Den meddelar när någon ringer mig och är en klar uppdatering från min Flex som jag nu försöker få Mats att ta över. Jag var verkligen supernöjd med min flex, men suktade ändå efter en mer rättvisande förbrännings-indikator så jag kan anpassa mig ännu mer till det där bra livet jag vill leva.

Jag har stora planer för mig själv nästa år med träning och styrka, och tycker att hjälpmedel som dessa passar mig och mitt leverne bra. Jag måste dock på något sätt göra en lista med mitt mål och mina delmål, för annars vet jag att jag inte kommer komma någonstans. Realistiska mål så som att kunna gå milen på under 2 timmar, kanske kunna jogga lite lätt (sitter mest i huvudet), kunna köra plankan i 1 minut… Delmål och slutmål.
För mig är nyårslöften alltid bra och sporrande.

2016.
See ya soon!