Category Archives: Vikt

Att gå bananas under helgerna…

DSC_5414DSC_5443 DSC_5445I söndags var jag och smågrabbarna i D-fors på kalas. ”Lille” Wille (som inte är så liten längre) fyllde år och som vanligt bjöds där på smaskig mat och gofika. Hemmarökt lax med pastasallad, diverse småtillbehör och foccacia-bröd.
ÄLSKAR mat där man får plocka lite vad man vill, finns oftast något för alla.

Någonting som jag kämpar med just nu är däremot  motivationen. Sedan påsk står det rätt still i huvudet, jag har ingen ork, ingen lust och tanken på allt gott får mig att bli tokig. Vissa dagar går superbra, andra går kasst. Jag är så nära mitt stora mål, dvs alla gravid-kilona, och jag hade säkert klarat dem med råge om jag nu inte hade varit en sån sucker för mat och diverse saker som får mig på glid, framför allt på helgerna.
Nu har jag runt 2 kilo kvar till det stora målet och det blir lite som att man kopplar av och kopplar bort och tänker ”Det är inte så farligt” fastän man vet att när de är borta så har jag ytterligare kilon att kämpa bort innan kroppen kommer vara i den där balansen där jag vet att jag mår som allra bäst.
Där den inte är tung, där den inte gör ont.
Så att ha en (till) helg där jag gick alldeles bananas på godis, tårta, pizza m.m. var ju inte mitt absolut smartaste val, men det som har hänt har hänt, och så får det vara. Bara att fortsätta kämpa framåt, tanken på att ge upp finns inte.
Helgerna är dock supersvåra, framför allt nu när sommaren och värmen börjar tränga sig på, där man vill grilla, dricka vin och äta efterrätter på balkongen. DSC_5424 DSC_5431 DSC_5427Och där hamnade jag till och med på bild, lite halvsuddig med Philip i knät som var uppklädd med fluga och väst samtidigt som han fick låna Ellas diadem.
Elias var som vanligt supersprallig och alldeles till sig efter en lyckad lektion i badhuset på simskola, och åt så det nästa sprutade korv ur öronen på honom.
Ella förresten, hon har vuxit upp och blivit en tjej som slänger sig upp på hästryggar och fixar de mest tjuriga hästar eller bråkiga hästar, envis som hon är. Fattar ni hur stolt jag är som åtminstone har en systerdotter som förstår det häftiga med hästar, hon och jag samt syster kommer förhoppningsvis hänga en hel del med hästar i sommar.
Ja, mina barn och mina syskonbarn, de går inte av för hackor.
Möjligtvis att jag är väldigt partisk, men vad gör det? tom

2016, styrkans år.

DSC_1626Det är en trött kropp som nu sitter framför datorn.
Fogarna skriker, jag har träningsvärk i låren, fötterna gör ont och ryggen är öm.
Man skulle kunna tro att jag gått värsta gympasset x 10, men jag har ”bara” byggt snögubbar, gått långa promenader och flåsat mig röd i ansiktet i halkiga backar.
Det är fantastiskt hur kroppen jobbar, hur den kan orka mer än man tror, och det är roligt när man får bevis för mödan man lägger ner = hemsk träningsvärk. Och hur huvudet tränas samtidigt, jag utmanar mig själv mer och ner.

Jag älskar verkligen min fitbit och igår t.ex. tog jag en extra promenad på kvällen för att komma upp i 10 000 steg plus ordentlig bonus.
Den pushar mig lite extra och det börjar synas på vågen nu.
Sedan jag började att äta mer kontrollerat och röra på mig (5 oktober) så har jag tappat ca 11 kilo trots både jul och nyår.
Jag har en lång väg kvar till slutmålet, men det får ta den tid det tar så länge jag märker att jag mår bra och känner mig motiverad.
Många pratar om att bara du ammar så går du ner alla kilona men riktigt den produktbeskrivningen har inte min kropp förstått, för jag går inte ner bara av att bara heltidsamma, utan jag måste tänka på kosten och motionen.
Och visst är det trevligt att tappa i vikt för utseendet och klädernas skull, det är en enorm självförtroendehöjare som jag verkligen behöver, men allra mest gör jag det för att min kropp gör så ohyggligt ont.
Med graviditetskilona kom det även denna gången onda fötter (precis som efter E), och varje morgon jag vaknar nu så kan jag knappt gå på fötterna de första minuterna, jag vill helst av allt bara skrika av smärta, men det gör ingenting bättre 😉
Enda botemedlet är att minska i vikt, så trycker på fötterna inte blir så tungt och att jag inte snedbelastar.

Även ryggen är ju kass; med långa muskler från nacke och neråt gör det svårt att hålla sig rakryggad och med korta muskler utifrån axlarna och inåt gör att jag blir kutryggig. Det är mycket som behövs jobba på, men det är kul!
Ska bli spännande och se vad detta året har i sin linda just för mig.

Jag hoppas och tror att en frisk kropp med ett piggt sinne är precis vad 2016 innebär; men för att komma dit så kommer det behövas en jäkla massa svett, skratt, smärta och möjligtvis en hel säck full med jävlar anamma.
Ja, 2016.
Styrkans år. tom

Fluffig och ekonomiskt tänkande.

DSC_0022Vilken bra natt vi haft!
Efter världens magknipskväll var troligtvis Philip så utmattad av allt skrikande att han bara vaknade en gång inatt, innan klockan ringde imorse.
Ja, tack, fler sånna nätter! Även om jag än så länge klarar avsaknaden av sammanhängande sömn ganska bra, så uppskattar jag verkligen nätter som dessa. Det blir lite enklare att kliva upp på morgonen, fastän solen inte ens har stigit upp bakom trädtopparna och dimman ligger tät.

Torsdag.
En långpromenad innan Elias ska hämtas ska vi hinna med, annars blir det faktiskt bara lite lugn och ro såhär på förmiddagen.
Jag är väldigt dålig på att just ha ro till att bara sitta ner, så det tränar jag på idag.
Igår var jag galet produktiv och samlade ihop 16000 steg med fitbiten så jag var alldeles mör och stel i höfterna och vaggade fram när jag skulle försöka ta mig mellan soffan och sängen. Först tog jag och Therese småbarnen runt 5.an på Kransmossen och lite senare gick jag och hämtade Elias.
Även om jag blir så stel, så känns det givetvis väldigt roligt att börja få tillbaka min kropp.
På slutet av graviditeten satte jag 4500 steg om dagen, som ökades till 6000 steg och just nu har jag som mål varje dag att gå 8000 innan jag om ca 2 veckor höjer till 10 000. Då är jag uppe i samma antal som mina tävlingskompisar och kan ge dem en riktig match. 😉

Jag är fortfarande otroligt fluffig, och det där med att man tappar eller till och med ”rasar” i vikt när man ammar har inte min kropp förstått, men jag försöker ta allt i min takt.
Det tråkiga är att knappt några kläder passar, och jag varken vill eller har riktigt råd att köpa nya just nu.
Man blir inte riktigt rik på att vara mammaledig, och med en man som är halvtidssjukskriven så blir man ännu mindre rik på pengar.
Däremot så tycker jag att det är nyttigt att behöva hålla hårt i de ack så viktiga mynten; det blir inga onödiga restaurangbesök, vi lagar mat 1-2 ggr om dagen, köper bara det allra viktigaste och promenerar till t.ex. dagiset (jaaa, jag säger fortfarande dagis) istället för att alltid vara lat och ta bilen.
Dessutom behöver E röra på sig han med, och när vi går där genom fallande löv och på grusiga vägar, så upptäcker vi livets alla frågor ihop.
Nyfiken, funderande och sprallig, på sitt egna lilla vis.
Det blir en win-win på det mesta, fastän man inte kan köpa den där snygga tröjan jag såg på nätet häromdagen.

Men vem vet, kanske vinner vi på Lotto just denna lördagen…
Åtminstone mer än 18 kronor som de andra lördagarna har gett utdelning på 😀 tom

Tankar i vecka 19.

DSC_0168Söndag morgon och gårdagens tacotårta ligger fortfarande som bomull i magen. Recept kommer inom kort på www.webbrecept.se
Älskar det mesta i matväg just nu vilket är otroligt dumt. Jag känner mig tung och trött. Inte för själva graviditeten givetvis, och jag är inte alls ledsen för att magen blir större på det sättet som den gör när man väntar en liten Skorpa.
Men jag är trött på att jag fastnat i ett träsk där jag förstör för min kropp på andra sätt än att äta bra mat, innehållsrik mat (annat än fett och snabba kolhydrater) så jag ska verkligen försöka göra det bästa av tiden som är kvar och det som kommer därefter.

Igår gick jag in i vecka 19, så nedräkningar börjar snart, uppförsbacken börjar planas ut och det börjar gå neråt till det datumet som Skorpa ska komma ut.
Varje kväll ligger jag och njuter av att känna mer och mer, magen är hård på olika ställen där den ligger och tar plats och jag lägger några tankar på att njuta och fascineras. Jag försöker även lägga några positiva tankar redan nu till förlossningen, med Elias var jag chockad i flera dagar och tyckte inte alls upplevelsen var speciellt kul, så nu ska jag mentalt försöka förbereda mig lite bättre än istället för att ”Jag tar det när det kommer….”

Och idag ska jag ut och rida.
Troligtvis ska jag försöka kravla mig upp på stora Vilma (åh vad jag hoppas det magiskt finns en stor pall i stallet! 😉 ) och njuta av naturen och dagsljuset. Nu när jag läkt så är det bara att tuta och köra och jag vill ju vara rörlig och aktiv.
Och det finns inget bättre sätt att vara rörlig på än att hänga med Johanna, hästarna och låta våra diskussioner eka över trädtopparna i takt med hovklappret. tom

Att göra ett försök till att äta rent.

DSC_0321Jag har sedan några månader till och från lidit av ont i magen. Det sitter som en boll strax under revbenen och smärtar utåt, det känns svullet och det är ömt. I början har det inte varit så farligt, mest då och då och jag har aldrig haft riktigt så ont att jag ”kommit” ihåg det till nästa gång jag äter något som jag inte bör.
Det har sakta blivit värre och en dag strax innan jul hade jag ont i två hela dagar och kunde knappt äta.
Det är inte så smart, det är det inte.
Gluten har jag till och från slutat med, men det känns inte som det räcker för mig just nu, så för att se om det blir bättre, så har jag försökt börja äta mer rent, mindre kolhydrater. Kanske inte heller så mycket fett som t.ex. LCHF-anhängarna tycker att man bör, men mer grönsaker, lite mer frukt, mer protein och lite mindre kolhydrater. Jag utesluter ingenting, jag väljer dock bort en hel saker nu i början för att se om det kan hjälpa mig. Kaffet behöver jag dra ner på, och istället för att kanske dricka 8 koppar om dagen, så kanske max 4 för räcka.

Idag är jag inne på dag 5 och det känns faktiskt annorlunda. Bättre i magen (inte helt hundra än) och jag känner mig inte riktigt lika orkeslös. Ja, det innebär en hel del planering, jag kanske just nu inte kan gå var som helst för att äta och vissa i min omgivning (läs Mats) tyckte det var snudd på jobbigt igår när vi var på stan, hungriga och kantstötta av kylan innan vi enades som ett ställe som han gillade och som jag kunde äta på.

Kanske är detta värt att lägga planering och fokus på, kanske inte. Men just nu så går det över förväntan och att få må bättre i magen är mer värt än att få äta onyttigt.
Alla gånger.

Nu ska jag bara komma ihåg det nästa gång jag får för mig att ära något onyttigt.

Dags att börja från början. Utan att sluta.

DSC_0482Om det är någonting som jag är bra på så är det att börja om.
Och börja om.
Och börja om.
Eller börja.

Det är ju bara det att jag försöker om och om igen med samma saker, och förväntar mig ett annat resultat än tidigare.
Det fungerar ju inte riktigt så.
En gång skulle jag bli konstnär.
En annan gång cupcake-mästare.
Eller SM-vinnare i agility med en liten brun ESS som rev varje hopphinder.
Det gick inte som jag tänkt mig.
Ambitionen i att börja något är det ju ingenting fel på, men det är att fortsätta med något där det stora problemet ligger. Stöter jag på patrull så börjar jag analysera och kommer oftast fram till att nej, det där var inget för mig för jag var inte bäst från början.
Jag blev ingen cupcake-mästare för att några blev brända.
Jag tog inte ens en pinne i agility med ESS-Nelly för att jag inte ville gå in på grunden och hoppträna.
Jag blev inte konstnär för att jag tog ett penseldrag och tyckte det blev fult.
Jag var inte bäst från första början men jag var inte villig i att träna och kämpa framåt heller.
Så vad är det som jag vill bli, vad vill jag nå, vad vill jag göra för skillnad?

Samtidigt när alla dessa frågor så känner jag även små glimtar av passion, av önskningar och målbilder.
Själva målet jag har med mig själv är att jag ska bli stark. Stark i huvudet, och stark i kroppen.
Det är mitt mål och allt som kommer därefter eller på vägen är så mycket belöning och plus i kanten, så det säkerligen kommer räcka och bli över.
Att kunna känna en styrka i kroppen, och kunna känna den psykiska styrkan i att:
Jag kan. Jag vill.
Jag ska hitta jag och jag ska bli den jag vill bli för min skull.

Så idag börjar jag.
Men denna gången ska jag bara börja. Skillnaden jag ska göra är att fortsätta.
Fortsätta med det jag tycker är kul och jag ska fortsätta träna mig själv till att komma vidare, istället för att stanna och börja om.
Igår lyssnade vi på Lasse Kronérs sommarprat från 2013, där han förklarade hur alla hans gener, alla hans impulser sade åt honom att inte ställa sig på just den där eftertraktade gatan i Göteborg, själv, och börja spela för folket som gick förbi.
Men att han ändå gjorde det, och vilken känsla han fått efteråt.
Det är just DET jag vill göra, trotsa mina rädslor, mina tankar och de där jobbiga impulserna att säga ”Nej, jag kan inte”.
Jag kanske inte alltid lyckas göra saker, och jag kanske inte kommer uppnå världsomvälvande resultat på 1 dag, 1 vecka eller 1 månad. Kanske inte ens 1 år.
Det kommer komma kriser i mitt liv, men att börja om kommer inte finnas längre, jag ska bara fortsätta.
Jag kommer definitivt inte klara resan själv, jag kommer behöva hjälp från min omgivning, min familj och alla jag möter på vägen. Snälla ord, kämpande ord och glada tillrop.
Men det är bara JAG som kan göra detta åt mig, ingen annan kan vifta på ett trollspö och *poff* så var jag den jag vill vara.
Men från och med nu börjar jag och jag tänker fortsätta.

Jag vill. Jag kan. Jag ska.

Det är dags för en stor resa nu, det är dags att förändra.

Och det kommer bli så fantastisk bra.

Jag behöver nypa mig i armen. Det händer så mycket just nu!

wilmaBilderna är ärligt snodda av Johanna H.

Flytten är nästan ett minne blott, vi börjar komma på plats, bit för bit. En liten grej hit, en liten sak dit.
Det mesta hittar sin plats och snart har vi ett fullt beboeligt hem som jag kan visa er, som jag vill visa.
Idag när jag var ute och gick med bandage-beklädda Molly i regnet så lyste solen samtidigt och en stor regnbåge uppenbarade sig på himlen. Inte nog med att jag älskar regnbågar, när jag gick längs Gånghestervägen så slutade regnbågen rakt ner i vårt lilla lådhus.
Och jag gjorde det.
Jag nöp mig i armen, vi har hittat hem, vi har hittat våran lilla kruka med guld.
Samtidigt går det bra på jobbet, jag jobbar denna vecka och sedan är det lång-ledighet som gäller. Jag har verkligen ett varierande jobb och det är spännande, tryggt men ändå utmanande. Jag gör det jag är väldigt bra på helt enkelt.

Nu till en sak som jag inte är bra på.
Ända sedan vi red islandshästarna i Roasjö för några helger sedan så har jag inte kunnat släppa tanken på hur mycket jag tycker hästar är spännande samtidigt som jag kan tycka att vissa hästar är för läskiga för mig. Jag har inte ridit regelbundet på kanske 20 år, och då var det på en ridskola och utlärandet där var.. sådär…Men så erbjöd en kompis till mig att komma ut till henne och  rida någon av hennes hästar och jag har inte kunnat sluta tänka på erbjudandet… Så jag praktiskt taget bjöd ut mig själv och fick rida på en fantastiskt mjuk Nordsvensk vid namn Wilma trots att jag var ringrostig och tyckte jag var så usel att jag skämdes…
Självförtroendet är inte riktigt på topp om vi säger så.
MEN.
Min dröm är ju att jag och Wilma ska bli bästa vänner framöver så att jag kanske kan rida någon gång i vecka, men även kanske hjälpa Johanna med hennes islandshäst, vad vet jag. Men min önskan är iallafall att jag ska fortsätta kunna åka ut dit och bara få känna stalldoften, bli smutsig under naglarna (Nej, mamma, jag ska inte ramla av och bryta något, det är iallafall inte min tanke) och få världens träningsvärk.
Som idag ungefär, för jag kan knappt gå, men det är det väl värt efter gårdagens ridtur som slutade i ett äventyr när vi fick jaga tillbaka en lös liten söt islandspojke som bestämt sig för att följa med mig och Wilma ut i skogen. Chocken som når mig när jag ser han komma springandes i full galopp mot oss som är påväg tillbaka i galopp, ja, jag borde sett ut som ett spöke i ansiktet. Det är liksom aldrig någon i skolan som försökt lära en vad man bör göra…
Till slut gick det bra iallafall, alla kom hem helskinande och nöjda, förutom Johanna där ilskan kokade i henne. 😉

Nåja. En riktigt trevlig eftermiddag blev det och jag hoppas jag kan få hänga där mer. Det är ju inte bara en plan om önskan att få hänga med hästar, det är även en trevlig motionsform och jag behöver komma iform igen.
Jag ställde mig på vågen imorse och ja, jag har gått upp 10 kilo nu, sedan i februari. Jag är inte förvånad alls, och jag är inte arg på mig själv längre, för det som är gjort, det är gjort och jag är här och nu.

Så. Det börjar här och nu.
Det nya livet med allt vad det innebär!

Att gå bananas på kalas och sedan hitta tillbaka till sitt rätta jag…

DSC_0062 DSC_0066 DSC_0067 DSC_0086 kalasDet har gått lite trögt med maten de sista 2-3 veckorna.
Det har varit så många bollar i luften och jag har svårt att hitta den där fasta, trygga punkten i mig själv.
Huvudet och tankarna flyger milslånga vägar ifrån nuet och jag tappar balansen. Snubblar på fällor och går tillbaka i gamla vanliga vanor som gör mig ännu mer ledsen och nedstämd. Det blir en ond spiral, magen sväller och själen blir ihålig.
Igår var det Joels födelsedag, den lilla (numera långa) ungen har växt upp och blivit hela 10 år och älskar datorspel och fotboll. Inte helt olik sin far faktiskt som även han hade de intressena i ung ålder och han håller hårt i dem än idag nu när han är över 40 år.
Och på kalas kommer även den där maten som man äter för mycket utav.
Jag åt borsch, foccacia, tårta och godis. Det var ljuvligt.
Och så fick jag något hemlevererat från USA, som jag inte ätit på flera år. Mer om de en annan dag…
Men jag njöt, för jag hade bestämt mig att jag idag (söndag) skulle vakna med positiva tankar och tvinga mig själv till positivitet. Jag har aldrig prövat att göra som jag gjorde och det gick faktiskt ganska bra!
Det blev ett test att åka och storhandla på Coop innan frukost, men jag klarade mig med nöd och näppe och resten av dagen har gått fantastiskt bra med en PW på 5 km på 43 minuter, bra mat och bra tankar.
Äntligen!
Så det går att ändra tankesättet, men det är kämpigt. Ingenting är gratis och jag måste på något sätt komma tillbaka till grunden om VARFÖR jag gör den här resan.
Att snubbla lite då och då är helt okej för mig, men kanske inte i så långa perioder som veckor. Någon dag eller två är ändå under kontroll.

Dessutom fick vi en sån fantastisk dag ihop som familj. Mats är borta en hel del nu men idag tog vi en paus ifrån alla måsten och åkte till Navet där vi lekte av oss allihop. Elias blev alldeles tokig i vattenvärlden och Mats var bra som var förutseende och tyckte vi skulle plocka med oss extrakläder 😉
En söndag och det var näst intill folktomt i lokalerna så vi hade alla leksaker och experiment för oss själva. 2 timmar var vi där innan det stängde för dagen och Elias har haft lite svårt att hålla ögonen öppna nu på slutet.
Nu sover han så sött i sin säng och denna mamman ska ta sig en välförtjänt dusch efter den regniga promenaden ihop med hunden som sköter sig så fantastiskt bra i hundmötena just nu att jag knappt vågar yppa det.

Imorgon är en ny vecka. Den startar jag med lite ledighet.
Mjukstarta!

En hel säck full med komplimanger…

DSC_0087Jag vet inte riktigt hur jag ska tacka alla som hört av sig, både igår, idag, via FB, kommentarer, sms, eller på jobbet. Jag har verkligen blivit överröst med fina handlingar idag och jag blir alldeles varm för varenda litet fint ord eller gest som kommit till mig idag. Det är ungefär trippelt så många människor som hittat hit till el´machmo  idag och igår (unika besökare alltså) och jag blev rädd att de där staplarna på StatCounter skulle sprängas 😀

När jag satt med mitt morgonkaffe i soffan och såg alla kommentarer på facebook så log jag. När jag kom till jobbet och såg i inboxen att jag fått ett innerligt vackert mail från en vän om vilken inspiration jag är, så log jag. När en annan kom och gav mig en kram, då log jag.
Jag ler nu med. Det blir svårt att toppa något sådant här, det kommer det, och om samma människor kommer hitta hit igen får bara tiden utvisa.

Det är fint för själen att få öppna upp sig lite då och då, vara sårbar, vara ärlig och visa att allt är inte guld och gröna skogar jämt. Jag är omfamnad av så många fina människor både på sociala medier och i ”verkliga” livet som man får tröst av, medkänsla och ett jävlar anamma.Det är viktigt för mig att få må så bra som möjligt och jag ser verkligen fram emot våren som kommer nu, den innehåller så mycket spännande saker! Jag har lagt grunden. Nu jobbar vi vidare på höjden!
Nu kööör vi! Ända in i kaklet!

Så från ifrån hela mig – TACK!

Just idag är jag stark, just idag mår jag bra!

ardetjagAlltså, det skiljer knappt två år på bilderna.
Jag hade dålig hållning, ville så gärna må bra, tampades med hjärnspöken. Jag minns när kortet togs, jag kände mig så obekväm bland sällskapet, jag jämförde mig med alla andra på samma tjejresa. Jag kunde inte slappna av, jag tänkte hela kvällen på hur jag såg ut. Jag längtade hem till hemmets trygga vrå där jag inte behövde utsätta mig för okänt folk. Där jag kunde trygghetsäta.
Och ja, jag vägde faktiskt runt 90 kilo till mina 171 cm.
Att det ska sitta så jävla hårt inne vad man väger? Varför skäms man över det, varför är det så tabu?

Idag ångrar jag mig.
Inte för att jag var överviktig och hade världens ätstörning (som fortfarande kan välta mig), men för att jag inte levde då. Jag gick runt och väntade på tiden ”då jag skulle vara smal och må bra”.
Som om det skulle hjälpa?
Som att det sitter i kilona?
Eller ett par nya bröst.
Även om man blir smal (om man nu har det som önskemål) så löser det inte allt.
Det löser inte de där hjärnspökena om hur man känner sig som mellanmjölk, att man aldrig räcker till eller att man duger som man är. Ett par bröst kanske kan få en att tänka på något annat för en stund, men troligtvis lägger sig nyförälskelsen och man går tillbaka till vardagen.
Den där självkänslan måste man aktivt jobba med, man måste möta sina hjärnspöken, man måste gå utanför bekvämlighetszonen.
Och man måste lära sig att vara ärlig, främst mot sig själv. Åh, vad jag önskade att jag kunde insett det även när jag vägde 90 kilo och mest ursäktade mig för att jag fanns…

Jag lade ut bilden på facebook för några minuter sedan och fick en sån fantastisk kommentar av Sandra W:

Det mest slående är inte kilona utan kroppshållningen och allt som strålar om dig. Från någon som ser ut att vilja sjunka genom jorden och bli osynlig till någon som ser lycklig, självsäker och full av energi!

Det var precis så jag kände. Precis så jag känner…
Till att vilja leva, ta tag i berg- och dalbanan och jobba i med och motgång.
Ja, jag har perioder där det blir mörkt ett tag, men sedan simmar jag upp till ytan och hittar mig själv. Ibland kan det gå någon dag, ibland kan det gå någon/några veckor. Jag tvivlar på mig själv. Jag vill krypa tillbaka in i det där hörnet, där ingen behöver lägga märke till mig.
Ibland behöver jag gråta ut mot axeln till Mats, känna mig förtvivlad och tycka att livet är pest. Ibland behöver han eller t.ex. min syster säga sanningen som slår mig som en käftsmäll, men som får mig att inse att det aldrig kommer vara en lätt väg. Ibland behöver jag få bekräftelse om att jag gjort ett bra jobb, herregud, jag älskar komplimanger! De är gratis och kan göra en så glad!

Jag sticker inte under stolen med att säga att jag gillar att vara normalviktig. Nej, jag älskar det!
Att ligga på runt 73 kilon i dagsläget. Att se den där spegelbilden. Att få på sig en tröja som sitter snyggt.
Men.
Det allra bästa är att jag är vän med mig själv på insidan (åter igen, för det mesta), och inte bara utsidan.
Jag har kommit ikapp mig själv.

Hej Kicki. Det tog 30 år. Men faan vad glad jag är att se dig!