Category Archives: Min Blå Skyddsängel

1 år av saknad. 1 år av tomhet. 1 år av…. tårar.

DSC_0130När klockan slår 20.00 idag så är det 1 år sedan.
1 år sedan sprutan som fick dig att somna in blandades med ditt blod.
Du sov redan lugnt i min famn när den sista vätskan sprutades in.
Jag kommer ihåg paniken.
Paniken hos dig.
Paniken hos mig.
Paniken hos Mats.

Paniken av oss tre, sittandes på den där gråa lilla mjuka bädden i rummet hos veterinären som hade dämpad belysning och massor med värmeljus tända. Det gick alldeles för fort, från det att jag pratat med veterinären, diskuterat dina alternativ, till att vi var där, en sista gång tillsammans.
Din framtid var koppelpromenader, aldrig bli stressad, aldrig få leka med dina bollar eller springa efter dina älskade pinnar. Du skulle få leva på tunn, skonsam kost, resten av ditt liv, aldrig något ben, troligtvis aldrig någon mer köttbulle direkt från kylen.
Om det nu ens hade gått att rädda dig ifrån det som attackerade dina tarmar, din mage, ditt immunsystem.
Din framtid var inte någon framtid för DIG, och eftersom du aldrig skulle förstå, så valde vi att du skulle få det bättre, där du slapp ha ont. Där du kunde få fortsätta få må bra, utan stress, utan press och hur många märgben eller köttbullar som du ville. krans2Det har varit ett otroligt tufft år, på alla plan.
Din husse är till och från sjuk, ibland så sjuk att tårarna rullar okontrollerat och jag undrar hur livet någonsin ska kunna bli normalt igen, utan hans styrka och utan din närvaro.
Ibland ropar Elias på dig när vi kommer hem från dagis.
När vi ibland åker upp för att vända bilen hos veterinären när vi hälsat på min syster på hennes jobb så undrar Elias om vi äntligen ska hämta hem dig nu, och när jag häromdagen berättade lugnt att du finns i himlen så undrade han vad du åkt med för raket eller flygplan för att komma dit.

Chocken du lämnade kvar hade jag aldrig förberett mig på, sorgen som bet sig fast hade jag aldrig ens kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Saknaden av dig gick inte ens att snudda vid i flera månader utan att jag fick panik och grät mig nätterna igenom.
Jag kommer fortfarande ihåg det lilla dreglet du lämnade på mina byxor när jag såg dig sista gången, och känslan av att gå ifrån veterinären med ett tomt koppel var mer jobbigt än mitt hjärta ens mäktar med.

Det har ändå gått ett år nu och just nu väntar vi på en ny liten familjemedlem, som faktiskt just idag är planerad att komma ut.
På samma dag som du gick.
Det är fint, knäppt och alldeles vansinnigt att ens försöka dra paralleller för vad ödet har bestämt, jag tror ju inte på sånt egentligen.
Men om det är något jag ska tro på, så väljer jag att tro och hoppas att just detta har någon form av innebörd.
Att du gick och Skorpan ska anlända vilken dag som helst.

Det har gått 1 år.
Och livet blev väldigt haltande utan dig.
På så många mer plan än jag någonsin trodde var möjligt.
Av hela mitt hjärta älskar jag dig, har alltid gjort och kommer alltid göra.
tom

Vecka 39.

DSC_0077Herregud vad skönt jag sovit inatt!
Som en klubbad säl ungefär, och jag har bara behövt att gå på toaletten en gång under hela natten.
Så när det var dags för E att gå till dagis med Mats idag så smög jag ner och kramade honom tyst och gav honom en puss på munnen.
Den där lille killen alltså, så full av klokhet, funderingar och roliga ord.

Sedan blev det frukost.
Räkor från gårdagens middag, med kokt ägg, majonnäs, finkaffe & lite Netflix på det.
Nu har vi hittat en ny serie att följa, White Collar, som inte bara har en huvudperson som är trevlig att se på, serien är bra och jag sitter bedövad och följer varje avsnitt. En serie som för en gångs skull inte bara innehåller död, explosioner och massvis med action, utan lite ”snällare” brott som ska lösas. Vi har Netflix via vårt PlayStation, och till och med Elias har med tiden lärt sig hantera den, så han kan gå in på kids-kanalen och välja bland alla barnprogram som finns där.

Torsdag och vecka 39.
Nu är det mindre än 14 dagar tills Skorp ska beräknas titta ut och det är även årsdagen för min lilla Molly.
Då jag såg henne sist.
Minnet av henne förvandlas allt som oftast till något fint, som bomull längs hjärtat.
Men det händer fortfarande att jag vaknar mitt i natten och hör hennes kräkningar, det där hemska ljudet som påminner mig om att hon var så sjuk att hon inte ville äta, inte ville röra på sig och gick och gömde sig.
1 år.
Alla säger att första året är svårast.
Och jag hoppas innerligt att det stämmer. tom

Att ha vissa förändringar framför fötterna.

När vi var på MVC i måndags så sa hon att bekräftat leveransdatum (haha, eller beräknat) är den 16 september. Jag hade innerst inne hoppat att de satt den 11 men nu när jag kikar i papperna så står det 16 september.
16 september när en pälsad, älskad liten familjemedlem fick bli en ängel för 1 år sedan. Livet utan henne går vidare, om än fortfarande haltande, som en gammal skada som slås upp ibland och läker ihop.

Det är en lång väntan känns det som, vi är alla så redo vi kan vara, förutom att jag inte orkat tvätta fönster och inte heller packat förlossningsväskan.
Samtidigt som jag sitter här och ser hur hela Skorpan vänder och vrider på sig i magen, så sitter jag i fåtöljen Olle med en filt över fötterna. På nedervåningen var det faktiskt så kallt idag när vi vaknade att strumpor skulle behövas. Köksstolarna var kylande kalla att sitta på och i luften låg den där krispiga känslan, den som skvallrar om höst, rött ljus och stövlar att kunna klämma ner bena i. Grannens björk har börjat förvandla de gröna löven till gula, och mer än hälften av augusti har redan passerat.

Men än så länge har vi fortfarande sommarvarma dagar och ljumna kvällar där min gravidkropp skriker efter luft, och där munnen utbrister en hel del svordomar för att lakanet klibbar sig fast när man legat still på samma ställe i 5 minuter.

Så just nu njuter jag av att sitta i Olle, dricka en varm kopp kaffe och ha en filt över fötterna. Näst sista semesterdagen ska spenderas ute på landet och jag har lovat E att vi ska spela fotboll tills min kropp säger ifrån. På tisdag börjar jag jobba mina två sista veckor som SA innan jag går på föräldraledighet och ska ta mig an ett slags jobb. Det var längesedan jag tog hand om en bebis nu. Mer än 3 år sedan. Och jag tror det kommer bli alldeles fantastiskt med rufsigamorgonfrisyrer, sömnlösa nätter och den eviga frågan:
Har jag en bebisspya på denna tröjan eller kan jag gå ut i offentligheten med den? 

Precis som vissa berättelser har ett slut, så tar andra vid.

Livet.tom

Det är svårt att hitta bra ord när livet inte riktigt går åt det håll man vill.

DSC_0229Lusten, orken och viljan har varit som bortblåst det senaste.
Det riktiga livet tar mycket energi och luften gick framför allt ur mig häromdagen när Tira var här på besök och under en promenad olyckligtvis drog sönder klon när hon började småbråka med Vin. Mats hade i all hemlighet hämtat hit hundarna i måndags så jag möttes av två vilda små blå när jag kom hem efter jobbet och livet kändes lite ljusare. Jag har saknat dem sedan midsommar, det kan jag inte neka till.
Men när Tira drog sönder klon under onsdagen så kastades jag tillbaka till Molly-händelsen för ett år sedan, när hon själv drog sönder klon och inte alls mådde bra.
Dels kände jag otroligt dåligt samvete för att det hände och dels såg jag vår semesterkassa flyga iväg.
Olycka som olycka, men det gjorde mig inte mindre ledsen för det.
Tira har dock förhoppningsvis klarat sig bättre än Molly och enligt Nadia så har hon avvaktat och klon verkar bättre och bättre.
Jag håller tummarna för det bästa!
Tira betyder otroligt mycket, hon är en fantastiskt rolig hund och att lämna tillbaka henne lite halvt haltande i torsdags var ju inte riktigt planen.

Men.
Livet fortsätter oavsett trasiga klor, tuffa tider och avsaknad av energi.
Häromdagen lyckades jag faktiskt lägga beslag på den här lilla flaskan, som jag sett mycket reklam för på Instagram. Det är som en vattenflaska, med en inbyggd behållare där man kan lägga frukter, isbitar, citronskivor eller vad man nu vill ha i sitt vatten. Den är otroligt läskande varma dagar då jag fyller den med fryst frukt och kan sitta ute på balkongen och sippa fräscht, friskt vatten. Sagaform har den i sitt sortiment, ett mycket bra kap måste jag säga!DSC_0231Nu jobbar jag 2 veckor till och sedan blir det lite välförtjänt semester, ihop med mina två killar.
När jag semestrat klart tar jag och jobbar 2 veckor till innan det är dags för mammaledighet. Just nu känner jag mig inte alls redo, jag har liksom inte riktigt koll på någonting, men nästa helg ska vi ägna oss helt åt röjning, tipp-körning och ihopmontering av spjälsäng igen.
Allt för att försöka bli lite mer redo än vad vi är just nu iallafall.
Vi har även insett att vår egna bil kanske behöver uppgraderas inom några månader, så det känns som livet efter 32 veckor har börjat hinna ikapp mig och nu helt plötsligt har jag lite bråttom.

Vecka 32.
Ca 8 veckor kvar innan det dyker upp en till familjemedlem.
Det är mindre än ett sommarlov tills dess. tom

Jag saknar dig.

DSC_0324-680x1024Jag saknar dig alla dagar, men idag är en dag det värker lite extra i hjärtat.
Där jag bara vill dra fingrarna genom den mjuka pälsen på ditt huvud, och sedan borra ner näsan och känna apelsinchoklad-doften.
Svära över hur du är i vägen eller känna den där lilla hakan på mitt ben och se dregelspåren på jeansen.
Få höra ditt ylande när du gäspar eller dina djupa suckar när du ska sova för natten.
Ibland förväntar jag mig att den svarta lilla nosen ska komma ut genom dörren när jag anländer hemma efter jobbet.
När jag går med Therese, Dimma och Beda så känns det så otroligt ovant att inte gå och vara frustrerad över hur stressad du var över Dimmas spring fram och tillbaka.
Du förde med dig så mycket merjobb, och även om jag gnällde många gånger över hur du hanterade saker och ting så saknar jag dig mer än någonsin, fastän jag sällan säger det högt.
Det knyter sig i bröstet, känslorna svämmar över.
Det går inte att ta in fortfarande, att min allra bästa vän, som jag älskade och avgudade men samtidigt kunde svära mig blå över är borta.
För alltid.

Jag saknar dig extra mycket idag.

You and me were always with each other
Before we knew the other was ever there
You and me, we belong together
Just like a breath needs the air

I told you if you called I would come runnin’
Across the highs, the lows and the in-betweens
You and me we’ve got two minds that think as one
And our hearts march to the same beat

They say everything it happens for a reason
You can be flawed enough, but perfect for a person
Someone who will be there for you when you fall apart
Guiding your direction when you’re riding through the dark

Oh that’s you and metom

Midsommar 2015.

DSC_0288 DSC_0304Vilken midsommarafton vi hade! Trots utlovat regn så var det inga sura mungipor på någon utav oss i gänget. Vi träffade hemma hos Svensson-Svensson vid 12 där vi åt en god lunch som både Jennie och Kicken hade kämpat med. Räkor, färskpotatis, sillar, köttbullar, knäckebröd m.m. inmundigades och några skratt utdelades samtidigt som nubbglasen klingades mot varandra.
Två okända hundar hemma hos Svensson-Svensson gick över förväntan. Ja, de är ju rätt nyfikna av sig på nya ställen och yrde runt en stund och Tira gjorde sitt allra bästa för att smyga sig in under bordet för att tigga medan Vin var mer gentleman och låg kvar en stund innan han själv inte kunde stoppa sig och smet fram han med.
Sedan åkte vi till Sandhult för lite firande runt midsommarstången, vi köpte lotter, fikade och pratade med bekanta. Precis när vi åkte hem kom en liten regnskur och sedan höll det upp nästan resten av eftermiddagen. Vi hade till och med sol större delen av kvällen och hundarna fick springa lösa ute på fotbollsplanen. DSC_0347 DSC_0344 DSC_0343Två energitömda hundar senare hängde vi lite ute på altanen. Elias hoppade studsmatta med Adam och Ella, Mats och Kicken drack var sin öl på uteplatsen och jag och Jennie bara var. Så behövligt att få ha sånna fina dagar ihop med familjen, det gör verkligen gott för hjärta och huvud. Senare på kvällen grillade vi och även om vi inte visste det så var vi tydligen superhungriga och slukade det mesta med hull och hår. Baconinlindad fläskytterfilé med perfekt innertemperatur, baconinlindad sparris, potatissallad och Jennies vitlökssås. Vattnas i munnen bara när jag tänker på det.
Jennie och Kicken.
Världens bästa värdar.
Jämt!
Det allra finaste var att Adam & Ella hade ordnat ett musikquiz som vi skrattade oss igenom och det var verkligen en perfekt midsommar. Det har liksom blivit en familjetradition att vara i Hedared och jag hade inte kunnat önska mig annat.
Jo, det hade ju varit bra om jag tagit lite mer midsommarbilder, men skit samma.

Idag startade vi dagen med hundpromenad med Linda & Therese plus deras hundar. Jag kör hårt med min Fitbit-tävling och igår samt idag har fogarna varit otroligt snälla så jag har kört på hårt och kommit långt över mitt mål. Det är kul att promenera när man har sånt fint sällskap!
Vin & Tira körde slut på sig själva och medan Elias var på djurparken med sina kusiner så passade jag på att flyta ut i soffan och snarka ikapp med hundarna. Nu på kvällen var vi på Kransmossen hela familjen och det var verkligen idylliskt med det vackra sommarvädret som beslöt sig för att närvara. DSC_0377 DSC_0381 DSC_0403
Ja.
Midsommarhelgen börjar gå mot sitt slut även om vi har en dag kvar.
Hundarna åker hem imorgon och det är med blandade känslor. Vin påminner mycket till utseendet om Molly och många av de där små knorranden och lätena som Molly gjorde, gör både Vin & Tira.
Små suckar när man ska sova, små ylanden vid gäspningar.
Det är svårt att inte bli glad och referera till henne, även om det givetvis inte är HON.
Det kommer bli tomt, men hjärtat och hundkvoten kommer vara påfyllda till hundra.
Och det kan jag leva länge på. tom

10 000 steg, check!

Såhär såg det ut för någon timme sedan.
Jag var ute och gick längs stigarna på Kransmossen och kämpade till mig mina 10 000 steg idag.
Med foglossning och sammandragningar i vart tionde steg så fick jag verkligen kämpa, det var ingen lätt piece of cake idag inte, men nu är det gjort iallafall.
Som tur var så var inte Kransmossen helt överbefolkat, så jag kunde pausa när jag behövde för att parera tyngden.
Skorpan ligger otroligt långt ner, verkligen annorlunda mot Elias som låg väldigt högt upp.
Långt ner och på höger sida, det är Skorpan det.

Det slog mig idag att jag känner mig osäker när jag går i skogen. Jag är misstänksam mot människor jag träffar på lite mindre befolkade ställen, som i skogen och jag känner ett behov att hela tiden skanna av miljön på ett sätt som får mig ur balans.
Det var aldrig så när Molly var med. Jag kände mig alltid säker, tog ut stegen och tog för mig av allt. Hon gjorde mig lugn.
Mötte jag någon på en smal stig så behövde jag aldrig ens tänka tanken.. (jo, om de hade en stor svart hund, då blev jag med lite….. ehh.. stel! 😀 )
Plus att det alltid är roligare med sällskap. Att gå ut och gå själv är faktiskt ingen hit.
Men det är en väl en del som man kanske får lära sig att tycka om antar jag, för jag har ju inte så mycket val.
Hon saknas innerligt fortfarande. I hjärtat och i sinnet.

Jag längtar tills torsdag.
Då två blå kompisar ska husera här i några dagar.
Då ska jag gå i skogen, ta ut stegen och njuta.
Två hundar.
Två Aussies.
Det kommer bli livat i lådhuset.
Men framför allt kommer det bli livat i hjärtat. tom

Känslan av att möta ljudet av bara naturen.

DSC_0197Vi åkte till vår sjö idag.
Den vi alltid besöker när vi vill ha ett avbrott från resten av stan, för att försöka kasta lite eller meta. Sist vi var där så hade Molly precis gått bort och Elias precis skrivits ut från sjukhuset och livet var en enda stor sorg.
Idag vågade jag släppa ett uns av minne och kom ihåg i somras när hon sprang efter pinnar.
Jag log.
Och lät det sedan stanna där innan paniken skulle få fäste, och sedan var det bra med det.
Eftersom vi väldigt sällan får någon fisk (mer sjögräs eller döda grenar) så det väl kanske inte därför vi åker dit i första hand, även om det var tanken idag. Men vi är alltid ensamma på vår plats. Man hör aldrig något annat ljud än naturen, som fåglar, grodor eller vinden. Och när vi satte oss vid brynet, så försvann vinden och solen värmde oss alla tre. DSC_0199Ett eget fiskespö hade vi köpt på Wollmars, han fick själv välja färg och det föll på ett blått, och sedan satt han med en morot i ena handen och spöt i andra och försökte tålmodigt och tyst vänta på att en fisk skulle nappa. Att vara just tålmodig kanske inte är en treårings, med kli i bena, bästa och starkaste egenskap, men nog höll han ihop länge. Och som väntat nappade det extremt dåligt, men vi njöt ändå, för värmen var med oss.DSC_0193Och efter att vi spanat efter grodor (Elias & Mats) och kissat i naturen (jag, den där blåsan är extrem när man är gravid) så åkte vi hem i bländande solljus och jag dreglade lite när jag körde förbi en hel stor grupp med islandshästturridning, vilket fick mig att längta efter den där leriga lille bruna hästen som står 15 minuter härifrån, så imorgon blir det en tur på hästryggen igen.
Och jag är glad, glad för att orken börjar bli bättre, jag har varit igång större delen av dagen. Gick en promenad med Elias, Johanna och hundarna på eftermiddagen, vilket gick superbra och sedan åkte jag och Elias och shoppade.
Imorgon har jag en fotografering för en tjej som startar sin egna firma och jag har fått låna en väns hus.
Ser verkligen fram emot det, det känns som det börjar ta fart nu för ikväll fick jag en eventuell förfrågan om en annan rolig fotografering (eventuellt två) om ett tag framöver.
Ihh!
Nervöst med spännande!tom

Bilden som blev verklighet.

DSC_0187Snubblade över denna bilden för bara några minuter sedan, en bild som jag inte ens sett innan.
Jag visste inte ens om att jag tagit den.
Bara 2 dagar senare så blev bilden verklighet.
Hon stannade kvar någonstans i dåtiden och jag var tvungen att fortsätta gå.
Och det är så jag vill minnas henne.
Att hon finns någonstans där bakom hela tiden, och håller ett vakande öga.
Med oss.
Med mig. tom