Category Archives: Skorpan

Philips förlossning; hur man går igenom något som jag var absolut livrädd för.

Nu har det gått 6 dagar sedan förlossningen ägde rum och jag har fått lite distans till allt som hände.
Min första förlossning blev mest en stor chock, och jag gick från chock till en lättare förlossningsdepression i flera månader, och vågade aldrig riktigt ta hjälp. Därför har jag varit väldigt otrygg och osäker inför denna förlossningen som jag skulle behöva gå igenom.
Det är många ggr jag funderat på om man inte skulle våga be om ett snitt, bara för att slippa känna osäkerheten, men nej, att ta platsen från någon som verkligen skulle behöva p.ga. värre psykiska men eller faktiskt fysiska fick mig bara att få dåligt samvete. Och tur var väl det!
Nu skriver jag ned min förlossningsberättelse, den är både lång och lite halvt ihopsatt med de minnen jag har, och den innehåller mobilbilder av lite sämre kvalité och ibland lite halväckliga beskrivningar av diverse kroppsvätskor 😉

På onsdagen den 23 september började jag under förmiddagen känna återkommande hårda sammandragningar. De tilltog i kraft ett tag och när vi bestämde oss för att gå och mata ankorna på Kransmossen så tänkte jag att nu jädrar ska det dra igång!
Men när vi väl kom hem, då hade det avtagit och besvikelsen fick mig att lägga mig en stund på soffan.
När jag vaknade så kände jag att det kommit tillbaka, och med lite tjat från Mats så ringde vi till morfar som kom och hämtade Elias vid 19.
När klockan var 23.00 ringde vi förlossningen, för även om det inte gjorde jätteont, så var de återkommande och vi åkte in. unnamedFick världens mysigaste barnmorska, som kände, tog kurva och pratade lite om hur allting går till. Förhoppningsvis hade hon läst mitt förlossningsbrev, dvs att jag behövde ha lugn och säker personal, för hon fick mig att slappna av.
Hon märkte dock ganska tydligt på mig att det inte var the real deal som var igång, för jag höll mig så lugn vid varje värk, så hon frågade om jag ville ha smärtstillande så vi kunde åka hem och vila. Livmodertappen hade inte utplånats, utan jag hade 2 cm kvar och var 3 cm öppen. Vi åkte hem och det var skönt att känna att de lite starkare tabletterna jag fick, gjorde sitt jobb, så jag somnade lite halvt rusig i huvudet.
kurvaJag lyckades nog sova i 2 timmar ungefär, för sedan satte det igång ordentligt igen.
Med större kraft, och med längre ihållighet än innan, och Mats fick för varje värk påminna mig om att andas och slappna av. Någonstans runt 05 på morgonen åkte vi in till förlossningen igen, och denna gången såg samma barnmorska att det verkligen gick åt rätt håll, för nu var jag inte alls samlad. Men den där envisa livmodertappen var kvar, 1 cm och fortfarande 3 cm, så denna gången fick vi stanna kvar för att jag skulle få en sovdos, så jag fick sova.
1 morfinspruta, 1 tablett Bricanyl och en sömntablett senare så kunde jag somna lite iallafall.
Mats däckade ganska omgående i tältsängen bredvid, och jag låg ett bra tag och lyssnade på hans snarkningar innan jag lugnat ner mig.
Vid 10.00 vaknade jag av att något kändes ohyggligt fel, jag hade så fruktansvärt ont på vänster sida, så jag ringde på klockan där en söt liten sköterska ville lyssna på hjärtljuden, för att se så det lilla pyret mådde bra.
Men hon letade och letade, hon hittade inga hjärtljud och jag kände hur hennes nervositet steg.
Mats började bli orolig.
Han spärrade upp ögonen, andades ytligt och nöp mig hårt i handen och utbrast uppgivet: Men vad är det som händer?!
Nervöst fingrade hon på maskinen och upptäckte att den var felkopplad, och vi alla började andas igen.
Vi trodde det var kört… Det tog en bra stund innan chocken lade sig…
Men bebisen mådde bra, och efter några Alvedon hade jag inte ont längre, troligtvis hade jag bara legat på musklerna på något konstigt sätt.
Eftersom värkarna fortsatte, men väldigt ojämnt, gick vi för att ta en liten lunch på Glascafét, och jag smaskade i mig en fantastiskt god amerikansk cheesecake. Sedan tog vi en promenad på området för att försöka sätta igång allt igen, men mer enveten bebis får man leta efter, för det avstannade och vi åkte till slut hem igen.
På vägen hem köpte vi sushi, och jag lyckades även kräkas i buskarna här utanför, och den där cheesecaken var inte fullt lika fantastiskt på uppvägen 😉

Jag minns att jag skickade ett frustrerat meddelande (utan att säga varför) om att det varit en allmänt skitdag och att jag hoppats på att morgondagen skulle bli bättre till de Traskande mammorna.
Strax efter att jag skickat det meddelandet så satte det igång igen, med otrolig kraft, och vid 20.13 parkerade vi på SÄS igen. Mats sade uppmuntrande ”Nästa gång vi åker i bilen har vi en liten bebis här i stolen”.
Vid en ny undersökning var jag äntligen öppen, närmare 7 cm, och jag fick ett eget rum med ett stort fint badkar, där jag kunde glida ner om jag ville.
Men jag längtade bara efter lustgasen, så jag sa: jag badar om en stund, jag ska bara lägga mig ner lite först. IMG_2944Det var väl bara det att jag inte riktigt kom upp efter det.
Jag lärde mig använda lustgasen ganska bra i början, jag pausade mellan värkarna och pratade med undersköterskan som kände min syster, och jag drog roliga skämt för min man. Herregud vad rolig jag blir med lustgas, och herregud vad allting blir som i en konstig dröm när man suger på den lite längre än man borde (läs: vad jag borde).
Vid ett tillfälle tyckte Mats jag skulle hämta lite vanlig luft, så jag tog motvilligt bort masken, men då var jag tydligen mitt i en värk, så jag skrek något elakt till honom och återgick till mina roliga ångor.
Stackarn kunde inte göra så mycket annat än att fläkta med en liten plasttallrik så jag inte behövdes svettas så mycket, och påminna mig hela tiden om att andas och slappna av.
Sedan gick vattnet.
När de kom in och frågade om jag ville ha Västerviks-sprutan tvekade jag i ca 20 minuter, innan jag godkände det. Västerviks-sprutan är en spruta man sätter i livmodern på några ställen, för att dämpa smärtan.
Det var väl bara det att precis när hon skulle sätta den, då skrek jag bara ”NU vill den komma ut, jag vill trycka!”
Därefter gick allt fasansfullt fort.
Jag skrek och tog i, och blev instruerad mitt i  allt om att trycka ner hakan och pressa på och efter 4 krystvärkar var lille Philip redan ute. IMG_294922.25 kom han till världen och sedan var det efterarbetet som skulle göras. Då Philip hade navelsträngen lindad ett varv runt halsen under förlossningen så blev det bråttom och jag behövdes klippas lite. Det är otroligt vad personalen på förlossningen är professionella, för inte ett ord yppades under tiden, utan det var något vi fick reda på efteråt som tur var.
Att sys och försöka få ut moderkakan och allt vad det innebär även efter att bebisen är ute är ju inte det roligaste man kan vara med om, och denna gången tyckte jag nog det var jobbigare än värkarna. Min kropp skakade av ansträngning och jag fick ta till lustgasen igen för att försöka lugna ner mig och parera smärtan som jag fortfarande kände. unnamedSedan dröjde det någon timme innan den berömda första-fikan-med-nya-bebisen rullades in på rummet, och apelsinjuicen och tomaterna på smörgåsarna var helt otroligt goda och välsmakande. IMG_2955Nu såhär i efterhand, så är själva händelseförloppet exakt som Elias förlossning, förutom att det tog 4 timmar från det att vi parkerade bilen tills han var född, och 2 timmar på Philip.
Denna gången hade jag adrenalin som flödade istället för chock, och jag börjar verkligen förstå de som tycker det är häftigt med en förlossning.
För även om det är hemskt med all smärta, så är det verkligen värt det, och man lär sig saker och vad man klarar av.
Att dessutom ha klarat 2 förlossningar med enbart lustgas ser jag som en bonus, och ett tecken på att jag kan klara mer smärta än jag tror och att min kropp jobbar på otroligt fort när det väl gäller!

Vi kom upp till BB-hotellet vid 4 på natten och det var en snäll liten bebis som lät oss sova några timmar.
Tiden har därefter rusat iväg.
Imorgon har det redan gått 7 dagar sedan han kom hit och jag vill egentligen bara stoppa tiden.
Vår familj är komplett nu.
Och jag känner verkligen ett lugn som jag inte känt på länge.
Men mer om det en annan dag. tom

Tisdagsmorgon, den 22 september.

DSC_0306När klockan ringer 07 på morgonen piskar regnet på sovrumsfönstret.
Jag konstaterar att det är ytterligare en natt med helt okej sömn, och drömmarna jag har blir bara konstigare och konstigare.
Inatt fick jag tydligen tvillingar, och jag var vansinnig, för på ultraljudet lovade de dyrt och heligt att det bara var en i magen.
Jag kan inte göra annat än att dra lite på munnen och rycka på axlarna.
Det är ganska mörkt ute, och det är höst.
Jag älskar hösten.
Kanske denna hösten mer än någonsin.

Smyger ner (eller ja, trappan knirrar under mina fötter, för mina extrakilon gör att jag inte kan smyga), slår på en kopp kaffe och plockar fram frukosten. Tänder lite ljus, sätter mig ner på stolen medan bryggaren puttrar i bakgrunden.
Jag älskar mitt hem.
Älskar familjen.
Älskar nervositeten lika mycket som jag hatar den, för nu har jag gått över tiden så mycket att barnmorskan höjde lite på ögonbrynen när jag slog mig ner i stolen igår.
Vi alla går som på nålar, vilken minut som helst.
Varken jag eller Mats är bra på att vänta, och ingen utav oss mår egentligen bra av ovissheten, framför allt inte M. Han äter knappt frukost längre och jag ser på honom att han slits mellan att må bra, och att krascha och må väldigt dåligt.
Det tar på krafterna, på honom, på mig.
DSC_0309Till frukost blir det som vanligt en avokado med örtsalt. Det har följt med mig i 9 månader och är fortfarande lika gott. Elias är nyvaken och vill ha frukostringar med mjölk och han pratar oavbrutet om gårdagens lek med Elvin som kom med chokladmuffins och en liten Agnes som han försökte klappa något hårdhänt på kinden.
Jag och Mats ser på varandra, och ler.
Hur kunde Elias bli en sån liten fin person, som fyller hemmet med skratt, bus och kärlek, för är det något han är bra på är att uttrycka allting han ääääälskar. Skit samma att han testar mitt tålamod i princip varenda dag, ibland gör tvärt om vad jag säger till honom och tjatar på saker som vi sagt nej till, han är ändå den mest fantastiska lilla person jag känner och att vara förälder till honom är det bästa som finns.

Japp, idag är jag en hel hög med kärlek.
Det är bra mycket bättre än gårdagen då jag fick ungefär 4 bryt med tillhörande bölkalas. tom

Att inte ha en bebis än.

DSC_0220Det vanliga livet fortsätter utanför bloggen, och just nu har jag enbart kraft att ta mig igenom dagarna, på kvällarna försöker jag slappna av och tänka på målbilder.
Det har uppenbarligen inte kommit någon bebis än och även om jag till och från har ont, så är det inget i närheten av att börja en förlossning.
Igår var jag och E på stan och tittade på alla som sprang Kretsloppet. Två timmar på kullersten gjorde inget speciellt för påskyndning, så vi åkte vidare på 1-års-kalas i Härryda där Nadia hade som vanligt lagt ner hela sitt liv på att fixa ett fantastiskt fikabord. Nu hade jag ingen kamera alls med mig och mobilen lämnade jag i bilen, så någon bild fick jag inte, snor därför ärligt en bild av Sandra som hon lade upp på Instagram. 12030811_10152986504806021_1855285304_nMen inte ens ett kalas med underbart sällskap och magen fullproppad med godsaker satte igång något, så idag har jag försökt tvätta kläder, tvätta fönster, plockat undan, rensat ur mina två hemskt överfulla garderober (med kläder som ska skänkas bort givetvis) samt gått till Kransmossen med världens bästa grannar och varit hejarklack för lite fotboll.
Men nej, just nu känner jag ingenting alls, så att försöka göra allt det där man ska göra och lite till för att sätta igång en förlossning är, precis som alla säger fast ändå inte kan låta bli att kommentera, bara bluff. Men det är skönt att få dagarna att gå, och inte bara ligga på sofflocket.
Både igår och idag har jag samlat ihop mina steg och lille E har somnat snabbt dessa två helgnätter eftersom dagarna varit fullproppade med upplevelser, lek med andra barn och aktiviteter, precis som det bör vara för en liten kille som börjar närma sig 4 år.

Denna helgen avslutads med en liten omgång med den elektroniska fotfilen igen, min nya bästis. Sedan en dusch, lite uppfriskande hårdvårdsprodukter och lite ny färg på naglarna. Eller ny och ny, det blev favoriten igen, chockrosa. Den börjar ta slut nu, så nästa gång jag är på Coop får jag köpa en ny flaska, den är helt suverän, kostar 14 kronor och håller stenhårt i flera dagar, även fast man inte har något topplack över.
Klockan börjar bli läggdags, så jag tar och tittar på några gamla avsnitt med Vänner och hoppas på att föda barn, snart. tom

Att kanske ha varit i väntrummet en sista gång, som gravid.

DSC_0132Idag var jag hos barnmorskan igen.
Det var en arg bebis som sparkade loss där inne när hon skulle känna om huvudet är fixerat (så nära det bara går), och Skorp flyttade på sig envist när hjärtljuden skulle mätas.
Förhoppningsvis så var det sista gången jag var där, och MVC-Lisa önskade mig all lycka till om det nu inte var så att vi inte skulle ses i nästa vecka. Det kändes konstigt att kanske se sig för sista gången om i väntrummet på MVC som gravid, för några mer barn blir det inte…
Och de flesta av er som känner mig vet att jag bävar inför förlossningen.
En del av mig vill bara att det ska sätta igång så att jag kan få det ”överstökat”, men en annan del av mig är givetvis orolig, rädd och lite lätt illamående av tanken av att behöva genomgå alla stadier av vad en förlossning innebär. DSC_0142Det häftiga i kråksången är väl att ut kommer det där lilla hjälplösa knyttet, oavsett vad man tycker eller känner. Det är ju så det fungerar, jag har inget val och jag har faktiskt försökt peppa mig själv genom att läsa lite trevliga förlossningsberättelser i några dagar nu, för att kanske försöka hitta en målbild, ett motto eller en tanke som kan hjälpa mig där och då, när det känns som mest jobbigt och man helst av allt bara vill krypa in under en sten och gömma sig. Löjligt kan ju tyckas, men nä, jag tycker det är rätt läskigt att föda barn, jag är inte alls häftig som alla andra som bara rycks med av krafterna och hänger med vad kroppen vill.
Att lyssna på min kropp har väl alltid varit min akilleshäl, inte ens i vuxen ålder förmår jag mig att förstå.

Men snart.
Snart är det dags, vare sig jag vill eller inte.
Och idag har jag både rakat benen och trimmat ner tånaglarna, samt använt min elektriska fotfil som gjorde fötterna mjuka och lena.
Tror inte vi kan bli mer redo än vad vi är nu.
Förlossningsväskan är packad och Es lilla övernattningsväska är redan i Hedared där han ska bo medan jag föder barn.
Det enda som känns lite oroväckande är Mats killförkylning som han åkt på.
Men eftersom man genomgår en förlossning på ett sjukhus så är han ju i rätt händer, och skulle han påbörja gränsen till döende (mer än vad han tydligen är nu) så är vi ju på rätt plats.

Vi tjejer snackar om att föda barn, men tydligen ska vi bara veta hur det är när en man är riktigt förkyld. 😉
tom

I ett desperat försök att kurera sig.

DSC_0078Vet inte vad som hände, men när jag och E gick från dagis idag, hand i hand bland Kransmossens träd, så kände jag den där välbekanta känslan av tunghet i huvudet. Den som får det att kraxa lite i halsen och öronen att ömma.
Jag hinner inte riktigt med att vara förkyld nu, så väl hemma har jag tagit 2 alvedon, tagit lite nässpray, vilat lite på soffan medan E går loss på Netflix och just nu sitter jag och sippar på en groteskt stor kopp ingefärs-vatten, något jag egentligen borde dricka varje dag, för det gör under för välbefinnandet. DSC_0081Koppen förresten, köpte en vit och en svart i Ullared häromdagen för några ynka kronor. Jag, Mats och Elias bestämde oss för att åka dit och uppdatera barnens garderober lite. Helt plötsligt har inte Elias några mer jeans som passar, förutom ett par som är så slitna att de håller på och trillar av. Köpte även några mer pyjamasar i storlek ytte-pytte till Skorpan, så vi inte står där utan när kroppsvätskorna flyger och far från en liten parvel.
Hittade även bästa baby-watchen, då vår förra budgetvariant gick sönder när E var liten, kostade på mig en Kärcher fönstertvätt (hjälp!) och en elektrisk fotfil som ska ta bort snuskigheter.

Men nu, den där skålen med ingefärsvatten och försöka kurera bort förkylningen.
Imorgon är det som bekant vecka 40.
6 dagar kvar till beräknad förlossning.
Hjälp.tom

Vecka 39.

DSC_0077Herregud vad skönt jag sovit inatt!
Som en klubbad säl ungefär, och jag har bara behövt att gå på toaletten en gång under hela natten.
Så när det var dags för E att gå till dagis med Mats idag så smög jag ner och kramade honom tyst och gav honom en puss på munnen.
Den där lille killen alltså, så full av klokhet, funderingar och roliga ord.

Sedan blev det frukost.
Räkor från gårdagens middag, med kokt ägg, majonnäs, finkaffe & lite Netflix på det.
Nu har vi hittat en ny serie att följa, White Collar, som inte bara har en huvudperson som är trevlig att se på, serien är bra och jag sitter bedövad och följer varje avsnitt. En serie som för en gångs skull inte bara innehåller död, explosioner och massvis med action, utan lite ”snällare” brott som ska lösas. Vi har Netflix via vårt PlayStation, och till och med Elias har med tiden lärt sig hantera den, så han kan gå in på kids-kanalen och välja bland alla barnprogram som finns där.

Torsdag och vecka 39.
Nu är det mindre än 14 dagar tills Skorp ska beräknas titta ut och det är även årsdagen för min lilla Molly.
Då jag såg henne sist.
Minnet av henne förvandlas allt som oftast till något fint, som bomull längs hjärtat.
Men det händer fortfarande att jag vaknar mitt i natten och hör hennes kräkningar, det där hemska ljudet som påminner mig om att hon var så sjuk att hon inte ville äta, inte ville röra på sig och gick och gömde sig.
1 år.
Alla säger att första året är svårast.
Och jag hoppas innerligt att det stämmer. tom

Att ha påbörjat något nytt.

DSC_0372Ja, och här sitter jag då.
Första dagen på något som känns som en evighet.
Mammaledig.
Ordet smakar visserligen bättre än vad verkligheten är, för speciellt ledig är man ju inte, men man hittar sin egna fina vardag ihop och vi i Sverige har det bra som har möjligheten att få vara hemma med våra barn en sån lång stund.

Och än så länge har jag i princip bara sovit, ätit frukost och sovit igen.
Igår när jag gick och lade mig kände jag mig som en vissen blomma i kroppen, och lite av känslan hänger kvar idag, men huvudvärken är borta och tyngden på axlarna lite lättare än igår.
Jag har ätit flingor med mjölk och en äggsmörgås med kaviar.
Det senare har jag fått dille på just nu och skulle kunna äta det till lunch igen, om det inte vore så att kaviaren var slut.

Så nu tar vi ledigt.
Jag och magen.
Vi ska nog rodda detta på ett bra sätt.tom

Att ha en jobbdag med ”sorgligt” slut.

DSC_0348I söndags var jag inte riktigt mig själv.
Hade kraftig huvudvärk, synbortfall och minnesförluster. Jag kräktes och mådde riktigt dåligt större delen av dagen. Till slut drog jag ner persiennerna i sovrummet, tog 2 alvedon och gick och lade mig. Vaknade upp lite piggare iallafall & varken jag eller Mats hade väl någon tanke på att det kunde vara något farligt, trodde en kombination av migrän och vätskebrist eftersom min kropp får behålla så lite vätska just nu.
Igår när jag var hos MVC blev hon väl lite arg på mig och tyckte väl att jag borde ringt 112, när sinnena försvinner så är det allvar och man bör kontakta sjukvården på en gång, tydligen kan det handla om stroke eller proppar.
Men men, jag mådde ju bättre igår förutom lite kvarhängande huvudvärk, så de tog lite neurologiska prover, vanliga havandeskaps-prover m.m men allt såg bra ut.

Så jag gick till jobbet idag, på rådan av min BM.
Mina fyra sista dagar.
Och helt plötsligt kände jag mig hängig, hade svårt och fokusera och kände igen symptomen på en gång.
På någon minut hade jag knappat ihop ett sms med den lilla syn jag hade kvar till Mats om att jag behövde hjälp och stängde av datorn, fick jag hjälp in i hissen av chefen och fick fint sällskap i trapphuset av Alexandra under tiden jag väntade på mannen. Alexandra är tjejen som tar över efter mig nu när jag ska vara mammaledig.

Mats kom och hämtade mig snabbt, låste upp bilen som stod på mitt jobb och körde mig till akuten.
Sedan har jag väl varit där mer eller mindre hela dagen, fått göra tester m.m. och legat på en hård brist i väntan på det jag själv misstänkt, dvs kraftig migrän.
Men att det tas på allvar är givetvis det allra bästa och man kunde avskriva några farligheter.
Och när doktorn äntligen knackade på ikväll, och meddelade att alla prover var normala, så suckade jag djupt och tackade min lyckliga stjärna att det inte är något ”farligt”.  Jag är innerligt trött på sjukhus, sjukdomar och diverse blodprov nu, så det enda jag kan godkänna är själva förlossningen.

Nu ska jag ta det lugnt & inte stressa upp mig.
Jag jobbade tyvärr min sista dag idag och har fått stränga order om vila.

Gaah, orden känns inte med mig ikväll, tröttheten är övergripande.
Jag avslutar här medan jag ändå gör mig förstådd.
Med några tårar i ögonen och en svag förvirring i huvudet så hoppas jag att jag kommer igen om bara någon dag. tom

Motionssöndag.

blommaIgår morse tog vi oss alla ut för lite motion.
Elias satt i vagnen eftersom vi ville gå längre, och jag hittade ett par någorlunda passande byxor som inte gjorde vare sig ont, eller fick mig att svettas extra. Det är ju lite svårt det där med kläderna nu, och jag är alldeles för snål för att köpa nya.

Men iallafall.
Vi gick ut på förmiddagen och eftersom vi har Kransmossen precis bakom hörnet så utnyttjade vi en utav slingorna som går där. 5 kilometer samlade vi ihop, och kroppen höll ihop bra.
Jag förvånas och flinar ofta över hur annorlunda jag mår jämfört med när jag bar på Elias. Då var jag mest sängliggande, hade ont och hade någon form av stress-syndrom med andnöd, yrsel och hjärtklappning som gjorde mig sjukskriven de sista veckorna, medan jag just nu knappt kan bärga mig tills på tisdag och få jobba mina två sista veckor. Visst går jag runt och stånkar, stönar och svär över hur tungt och varmt det är, men själva kroppen är med, mer medveten om allt.
DSC_0046Så varför inte slå till med en ny promenad idag?
Jag sitter bara och väntar på att mannen där uppe ska bli färdig så kan vi knata igång.
Samtidigt har jag en egentillverkad kork i näsan av snytpapper, blodet bara rinner och näsan tycks inte hitta någon avstängningsknapp.

Vi ska nog få denna dagen att gå med, sista dagen i denna veckan.
Och det allra bästa är att rassla till med några steg så att min Fitbit får jobba.
tom

Att ha vissa förändringar framför fötterna.

När vi var på MVC i måndags så sa hon att bekräftat leveransdatum (haha, eller beräknat) är den 16 september. Jag hade innerst inne hoppat att de satt den 11 men nu när jag kikar i papperna så står det 16 september.
16 september när en pälsad, älskad liten familjemedlem fick bli en ängel för 1 år sedan. Livet utan henne går vidare, om än fortfarande haltande, som en gammal skada som slås upp ibland och läker ihop.

Det är en lång väntan känns det som, vi är alla så redo vi kan vara, förutom att jag inte orkat tvätta fönster och inte heller packat förlossningsväskan.
Samtidigt som jag sitter här och ser hur hela Skorpan vänder och vrider på sig i magen, så sitter jag i fåtöljen Olle med en filt över fötterna. På nedervåningen var det faktiskt så kallt idag när vi vaknade att strumpor skulle behövas. Köksstolarna var kylande kalla att sitta på och i luften låg den där krispiga känslan, den som skvallrar om höst, rött ljus och stövlar att kunna klämma ner bena i. Grannens björk har börjat förvandla de gröna löven till gula, och mer än hälften av augusti har redan passerat.

Men än så länge har vi fortfarande sommarvarma dagar och ljumna kvällar där min gravidkropp skriker efter luft, och där munnen utbrister en hel del svordomar för att lakanet klibbar sig fast när man legat still på samma ställe i 5 minuter.

Så just nu njuter jag av att sitta i Olle, dricka en varm kopp kaffe och ha en filt över fötterna. Näst sista semesterdagen ska spenderas ute på landet och jag har lovat E att vi ska spela fotboll tills min kropp säger ifrån. På tisdag börjar jag jobba mina två sista veckor som SA innan jag går på föräldraledighet och ska ta mig an ett slags jobb. Det var längesedan jag tog hand om en bebis nu. Mer än 3 år sedan. Och jag tror det kommer bli alldeles fantastiskt med rufsigamorgonfrisyrer, sömnlösa nätter och den eviga frågan:
Har jag en bebisspya på denna tröjan eller kan jag gå ut i offentligheten med den? 

Precis som vissa berättelser har ett slut, så tar andra vid.

Livet.tom