Category Archives: Ont

Sakta, sakta börjar allt gå åt rätt håll igen…

DSC_2056Och så kom snön igen med allt vad det innebär. Hela dagen har det snöat ymnigt, ett fint puder som visst tillförde halka och oplogade vägar. Vi har inte märkt så mycket av det, för vi har stannat inne, städat, sovit och spelat spel.
Och pusslat.
Samma pussel om och om igen.

Livet börjar sakta återgå till det vanliga.
Visst har jag ont, jag värmer den där värmekudden några ggr om dagen och har som omslag på ryggen, och så dricker jag kopiösa mängder vatten. Det ska enligt instruktioner påskynda läkningen samt att det hindrar blodkoagler att fastna i rören.
Från förra lördagen till igår har jag inte haft två dagar i rad som varit smärtfria, så jag längtar väl mest tills jag börjar fungera som vanligt igen. Den där utmaningen om 20 mil på 5 veckor simmar längre och längre bort, denna vecka som var har jag nog bara gått runt 7 kilometer allt som allt, men så får det ju vara, även om självförtroendet har fått sig en törn.

Men imorgon är det måndag, och det är lika bra att försöka ta sig i kragen igen, om än långsamt.
Hej mars.
Du dundrade fram med dunder och brak.
tom

Att avsluta en lördagskväll på akuten.

DSC_2687Puh, vilken vecka det blev.
Luften har totalt gått ur mig, Mats har inte varit sitt vanliga jag och jag blir oftast mer påverkad än jag vill av det. Oro och sorgsenhet river i mig när jag ser honom handskas med demonerna.
Att jag dessutom toppade lördagskvällen/natten på akuten gjorde väl inte saken bättre.
Konstaterad njursten (Vad är det med dig och stenar? frågade sig Mats förtvivlat igår när jag låg i soffan/gick runt och skrek av smärta innan grannen snällt skjutsade mig) och två härliga sprutor i rumpan rikare blev jag.
Väl hemkommen efter x antal timmar på akuten bland snorfulla män i reflexjackor, somnade jag vid 02.30 och vaknade alldeles för tidigt med två pigga och helt ovetandes glada barn.
Tufft liv som mammaledig helt enkelt.

Men det hindrade inte oss från att idag varit på den finaste lilla namn-cermonin för Agnes.
Men mer om det imorgon.
Mina ögon går i kors efter denna vecka.
Over and out. tom

Och solen fortsätter skina…

DSC_0003Tisdagsmorgon.
Solen skiner, lillebror har sovit i princip hela natten med enbart två matningar och frukosten är redan äten.
Alla nappar, flaskor m.m. är kokade nu på morgonen, tvättmaskinen är igång och jag har tagit några värktabletter, för även om kroppen är mycket bättre än min första förlossning, så kommer det skov här och där som nästan golvar mig. Helt normalt, så klart. DSC_0009Elias & Mats är på ovanvåningen och spelar något datorspel medan jag och Philip hänger här nere och tar det lugnt. Det där med att man verkligen njuter av andra barnet stämmer, jag kan sitta och bara njuta av att han ligger där, antingen vaken eller sovandes och är nöjd bara han har mat i magen och en ren blöja. Det behövs inte så mycket mer, möjligtvis lite kroppsvärme, massor av kärlek och ett litet finger att hålla i. DSC_0011Idag ska vi packa in oss i bilen och åka till Kypesjön och promenera.
Dels för att byta miljö mot Kransmossen och dels för att vi ska tjuvkika lite över staketet och se om Elias kan få se några björnar på djurparken. Jag älskar känslan att få ha min kropp för mig själv nu, och inte behöva gå som en anka. Det har bara gått knappa 5 dagar och magen har dragit tillbaka sig ganska bra, bäckenet gör inte alls lika ont och det viktiga som fanns i magen innan, finns utanpå och är i skrivandets stund lite arg på livet, inte alls tillfreds som han var för 5 sekunder sedan.

Och jag njuter.
De här dagarna kommer aldrig igen.tom

Att ha en jobbdag med ”sorgligt” slut.

DSC_0348I söndags var jag inte riktigt mig själv.
Hade kraftig huvudvärk, synbortfall och minnesförluster. Jag kräktes och mådde riktigt dåligt större delen av dagen. Till slut drog jag ner persiennerna i sovrummet, tog 2 alvedon och gick och lade mig. Vaknade upp lite piggare iallafall & varken jag eller Mats hade väl någon tanke på att det kunde vara något farligt, trodde en kombination av migrän och vätskebrist eftersom min kropp får behålla så lite vätska just nu.
Igår när jag var hos MVC blev hon väl lite arg på mig och tyckte väl att jag borde ringt 112, när sinnena försvinner så är det allvar och man bör kontakta sjukvården på en gång, tydligen kan det handla om stroke eller proppar.
Men men, jag mådde ju bättre igår förutom lite kvarhängande huvudvärk, så de tog lite neurologiska prover, vanliga havandeskaps-prover m.m men allt såg bra ut.

Så jag gick till jobbet idag, på rådan av min BM.
Mina fyra sista dagar.
Och helt plötsligt kände jag mig hängig, hade svårt och fokusera och kände igen symptomen på en gång.
På någon minut hade jag knappat ihop ett sms med den lilla syn jag hade kvar till Mats om att jag behövde hjälp och stängde av datorn, fick jag hjälp in i hissen av chefen och fick fint sällskap i trapphuset av Alexandra under tiden jag väntade på mannen. Alexandra är tjejen som tar över efter mig nu när jag ska vara mammaledig.

Mats kom och hämtade mig snabbt, låste upp bilen som stod på mitt jobb och körde mig till akuten.
Sedan har jag väl varit där mer eller mindre hela dagen, fått göra tester m.m. och legat på en hård brist i väntan på det jag själv misstänkt, dvs kraftig migrän.
Men att det tas på allvar är givetvis det allra bästa och man kunde avskriva några farligheter.
Och när doktorn äntligen knackade på ikväll, och meddelade att alla prover var normala, så suckade jag djupt och tackade min lyckliga stjärna att det inte är något ”farligt”.  Jag är innerligt trött på sjukhus, sjukdomar och diverse blodprov nu, så det enda jag kan godkänna är själva förlossningen.

Nu ska jag ta det lugnt & inte stressa upp mig.
Jag jobbade tyvärr min sista dag idag och har fått stränga order om vila.

Gaah, orden känns inte med mig ikväll, tröttheten är övergripande.
Jag avslutar här medan jag ändå gör mig förstådd.
Med några tårar i ögonen och en svag förvirring i huvudet så hoppas jag att jag kommer igen om bara någon dag. tom

Att kämpa. Varje dag.

DSC_0017Den är nära nu.
Den där semestern som varje år är efterlängtad.
I år har jag inte riktigt haft tid att längta och seg-dra, utan har jobbat på full växel, tuffat på med mina arbetsuppgifter och överlämningar innan jag går på mammaledighet. För nu har jag snart 4 veckors semester, sedan ska jag jobba 2 veckor innan det är dags för nedvarvning.
Några på jobbet påstår att jag inte kommer komma tillbaka mer när jag väl gått på semester, de hävdar att Skorpan planerar att titta ut tidigare, men med tanke på den långa väntan på Elias så är jag inte alls inställd på tidigare födsel.
Men semestern.
Officiellt så börjar den egentligen imorgon, vid 16, men jag ska in och jobba några timmar för säkerhets skull på måndag, bara för att kunna känna mig lugn och avkopplad för att slappna av i 4 veckor.

Det börjar bli tungt nu. Jag känner hur jag svullnar, jag vaggar när jag går, jag blir stelare och halsbrännan trycker upp på eftermiddagen efter att jag ätit lunch. Humöret svajar lite, men det har snarare med livet i allmänhet än just själva graviditeten.
Detta året har varit prövande för oss alla.
Det är fortfarande prövande, men inte alls på samma sätt som det var de där mest mörka månaderna för ett tag sedan och man undrade om man skulle komma hel ur.
Vissa dagar, vissa veckor och vissa månader som var mer mörka än vintern själv, där man bara ville dra täcket över huvudet och låtsas för en stund att allt bara var en ren mardröm.
Nu när man börjar få lite distans på det, så inser jag hur resten av livet är pausat.
Går jag in i mitt fotoalbum och tittar på 2015, så finns där inte ens hälften av bilder/mappar om man jämför med förra året och då tyckte man att 2014 hittills varit ett ganska skruttigt år.
Att ens ladda batteriet till kameran är en tyngd som heter duga just nu.
Lådhuset har inte alls fått den kärlek som man hoppats på, alla små impulsiva ideér jag förr fick om att förändra möbler eller starta projekt har varit som bortflugna.
Att rida är något jag sedan ett tag slutade med, men att ens åka ut och bara hälsa på känns som världens största berg.
Luften har helt och hållet gått ur mig, och nu sitter jag här på torsdagskvällen och ser hur resten av livet börjar bli lite klarare igen, för det har varit suddigt så länge att jag bara fokuserat på en punkt; andas och ta en dag i taget. DSC_0119Vi har inga större planer på vad vi ska göra på semestern i år, mest för att vi inte vill vara för långt bort om något skulle sätta igång.
Vi åker snart till Simrishamn för att stanna några nätter hos farmor & farfar och hämta välbehövlig energi, vi ska ta utflykter till Varberg och fiska krabbor med morfar & mormor.
Elias ska åka till Göteborg och lämna sina älskade nappar till Lisebergskaninerna medan jag och M går hand i hand och fyller näsan med dofter av sockervadd och ler mot varandra när vi båda inser hur stolt han gör oss, varje dag.

Den här sommaren önskar jag att livet ska återgå till det lite mer vanliga, jag bryr mig egentligen inte om varmt väder eller sol.
Bara vi får vara glada några dagar i taget, får umgås med de som står oss närmast och ställt upp för oss i vått och torrt.
Självklart kommer det bli jättekonstigt att inte gå ner till hamnen med en badtoka i andra änden av kopplet, men hon är med mig ändå.
Och så vill jag att de där tårarna som ibland skaver i ögonvrån ska torka ut, att känslorna ska hålla sig i schack och att jag ska bli en stark själ igen.
Någon som inte bräcklig som en torr kvist på stigen efter flera dagar av torka.
Det sista som ger upp är hoppet.
Och har det inte gett upp än, så gör jag banne mig rätt i att sitta här och försöka se klart igen.
Kämpa.
Sluta aldrig kämpa. tom

Nu sätter vi stopp för alla otrevliga överraskningar för resten av vårt liv.

DSC_0019 DSC_0025Själva läkningen av såren har gått framåt och för var dag har jag blivit lite rörligare. Däremot har andningen blivit svår och i söndags nådde den sin kulmen när jag inte kunde få i mig luft och jag mer eller mindre fick panik.
När jag lyckats lugna ner mig lite, med något bättre andning så tog jag mod till mig att ringa 1177, jag hade inte fått några hemgångsråd från kirurgen så jag hade ingen aning om vad som var normalt eller inte.
Efter 20 minuter i kö så frågade sjuksköterskan varför jag inte ringde 112 istället, för andningssvårigheter var inte att leka med…
Men att orka vänta på ambulans ville jag inte, så Mats körde mig till akuten.
Och där fick jag vänta.
En söndagskväll på akuten är INTE att leka med, för det var knappt en sittplats ledig i väntrummet.
Men jag fick härda ut.
Andningen blev inte bättre och när mormor & morfar kom och hämtade Elias fick jag ett eget rum, jag fick en fantastisk doktor och blev utsatt för diverse hemskheter som röntgen med kontrastvätska insprutad rakt i blodet med VÄRLDENS största nål, jag fick även en syresättningsnål rakt in i handleden och ett EKG kopplat till mig.
Först misstänkte de en propp i lungan och jag kände bara hur allt rann över mig. Tårarna sprutade, samtidigt som jag inte kunde andas, och livet var allmänt jobbigt medan Mats höll mig hårt i handen.
Jag skulle med all säkerhet läggas in omgående.
Vet att jag tittade mig själv i spegeln som fanns i rummet jag satt, och personen jag såg var en askgrå människa, men rynkor och en frisyr som såg ut som en ananas och jag tänkte samtidigt:
Herregud. Det måste vända. Nu.
Jag fick blodförtunnande för en gång, för att starta en behandling omgående.

Och när alla undersökningar var klara och när klockan slog 03 på natten så fick jag meddelandet att det inte var någon propp i lungan, ingen vätska, ingenting.
Både jag och Mats, som fortfarande höll mig i handen, andades ut.
Troligtvis har kroppen fått sig en smäll, och att försöka ordna en graviditet och en operation kan ibland vara för mycket för resten av kroppen, så vi fick åka hem med informationen om att ta det lugnt och läka.
För det kommer att bli bra.

Och igår kväll, när jag skulle gå och lägga mig, small det till i ryggen på samma sida där adningsstoppet sitter…
Jag skrek till och efter det kunde jag äntligen andas djupare igen! Lite av smärtan finns kvar, men jag kan andas djupare, jag kan gäspa någorlunda och hosta någorlunda.

Så nu skriver jag, en gång för alla.
Otrevliga överraskningar undanbedes härmed för resten av livet (eller åtminstone på 1 år framöver) och nu lämnar jag all skit bakom mig och startar om motorn på nytt.
Och det gör jag med de fantastiska människor som finns runt omkring, de två blomsterbud jag fått under dagarna och en ny energi som kommer dag för dag.
tom

Ilande telefonsamtal och människor som bryr sig om andra.

10448866_1574174682848894_569901021_nDagarna springer på.
Denna veckan har gått både upp och ner, men gallan har ändå varit ganska snäll, iallafall snällare än förra veckan.
Igår fick jag ett sånt där samtal till jobbet som man fasar för.
Numret som gick hem till mina föräldrar lyste i displayen på jobbtelefonen och eftersom klockan var 15.30 och jag redan pratat med dem tidigare under dagen så kände jag ett stygn av oro.
Men jag lyfte luren och svarade som vanligt.
En skärrad stackars mamma berättade att pappa råkat ut för en olycka med cykeln, och de inte riktigt vet hur skadad han var…Sedan gick det ganska fort, och jag lämnade jobbet lite tidigare, hämtade Elias på dagis och åkte direkt till akuten, där en krigsskadad pappa låg med en axel som hoppat ur led och ett blåslaget ben.
Dessutom fick han en uppläxning av Elias (som förövrigt charmade hela akuten med sitt humör) att man inte får cykla utan hjälm, även om man ”Jag ska bara….”
Efter ett tag åkte jag därifrån och ställde mig i köket och bakade bäroffie-pajer till mitt jobb, som terapi, och när jag visste att pappa hade kommit upp på sitt rum på SÄS i någorlunda form , så kunde jag somna för natten och vakna lite piggare… 10152398_711293875645935_333059439164256455_n 11043304_10153678912630299_927664654897007162_o
Idag har vi däremot rockat sockorna på Staples, blev så himla stolt över teamet jag är i, för alla hade kommit ihåg. Några med mer färger än andra. De människor jag omringas av gör fantastiska resor och går utanför bekvämlighetszonen varje dag, och in i den magiska zonen istället och det är så häftigt att se! Snäll-Liza förevigade mig när jag med vidvinkelobjektivet skulle ta kort på vår rocka-sockarna-ring, och ja, jag har gått upp i vikt och magen växer sakta men säkert.
Men eftersom livet inte alltid blir som man tror så får det vara så. Just nu har jag slutat följa alla träningskonton på Instagram, inklusive en del vänner (inget personligt) för att det stressat mig otroligt.
Och jag ska, efter helgen, verkligen försöka att hitta tillbaka till gamla rutiner och matvanor. Dessutom har jag operationen på torsdag, som jag faktiskt längtar till och det känns lite som en nystart för mig.
Klart jag kommer ha ont efteråt, men förhoppningsvis på ett helt annat sätt och förhoppningsvis kan jag lägga undan tabletter för gott.
Har även hunnit boka ett ultraljud som ska ske i slutet av april, jag hoppas dock de gör något redan efter operationen för att jag ska slippa vara orolig, men när jag pratade med sköterskan häromdagen så sa hon att eftersom ingreppet är ganska enkelt, så brukar de inte ha det som rutin, utan gynläkare får avgöra.

Nåja.
Det återstår några timmar kvar av denna fredagskväll och jag ska faktiskt luta mig tillbaka och smurfa vidare och läsa andra bloggar jag följer, men som jag inte riktigt hinner med.
Jag har börjat känna ett litet, litet fladder i magen, vilket gör mig lugn.. Det känns som det kan gå vägen.
Och jag hoppas innerligt att jag blir mer regelbunden med mina inlägg.
Att skriva av sig är en riktig terapi.

Stor kram! Ta hand om varandra!

Ute på promenad är det alltid någon som saknas.

11015558_355286677992788_234064530_nVilket väder vi har!
Även om det är rätt rått och vinden letar sig in ända in i benmärgen ibland, så är det ändå ett klart vårtecken när solglasögonen måste användas för att hindra huvudvärk och när man kan gå i Staples-västen och bara frysa i skuggan. Idag var Mats i Skövde så jag och Elias tog våra promenadskor och gick till skogen för att slänga stenar i ån och stå vid tågrälsen och försöka vänta in helgtåget. Det senare gick inget vidare, men jag lovade att vi skulle komma tillbaka snart igen och stå där till tåget kom körande.
Han är i en härlig ålder nu, det är så mycket frågor och funderingar och långa meningar, att man knappt hinner med det ena innan det andra babblas vidare på.
Han är mitt allt den där lille pojken.

Men jag kan ändå inte hjälpa att det alltid känns som att någon saknas.
Vi var alltid tre ute på våra skogspromenader.
Det saknas alltid en liten blå tjej, med en egen vilja av stål, som drog åt alla håll och kanter så armarna plöjde genom vinden som en väderkvarn.
En liten blå tjej som alltid ville doppa fötterna i det iskalla vattnet när våren var på väg och som fick glädjeryck i solskenet.
Om 2 dagar har det gått 6 månader och saknaden biter sig fast så fruktansvärt fortfarande att jag knappt kan tänka på henne utan att tårarna rinner och det blir svårt att andas…
Jag vet att hon har det bra och att allt vi gjorde, gjorde vi för henne. Men jag är så otroligt egoistisk att jag bara vill ha henne här, även om jag till 100% vet att det är givetvis omöjligt och kanske någonstans löjligt att ens tänka så.
Och när Elias och jag hittade en hundbajs mitt på vägen, så säger han att det är Mollys och jag tänker ”Om det ändå vore så väl….”

Kanske är det tuffa gallstensanfall idag som gör mig extra känslig, kanske är det hormonerna, eller så är det helt enkelt så att jag fortfarande är så ärrad att det svider hårt.
Oavsett vad det är, så gör det inte saknaden mindre eller lättare…

Även om det är tufft så har lördagen varit en bra dag.
Men den där punkteringen någonstans i Borås kunde vi varit utan.

Att kunna börja andas igen.

DSC_0504Jag sitter i soffan.
Alldeles matt av alla intryck som hänt idag.
Direkt från utvecklingssamtal på jobbet, till lunch och några timmar av nervositet innan jag satt i väntrummet hos kirurgen.
Hur konstigt det än låter så börjar jag känna mig trygg på sjukhuset.
Jag vet att jag får den hjälp jag behöver och personalen på de olika avdelningarna som jag hittills under året behövt träffa har alltid varit fantastiska.
Även om jag var nervös, så kände jag mig ändå lugn, för nu kunde jag inte göra mer, nu låg min framtid i någon annans händer.

Det kom en söt liten sköterska och visade mig till rätt rum, hon tog hand om mig och höll en lätt hand på min axel. Hon såg att jag var nervös.
Läkaren, en äldre man med en mustasch som var lika tät som Håkan Juholts, väntade på mig.
Hans små ögon var pigga och det var lite svårt att bedöma vad för läkare han var; ni vet, det finns ju olika.
När vi satte oss på hans rum så frågade han mig på skånska:
Du är gravid? I vilken vecka?
Jo, vecka 14 har jag gått in i nu och började småsvettas..
Han tittade på mig under lugg, skrev ner siffran på min journal och kikade på sin skärm.
Ja.. Det blir ju lite svårt… säger han och tystnar.
Jag svettas mer.
Du får nog lida pin en stund till, säger han en stund efter och jag känner hur modet sviker mig, hur mina ögon tåras.
Givetvis tänker jag inte riskera mitt barn, absolut inte, men jag har ändå läst om de som varit gravid och blivit opererade trots allt.
Man vill ju inte operera innan fostret blivit 15 veckor, eftersom det är mest kritisk då..
Jag torkade bort en tår i ögonvrån och ville bara gå därifrån, nedstämd och svetten rann.
...så du får nog vänta ca 3 veckor till, för att vara på den säkra sidan, plus att det inte gått för långt då..
Innan jag fattat ordet av så flinar doktorn åt mig, och bekräftade att det visst blir en operation. En högprioriterad sådan.
Jag lät ett litet glädjetjut slippa ut och han skrattade gott åt att jag var en person som man kunde skämta med.
Det underlättar i mitt arbete sade han, när man får glädja och skoja med patienter som man kanske annars bara får höra elände från…

Sedan var det som att andas på riktigt igen.
Vi gick igenom blodtryck, hur allting går till, om eventuell sjukskrivning och mediciner.
Allt ska inom händelseförloppet vara över på ca 1 vecka och jag ska kunna vara fullt fungerande efter det.

Det är en sån lättnad.
Inga mer morfintabletter, inga andra mediciner.
Framför allt, nu slipper jag ha ont mer.

3 veckor. Plätt-lätt!

Bland bomullsmagar och livskvalité.

10615848_597652200343437_1826957011_nJag försöker hitta livskvalitén igen.
Det är inte så mycket av den nu för tiden när jag har ont.
Till och från gör den sig påmind och det verkar som att jag verkligen kommer få kämpa mig till för att jag ska få någon hjälp.
Undersökningen i förra veckan visade på runt 8-10 stenar varav två var väldigt stora, någonstans runt 3-4 cm, så det är väl inte konstigt att jag har ont i omgångar.
Jag blir trött och grinig av den och att ens blogga har krävt en kraftansträngning jag inte lyckats uppbåda.
Men det är väl bara att försöka antar jag.
Livskvalitén och någon form av glädje smyger ju inte bara på en, jag får försöka helt enkelt hitta tillbaka till den och parera på ett snyggt sätt.
Och kroppen är mer som en bomullsmjukt fladder än fast och fin som den började vara för några veckor sedan, men det är smällar man får ta när man inte mår bra.
Jag har fått sluta dricka kaffe (buhuuuuu!) och att ens tänka på något annat än vitt bröd, pasta eller kokt fisk är som fördömt att misslyckas. Ibland går det dock bra, för det mesta inte.
Jag försöker mig på 10000 steg varje dag, men när jag får mina skov så tappar jag all ork och måste lägga mig ner och ta igen mig, sedan sitter jag mest som ett kolli.

I fredags åkte jag på Kickoff till Göteborg med jobbet, det blev en lagom sen kväll på dansgolvet med Anna och Mela, vi gick hem i tid och somnade på häftiga Clarion Post. Frukosten var en riktig dröm och jag vågade mig på några pannkakor med nutella som jag fortfarande dreglar över.
När jag kom hem på lördagen efter mässa och många gäspningar senare så hade Mats köpt lite räkor, kräftor och ett kungskrabbe-ben som vi åt medan vi pratade ikapp om helgens händelser.

Ja, är det något jag älskar så är det skaldjur och den lade sig som bomull i magen och jag somnade i soffan den kvällen och i söndags tog vi en heldag inne bland kuddar och filtar och bara var.
Och nu är en ny vecka helt plötsligt igång, igår var jag ute och red på nordisen Vilma, herregud vilka steg hon tar jämfört med yttepytte-Heidir. Vi galopperade i snön och det var ett lättat hjärta jag kom hem med efter 3 timmar i stallet.

Jag hoppas jag får lite energi till att blogga snart igen.