Category Archives: Familj

Att ha midsommar och massor med valpar.

Och så blev det midsommar. Enligt tradition var vi i Hedared, dock hos mamma och pappa denna gången. Förra året byggde de en inglasad altan, så de hade dukat upp alla möjliga läckerheter när vi anlände vid lunch. Det åts sill, chili-brie, färskpotatis, gräddfil, Jennies fantastiska köttbullar, gott bröd och olika röror. Philip lekte mest med sitt tåg och vi testade även vad som händer om man stoppar ner en Mentos i en Cola Zero-flaska. Det blev en ganska kraftig reaktion och det sprutade Cola lite här och var. Vid 15 åkte vi till Sandhult där vi firade midsommar i ösregn, Elias tog lotter för alldeles för mycket pengar och vi fikade hembakade kanelbullar och drack kaffe. Nytt för i år var ju att familjen Svensson-Svensson fått en ny familjemedlem, lilla Roffe, som jag gick och bar på medan de andra var inomhus och fikade. Han har redan snärjt mitt hjärta, han är så liten, så cool och framför allt framåt. Älskar hur positiv och lugn han är i nya miljöer. Hur söt kan man vara egentligen?
Efter Sandhult blev det ännu mer fika, jordgubbarna som jag varit på Ica Maxi och köpt alldeles för tidigt på morgonen skulle avnjutas. Jag hade även passat på att baka en vitchoklad-cheesecake (ni vet, en sån man gräddar i ugnen istället för att frysa in) och den var sååååå god. Gjort den en gång innan till jobbet, och då slukades den på bara några minuter. Jag var tvungen att ta två bitar denna gången, så god var den. Och medans kvällen kröp närmre drack vi lite bubbligt vin, skrattade åt alla-barnen-skämt och njöt av att kunna sitta inne fast ändå ute med tanke på mammas altan.
Hedared på midsommar, precis som det ska vara.

Annars har det inte hänt så mycket mer denna helgen; vi har mest slappat och bara varit. Egentligen kliar det i mig av irritation av att inte göra något, men eftersom vi har semester så försöker jag acceptera att det är lugnt tempo som gäller, framför allt när det verkligen ÖSER ner regn utanför…

Enda som jag orkat göra är idag är att titta på polisen som hämtat en cykel hos oss som vi hittade på Kransmossen häromdagen (Elias var eld och lågor, han fick hjälpa till att ta anmälan och slå på sirenerna på polisbilen!) och träffa min vän Nadia som även hon skaffat sig en valp, dock en Aussie-valp.
Det finns verkligen inget finare än en aussie-valp och om några år hoppas jag att jag faktiskt har möjlighet att skaffa mig en egen igen. Det drar liksom lite i tarmen igen, även om det dröjer länge.

Här är Humla, O´Mullan´s Elected Ice Cream:Det finns verkligen ingenting som är sötare än valpar, och framför allt aussie-valpar.
Japp, det var lite av vår midsommarhelg.
Imorgon åker M till Stockholm för lite fackligt arbete och jag och barnen fortsätter att ha lite sommarlov.

Om man skulle ta och sparka igång denna sida igen?

Jag vet inte om det där med att blogga är någonting för mig nu för tiden.
Att vara tvåbarnsmamma, heltidsarbetande och samtidigt få vara mig själv är krävande, även om det är kul på annorlunda sätt.
Efter att jag kom hem från Lissabon har allt gått i ett och jag har inte riktigt hängt med i svängarna från dag till dag.

Jag jobbar en hel del, att ha en karriär har aldrig varit något jag varit speciellt intresserad av. Eller rättar sagt, jag har nog aldrig riktigt vetat vad jag vill, men nu börjar det klarna lite. Min chef har verkligen hjälpt mig att utvecklas, han har berömt mig när det behövts och han har skällt på mig när jag varit tankspridd och oorganiserad.
Att driva saker framåt har blivit en del av mitt liv, jag som alltid varit den som bara startat projekt men aldrig slutföljt dem.
Jag försöker använda mig av det jag lär mig i jobbet även på hemmaplan, men jag är ack så mycket mer slarvig med mig. Tyvärr.
Men men, det kommer säkert det med.
Jag har inte varit ute på promenad alls de senaste månaderna i princip, jag orkar inte. Huvudet är helt slut.
När 2 veckors semester börjar klockan 16.30 på fredag så tänker jag att det får bli ändring på det.
Min kropp gör ont, jag har några extrakilon som skaver och min hållning är värre än en säck potatis.
Jag vet vad jag vill, men jag vet inte vart jag ska börja bara.

Jag har börjat fotografera igen lite smått, främst åt andra dock.
Te.x ett nystartat skomärke, balfotografering (där jag lyckades tapetsera hela min rumpa i ett stort bilduppslag i BT), jag har träffat brudpar som jag ska föreviga i juli och jag blir lika spänd och nervös för varje gång någon vill att jag ska hjälpa dem med något. Lilla jag.
Skrämmande och spännande på samma gång.
Jag ger dem bara bilder hur jag ser världen, hur mina ögon uppfattar omgivningarna. Det finns inget rätt eller fel i mina bilder, det är så jag gör det liksom.

Annars försöker vi tillbringa tid som familj (som t.ex. att vara nere på stan på nationaldagen och bada i vattnet vid Orangeriet) och få livet att fortsätta rulla och hitta den tråkiga men ack så viktiga balansen för oss alla.

Dagen innan Mats fyllde 38 år blev han friskskriven från psykologen och räknas numera som ”frisk”.
Han kommer troligtvis fortsätta att äta medicin resten av livet, men det rör mig inte i ryggen, så länge han fungerar som han gör nu. Han skrattar med hela hjärtat, rör sig på ett annat sätt, och även om han är gråhårig i skägget så han inte längre grå i ansikte och själ; tvärt om.
Du gjorde det älskling, trots att jag hade många och långa perioder där jag inte ens hade en gnutta hopp.
Glädjetårar rullar ner för mina kinder när jag skriver detta.
Eller regndroppar som Elias kallade det häromdagen, så vackert och mycket mer beskrivande än jag någonsin hade kunnat komma på.

Elias förresten.
Som ni förstår har Elias gått från att vara en lill-pojk till en lång, klok kille som ställer de där ”varför”-frågorna för att han vill veta grunden till allt.
Igår t.ex. blev vi vittne till en bilolycka, och han var nyfiken på vad som orsakat det.
Hade någon tittat på sin telefon, hade någon suttit och dröm, hade den som körde somnat?
Det är en väldigt och oerhört smart kille, som lägger ihop det mesta, samtidigt som han är ordentligt busig och testar både gränser och tålamod.
Mitt tålamod har aldrig varit speciellt välfyllt, men man lär sig allt eftersom.

Ikväll ville han stanna uppe lite längre än lillebror, han ville titta på Sommarlov på läsplattan och äta popcorn. Och vem kan säga nej till det? Medan P somnade på ovanvåningen satt Elias nydushad i soffan och mös med sin mamma.
Mitt hjärta slog lite extra då.
För Elias har alltid Mats varit den viktiga men sedan jag kom tillbaka från Portugal så har vi skapat ett helt annat band med varandra, och jag älskar det.

Och Philip då?
Den väldigt fartfyllda lillebrorn har helt plötsligt hittat sin plats i familjen, han kramas, pussas, påpekar rutiner. Han är minst lika fascinerad av tåg som sin storebror var i samma ålder och nåde den som tar hans elektriska tåg ifrån honom. Han är otroligt charmig, är lika oblyg som resten av grabbarna i familjen B, och skrattar högt åt nysningar och andra kroppsljud. Bästa humorn med andra ord.
Och en hunger som aldrig sinar.
På förskolan får jag rapporter om att han ibland till och med puttar bort andra barn när det är fruktstund.

Ja, det blev visst en bra familj av oss med, och nu har vi resten av livet att fortsätta med.
Tillsammans med en frisk pappa som nockade hjärnspökena totalt. 

Att ha firat påsk i Hedared.

DSC_3571 DSC_3572 DSC_3581Vartannat år är mamma och pappa hemma över påsk, så i år bjöd de hem oss alla för en traditionsenlig påsk-kvällsmat. Buffé med lax, ägg, räkor, Janssons, bröd, olika röror, crustader med kräftost och givetvis; trevligt sällskap. Elias var eld och lågor för han fick leta påskägg flera gånger, inte mindre än 4 påskägg fick han med sig hem, inte behöver vi köpa något godis än på ett tag precis. Philip var precis som han brukar, dvs överallt och ville ha mer mat. DSC_3589 DSC_3591Och där satt vi länge, eller ja, länge som småbarnsföräldrar och männen fick för sig att elda upp allt ris på baksidan. Min bror är en form av medveten pyroman (vi alla delar fascination för eld) och gick igång på tanken på en gång. Det kollades vind och uppehåll och sedan tände det på och på mindre än 10 minuter hade all sly brunnit upp i väldiga kontrollerade former. DSC_3605Elias var givetvis lika fascinerad som oss andra, medan Philip kroknade till slut och vid 21 åkte vi hem och lade barnen. Kanske inte så konstigt att han kroknade då han åter igen åkte på feber under natten. Själv är jag vansinnigt trött på alla sjukdomar vi har, så jag hoppas detta är det sista innan vi kan njuta lite av friskhet och energi. Om en vecka åker jag till Portugal och jobbar i två veckor, och jag vill umgås med dem så mycket jag kan och tanka kärlek. Men glad påsk på er, 2 dagar kvar av ledighet.
Inte fy skam!tom

Tid för eftertanke…

17796658_10156050172120299_1986087532201788123_nHade aldrig för mitt liv ens vågat föreställa mig hur fredagen skulle bli när jag gick hem tidigare från jobbet. Så många ggr man har gått den gatan, för några år sedan gick vi där tillsammans; jag, Mats och Elias. Vi stannade på uteserveringar och åt, drack drinkar och funderade över livet.
Drottninggatan förvandlades till ett blodbad.
Jag har sett filmer på folk som flyr i panik, människor under svarta sopsäckar och poliser som i allt kaos försöker reda ut vart de behövs bäst.
Även om det är så långt bort, så är det nära, och jag får andnöd när jag tänker på att mina barn ska behöva växa upp med växande galenskap.
Samtidigt finns det inte något finare än all den kärlek som samtidigt bombarderas i sociala medier, som överöser polisen och alla andra inblandade.
Sverige och medmänniskor när det är som bäst.
Inte för att jag vet, men jag antar att tanken med ett terrordåd är att skapa rädsla, att låta rädslan och hatet överta.
Vi är större än så.
Och det visades ganska tydligt när folk öppnade sina hem, affärer fixade mat, folk hämtade okända ifrån stan för att köra dem hem till sina nära.
Kärlek. Kärlek i alla dess former kan aldrig vara fel. Inte ens i sånna här tider.
Så fortsätt sprid kärlek istället för hat och rädsla.
Det tänker iallafall jag göra. Jag vägrar skylla på ett folkslag, en religion eller som någon hemskt uttryckte det på FB:
Göra Sverige ”rent” igen. Fy fan. Den åsikten var den vidrigaste jag någonsin läst.
Kärlek, omtanke och medmänsklighet kan enbart vinna, inte mer hat och rädsla.
Mina politiska åsikter håller jag oftast för mig själv, men ibland händer det att det sipprar ut.

Nåja.
Det allra konstigaste är, att trots att man blir så lamslagen, så fortsätter livet, barnen är lyckligt ovetandes om hur hemsk världen är och vi var på kalas igår där vi skrattade med hela magen och åt hamburgerbuffé medans solen lyste starkt och vid vissa tillfällen kunde man till och med gå i t-shirt. Att få vara tillsammans med älskade familjen i dessa här lägen är ännu viktigare, nu om någonsin.
Tillsammans klarar vi allt.
tom

Att ha en vårvarm söndag.

DSC_3366Igår tyckte grannen att vi borde ses mer, och jag kunde inte annat än att hålla med. Så idag gick vi alla 4:an på Kransmossen.
De stora pojkarna , de mellersta pojkarna, de små pojkarna och vi mammor. Det var vårvarmt och vi fick till och med ta av oss jackorna eftersom vi svettades. Elias och Lucas sprang fram och tillbaka så kinderna blev blossande röda, och håret blev fuktigt av all svett, precis som det ska vara. DSC_3358Jag har verkligen saknat de där familjesöndagarna, livet har varit alldeles för upp- och ner det senaste året för att man ens kunnat orka ta sig tid att umgås. Att tänka på kamera har varit ouppnåeligt och att ha kraft att få på barnen kläder har tagit slut innan man ens funderat klart tanken. Men det känns verkligen som allt vänt och jag är så tacksam att vara ute på en annan sida av livet. Verkligen VÄLDIGT tacksam. DSC_3378 DSC_3434Att sedan ha den lilla professorn rultande runt här och där kan få vem som helst att börja skratta. Han är bestämd, glad och kan bli sur precis när som, och man vet aldrig riktigt vart man har honom. Att det lyser bus i de där ögonen gör inte saken värre, och trots att han är så olik sin lugna storebror som det bara går, så fylls ändå hjärtat över av kärlek, för båda barnen, dagarna i ända, på alla sätt det bara går.
April 2017 börjar verkligen inte alls fy skam, och hela våren ligger framför fötterna.
Livet. Upp och ner.
Och alldeles underbart. tom

Expo Väst, reptilmässa.

DSC_3350Av en slump såg jag en liten artikel i Borås Tidning igår, att det skulle pågå en reptilmässa på Åhaga idag den 1 april. De flesta av er vet att jag älskar reptiler (de flesta, inte spindlar t.ex.) och att jag själv en gång i tiden hade en grön leguan vid namn Rambo. Sedan dess har jag under en kort tid varit inne på att köpa orm, men eftersom man behöver ha tillstånd och att terrariet inte skulle få plats på något bra ställe så lades planerna ner, och jag går istället och drömmer lite då och då om ett vackert inrett terrarium med något spännande där i.
Så idag tog jag och Elias, och åkte till Åhaga för lite egentid tillsammans. DSC_3317 DSC_3336 DSC_3340Och där fanns allt möjligt. Allt från jättesniglar till ormar, till syrsor och sköldpaddor. Det kändes lite makabert att ha djuren i små askar för uppvisning, men det var ju enbart för att de var till försäljning givetvis och bodde helt annorlunda annars. Det fanns ormar i alla dess färger och jag såg till och med en liten bebis-leguan som jag blev lite förälskad i. Det fanns däremot mängder av kameleonter, och både jag och Elias skojade om att köpa hem en till pappan 😉DSC_3345 DSC_3349 DSC_3342DSC_3327 DSC_3329Och givetvis fick vi avsluta (eller börja, beror på vem man frågar) med en fika. Varma vaniljhjärtan och en helt egen dricka gjorde hans dag.
Han är nästan lika fascinerad som jag av annorlunda saker, och det är kul och se honom så öppen och oblyg. Han frågade alla möjliga frågor till utställarna och lyssnade storögt när någon berättade om en syrsa som kunde bli så stor att den kunde äta små fåglar.
Han är en väldigt fin stor, liten kille med många frågor och funderingar som bubblar upp.
Och det var väldigt mysigt efter en hel veckas sjukdom att få vara med honom, och hålla honom i handen. tom

Vissen och levande på samma gång.

DSC_3312Konstigt hur man kan känna sig slutkörd men ändå så levande på samma gång.
Lille P har matvägrat i några dagar, vilket är väldigt olikt honom och inatt blev han ganska dålig så jag har varit vaken större delen av dygnet. Och ändå är jag någorlunda pigg, ungefär som om den där supermamma-kraften kickar in när barnen är sjuka och jag blir extra stark. Det är en ganska häftig känsla att känna, eftersom jag i vanliga fall inte är den där ”mamman” som många andra är.

Så vad har hänt sedan sist?
Jag blev i  början av förra veckan utsedd till månadens medarbetare i hela Europa på jobbet, en otroligt ärofylld vinst med tillhörande fina tavla med en nominering värd all sin vikt i guld, vackra blommor och en ny Fitbit Charge 2! Jag blev chockad och så glad att jag var tyst hela eftermiddagen och bara gick runt och log, och jag ler varenda gång jag ser tavlan med utmärkelsen på min plats. Det pirrar till i magen varenda gång att lilla jag gör skillnad i något jag är driven för. Det är nog det bästa inom karriärsvängen som hänt mig, på länge!

Har även varit och ordnat mitt pass inför Portugal som kommer närmare och närmare, jag hämtade ut det igår.
Det bestämdes att jag ska vara nere i 2 veckor, för att täcka upp både floorwalking, produktutbildningar och se till så allt går rätt till. Känns givetvis HELT galet att jag ska flyga dit själv, bo där själv och spendera tid där själv. Jag har aldrig varit borta så länge hemifrån och självklart inte så långt borta från mina små. En spännande men ändå nervös känsla.
Imorgon skulle vi egentligen åkt barnfria till Ullared, för att handla sommarkläder till mig inför resan (tydligen runt 25 grader där i maj) bara jag & M, men nu när P blev sjuk så fick vi ställa in det.
Att få till den där barnfria tiden utanför hemmet är jättekrånglig, så jag hoppas vi får till en sån eftermiddag snart istället.

Jag och M har avslutat vår samtalsterapi ihop, och det har varit en väldigt utvecklande period för oss båda. Från att eventuellt velat separera så ville vi båda reparera och fortsätta tillsammans. Att M är nära att bli friskförklarad från sin depression gör inte saken sämre, och jag njuter av att vara vi just nu och att vi har ett härligt och fungerande ekorrhjul som rullar på.
Det är det allra viktigaste för mig; att ha en vardag som man klarar av och som man kan njuta av, istället för blommor, presenter och överraskningar (även om jag givetvis inte tackar nej till det heller).
Det har tagit tid, det har satt sina spår och man har lärt sig mycket på vägen, men det fick det vara värt.
Jag brukar skoja om det, att jag ser så mycket äldre ut med rynkor m.m, men det är ju givetvis sanning.
Sorg, elände och oro sätter sina spår, både på insidan och på utsidan, ingen raketforskning precis.
Det allra häftigaste är att man kan läka och bara få lite ärr, och att man kan gå vidare och leva.

Nu ska jag försöka få i mig lite kaffe och njuta av vårsolen. Den är så välkommen!tom

Att säga hej ifrån allt roligt!

DSC_2944 DSC_3018 DSC_3027 DSC_3139 DSC_3158 DSC_3206 DSC_3235 DSC_3238 DSC_3270Oj, vad det var längesedan jag bloggade.
Det finns inget ursäktande mer än att jag inte finner det speciellt roligt att skriva, den gamla kreativiteten är som bortflugen efter ett ganska jobbigt halvår, men jag hoppas givetvis den ska hitta tillbaka någon gång. Alla i familjen mår bra och livet går just nu åt till att jobba, skjutsa och hämta grabbarna på dagis, laga mat och umgås och utnyttja den lilla tid vi har till varandra på ett eller annat sätt.
På jobbet är det ganska hektiskt, eller ja, kanske inte i kundtjänstmått, men mina arbetsuppgifter har gått i ett. Ni ser ett litet axplock här, först var det alla hjärtans dag, där vi pyntade våningen med hjärtan.
Sedan har vi haft European Customer Center award där vi drack fejk-bubbel, åt sallad från Orion och var med på videolänk i England ifall vi kammade hem några priser (vilket vi givetvis gjorde). Och förra veckan avslutades med en bake off, där jag gick all in med en tårta fylld med vit choklad-ganache med passionsfyllning samt kolagrädde. Jag kämpade mig till en första plats och vann hela tävlingen, trots att konkurrensen var hård med diverse cupcakes och vaniljhjärtan i långpanna (SÅ GOTT!).
Jag har även tagit över ett stort projekt och i maj (?) åker jag till Portugal och jobbar ett längre tag med att utbilda personer i rutiner.
Igår befann jag mig därför på polisstationen och beställde ett nytt pass, sjukt smidigt och enkelt nu för tiden.

Tiden springer med andra ord gräsligt fort och innan jag kan säga okelidokeli så är säkerligen maj här och jag åker på min första utlandsresa HELT själv, utan grabbar och utan kompisar.
Jag försöker lära mig att det inte längre finns någonting som heter ”Innanför boxen” utan det är bara huvudet som skapar det själv, och man kan göra precis allt man tänker att man ska.
Tufft det där med hur huvudet kan sätta sina gränser… Skicklighet att jag själv tänker att jag kan göra detta, precis som någon annan.
*muskler i hjärnan*

Ja. Vet inte när vi ses igen, men jag inser just nu att jag älskar att skriva.
Så kanske dröjer det inte allt för länge. tom

Att ha födelsedagar överallt!

DSC_2911 DSC_2918Jahopp, energin försvann visst igen. Iallafall för att uppdatera bloggen. Haha.
Hela januari har mest gått åt till att försöka skola in lilleplutt på förskolan (eller M rättare sagt, jag har hejat på hemifrån), och när han väl skulle börja på heltid så blev han sjuk en längre tid och det är först nu jag återhämtat mig. Ju äldre jag blir, desto värre verkar det vara att komma in i nya rutiner som borde sitta. Haha.

Men vad har hänt sedan sist?
Inte mycket mer än min älskade pappi har fyllt hela 70 år.
70 år och han är fortfarande en helt fantastisk man som skrattar för det mesta och är något förvirrad. Han drar fortfarande samma skämt och nynnar på ohörbar musik när han pysslar hemma.
Han var hemma i torsdags då den stora dagen infann sig och bjöd på smörgåstårta.
Eftersom P var sjuk så var det bara jag och E som åkte.
Fina fina Pappi.
Att bli 69 låter inte mycket. Men att bli 70 år blev plötsligt så väldans gammalt. DSC_2922 DSC_2935DSC_2924Ni som känner mig vet ju att vi har en hel del födelsedagar i dec-feb så i lördags hade Adam och Ella sitt kalas med. Det serverades tacos och vin. Kicken var inte sen på att fylla på mitt glas flertalet gånger och det var faktiskt så skönt och avslappnande att få dricka lite vin. Jag är oftast den som kör hem efter kalas där det serverats alkohol, men igår tyckte Mats jag kunde få unna mig lite. Och det gjorde jag. Mums.
Jag och rödvin är oftast ganska bra vänner och så även igår.
Dagen idag har verkligen gått långsamt. Knappt gjort något alls förutom laga mat, andas och ladda inför kommande vecka.
Jag har en hel del på gång på jobbet som kommer starta inom kort tid, så jag sitter mest här och lyssnar på musik och bara är.
Ibland får det vara så med.
tom

Att ha -16 utanför fönstret.

DSC_2872Det är kallt ute. -16 ute visar termometern utanför dörren på.
Mössor och vantar, overall, fusk-olle och hela faderullan behövs ute.
Jag är dålig på kyla.
Har alltid varit och antar att jag alltid kommer vara det, för jag behöver spendera kvällarna under den elektriska värmefilten jag fick av Mats i julklapp. Händerna är stela och jag går mest runt och huttrar hela tiden. Det är med andra ord inte jättelockande att ta sig ut även om vädret är helt underbart att beskåda.
Jag höll i Vilda Bebin när han stod i fönstret och knackade på rutan, när mina ögon fastnar på balkongloungen och huvudet börjar genast drömma om lite varmare dagar, med sol och en kopp kaffe i handen och trevligt sällskap.
Men det dröjer och jag får helt enkelt överleva kylan och mörkret först.
Och jag tänker ta mig igenom det på allra bästa sätt. DSC_2858 DSC_2860 DSC_2864Så hur gör man det en ledig dag?
Jo, man bokar biljetter för mig och Elias på bio, vi ska se den nya Bamse-filmen och han har redan bestämt att han ska äta popcorn och ha saft att dricka till. Jag fick två biobiljetter av VD:n på jobbet för att jag hjälpte till att arrangera en del av julfesten, så då bestämde jag ganska fort att Elias och jag skulle få lite egentid.
Så från 7 imorse har han pratat om och om igen om vad klockan är så vi inte kommer försent till bion.
Min lilla guldklimp som blivit så stor att han numera försöker lära sig klockan, han vill lära sig att läsa och vara världens bästa storebror.
Mats och Philip stannar hemma och leker med tåg antar jag, P är dödsförtjust i tåg, precis som Elias var, och i 2 dagar i rad har han rusat efter ett självgående tåg som ingen annan får ha förutom han.

Imorgon ska jag få en utav mina julklappar av min syster.
Vi ska åka till MyDog och spendera en hel dag på hårda mässgolv och frossa i hundar.
Har inte varit på MyDog på flera år, så det ska bli kul att gå där och mysa vid rasklubbstorget, titta på uppvisningar, se vissa raser ställas ut m.m. Det är lite roligt att tänka på att jag förr hade det som min enda hobby, och att jag dessa dagar inte alls är intresserad på samma sätt. Kanske någon gång om några år, när barnen är stora och man lever ett lite mer lyxigt liv, men absolut inte nu.
Så därför ska jag njuta av andras hundar så mycket jag kan.

Men först en fredag med den blonda, känsliga och mjuka killen.
2017 börjar inte alls tokigt 🙂tom