Category Archives: Simrishamn

Några dagar i Simrishamn hos farmor & farfar.

DSC_0009Igår klockan 21 öppnades dörrarna till lådhuset igen.
Vi har varit på resande fot sedan i torsdags, då vi åkte till Simrishamn för att bo och hänga med farmor & farfar.
Resan gick oväntat bra, vi tog småvägarna ner, något jag själv (sällan jag som kör när vi åker långt, Mats gillar att göra det) uppskattar mer istället för att åka motorvägen. Och till slut var vi framme.
Solen sken, om än vinden var frisk och väldigt sval.DSC_0014Vi har mestadels haft vackert väder, så att vi till och med hunnit äta mängder med glass, gå på stan, gå på loppis, fått bebiskläder shoppade av farmorn har även det hunnits med, och jag blev vansinnigt glad över att göra ett loppisfynd för två små godisskålar för ynka 20 kr. Såhär i efterhand hade jag kunnat köpa 2 till, för de skulle vara fina att ha glass i med, men jaja, godisskålar får det bli istället. Men de visar vi någon annan dag.  DSC_0016-3 DSC_0020 Tänkte även köpa en fantastisk skylt till min man. Han behöver ju inte google, för han har ju mig.
Älskade Mats, som mått dåligt väldigt länge, och där jag ser att sjukdomstiden tär på honom, det äter upp honom inifrån när det är som mest jobbigt och plågsamt. Det är ingen hemlighet längre att han är sjuk, och jag står vid hans sida; vått som torrt. Jag kan egentligen inte göra någonting alls, jag kan inte förbättra, kan inte mildra. Men jag finns där.
I nöd och lust.
Och det är nöd nu, och har varit det i månader tillbaka.
Älskade, älskade vän, make, pappan till mina barn.
Önskar innerligt att jag hade kunnat gör mer för honom. DSC_0062 DSC_0056Men trots det så fick vi fina dagar ihop, i annan miljö, där vi grävde ner varandras fötter i sanden, letade vackra, mjuka sandslipade stenar till mormor, något E gjorde med största möjliga koncentration.
Och där vi andades ihop längs stranden på Österlen och konstaterade att sommaren kom till slut ändå, för den väntade till vi hade semester. Jag låg mest på en handduk och tittade på när pappan och E lekte längs havskanten, där de byggde sandslott eller grävde en grop som havets vågor letade sig fram till och fyllde med iskallt (enligt mig) vatten.
Skåne alltså.
Något jag avskydde som ung och fullkomligt föraktade ända tills den dagen jag upptäckte hur vackert det är.
DSC_0063 DSC_0049Vi åkte även till Kiviks musteri bland smala sommarvägar för att dricka en uppskattad kopp kaffe och äta en liten ljuvlig äppelkaka i skuggan av den varma solen. Vi åkte förbi Ranelids hus, och det roligaste var att han själv verkligen gör reklam för vart han bor.
Både på ditvägen och hemvägen fnissade vi lite.
Det är bara en Björn Ranelid som gör så konstaterade vi, och nickade uppskattat.
Om man ändå är känd så kan man lika väl berätta det för alla som åker förbi. DSC_0068I måndags, när klockan slog 05.30, vaknade vi med ett ryck, packade ner de sista kläderna, sade farväl till Jan & Angela och åkte vidare Malmö för att göra något som E pratat om i veckor.
Men nu ropar den färdiga tvätten på mig, så mer om Malmö och ett litet svettigt men roligt äventyr senare…

Med lite rossel & hosta i bröstet.

DSC_0057Det är hostigt och snorigt här hemma.
Alla tre verkade vara smittade av en lättare sommarbacill, men det är inte värre än att det går att bota med lite nässpray och Alvedon vid de värsta halsont-topparna.
Annars längtar jag mest till Skåne.
Nej, jag är inte speciellt sugen på bilresan med min svullna kropp, men det finns ju inte så mycket att göra åt. Jag längtar ner till miljön där lavendeln slåss mot varandra i varje hörn och där fiskmåsarna seglar över båtarna med hopp om att få tag på lite lättförtjänt mat.
Och sällskapet där nere är givetvis fint, och farfarn har en brödrost som plingar när brödet är perfekt och Elias får hjälpa till och vara toastmaster medan farmorn vill promenera och känna havsbrisen mot huden.
De är två riktiga personligheter, på var sitt vis.
Och så hörde jag att restaurang-båten Glada räkan där jag förra året hade räkfrossa, fått nya ägare, så vem vet, kanske blir det ett nytt besök där. DSC_0070Men innan vi kommer dit så ska vi genomgå något jobbigare men ack så behövligt.
Ibland så finns det sånna saker i livet, saker som är jobbiga och kämpiga, men som man nästan ser fram emot för man vet att på andra sidan det känslosamma så kommer man ut som en starkare människa.
Möjligtvis rödgråten & svullen, men lättare på något sätt.

Men nu till något mindre jobbigt. Vi tar en liten tur till Hedared och hänger med Svensson-Svensson.
Det är snarare balsam för själen och träning för magmusklerna. tom

Att kämpa. Varje dag.

DSC_0017Den är nära nu.
Den där semestern som varje år är efterlängtad.
I år har jag inte riktigt haft tid att längta och seg-dra, utan har jobbat på full växel, tuffat på med mina arbetsuppgifter och överlämningar innan jag går på mammaledighet. För nu har jag snart 4 veckors semester, sedan ska jag jobba 2 veckor innan det är dags för nedvarvning.
Några på jobbet påstår att jag inte kommer komma tillbaka mer när jag väl gått på semester, de hävdar att Skorpan planerar att titta ut tidigare, men med tanke på den långa väntan på Elias så är jag inte alls inställd på tidigare födsel.
Men semestern.
Officiellt så börjar den egentligen imorgon, vid 16, men jag ska in och jobba några timmar för säkerhets skull på måndag, bara för att kunna känna mig lugn och avkopplad för att slappna av i 4 veckor.

Det börjar bli tungt nu. Jag känner hur jag svullnar, jag vaggar när jag går, jag blir stelare och halsbrännan trycker upp på eftermiddagen efter att jag ätit lunch. Humöret svajar lite, men det har snarare med livet i allmänhet än just själva graviditeten.
Detta året har varit prövande för oss alla.
Det är fortfarande prövande, men inte alls på samma sätt som det var de där mest mörka månaderna för ett tag sedan och man undrade om man skulle komma hel ur.
Vissa dagar, vissa veckor och vissa månader som var mer mörka än vintern själv, där man bara ville dra täcket över huvudet och låtsas för en stund att allt bara var en ren mardröm.
Nu när man börjar få lite distans på det, så inser jag hur resten av livet är pausat.
Går jag in i mitt fotoalbum och tittar på 2015, så finns där inte ens hälften av bilder/mappar om man jämför med förra året och då tyckte man att 2014 hittills varit ett ganska skruttigt år.
Att ens ladda batteriet till kameran är en tyngd som heter duga just nu.
Lådhuset har inte alls fått den kärlek som man hoppats på, alla små impulsiva ideér jag förr fick om att förändra möbler eller starta projekt har varit som bortflugna.
Att rida är något jag sedan ett tag slutade med, men att ens åka ut och bara hälsa på känns som världens största berg.
Luften har helt och hållet gått ur mig, och nu sitter jag här på torsdagskvällen och ser hur resten av livet börjar bli lite klarare igen, för det har varit suddigt så länge att jag bara fokuserat på en punkt; andas och ta en dag i taget. DSC_0119Vi har inga större planer på vad vi ska göra på semestern i år, mest för att vi inte vill vara för långt bort om något skulle sätta igång.
Vi åker snart till Simrishamn för att stanna några nätter hos farmor & farfar och hämta välbehövlig energi, vi ska ta utflykter till Varberg och fiska krabbor med morfar & mormor.
Elias ska åka till Göteborg och lämna sina älskade nappar till Lisebergskaninerna medan jag och M går hand i hand och fyller näsan med dofter av sockervadd och ler mot varandra när vi båda inser hur stolt han gör oss, varje dag.

Den här sommaren önskar jag att livet ska återgå till det lite mer vanliga, jag bryr mig egentligen inte om varmt väder eller sol.
Bara vi får vara glada några dagar i taget, får umgås med de som står oss närmast och ställt upp för oss i vått och torrt.
Självklart kommer det bli jättekonstigt att inte gå ner till hamnen med en badtoka i andra änden av kopplet, men hon är med mig ändå.
Och så vill jag att de där tårarna som ibland skaver i ögonvrån ska torka ut, att känslorna ska hålla sig i schack och att jag ska bli en stark själ igen.
Någon som inte bräcklig som en torr kvist på stigen efter flera dagar av torka.
Det sista som ger upp är hoppet.
Och har det inte gett upp än, så gör jag banne mig rätt i att sitta här och försöka se klart igen.
Kämpa.
Sluta aldrig kämpa. tom

Att ha gett Simrishamn ett nytt besök.

DSC_0067
Vi har varit i Simrishamn i några dagar.
Vi blev belönade med finväder och angenäma sommartemperaturer när vi kom dit i onsdags och alla dagar efter det.
Och den svenska sommaren har nog pressat ur det sista den hade, för i morse var luften annorlunda, som lite krispig, och lite för kall i vinden för att kännas som sommar.
Det gör mig ingenting. Den här sommaren har varit fantastisk, och skulle den nu vara till ända, ja, då har den mitt fulla stöd och jag plockar gärna fram tjockare tröjor och värmeljus.
Men först går vi igenom de senaste dagarna i Simrishamn.

DSC_0066
I torsdags promenerade vi gågatan ner, mot stranden för att se ett nyvaket centrum vakna till liv.. Marknads-stånd som slog upp sina tält, Apotekarens Trädgård som bar ut sina reklamskyltar och gäss som trötta tog sig ut i vattnet när Molly kom lite för nära och nyfiket ställde sig på två tassar för att överblicka området.
Det är något med havet och mig, jag blir drömsk, väldigt poetisk och jag önskade jag haft penna och papper för att skriva ner alla intryck; hur man andas, känner saltlukten i näsan, fiskmåsarnas skrik, båtarnas puttrande.
Jag minns att jag gick där, med sorlet av farmoderns röst inblandat i Elias diskussion, medan min man höll min hand och Molly nosade på alla gräsfläckar hon kom över. Jag minns att jag beskrev för mig själv om livet, just där och då, och att jag aldrig skulle glömma det.
Beskrivningen har jag glömt.
Men känslan.
Den finns fortfarande kvar och det pirrar av glädje i magen när jag i små små doser återfår den.

DSC_0010
Annars har vi ätit gott och druckit gott. Jag och Mats tog en promenad, på tu man hand och tittade i butiker medan farmorn och farfarn passade Elias och Molly. Vi har blåst såpbubblor och miljötränat Molly som idag slog på stort och kämpade på ordentligt vid alla hundmöten. Vi hade oturen att få en liten svart lös, framspringandes liten hund men jag såg den före Molly och kunde hålla henne i schack. Däremot hade hon en riktig depp-dag igår, ville inte äta frukost och betedde sig konstigt, var rädd för minsta lilla och gick och gömde sig hela förmiddagen.
Fram på eftermiddagen blev det bättre efter att hon lagt världens lösaste nr 2 och idag var hon som vanligt igen.
Min lilla stumpa, det känns som ett besök till veterinären är till sin ordning, men det är så svårt att sätta in ett mönster. Hon har ju blivit bättre sedan vi flyttade och kom i ordning, men ibland kommer en sån där dag där hon känns nattsvart. Får fundera lite mer, det gör så förbannat ont i hjärtat av att se henne sådär.
Sidospår igen, sorry.

Vi har nästintill enbart ätit fisk och skaldjur alla dagar, vi slängde ihop en liten kräftskiva för Angela någon kväll, och sjöng Ja må ha leeeva till nubben på Elias initiativ och skålade för fattigdomen.

simris simris2
Och igår åkte vi till hundstranden med Molly, där hon fick doppa sig lite. Tyvärr var det även där lösspringande hundar och Mats kunde inte slappna av så jag lämnade av henne hemma så vi kunde fokusera 100% på Elias som fullkomligt slängde sig i det iskalla (I kid you not!) havet och skrattade så mycket att han knappt märkte att han kissade, naken som han var.

DSC_0124
Så med Simrishamn bokstavligt inbäddade i våra hjärtan åkte vi hem idag, med lite sorg i själen och en längtan tillbaka. Ja, jag gillade Kongaö med allt som det var med sina leriga åkrar och tystnaden.
Men Simrishamn.
En riktig pärla med en farmor och farfar som Elias är alldeles förälskade i.
Och vi med.