Category Archives: Häst

På baksidan av ridshuset.

DSC_3149 DSC_3155Och så blev det helg.
Veckorna går fasligt fort, halva mars har redan gått, och vi kämpar på. Kämpar på för att stå ut med vädret och all lera som blir när snö möter plusgrader. Om jag nu ska tycka mindre om någon årstid, så är det nog just nu, där vintern möter våren och det uppstår någon form av lervälling oavsett vart man går. Så om man nu ska utmana sig själv ännu mer, så var det lika bra att åka till ridhuset igår och gå runt bland alla dyra hästtransporter och trampa lera. Gina Tricot Grand Prix pågår just nu, och även om vi inte hade några biljetter, så passade jag på att dra med killarna till Bråt så jag kunde få fylla lungorna med lite hästdoft och lufta kameran lite. DSC_3159 DSC_3163 DSC_3166 DSC_3179DSC_3189Elias frågade vartenda ekipage vad hästarna hette och mötte en härlig göteborska på en liten moped vid namn Billy som ville racea med honom. Elias vann stort. Hästfolk alltså, ibland kan de vara alldeles snobbiga, men igår var det bara stora leenden som mötte oss och Elias, och alla (som iallafall förstod svenska) besvarade hans frågor och han skrattade högt åt vissa namn. DSC_3195En lördagsförmiddag på Bråt, med massor av hästar.
Det behövs inte så mycket mer för att jag ska bli alldeles bubblig av lycka.tom

Att ha spenderat några timmar i ett stall.

DSC_2660Idag har jag gjort något jag inte gjort på väldigt länge.
Jag har spenderat några timmar i ett stall.
Balsam för själen. DSC_2673 DSC_2688 DSC_2682 DSC_2656Ella, min systerdotter, går på ridskola i Sandhult och idag när hon hade foderridning så följde jag med. Mest för att ta bilder (som inte alls blev sådär bra med tanke på att jag fick höja ISO till 1600 för att ens ha en chans att få någon skärpa i stallet) men även för att stilla det där flickhjärtat som bultar hårt för hästarna. Jag slutade rida när jag var gravid, och har inte riktigt haft möjligheten att ta upp det igen med tanke på småbarnstiden + amning och en hel del andra faktorer, men oj vad mysigt det var idag. Den där känslan av rädsla och osäkerhet var ganska bortblåst, de enda känslorna som flög igenom kroppen var värme och passion och möjligtvis några stygn av irritation i hur dåligt ljus det är i ett ridhus. DSC_2697 DSC_2699 DSC_2700 DSC_2734Och Ella då? Ja, hon är en ung säker tjej med skinn på näsan som verkligen älskar det.
Sprudlande glad och envis i sadeln.
Jag ser faktiskt mig själv i henne, hur jag var i hennes ålder när jag var som mest tokig och själv red på en liten ridskola i Sandared där min favorithäst hette Aquilein.
Fast jag var nog mer osäker än Ella.
Hon bara gjör´t.
Och hon är jädrigt bra på det.
tom

Gæðingakeppni SM 2015

DSC_0084Klockan 8 rullade bilen in på Göteborgs galopp imorse. Det var tre småtrötta medlemmar i familjen B som gav oss av från Borås tidigt, men Mats hade prompt bestämt sig för att överraska mig med något, så när jag såg skyltarna om galoppbanan blev jag glad, jag hade ju kameran med mig! Och inte nog med det, det var islandshäst-SM!
Min man kan verkligen överraska mig, och jag blir så glad när jag ser honom bli friskare och friskare, när jag ser de där gamla fina dragen åter blåsa liv i honom. Det är så lång väg att gå fortfarande, men det går åt rätt håll.

Gaedinga SM 2015Gæðingakeppni är hästens tävling, ryttaren kommer i andra hand. Här får hästens sin chans att visa upp sig, sin form under ryttare och sin vilja. Jag har aldrig varit på ens en islandsträning, så det var pirrigt att få se fantastiska ekipage flyga fram på banan, som de själva bestämde. Tyvärr tornade åskmolnen upp sig ganska omgående när vi kom dit, så E kroknade ganska snabbt i regnet och ville gå in i fikastugan. Att dessutom sitta ute på ett fält där blixtarna står i backen kändes lite väl riskfyllt. DSC_0094DSC_0113 DSC_0216DSC_0276 DSC_0120 DSC_0199 DSC_0301Så vädret var inte det bästa, till sist öste regnet ner och vi kunde inte så så många ekipage, men det lilla vi såg fick mig alldeles varm i hjärtat och i sinnet. Det är fart i de där små hästarna, och så många olika vackra kombinationer det finns. Att det dessutom var människor i alla åldrar och utseenden som var där och tittade gjorde det extra kul. Fick även vila ögonen på en söt liten aussie-valp, en blå liten sak, som fick hjärtat att hoppa extra mycket.

Efter 2 timmar i ösregn och åska åkte vi vidare till Vallda där vi spenderade resten av dagen hemma hos familjen Wesa, där jag fick borra in fingrarna i aussie-päls igen och prata förlossningar med Sandra som kom med lite välbehövliga peppningsord. Det är egentligen galet nära nu innan Skorp ska komma ut, och ikväll har jag suttit och parerat sammandragningarna som börjar kännas mer och mer. Tack familjen W för en trevlig eftermiddag och FANTASTISKT god mat!tom

Ett beslut som inte hjärtat ville.

DSC_0113I måndags var jag och Johanna ute med Heidir, Seidur och Vilma och red en lång ritt.
Den innehöll både skritt, trav och galopp och ibland i längre omgångar. Så länge jag satt på hästryggen mådde kroppen bra, förutom lite håll i början och eftersom vädret var precis vad vi önskade oss tog vi vägen runt sjön.
En ridtur som brukar ta ca 45-60 minuter.
Inget annorlunda denna gången helt enkelt.
Jag och Vilma börjar lära känna varandra och även om hon tyckte det var skittråkigt att behöva gå en bit bakom istället för att springa med grabbarna så fann hon sig i det.
När vi sedan kom tillbaka till det lilla röda stallet så skulle jag hoppa av och möttes av en chock nere på marken.
Jag kunde knappt gå, mina ben vägrade lyda och mitt bäcken ska vi inte ens prata om….
Det kändes verkligen som något nästan gått sönder och jag vaggade försiktigt fram i hopp om att det skulle släppa om jag rörde på mig.
Hade ganska fel.
När jag kom hem kved jag mig upp för trappan, satte mig ner en liten stund, borstade tänderna och försökte lägga mig ner.
Intalade mig själv att med lite sömn skulle jag må bättre, och Mats skrattade åt mig när jag insåg att jag låg i sängen och inte kunde vrida mig.
Jag fick ligga still helt enkelt i den position som jag hamnat i…
Och jag skrattade jag med!

Jag sov ändå ganska gott den natten, förutom att jag inte kunde röra på mig och när klockan var 05.30 så skulle jag försöka ta mig upp ur sängen.
Det. Gick. Inte.
Så jag fick skamset väcka Mats och be om hjälp.
Lagom fnisströtta på morgonen lyckades vi ändå få upp mig, in i duschen för lindring och sedan i med en Alvedon till frukosten samtidigt som jag försökte hålla mig från skratt när jag satt mig ner i soffan.
Att ta sig till jobbet var bara det en pers i sig med att lämna en sprattlig kille på dagis!
Troligtvis har jag tagit min sista ridtur innan bebisen kommer, det är inte värt det som kom efteråt. Det är ett jättetufft beslut, ingenting som jag är nöjd med, men med tanke på hur kroppen mådde efteråt och hur jag mådde efteråt så får jag nog helt enkelt dra ner på den aktiviteten framöver. Kanske kan kroppen tänka sig en kortare skrittur, kanske inte. Jag vet inte om jag vågar, för idag har jag, Elias & Mats varit på Kransmossen på kvällen och fiskat och bara den lilla promenaden gjorde att smärtan kom tillbaka.
Jag är fortfarande tacksam för att foglossningarna har väntat till nu i vecka 27, med Elias kom de runt vecka 14, så jag har verkligen njutit, men det kan vara stopp nu, man vet ju aldrig hur alla ligament, bäcken och muskler utvecklas under den sista tredjedelen av graviditeten.

Så imorgon tar jag mitt bäcken och träffar dietisten, denna veckan har gått jättebra än så länge så jag är otroligt peppad!
tom

När man andas lite djupare och lättare på samma gång…

DSC_0054När livet känns lite tufft så finns det ett ställe som huvudet längtar efter. Det lilla röda, slitna stallet med tre hästar strax utanför Målsryd. Dit jag ibland behöver åka för att hämta luft, hämta energi och få ut lite aggressioner på. Idag var en sån dag där jag vaknade med ett humör fullt med hormoner som flödade. Ingenting var bra och ingenting dög. Stackars lilla E har åkt på dubbelsidig ögoninflammation, dubbelsidig öroninflammation och feber, allt på samma gång, så jag kände mig lite mör efter nattens vakande och oroande över den lille ljushårige killen.
Så när jag bestämde mig att en ridtur ihop med Johanna troligtvis var det enda jag behövde så sparkade Mats mig nästan utanför dörren och sa att jag skulle stanna borta så länge jag bara kunde, utan stress, utan press. DSC_0120 DSC_0091Så jag tog Vilma och Johanna tog Heidir efter nästan en hel timmes  pälsvård och vi red ut i solljuset på två hästar som gärna lunkade på. Förutom att jag fick världens håll (?) efter en längre travsträcka så är kroppen så fantastisk snäll mot mig! Trots att jag blivit runt 13 kilo tyngre på 25 veckor så har jag inte ont i bäcken. Jag kan bli lite stel men det går över och jag får röra mig ganska fritt förutom att jag svankar och vaggar fram. Så 129 minuter ute i naturen, en varm och solig dag, med en vän vid sidan om och två hästar som gärna tog ut stegen i galoppen gjorde att jag helt plötsligt sitter här med ny energi att ta hand om vardagen. Ibland har jag blandade känslor när jag tar mig till stallet, för av någon anledning så tycker alltid mitt huvud att det bör vara så mycket jobbigare än vad det är, medans det i själva verket är plättlätt för huvudet att släppa allt annat och använda kroppen på det sätt jag borde. DSC_0128-2 DSC_0127 DSC_0116 Vilmas lunk däremot passar mig lite bättre i rörelserna just nu, så troligtvis kommer jag använda henne lite mer när jag rider, men hjärtat bankar fortfarande hårdast för lille H. Även om han ser ut som en hästig kopia av Tina Turner, så är han den finaste lilla gubben som finns bland hästar. DSC_0045Nu ska jag ta mina laddade batterier och andas lite.
Allting löser sig till det bästa.
Den känslan har jag just nu.
Och jag tänker njuta av den. tom

Tankar i vecka 19.

DSC_0168Söndag morgon och gårdagens tacotårta ligger fortfarande som bomull i magen. Recept kommer inom kort på www.webbrecept.se
Älskar det mesta i matväg just nu vilket är otroligt dumt. Jag känner mig tung och trött. Inte för själva graviditeten givetvis, och jag är inte alls ledsen för att magen blir större på det sättet som den gör när man väntar en liten Skorpa.
Men jag är trött på att jag fastnat i ett träsk där jag förstör för min kropp på andra sätt än att äta bra mat, innehållsrik mat (annat än fett och snabba kolhydrater) så jag ska verkligen försöka göra det bästa av tiden som är kvar och det som kommer därefter.

Igår gick jag in i vecka 19, så nedräkningar börjar snart, uppförsbacken börjar planas ut och det börjar gå neråt till det datumet som Skorpa ska komma ut.
Varje kväll ligger jag och njuter av att känna mer och mer, magen är hård på olika ställen där den ligger och tar plats och jag lägger några tankar på att njuta och fascineras. Jag försöker även lägga några positiva tankar redan nu till förlossningen, med Elias var jag chockad i flera dagar och tyckte inte alls upplevelsen var speciellt kul, så nu ska jag mentalt försöka förbereda mig lite bättre än istället för att ”Jag tar det när det kommer….”

Och idag ska jag ut och rida.
Troligtvis ska jag försöka kravla mig upp på stora Vilma (åh vad jag hoppas det magiskt finns en stor pall i stallet! 😉 ) och njuta av naturen och dagsljuset. Nu när jag läkt så är det bara att tuta och köra och jag vill ju vara rörlig och aktiv.
Och det finns inget bättre sätt att vara rörlig på än att hänga med Johanna, hästarna och låta våra diskussioner eka över trädtopparna i takt med hovklappret. tom

Känslan av att inte ha kontroll på ca 400 kilo häst.

DSC_0415Jag kan ärligt talat inte säga hur jag får upp rumpan ur soffan de kvällar det är dags för stallet.
Ibland när regnet piskar mot rutan eller vinden viner genom fönsterkarmen, ja, då känns det inte särskilt lockande.
Men jag gör det, för det mesta iallafall.
Ibland finns det tankar som hindrar mig eller känslor eller magknip.
Men jag har kommit till den insikten att jag inte ska försöka känna så mycket, utan att jag ska åka ut och så får man se vad det blir just den kvällen. Oftast blir det mockning och ridning, ibland bara en promenad eller mockning och prat med J. Vi har alltid trevligt ihop, pratar, skrattar och funderar trots att vi samtidigt mockar flera kilon med bajs, får skitiga naglar och det sticker i näsan av fräna dofter. DSC_0502Igår var faktiskt första gången som jag kände att jag inte riktigt hade kontroll. Det var någonting som inte stämde med lille H och när vi var ute i den snöbeklädda naturen så var det mycket som var mystiskt och läskigt enligt honom. Vid ett tillfälle blev båda hästarna skrämda och drog iväg. Jag fick kontroll efter vad som kändes i en evighet men Johanna åkte i backen (det var nog meningen med tanke på att de var på väg ut bland buskar och träd och stora stenar) och sedan fick vi jaga rätt på Seidur som var lite skärrad.
Ja, det var väl inte kul att det hände, men på något sätt så finns det säkerligen en mening med allt och även om jag inte hade den där fulla kontrollen, så kändes det ändå som jag hade någon form av paniktänk och försökte styra honom åt det bäst tänkbara hållet som gick.
Nu slutade hela rundan lyckligt, om än lite omtöcknade och fulla av funderingar (plus att Johanna fick ont i höften) och jag satt upp i slutet för att avsluta det hela på ett bra sätt.
Jag försöker verkligen tänka att jag måste känna rädslan men att jag ska utmana den, för annars kommer jag aldrig komma vidare.
När vi väl vände upp på stallplan så kändes han äntligen som vanligt igen, lugn och from och stabil. Precis den där hästen som jag är så kär i.

Imorgon är det en ny vända ut till den lille fluffige. Det är så skönt att ha en hobby som får mig att vilja utmana mig själv. Att ha en hobby, flera fina vänner som möter upp en och en fin vän som lyssnar när man är funderar.
Både två och fyrbenta.
Stallet har blivit mitt hem på måndagar och onsdagar och även om det är svårt att bege sig ut i det becksvarta mörkret, så har jag aldrig ångrat mig när jag väl kommer dit, eller när jag är på väg hem i bilen.
Det har blivit mer än bara något kul, det har blivit en rutin, en längtan och något som gör mig hel efter allt som hänt förra året, som gör att den där sista lilla pusselbiten gör att jag de senaste veckorna börjat komma till ro med hur mitt ”nya” liv ser ut.

Men nu ska jag försöka komma i säng i tid för första gången på evigheter.
Det är jag omåttligt dålig på trots att jag varenda morgon svär på mig själv när jag gnuggar gruset ur ögonen…

Men någon last bör man ju tydligen ha.

En mysig dag med lille H.

DSC_0073Idag har jag varit ute i minusgraderna med E, Jennie & Ella. Vi åkte till stallet och gjorde iordning lille H för att ta en tur på honom. Bilderna suger, men det var ett fint minne att ha; att vi mitt mellan jul & nyår tog oss tid att borsta, kämpa med broddar och kämpa emot minusgraderna som bet i kinderna. E har ju inte varit med innan så han var lite över allt, men finaste lille H stod snällt och lugnt och väntade på allt. DSC_0085Han är verkligen fin den lille prinsen. Fastän han bara är 4 år så är han som en liten fin farbror, lugn och tålmodig. Ibland får man visa sig lite hård när han testar någon liten gräns här och där, men han lär sig fort och han är så underbart skön och har en kul inställning till våra ridturer. Han snusade fint på Ellas kind vid ett tillfälle och han stod med båda hovarna i marken när Elias fick sitta upp en stund i början. DSC_0089-2Och Ella. Hon red utan stigbyglar (de var för långa) och skötte det mesta med hästen. Och Jennie hoppade upp en stund med, hon var mest orolig för att hoppa upp, men upp kom hon och skrittade på ett tag, bara för att känna på det. Och lille H anpassade det mesta efter ryttaren och när jag satt på ökade vi farten och galopperade och töltade lite.
Det mörknade fort i skogen, trots snön och till slut kroknade Elias i vagnen och grät sig ungefär hela vägen hem till stallet, från stallet och hela vägen hem till lådhuset. Men är man inte ens fyllda 3 år och fryser så är det tillåtet. DSC_0091De är så fina, de där människorna och fyrbenta varelserna som finns runt omkring mig i mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Det blev en riktigt fin eftermiddag som avslutades med lite kaffe och kaka i lådhuset innan besöket åkte hem och Elias somnade gott efter att ha varit vaken en hel dag.

Det är mysigt att vara ledig!

En hel dag med förberedelser.

DSC_0090Det är knappt så jag tror det själv men ett lugn har infunnit sig i lådhuset.
Stressen som jag kände bara för någon dag sedan är som bortblåst och alla förberedelser är i full gång, julmusiken har spelats på hög volym, förutom nu när vi tar en paus. DSC_0353
DSC_0355Idag tog jag ledigt och kommer inte gå tillbaka till jobbet förrän den 5 januari.
Så idag har jag haft ett långkok med revben, som är smaksatta med salt (massvis), lök, vitlök och morötter. Den har stått och puttrat i två timmar ungefär nu och köttet faller i princip av benet (eller tvärt om) och den lilla lilla provsmakningen fick det att kurra i magen.
Imorgon ska de glaseras och skickas in i ugnen, och få lite finare färg än vad de har nu. Lovar att återkomma med recept och utvärdering. DSC_0349Pappan i huset byggde en koja åt Elias samtidigt som jag förberedde revbenen och sedan satt E där under, i bara blöjan, bland alla kuddar och spelade spel på sin telefon. Nä, inga kläder skulle han ha på sig, absolut inte. Bara blöja.
Han har ju inte ärvt det av mig iallafall.
Nej, alltså, jag springer inte runt i blöja men jag gillar mycket kläder och gärna en filt över mig när jag tittar på film t.ex. DSC_0357Det är ett lugn som sprider sig.
Vi ligger före i planeringen och jag känner en liten form av antydan till träningsvärk från gårdagens lite längre ritt runt Skansasjön.
Vi var tre stycken som var ute igår, och även om jag och lille H hamnade lite på efterkälken då och då så var det skönt att sitta på hästryggen och bara känna efter vilken form hästen var i, vad han reagerade på. Han var lite böjd åt höger när vi startade och under rittens gång så blev han rak. Jag litar totalt på honom och igår kände jag mig som fastlimmad i sadeln i skritt, det var en häftig känsla. För har man lyckats med det i skritt så kommer de andra gångarterna med och igår töltade han igång i jättefina steg i mörkret, jag blir så stolt och glad.
Det är nog ingen som blir förvånad om jag säger att jag fallit pladask för den lille fluffiga hästen som nyfiket nafsar på min hjälm varje gång jag sätter på reflexerna på benet eller buffar mig på rumpan när jag kratsar framhovarna och jag åker alltid från Rudorna med ett leende på läpparna oavsett vad vi gjort.

Ett tag funderade jag på att lägga ner hästarna, för jag hamnade i en svacka, men till slut pratade jag med Mats och jag kom överens med mig själv (och med honom givetvis) att hästarna ger mig så mycket glädje så att det vore oerhört dumt och deprimerande att sluta.
Så jag har tagit mig över det första hindret någonsin, förr har jag alltid stannat på fel sida av en utmaning, men denna gången tog jag mig över istället.
Spännande!
Kanske kommer det nya hinder framöver, och då får vi se hur jag löser dem.

Men nu.
En filt, stängda ögonlock och lite pirr inför imorgon.

Det där med att inte kunna slita sig från bilderna.

DSC_0333Alltså, jag letar efter roliga fotograferingar, försöker få fantasin att flöda, men när ljuset är som det är & jag går till jobbet när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt, så får jag helt enkelt hålla mig till tåls.
Men denna fotografering är ju i särklass den häftigaste hittills.
Så därför bjuppar jag på några favoriter igen. DSC_0462-2 Ljuset, röken, hästen och Petra. Vilket förbaskat vackert giftermål det blev.

DSC_0404Ja. Ljus och lykta.
Men får jag vänta några veckor på att få till något minst lika häftigt igen så är det värt att få vänta.

Helt klart!