Category Archives: Hoppsan

Att ha gjort MyDog för första gången på 6 år.

DSC_28862011 var jag senast på MyDog. Då var jag fortfarande hundägare och hade det som mitt största intresse.
Sedan Molly gick bort september 2014 har jag inte velat ha en ny hund, och det hänger faktiskt fortfarande i. Just nu när Philip är som värst (igår döpte vi om honom till Fy-lip istället) så vill jag inte ens tänka på en hund att gå ut med x antal ggr om dagen, uppfostra och ha dåligt samvete för, träning som blir väldigt knapp och rutiner som bör hållas.

Men.
Igår fick jag en julklapps-upplevelse av min syster, jag skulle få åka med Jenne och hennes barn till MyDog och få mitt hundbehov stillat.
Det häftiga känns fortfarande; intresset ligger fortfarande där under och skvalpar, som en förkylning som inte vill bryta ut, fast oerhört mycket bättre vill säga. När vi tittade t.ex. på nosework och freestyle så ligger fortfarande drömmen undanplockad någonstans; dvs att ha en stjärna att träna och tävla med.
Någon gång i framtiden så kommer det bli en ny hund, men det dröjer år, och barnen ska vara stora nog att hjälpa till.
Någon annan däremot som är sugen på hund är familjen Svensson-Svensson, dvs min syster med familj. De är mer ute efter en sällskapshund och barnen gick själva bland rastorget och tittade på hundraser, frågade mycket och läste broschyrer. DSC_2873 DSC_2876 DSC_2879Det är kul att gå runt där och fortfarande se ansikten som man kände igen från förr, jag kramade Sandra i Aussie-montern som fortfarande är en oerhört nära vän (och som prompt påminner mig om att jag behöver en Aussie i mitt liv) och provade en otroligt fantastisk massagestol, där jag hade kunnat sitta en större delen av dagen, om det nu var så att jag hade fått bestämma själv. DSC_2891Och så fanns det ju alla fantastiska hundar, allt från pyttelitet till stora Grand Danois som travade runt i ringarna. I 5 timmar vandrade vi runt där och lyssnade, tittade och klappade. Det var verkligen en fröjd att få spendera lite tid med det som varit mitt liv så himla länge, och kunna komma hem och sedan få återhämta mig och inse att intresset finns där, men det behöver inte väckas till liv än.
Tack Jennie & barnen för en härlig lördag.

Det blev förresten en alldeles för tidig söndag, Fy-lip bestämde sig för att vakna runt 5 och tycka att vi skulle gå upp. Nu blev han trött igen, så jag ska passa på att vila lite till innan stormen vaknar till liv.
Det är snö ute, jag har kaffe och det tyst igen i lådhuset.
tom

När man behöver ta en ”ofrivillig” semesterdag.

11112961_10153771222240299_7478607879404811941_oIdag befann vi oss på Ultraljud.
Eftersom det var andra personer på förlossningen som hade förtur (här i Borås vill de helst att man beställer tid på förlossningen istället på MVC för att de har mer personal), plus diverse andra händelser så blev inte ultraljudet sådär harmoniskt och lugnt som man önskar. Men det händer saker som man inte kan råda över och det viktigaste var bara att den lille Skorpan där inne hade det bra, och det hade den. Det var på något sätt skönt att ha det avklarat, att se att den växte precis som den skulle, att hjärtat tickade. Oavsett vad man varit med om förr, så tror jag man ändå alltid har ett stygn av oro liggandes och skvalpar någonstans långt bak. Halva tiden har bara gått, men för var dag som går så blir det ju starkare och starkare.
Och när vi äntligen fick 3 bilder med oss, fick veta beräknat förlossningsdatum och att allt var prima, så hade klockan slagit alldeles för mycket, så jag ringde jobbet och försäkrade mig om att jag istället kunde ta en semesterdag… Kom hem för ca 1 timme sedan och sitter i soffan och tar igen mig lite medans Sex and the City går på TV3 och jag funderar på förmiddagens händelser och koncentrerar och utvärderar olika känslor som uppdagas. Sist vi var på ultraljud (minus gallstens-UL där vi hade tur och få se Skorpan) tillsammans fick vi se något som inte längre tickade och jag skulle ljuga om tankarna inte flög dit idag med..
Idag var jag den som fick vara den stadiga pelaren och hålla min man i handen, minnet är hårt inpräntat på honom, kanske för att han var den som verkligen trodde in i det längsta att allt var som det skulle…
Men idag var det annorlunda, för allt var som det skulle med magsäck, lårben och urinblåsa. Hjärtat slog snabbt.
Moderkakan låg i framvägg så även om jag känner små små sparkar ibland, så finns det en anledning till att jag inte känner det lika tydligt som andra kanske gör i denna veckan.

Och det beräknade datumet blev precis som appen i mobilen förutspått, den 11 september.
Men jag höll på att trilla av stolen när jag hörde sköterskan säga: Men jag tror det blir den 16:de….
Ni som hört mig berätta vet.
Jag har sedan länge trott just det datumet.
Det var då Molly avlivades.
Så när hon yppade orden tittade jag hastigt på Mats och han drog på munnen, för han visste precis vad jag ville säga.
Oavsett vad det blir och när det blir, så är Skorpan välkommen och egentligen har datumet ingen betydelse alls, men ändå, för mig betyder det ändå något, jag som egentligen inte alls litar på andliga händelser. Det hjälper mig i vardagen iallafall och det får det gärna göra så länge jag får må bra.
Vi frågade även om kön, men då navelsträngen låg precis över, så kunde hon inte ens gissa… Så det förblir ett mysterium.
Ett väldigt spännande mysterium.
19+2 idag.
tom

Dags för återhämtning.

DSC_0008 DSC_0045 DSC_0056 DSC_0059 DSC_0066 DSC_0099Åter igen.
Tack  för allt ni säger, som ni gör, som ni utför. Tack för alla berättelser jag får skickade, för alla beklagar-sorgen-meddelanden och för alla krya på oss-hälsningar.
Det går inte med ord att beskriva den värme som vi känner, det stöd och den förvåning som slår oss när man inser hur ensam man INTE är i detta. Vi pratar mycket. Med varandra. Med andra. Med Elias.

Igår blev jag utskriven från sjukhuset och den var en befrielse att pröva mina nya svaga Bambi-ben ute i det fria. Jag och Mats tittade på film hemma på förmiddagen, rensade lite skräp och hälsade på jobbet i en timme ungefär. Jag älskar mina jobbarkompisar och alla var så hjärtliga och rara och tog emot mig på exakt det sätt jag behövde; vilket vill säga, lite tårar, lite skratt och någon som ville lyssna. Jag fick världens största blomgrupp med bland annat lavendel som doftar ljuvligt. Ett vackert armband fanns med och krypa-på-er-macrons. Hur gulligt var inte det?
Sedan åkte vi iväg till Hedared för att grilla och för att krama om min älskade lille son.
Inte för att han verkar saknat oss så mycket eftersom han trotsigt inte alls ville krama mig och oroligt pratade om att mamma har ont, mamma åka doktorn flertalet gånger.
Molly däremot var eld och lågor och fick ryck efter ryck efter ryck.
(Allra gladast var nog mamma som inte behöver vara hundvakt mer 😉 )

Imorse firade vi mors dag här hemma och jag fick en lyxfrukost.
Söndagen blev ju som bekant inte riktigt som vi tänkt oss så vi tog den lite senare.
Nybakta frallor, juice, nykokta ägg, salami, leverpastej och kaffe.
Jag har druckit kaffe för första gången på flera veckor nu och det var så gott.
Lite senare idag blir det både svenska jordgubbar och lite vattenmelon och till kvällen blir det en efterlängtad ost- och skinkpaj.
Eftersom det är röd dag idag passar vi även på att verkligen packa och hålla i ordning här hemma.
Imorgon klockan 13 ska nycklarna till lådhuset vara tillgängliga och jag kan inte med ord beskriva hur fantastisk det ska bli.

Det händer så mycket just nu och det känns faktiskt väldigt bra, för det ger mig/oss andra saker att tänka på även om vi stannar upp och pratar om det som har hänt. Vi vill inte skjuta undan något till sedan, vi vill ta tag i det nu.
Jag har fysiskt återhämtat mig fint och även om hjärtat slår alldeles för fort när jag anstränger mig så känner jag mig frisk och stark och löjligt kär i min familj som jag har.
Och jag ber om ursäkt att mina ord är väldigt sprättiga och osammanhängande, men jag är löjligt tacksam idag för att jag är utskriven, jag har en otroligt fin familj, fina jobbarkompisar och fina vänner.

Jag tror jag får återkomma ikväll och hoppas orden och känslorna går att valla ihop bättre när jag fått landa lite i allt som händer runt omkring.

Men åter igen. Tack till alla.

Att gå igenom något utav det svåraste någonsin.

Jag hade inte tänkt skriva något förrän jag kom hem, , jag visste inte om jag skulle skriva om det alls… men nu på tisdagskvällen så ligger jag här, i en sjukhussäng och reflekterar över allt som hänt.
En hel del vet redan men för min egen del vill jag prata om det och kanske ge andra en chans till vetskap om missfall och hur man kan må och reagera. Jag tycker verkligen inte att missfall är något man ska tysta ner, för att prata om det kanske kan hjälpa någon annan.

Hoppsans hjärta slutade ticka runt vecka 10. Men min kropp har inte förstått det sedan jag gått in i vecka 13.
En abortion av foster görs oftast automatiskt av kroppen och dess natur.
Ibland kan man behöva tabletter som hjälper till.

Själv klarade inte min kropp det.
Klockan 04 på måndagsmorgonen vaknade jag med kraftig mensvärk som bara blev värre och det kändes som jag höll på att genomgå en förlossning. Jag skrek och hade panik samtidigt som Mats stod hjälplös och höll min hand medan Elias gång på gång frågade: hur ääää de mamman? Samtidigt som han borstade mitt hår.
Klockan 09 fick jag komma in akut på gyn där vi började med en morfinspruta i benet så jag kunde få slappna av och hämta kraft. Jag blödde redan då väldigt.
Jag fick tabletter i omgångar för att hjälpa kroppen med det som skulle ut, vid olika timmar, men det kändes inte som det gick. Första ultraljudet visade det sig att allt fanns kvar så det var fortsatta tabletter och inläggning med eget rum.
Det var jobbigt att få se lilla hoppsan som låg där. Helt still, utan något hjärta. Jag fick se det som var vårt barn, men som inte skulle bli.

Vid andra ultraljudet visade det sig att det inte heller kommit ut så jag fick en till spruta mot smärtan som började komma tillbaka. Då tror jag klockan var 17. Då började jag även bli svag av allt blod som forsade ut, som inte slutade.
När jag ställde mig upp försvann all kontakt med omvärlden och jag höll på att svimma.
Vid 19 hände det som vi väntade på men det bestämdes att jag skulle stanna kvar över natten för att få hjälp om jag behövde och eftersom jag var alldeles grå och utmattad.
När jag vaknade idag fick jag knappt ner benen från sängen och funderade på varför livet tog en sådan vändning…. Jag funderade på om jag någonsin skulle bli glad och pigg igen.
Man har en del tid till att fundera på saker när man är själv.

Åkte in på UL igen där det visade sig att inte allt var ute och jag fick därför åka in akut på operation.
Jag var orolig och ledsen eftersom jag kände mig ensammast i världen när de körde ner mig bland alla gångar, tårarna rann tyst och jag tänkte på min fina lilla familj som var någon helt annanstans och hur mycket jag saknade dem.
Väl på operation tog de hand om mig på ett fantastiskt sätt. Även om tårarna rann så fick de mig att känna mig lugn och fokuserad.
När jag väl blev sövd sov jag som en stock och jag minns bara att jag drömde något bra, för när jag vaknade 30 min senare så kände jag mig pigg och lyckligare än innan.
Jag fick komma tillbaka till mitt rum ganska snart efter uppvaket, där jag fick två påsar blod och världens godaste pannkakor.
Redan någon timme efter det nya blodet (tack gode för att det finns människor som lämnar blod) kände jag livet återvända och jag kunde gå på toaletten själv och konstatera att även blödningen blivit mindre. Den lyckan går inte att förklara…

Och här sitter jag nu, och saknar min familj och tänker på att jag förlorat ett barn som jag aldrig fick lära känna. Tårarna rinner ibland, men ändå känner jag mig stark över att genomgått det här. Stark och glad över att åter känna energin i kroppen.
Och jag har genomgått detta med så många; som min man som satt med mig hela måndagen och höll mig i hand när det var som mörkast och som är min klippa, inte bara nu utan i hela livet. Som även han går igenom en tragedi, en som inte bara förlorat ett barn utan även behövt vara stark när jag inte varit det. Som behövt ta allt på sina axlar.
Mina föräldrar avbröt sin husvagnsvecka för att komma hem och ta Elias och molly. Jag gråter av tacksamhet när jag skriver.
Min syster har skickat sms, ringt och peppar mig.
Alla mail, sms, meddelanden och andra telefonsamtal. Ni är så underbara och jag blir rörd till tårar över allt stöd vi fått och får.

Det finns så mycket mer att berätta just detaljmässigt, men det behåller jag för mig själv.
Vi lever iallafall, vi har blivit behandlade på bästa sätt och just nu måste bearbeta allt som hänt.
Så livet ser lite annorlunda ut just nu. Men jag (vi) är snart på benen igen.

Ta hand om varandra. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Och det man har, det har man nu.

Jag var gravid. Jag är inte det längre.

DSC_0231Huvudet är tungt. Kroppen känns tom.
Känslorna är på utsidan och hjärtat försöker sortera dagens händelse.
Jag var gravid.
Jag är inte det längre.

Någonstans på vägen har den lilla hoppsan slutat växa och hjärtat stannade. Sådär som det gör på riktigt små små liv som det inte står rätt till. Naturen sätter stopp och man har ingenting att säga till om, ingenting man kunde gjort annorlunda.
Bra på alla sätt egentligen att kroppen klarar att göra så, men inte mindre sorgligt för det.
Tanken har flugit förbi mig de senaste dagarna eftersom jag känt mig annorlunda.
Tanken blev allvarlig igår när jag började blöda.
Och jag förstod till 110% idag när jag låg på britsen och läkaren inte ens yppade ett litet hmmm... medan hon undersökte mig  efter att ha suttit och väntat 3 timmar på akuten. Det kändes som världens längsta minuter och jag såg Mats blev mer och mer uppgiven, innan läkaren till slut sade: Jag ser ett foster, men inga hjärtslag.
Och där var det över.
Alla känslor som kunde sköljde över Mats ansikte.
Jag granskade honom noga genom mina tårfyllda ögon och jag såg verkligen hur det sista hoppet lämnade honom, där och då, för om det var någon som hade en gnutta hopp, så var det han.
Läkaren förklarade mer eller mindre vad som händer härnäst, men jag höll på att få panik och försökte skynda mig ut från det lilla rummet där vi för nästan exakt 3 år sedan fick se Elias första gången då vi med trodde jag fått missfall men då jag ”bara” fått njursten.

Resten av dagen kommer jag inte så mycket ihåg av förutom när vi hämtade Elias & Molly hos min syster (tack för att ni kunde ställa upp så fort) där han leende hälsade oss välkomna och lekte vidare med allt som att ingenting hänt.
Och det är just det, för vilken innerlig tur vi har som har just honom, som håller oss uppe, som inte låter oss ha tid att verkligen grotta ner oss i känslor utan håller oss över ytan och får oss att skratta med äkta kärlek trots allting som hänt.

Ikväll sätter vi livet på paus och andas och låter oss vara ledsna och sakna det som aldrig blev verklighet.

Krama om era nära och kära. Det är de som räknas när det stormar.

Att drabbas av stora hungern.

DSC_0043 DSC_0115 kicki DSC_0006 DSC_0007 DSC_0004 DSC_0303 DSC_0055 DSC_0321 DSC_0105 fruk2 fruk DSC_0225Jag förstår inte.
Jag drömmer om mat, precis hela tiden.
Magen kurrar, precis hela tiden.
Den stora hungern som känns som ett stort svart hål.
Det är tufft att ens försöka stå emot, för det gör mig grinig och frustrerad. Den sidan av mig som älskar mat tycker att det är dags att släppa loss nu medan den duktiga sidan försöker stå emot.
Ja, jag är gravid och ja, jag kommer gå upp i vikt men jag vill inte spåra ur totalt, som förra gången. Alla onödiga extrakilon kommer inte hjälpa mig framöver.
Det är en riktig svår balansgång just nu, värre än att gå ner i vikt och jag kämpar mot impulserna att ta en Staples-godis (godis med vår logga på som det säkert finns ca 10 kilo av på vårt jobb) lakritsgodis fylld med salt pulver. Frukt räcker inte på långa vägar tyvärr. Och som jag skrev; Magen kurrar hela tiden och äter jag inte i tid blir jag yr, skakis och mår väldigt dåligt.

Men jag försöker hålla motionen på regelbunden basis. Varannan dag vaknar jag strax innan 05 och är ute och promenerar runt 3 kilometer i hurtig takt. Min tanke är att jag ska fortsätta med det och kanske utöka med varannan kväll med, men det beror helt och hållet på vad min kropp är kapabel till. Jag vill iallafall inte sluta med motionen och imorse höll jag på att tappa andan när jag vandrade uppe vid Hulta Ängar och solen precis sträckte sig genom trädtopparna och dimman låg tung över ängarna. På fredag hoppas jag att jag ska orka ta med mig kameran och fotografera, för det var verkligen vackert.

Nu ska jag fortsätta kvällen med att försöka att inte äta något.
Jag vågar inte lova någonting, men jag ska försöka att gå och titta i skåpen.

Det där med att visa känslor…

DSC_0006 DSC_0016 willeIgår var det kalas för Wille som fyllde hela 7 år.
Elias var eld och lågor för först kunde vi vara ute; hoppa studsmatta, leka i sandlådan och bli serverad grillad kyckling med potatissallad. Dock förvandlades vädret ganska snart till herregud-vad-jag-fryser så vi flyttade in och åt tårta, hade gottebord och tittade på Elfsborg som vann någon viktig cup.
Molly betedde sig för en gång skull som en riktig stjärna, hon brydde sig inte om Turbo (dvärgpinscher) som var med på kalaset och låg avslappnat när han ångade på lite här och var. Både mamma och pappa var riktigt imponerad och jag såg till att Målle fick en riklig belöning.

Nu ikväll blev jag serverad varm choklad av mannen. Min hals är öm, huvudet värker och imorse när jag var uppe för att promenera i 35 minuter så var jag tvungen att ta tempen i örat till och med, för jag kände mig ynklig.
Nu hade jag ju ingen feber så jag försökte sluta känna efter och promenerade med en pigg Molly som bestämde sig för att allting spännande skulle undersökas.
Vi var ganska oense om vad som var spännande men vi tog oss hem utan storbråk och jag behövde inte hota om att hon skulle adopteras bort.
Tur är väl det, för som gravid så har jag hemskt mycket känslor som flyger och far och nu kan jag skriva ner följande program jag storbölat till:

  • Black Beauty
  • Amerikanska Masterchef, inte mindre än 2 ggr
  • The Big Bang Theory
  • How I met your mother

Japp. Jag är officiellt en bölkvarn nu för tiden och tårarna kommer för minsta lilla. Till och med när jag lämnar lille E på dagis kan ögonen börja tåra sig. Den där synen där han står glad i hågen och vinkar till mig och kastar slängkyssar i fönstret, det kan nog få vem som helst lycklig, stolt och bölig på samma gång.

Japp. Jag erkänner.
Jag är en enda stor crybaby för tillfället.
Och på ett sätt så känns det fantastiskt. Fantastiskt hur kroppen kan ändra sig, hur hormonerna och sinnesstämningen ändrar sig i takt med att ett litet liv produceras i min mage.

Att ha en bulle i ugnen…

bulleHoppsan vad tyst det är här!
Och hoppsan, det blir visst ett decemberbarn om allt går vägen.
En hoppsan med andra ord.

Mats gillar inte riktigt smeknamnet, men jag tycker det är rätt sött, inte menat på något fult sätt liksom…
Efter veckor med illamående och trötthet så bestämdes det imorse, lite impulsivt, att det var dags att berätta.
Oavsett om det går hela vägen eller inte, så känns det skönt att få prata om det.
Berätta att det finns en anledning till att jag sett blek och trött ut, till varför jag ofta gått och hållit mig om magen för att försöka dölja.
För det ska ni veta. Men andra barnet blev det visst synligt lite (läs mycket) tidigare än med första och även om jag ätit som en häst i flera veckor så är det inte riktigt bara extra hull som syns. Eller det är så jag väljer att se på det.
Men tillbaka med måendet.
Jag har fått kontroll på illamåendet med åksjuketabletter, riktigt bra grej!
Biverkningen är att man blir trött, dvs ännu tröttare än den vanliga gravidtröttheten, så jag har behövt ta små powernaps hemma på luncherna, tagit powernaps efter middagen på kvällen, och det skulle inte förvåna mig om jag tagit powernaps i sömnen. 😉
Jag har knappt ens orkat tänka på bloggen den senaste veckan och lägenheten ser i skrivandets stund ut som hej-kom-och-hjälp-mig- innan-ännu-mer-flyttkaos.
Det gäller ju att hitta en stadig balans där emellan.
Och den är, i horisontalt läge, på soffan.

Oavsett.
Det är en bulle i ugnen.
Det är officiellt nu och jag slipper gå och försöka hålla in magen.
Lilla/lille hoppsan är just nu runt 6-7 cm lång och hjärtat tickar redan som en liten klocka.
Det känns så spännande att få börja om igen, få ytterligare en förälskelse i mitt liv att förundras och beundra. Och hur dåligt jag än kommer må denna graviditeten, så vet jag denna gången att det VERKLIGEN är värt det.

Och det. Det är större än livet själv.