Category Archives: Självkänsla

Onsdag.

DSC_4446 Hoppla vad dagarna springer iväg! Det blev redan onsdag och idag har jag redan hunnit mysa med grabbarna, handla och vara iväg och hjälpa till med en annonsfotografering på systers jobb. De där uppställda bilderna framför en bil och hus är egentligen inte min typ av fotografering alls, men grabbarna på företaget fastnade på bild iallafall och några är färdigredigerade och ivägskickade. Det är fortfarande jobbigt det där, att ta sig utanför  bekvämlighetszonen, oavsett hur många ggr jag prövar saker jag aldrig/sällan gjort. Jag får dock inte längre samma tryck och oro, nu ligger det mest som en liten pirrande känsla i magen och så tänker jag inte så mycket mer på det. DSC_4448Resten av förmiddagen spenderas faktiskt hemma, utan den där obligatoriska morgonpromenaden jag brukar ta medan E är på förskolan. Utmaningen om 20 mil på 5 veckor är över och jag klarade det med några dagar tillgodo, så just nu tar jag faktiskt en välförtjänt paus från milspromenaderna. Det kanske är just det som huvudet behöver, för att jag ska återhämta mig och hitta passionen igen.
På fredag tänkte jag iallafall ta mig till gymmet på morgonen, och på lördag är det dags för familje-jympa igen, mitt och Es egen-tid på lördagar.
Sedan ska vi (eller ja, grannarna ska hjälpa oss) ska bygga den där soffan/loungen på balkongen till helgen och jag surfar billiga sittdynor,
kuddar och klaffbord som man kan hänga upp på räcket så man kan ställa ett litet glas vin eller två där när man känner för det.
När denna vecka är över så är jag övertygad om att glöden är tillbaka.
Tills dess så passar jag på och vilar lite på soffan medan lillebror sover.tom

Min nya lil(l)a PT.

DSC_0950Här är den!
Min nya vän som kom inslagen i ett fint paket, den jag faktiskt öppnade först av alla julklappar eftersom jag var så nyfiken!
Det är en Fitbit Charge HR, som både mäter puls, håller koll på trappsteg, steg, kalorier och aktiva minuter. Den meddelar när någon ringer mig och är en klar uppdatering från min Flex som jag nu försöker få Mats att ta över. Jag var verkligen supernöjd med min flex, men suktade ändå efter en mer rättvisande förbrännings-indikator så jag kan anpassa mig ännu mer till det där bra livet jag vill leva.

Jag har stora planer för mig själv nästa år med träning och styrka, och tycker att hjälpmedel som dessa passar mig och mitt leverne bra. Jag måste dock på något sätt göra en lista med mitt mål och mina delmål, för annars vet jag att jag inte kommer komma någonstans. Realistiska mål så som att kunna gå milen på under 2 timmar, kanske kunna jogga lite lätt (sitter mest i huvudet), kunna köra plankan i 1 minut… Delmål och slutmål.
För mig är nyårslöften alltid bra och sporrande.

2016.
See ya soon!

Att kanske ha varit i väntrummet en sista gång, som gravid.

DSC_0132Idag var jag hos barnmorskan igen.
Det var en arg bebis som sparkade loss där inne när hon skulle känna om huvudet är fixerat (så nära det bara går), och Skorp flyttade på sig envist när hjärtljuden skulle mätas.
Förhoppningsvis så var det sista gången jag var där, och MVC-Lisa önskade mig all lycka till om det nu inte var så att vi inte skulle ses i nästa vecka. Det kändes konstigt att kanske se sig för sista gången om i väntrummet på MVC som gravid, för några mer barn blir det inte…
Och de flesta av er som känner mig vet att jag bävar inför förlossningen.
En del av mig vill bara att det ska sätta igång så att jag kan få det ”överstökat”, men en annan del av mig är givetvis orolig, rädd och lite lätt illamående av tanken av att behöva genomgå alla stadier av vad en förlossning innebär. DSC_0142Det häftiga i kråksången är väl att ut kommer det där lilla hjälplösa knyttet, oavsett vad man tycker eller känner. Det är ju så det fungerar, jag har inget val och jag har faktiskt försökt peppa mig själv genom att läsa lite trevliga förlossningsberättelser i några dagar nu, för att kanske försöka hitta en målbild, ett motto eller en tanke som kan hjälpa mig där och då, när det känns som mest jobbigt och man helst av allt bara vill krypa in under en sten och gömma sig. Löjligt kan ju tyckas, men nä, jag tycker det är rätt läskigt att föda barn, jag är inte alls häftig som alla andra som bara rycks med av krafterna och hänger med vad kroppen vill.
Att lyssna på min kropp har väl alltid varit min akilleshäl, inte ens i vuxen ålder förmår jag mig att förstå.

Men snart.
Snart är det dags, vare sig jag vill eller inte.
Och idag har jag både rakat benen och trimmat ner tånaglarna, samt använt min elektriska fotfil som gjorde fötterna mjuka och lena.
Tror inte vi kan bli mer redo än vad vi är nu.
Förlossningsväskan är packad och Es lilla övernattningsväska är redan i Hedared där han ska bo medan jag föder barn.
Det enda som känns lite oroväckande är Mats killförkylning som han åkt på.
Men eftersom man genomgår en förlossning på ett sjukhus så är han ju i rätt händer, och skulle han påbörja gränsen till döende (mer än vad han tydligen är nu) så är vi ju på rätt plats.

Vi tjejer snackar om att föda barn, men tydligen ska vi bara veta hur det är när en man är riktigt förkyld. 😉
tom

Att kämpa. Varje dag.

DSC_0017Den är nära nu.
Den där semestern som varje år är efterlängtad.
I år har jag inte riktigt haft tid att längta och seg-dra, utan har jobbat på full växel, tuffat på med mina arbetsuppgifter och överlämningar innan jag går på mammaledighet. För nu har jag snart 4 veckors semester, sedan ska jag jobba 2 veckor innan det är dags för nedvarvning.
Några på jobbet påstår att jag inte kommer komma tillbaka mer när jag väl gått på semester, de hävdar att Skorpan planerar att titta ut tidigare, men med tanke på den långa väntan på Elias så är jag inte alls inställd på tidigare födsel.
Men semestern.
Officiellt så börjar den egentligen imorgon, vid 16, men jag ska in och jobba några timmar för säkerhets skull på måndag, bara för att kunna känna mig lugn och avkopplad för att slappna av i 4 veckor.

Det börjar bli tungt nu. Jag känner hur jag svullnar, jag vaggar när jag går, jag blir stelare och halsbrännan trycker upp på eftermiddagen efter att jag ätit lunch. Humöret svajar lite, men det har snarare med livet i allmänhet än just själva graviditeten.
Detta året har varit prövande för oss alla.
Det är fortfarande prövande, men inte alls på samma sätt som det var de där mest mörka månaderna för ett tag sedan och man undrade om man skulle komma hel ur.
Vissa dagar, vissa veckor och vissa månader som var mer mörka än vintern själv, där man bara ville dra täcket över huvudet och låtsas för en stund att allt bara var en ren mardröm.
Nu när man börjar få lite distans på det, så inser jag hur resten av livet är pausat.
Går jag in i mitt fotoalbum och tittar på 2015, så finns där inte ens hälften av bilder/mappar om man jämför med förra året och då tyckte man att 2014 hittills varit ett ganska skruttigt år.
Att ens ladda batteriet till kameran är en tyngd som heter duga just nu.
Lådhuset har inte alls fått den kärlek som man hoppats på, alla små impulsiva ideér jag förr fick om att förändra möbler eller starta projekt har varit som bortflugna.
Att rida är något jag sedan ett tag slutade med, men att ens åka ut och bara hälsa på känns som världens största berg.
Luften har helt och hållet gått ur mig, och nu sitter jag här på torsdagskvällen och ser hur resten av livet börjar bli lite klarare igen, för det har varit suddigt så länge att jag bara fokuserat på en punkt; andas och ta en dag i taget. DSC_0119Vi har inga större planer på vad vi ska göra på semestern i år, mest för att vi inte vill vara för långt bort om något skulle sätta igång.
Vi åker snart till Simrishamn för att stanna några nätter hos farmor & farfar och hämta välbehövlig energi, vi ska ta utflykter till Varberg och fiska krabbor med morfar & mormor.
Elias ska åka till Göteborg och lämna sina älskade nappar till Lisebergskaninerna medan jag och M går hand i hand och fyller näsan med dofter av sockervadd och ler mot varandra när vi båda inser hur stolt han gör oss, varje dag.

Den här sommaren önskar jag att livet ska återgå till det lite mer vanliga, jag bryr mig egentligen inte om varmt väder eller sol.
Bara vi får vara glada några dagar i taget, får umgås med de som står oss närmast och ställt upp för oss i vått och torrt.
Självklart kommer det bli jättekonstigt att inte gå ner till hamnen med en badtoka i andra änden av kopplet, men hon är med mig ändå.
Och så vill jag att de där tårarna som ibland skaver i ögonvrån ska torka ut, att känslorna ska hålla sig i schack och att jag ska bli en stark själ igen.
Någon som inte bräcklig som en torr kvist på stigen efter flera dagar av torka.
Det sista som ger upp är hoppet.
Och har det inte gett upp än, så gör jag banne mig rätt i att sitta här och försöka se klart igen.
Kämpa.
Sluta aldrig kämpa. tom

Ett hem med små tassljud.

10599586_10153944370240299_8499633029581784777_nOch så kom de hit.
Tira och Vin.
Som två virvelvindar entrade de lådhuset och mitt hjärta.
Två lagom promenader för mitt bäcken har vi tagit här på kvällskvisten och de går fint, sida vid sida i kopplet.
Är ovan att ha EN hund som kan gå bra i koppel, nu har jag tydligen TVÅ!
Hjärtat är glatt och det har varit extra trångt i soffan ikväll, de har legat på mig eller på Mats. Och svarta tröjor blir helt plötsligt vita igen, man vänjer sig fort vid att inte ha hundar som fäller! 😀
Visserligen hade vi haft storstädning innan de kom med nytvättade fönster m.m. men vi lär behöva en till städning när de åkt.
Men det rör mig inte alls i ryggen.
Elias tycker de är lite halvläskiga, inte kanske läskiga på det sättet att han är rädd, men han är ändå respektfull och vill helst inte att de ska pussa honom på näsan.
Annars har han med varit spänd inför dagen, men blev mest glad för Theo som ville leka med honom och delade hans intresse för tåg och lyftkranar när hela familjen Öberg kom hit för att lämna hundarna.

Små tassar som hörs här och där.
Små pussar från en blöt nos.
Det är inte mycket som slår det just nu. tom

Energi på återbesök.

DSC_0106Jag hittade energin idag. Jag gjorde faktiskt det.
Som jag skrev tidigare idag så blev diskberget utmanat och utplånat, sedan blev några tvättar gjorda, en paj bakades (mums för matlådan imorgon), sängen bäddades, skräp rensades, räkningarna är betalda och just nu fick jag för mig att jag skulle sätta en kycklingsoppa på långkok.
Klockan 20 på kvällen.
Alla idéer är väl bra idéer hoppas jag, så jag får helt enkelt beräknas vara i säng efter 22 om den hunnit bli färdig tills dess.
Jag var smart nog att spara lite buljong från förra soppan jag gjorde som blev succé så jag är helt övertygad om att denna kommer bli mustig och mättande den med.

Jag besökte henne idag, det gjorde jag. Solen sken på trädtopparna runt minneslunden och överallt fanns små översnöade ljuslyktor och tavlor. Det blev alldeles för personligt, så det lämnas utanför för den skriftliga delen av mitt liv.
Jag var svullen och ledsen när jag kom hem men efter en varm kram från en energisk liten busig kille så tinade jag snabbt upp och resten av kvällen har varit lugn och fridfull, så jag är helt övertygad om att jag gjorde rätt i att åka dit.

Och nu intas söndagskvällen här, mörkret utanför fönstret har sedan länge omringat huset och jag ska skriva klart en text jag påbörjat och titta på Millennium-triologin på Netflix.

Känslan av att inte ha kontroll på ca 400 kilo häst.

DSC_0415Jag kan ärligt talat inte säga hur jag får upp rumpan ur soffan de kvällar det är dags för stallet.
Ibland när regnet piskar mot rutan eller vinden viner genom fönsterkarmen, ja, då känns det inte särskilt lockande.
Men jag gör det, för det mesta iallafall.
Ibland finns det tankar som hindrar mig eller känslor eller magknip.
Men jag har kommit till den insikten att jag inte ska försöka känna så mycket, utan att jag ska åka ut och så får man se vad det blir just den kvällen. Oftast blir det mockning och ridning, ibland bara en promenad eller mockning och prat med J. Vi har alltid trevligt ihop, pratar, skrattar och funderar trots att vi samtidigt mockar flera kilon med bajs, får skitiga naglar och det sticker i näsan av fräna dofter. DSC_0502Igår var faktiskt första gången som jag kände att jag inte riktigt hade kontroll. Det var någonting som inte stämde med lille H och när vi var ute i den snöbeklädda naturen så var det mycket som var mystiskt och läskigt enligt honom. Vid ett tillfälle blev båda hästarna skrämda och drog iväg. Jag fick kontroll efter vad som kändes i en evighet men Johanna åkte i backen (det var nog meningen med tanke på att de var på väg ut bland buskar och träd och stora stenar) och sedan fick vi jaga rätt på Seidur som var lite skärrad.
Ja, det var väl inte kul att det hände, men på något sätt så finns det säkerligen en mening med allt och även om jag inte hade den där fulla kontrollen, så kändes det ändå som jag hade någon form av paniktänk och försökte styra honom åt det bäst tänkbara hållet som gick.
Nu slutade hela rundan lyckligt, om än lite omtöcknade och fulla av funderingar (plus att Johanna fick ont i höften) och jag satt upp i slutet för att avsluta det hela på ett bra sätt.
Jag försöker verkligen tänka att jag måste känna rädslan men att jag ska utmana den, för annars kommer jag aldrig komma vidare.
När vi väl vände upp på stallplan så kändes han äntligen som vanligt igen, lugn och from och stabil. Precis den där hästen som jag är så kär i.

Imorgon är det en ny vända ut till den lille fluffige. Det är så skönt att ha en hobby som får mig att vilja utmana mig själv. Att ha en hobby, flera fina vänner som möter upp en och en fin vän som lyssnar när man är funderar.
Både två och fyrbenta.
Stallet har blivit mitt hem på måndagar och onsdagar och även om det är svårt att bege sig ut i det becksvarta mörkret, så har jag aldrig ångrat mig när jag väl kommer dit, eller när jag är på väg hem i bilen.
Det har blivit mer än bara något kul, det har blivit en rutin, en längtan och något som gör mig hel efter allt som hänt förra året, som gör att den där sista lilla pusselbiten gör att jag de senaste veckorna börjat komma till ro med hur mitt ”nya” liv ser ut.

Men nu ska jag försöka komma i säng i tid för första gången på evigheter.
Det är jag omåttligt dålig på trots att jag varenda morgon svär på mig själv när jag gnuggar gruset ur ögonen…

Men någon last bör man ju tydligen ha.

Att ha varit ute i snålblåsten.

IMG_5420.JPG
Det är rätt rått ute. Vinden ilar och snön faller snabbt till marken lite här och var.
Men istället för att ta en promenad själv idag så gjorde vi det ihop, hela familjen B.
Jag är väldigt mör i kroppen fortfarande och vad passar då bättre än mer motion och göra det ännu värre för musklerna? 😉

Mitt mål om 10 000 steg per dag, har än så länge inte missats, och jag tänker inte missa det idag heller.
Och fortfarande inte ont i magen.
Få kolhydrater & inga fultillverkade snabbsaker i kroppen och jag känner mig bättre än på länge!

De första andetagen av ett nytt år.

IMG_5409.PNG

Mitt nya träningsarmband håller koll på mig. Den håller koll på min sömn, mina aktiva minuter, hur många steg jag tar och om jag är nära mitt mål eller inte. Jag tog en printscreen från tidigare idag och ni ser ju, jag har faktiskt varit ute och varit aktiv i mer än 30 minuter iallafall, inte illa alls för att vara mig. Elias sattes i vagnen och vi gick genom mörkret på eftermiddagen, pyntade i reflexer från topp till tå. Jag tyckte själva promenaden var skön, jag saknar det så det var skönt att komma ut och röra på sig.
E däremot delade inte riktigt min entusiasm utan frågade nästan oavbrutet när vi skulle vända hem och äta mat, så till sist kunde jag inte med att låta den stackars blåögde & nerbäddade pojken fråga mer, så vi avbröt och tog oss hem istället, till hemmet som är varmt och fortfarande glittrar av juleljus.

Det är de första andetagen av ett helt nytt år som tas. Det är den första sidan av boken som innehåller 365 blanka sidor och vad man ska fylla dem med är lite hisnande. Jag vet vad jag vill fylla dem med; med skratt, kärlek, ömhet och en stor skvätt gemenskap. Och blod, svett och kanske några tårar för att ta mig dit jag vill.
Målet är satt och min lathet behöver  övervinnas, från och med idag.

De första hisnande och osäkra andetagen.

Att göra ett försök till att äta rent.

DSC_0321Jag har sedan några månader till och från lidit av ont i magen. Det sitter som en boll strax under revbenen och smärtar utåt, det känns svullet och det är ömt. I början har det inte varit så farligt, mest då och då och jag har aldrig haft riktigt så ont att jag ”kommit” ihåg det till nästa gång jag äter något som jag inte bör.
Det har sakta blivit värre och en dag strax innan jul hade jag ont i två hela dagar och kunde knappt äta.
Det är inte så smart, det är det inte.
Gluten har jag till och från slutat med, men det känns inte som det räcker för mig just nu, så för att se om det blir bättre, så har jag försökt börja äta mer rent, mindre kolhydrater. Kanske inte heller så mycket fett som t.ex. LCHF-anhängarna tycker att man bör, men mer grönsaker, lite mer frukt, mer protein och lite mindre kolhydrater. Jag utesluter ingenting, jag väljer dock bort en hel saker nu i början för att se om det kan hjälpa mig. Kaffet behöver jag dra ner på, och istället för att kanske dricka 8 koppar om dagen, så kanske max 4 för räcka.

Idag är jag inne på dag 5 och det känns faktiskt annorlunda. Bättre i magen (inte helt hundra än) och jag känner mig inte riktigt lika orkeslös. Ja, det innebär en hel del planering, jag kanske just nu inte kan gå var som helst för att äta och vissa i min omgivning (läs Mats) tyckte det var snudd på jobbigt igår när vi var på stan, hungriga och kantstötta av kylan innan vi enades som ett ställe som han gillade och som jag kunde äta på.

Kanske är detta värt att lägga planering och fokus på, kanske inte. Men just nu så går det över förväntan och att få må bättre i magen är mer värt än att få äta onyttigt.
Alla gånger.

Nu ska jag bara komma ihåg det nästa gång jag får för mig att ära något onyttigt.