Category Archives: Operation Motion

Att vara aktiv på fler plan än bara ute i naturen.

DSC_0016Herregud, idag har jag haft eld i baken.
Visserligen sov jag ända till 10.30 (sovmorgon deluxe) men direkt när jag vaknade vinkade jag hej då till männen här hemma och gick ut på promenad. Nu när jag har mitt aktivitetsarmband så tänkte jag att ”Ja, då kööör vi 10 000 steg på en gång, saken är biff!”
Riktigt så enkelt var det tydligen inte för när jag varit ute i 45 minuter och stolt pinnade på hem och uppför trappan så fick jag snarare en chock, jag hade bara gjort runt 6000 steg. Man tror man rör på sig så mycket om dagarna och när man är ute, men det blir ju inte riktigt så nu när man verkligen har något som håller koll på mig. Imorgon ska jag jobba för första gången och det ska bli spännande och se hur mycket jag går en vanlig jobbdag. Troligtvis inte så mycket som jag tror.
Men oavsett, vilket väder vi hade idag, solen sken och minusgraderna bet i kinderna. Vädret hade varit perfekt för en ridtur men jag hade andra ärenden att uträtta, dessutom är jag ganska mör i benen från ridturen häromdagen då Heidir och jag var ute länge själva.

När det välsmakande kaffet var uppdrucket, lite tvspel avklarat och två maskiner tvätt fixade så åkte Mats och Elias iväg för att äta hamburgare medan jag stannade hemma och började plocka undan julen. Vill inte utsätta mig för eventuella dåliga val i maten, så jag stålsatte mig och jobbade på hemma istället.
Många var svordomarna och pyntet verkade aldrig ta slut, men till slut stod jag med granbarr till knäna och var färdig.

Det har varit en aktiv söndag och imorgon väntar jobbet på mig. Matlådan är fixad (baconinlindade champinjoner med den sista pulled pork jag gjorde häromdagen). Kommer nog kännas lite ringrostigt att logga in (herregud vad hade jag för lösenord?!) men inom någon timme är nog allt som vanligt.

Barnfri fiskepaus utan fiskelycka.

DSC_0075

Ute har solen inte vaknat än och inne är det tyst, den enda som gör sig påmind någon gång då och då är kaffebryggaren som knäpper till på sitt sätt. Jag har varit vaken mer eller mindre från 04 nu på morgonen när mannen skulle gå upp för att åka på jobbresa, och jag känner på mig att det kommer bli en lååång dag med diverse möten på jobbet när man knappt sovit något. En dag som får innehålla mycket kaffe med andra ord.

Igår var vi lite barnlediga på eftermiddagen. Vi tog bilen till en sjö vi brukar besöka och lät tystnaden över sjön bara sjunka in. Ljuset var magiskt och små, små moln av lätt dimma drog in när vi stod där. Det fanns utrymme till att få fundera på livet och dess mening och få lite distans till allting som händer. Vi hade visserligen ingen fiskelycka men tog tillfället i akt att bara få ladda batterierna, låta kastspöna vina i vinden och höra plumset när draget träffar ytan. Allt i sin enkelhet.DSC_0261Och nu startar en ny vecka med nya utmaningar. Jag har fått hem en liten träningsmaskin hit hem som jag hoppas kunna inviga ikväll. Nu när Molly inte längre finns har all motion helt och hållet lagts på hyllan sedan ett tag tillbaka, och nu känner jag att det är dags att kicka igång. Har nästan ett helt minigym här nu med hantlar, yogamatta, en mindre version av crosstrainer och en pilatesboll.
Kroppen ropar efter att få kicka igång igen.

Svett är fett som gråter.

Att vakna till en bra onsdag.

DSC_0475Solen går upp från en klarblå himmel.
Luften är frisk.
Hjärtat är bomullsmjukt och huvudet är lätt.

Jag har redan varit ute och prövat löpsteget ihop med Molly medan mina killar fortfarande sov, det gäller att passa på så att man får ut mer av dagen.
Jag skulle väl ljuga och säga att jag skuttade upp med lätta steg när klockan var runt 05.
Nä, tvärt om.
Det var ren och skär ilska jag tog mig upp med, det kändes in på varenda liten por i kroppen att jag ville ligga kvar under det kroppstempererade täcket och få mer avtryck av kudden i ansiktet, men nej.
UT MED DIG!
Det var längesedan jag verkligen tog i, utanför the comfortzone, i just att jogga/springa.
Nä, det var inte riktigt kul. Svett är inte livet, men det är ett nödvändigt ont, och det behövs för att jag inte ska se ut som en ostbåge i kroppen med konstant huvudvärk. Har även kopplat in pulsmätaren till Sportstracker som vi äntligen (efter 1,5 år) fått att fungera ihop med iPhonen. Spännande att se att min maxpuls ett tag låg på 180.
Det blev ingen lång tur, ungefär som ett litet steg för människan, men ett enormt kliv för mig. För där satte jag ribban över hur dålig kondition jag har nu och hur mycket bättre, starkare, snabbare och längre jag kan komma nästa gång.
Igår var Mats ute på sin första springtur med Molly, så hon får mer motion nu igen och trots att hon snart fyller 9 år så är hon pigg och glad i alla aktiviteter som vi gör.
Igår på Kransmossen mötte vi ett hundgäng och en utav de som var där berömde henne för hur vacker hon är, och hon kunde inte alls fatta att hon var närmare 9 år.
Min älskade lilla plutthund.

På tal om kondition.
Häromdagen när jag och Johanna var ute med hästarna så kunde jag hoppa upp i sadeln på ”fel sida”, två ggr, utan hjälp. Dvs jag har skapat lite muskler i rumpan på dessa 7-8 veckor jag än så länge ridit, ett stort psykiskt delmål. Det har alltid varit ett litet hinder för mig, dvs att ta mig upp i sadeln, så jag blev jätteglad när jag insåg att jag tar små små steg framåt.
Annars går ridningen bra, Lille H har kommit så långt i sin inridning och jag blev stolt och väldigt glad över att höra Johannas beröm häromdagen när hon sa att han ”är som bomull i händerna”, dvs att han inte är sönderdragen i munnen utan lyssnar fantastiskt på små rörelser i händerna men även väldigt mycket på sitsen. Snart kommer han få en välförtjänt paus i inridningen för att ”tänka till” allt som han lärt sig under sommaren.
Det är ingen paus jag riktigt ser fram emot, men förhoppningsvis hittar jag andra saker att göra under tiden ute hos Johanna.

Så ja, det är mycket kroppsträning just nu i mitt liv.
Och huvudträning med.

Och finkaffe. För det ska jag dricka nu.

I skogen blir det mörkt väldigt fort. Även på en hästrygg.

DSC_0177 DSC_0189 rudornaGårdagskvällen spenderades ute bland myggor, knott och hästar. Det blev en trevlig liten skrittrunda med de två små isländska pojkarna tillsammans med  Johanna som påbörjade operation inlärning av Kicki, vi tränade på hur man skulle sitta, hur man sätter sig djupt, vad man bör tänka på i säkerhetstänk och av och påsittning. De där jädra rumpmusklerna till att komma upp på hästen bråkar så med mig, jag hoppas det ändrar sig.
Men vi var ute en bra stund, det hann till och med bli mörkt på några sekunder (kändes det som) och jag är storförtjust i hur lille Blondie försökte hålla sig lugn även fast det säkert ruvade farliga skuggor i skogen.
Och även om vi bara skrittade runt, så känns träningsvärken i benen idag. Det gör gott för kropp och själ att fokusera på en själv, och jag är så fruktansvärt tacksam för Mats som tar hand om hus och barn när jag åker iväg i några timmar på kvällen. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå vad han ser hos mig och hur han orkar med mig, men tacksam, det är jag!
Att det sedan helt plötsligt blev becksvart innan jag hunnit hem, det brydde han sig inte om alls.

Dagen idag har börjat lika bra som den gjorde igår, barnvagnspromenad på 5 kilometer, en glad och go unge som sjunger Ja må han leeeva.. till alla han möter och Molly skötte sig med bravur i de få hundmötena vi fick. Så skönt nu när alla verkar ha semesterlunk, man möter inte så många som är ute och powerwalkar innan klockan slagit 08 på morgonen. Väl hemma blev det finkaffe, lite plankträning och situps. Puh! Nu har jag tagit en välbehövd dusch, en maskin träningskläder står på och Elias vilar.

Det enda egentligen som krävs för att få mig på bra humör är att jag själv gör bra för mig. Och det gör jag nu.
Löv life.

Dags att börja från början. Utan att sluta.

DSC_0482Om det är någonting som jag är bra på så är det att börja om.
Och börja om.
Och börja om.
Eller börja.

Det är ju bara det att jag försöker om och om igen med samma saker, och förväntar mig ett annat resultat än tidigare.
Det fungerar ju inte riktigt så.
En gång skulle jag bli konstnär.
En annan gång cupcake-mästare.
Eller SM-vinnare i agility med en liten brun ESS som rev varje hopphinder.
Det gick inte som jag tänkt mig.
Ambitionen i att börja något är det ju ingenting fel på, men det är att fortsätta med något där det stora problemet ligger. Stöter jag på patrull så börjar jag analysera och kommer oftast fram till att nej, det där var inget för mig för jag var inte bäst från början.
Jag blev ingen cupcake-mästare för att några blev brända.
Jag tog inte ens en pinne i agility med ESS-Nelly för att jag inte ville gå in på grunden och hoppträna.
Jag blev inte konstnär för att jag tog ett penseldrag och tyckte det blev fult.
Jag var inte bäst från första början men jag var inte villig i att träna och kämpa framåt heller.
Så vad är det som jag vill bli, vad vill jag nå, vad vill jag göra för skillnad?

Samtidigt när alla dessa frågor så känner jag även små glimtar av passion, av önskningar och målbilder.
Själva målet jag har med mig själv är att jag ska bli stark. Stark i huvudet, och stark i kroppen.
Det är mitt mål och allt som kommer därefter eller på vägen är så mycket belöning och plus i kanten, så det säkerligen kommer räcka och bli över.
Att kunna känna en styrka i kroppen, och kunna känna den psykiska styrkan i att:
Jag kan. Jag vill.
Jag ska hitta jag och jag ska bli den jag vill bli för min skull.

Så idag börjar jag.
Men denna gången ska jag bara börja. Skillnaden jag ska göra är att fortsätta.
Fortsätta med det jag tycker är kul och jag ska fortsätta träna mig själv till att komma vidare, istället för att stanna och börja om.
Igår lyssnade vi på Lasse Kronérs sommarprat från 2013, där han förklarade hur alla hans gener, alla hans impulser sade åt honom att inte ställa sig på just den där eftertraktade gatan i Göteborg, själv, och börja spela för folket som gick förbi.
Men att han ändå gjorde det, och vilken känsla han fått efteråt.
Det är just DET jag vill göra, trotsa mina rädslor, mina tankar och de där jobbiga impulserna att säga ”Nej, jag kan inte”.
Jag kanske inte alltid lyckas göra saker, och jag kanske inte kommer uppnå världsomvälvande resultat på 1 dag, 1 vecka eller 1 månad. Kanske inte ens 1 år.
Det kommer komma kriser i mitt liv, men att börja om kommer inte finnas längre, jag ska bara fortsätta.
Jag kommer definitivt inte klara resan själv, jag kommer behöva hjälp från min omgivning, min familj och alla jag möter på vägen. Snälla ord, kämpande ord och glada tillrop.
Men det är bara JAG som kan göra detta åt mig, ingen annan kan vifta på ett trollspö och *poff* så var jag den jag vill vara.
Men från och med nu börjar jag och jag tänker fortsätta.

Jag vill. Jag kan. Jag ska.

Det är dags för en stor resa nu, det är dags att förändra.

Och det kommer bli så fantastisk bra.

Jag behöver nypa mig i armen. Det händer så mycket just nu!

wilmaBilderna är ärligt snodda av Johanna H.

Flytten är nästan ett minne blott, vi börjar komma på plats, bit för bit. En liten grej hit, en liten sak dit.
Det mesta hittar sin plats och snart har vi ett fullt beboeligt hem som jag kan visa er, som jag vill visa.
Idag när jag var ute och gick med bandage-beklädda Molly i regnet så lyste solen samtidigt och en stor regnbåge uppenbarade sig på himlen. Inte nog med att jag älskar regnbågar, när jag gick längs Gånghestervägen så slutade regnbågen rakt ner i vårt lilla lådhus.
Och jag gjorde det.
Jag nöp mig i armen, vi har hittat hem, vi har hittat våran lilla kruka med guld.
Samtidigt går det bra på jobbet, jag jobbar denna vecka och sedan är det lång-ledighet som gäller. Jag har verkligen ett varierande jobb och det är spännande, tryggt men ändå utmanande. Jag gör det jag är väldigt bra på helt enkelt.

Nu till en sak som jag inte är bra på.
Ända sedan vi red islandshästarna i Roasjö för några helger sedan så har jag inte kunnat släppa tanken på hur mycket jag tycker hästar är spännande samtidigt som jag kan tycka att vissa hästar är för läskiga för mig. Jag har inte ridit regelbundet på kanske 20 år, och då var det på en ridskola och utlärandet där var.. sådär…Men så erbjöd en kompis till mig att komma ut till henne och  rida någon av hennes hästar och jag har inte kunnat sluta tänka på erbjudandet… Så jag praktiskt taget bjöd ut mig själv och fick rida på en fantastiskt mjuk Nordsvensk vid namn Wilma trots att jag var ringrostig och tyckte jag var så usel att jag skämdes…
Självförtroendet är inte riktigt på topp om vi säger så.
MEN.
Min dröm är ju att jag och Wilma ska bli bästa vänner framöver så att jag kanske kan rida någon gång i vecka, men även kanske hjälpa Johanna med hennes islandshäst, vad vet jag. Men min önskan är iallafall att jag ska fortsätta kunna åka ut dit och bara få känna stalldoften, bli smutsig under naglarna (Nej, mamma, jag ska inte ramla av och bryta något, det är iallafall inte min tanke) och få världens träningsvärk.
Som idag ungefär, för jag kan knappt gå, men det är det väl värt efter gårdagens ridtur som slutade i ett äventyr när vi fick jaga tillbaka en lös liten söt islandspojke som bestämt sig för att följa med mig och Wilma ut i skogen. Chocken som når mig när jag ser han komma springandes i full galopp mot oss som är påväg tillbaka i galopp, ja, jag borde sett ut som ett spöke i ansiktet. Det är liksom aldrig någon i skolan som försökt lära en vad man bör göra…
Till slut gick det bra iallafall, alla kom hem helskinande och nöjda, förutom Johanna där ilskan kokade i henne. 😉

Nåja. En riktigt trevlig eftermiddag blev det och jag hoppas jag kan få hänga där mer. Det är ju inte bara en plan om önskan att få hänga med hästar, det är även en trevlig motionsform och jag behöver komma iform igen.
Jag ställde mig på vågen imorse och ja, jag har gått upp 10 kilo nu, sedan i februari. Jag är inte förvånad alls, och jag är inte arg på mig själv längre, för det som är gjort, det är gjort och jag är här och nu.

Så. Det börjar här och nu.
Det nya livet med allt vad det innebär!

Livspusslet – det omtalade…

DSC_0183Många pratar om det berömda livspusslet, hur man ska få allt och fungera.
I perioder i livet så känns det extremt svårt, hur allt ska falla på plats, hur man ska passa in alla viktiga delar… Det finns en stor liknelse som när Elias ska lägga sitt nya pussel. Han tar en bit, tycker den ska passa in, han trycker och trycker, han ger ifrån sig ett ljud av irritation, han tittar på mig och försöker lägga pusselbiten i min hand, eftersom jag vet hur och vart den ska vara.
Tänk om det vore så enkelt förresten, att skjuta över pusselbiten av livet som man kämpar och kämpar med, till någon annan. Någon annan vänder den upp och ner och så passar den.
Nu är jag en rätt grym mamma som sitter bredvid och hejar på honom och utropar Du kan själv, kom igen, heja heja! och vill inte hjälpa honom i onödan.
Och till slut knycker han på handen, pusselbiten närmar sig sitt mål och helt plötsligt passar den in.

Det är det som jag upptäckt är viktigt för mig. Att man har folk som hejar på en vid sidan om, som tror på en. Som kanske inte kan ta över bördan, men som ändå finns där och kommer med peppande ord och tro på en.
I alla 5 år som jag och Mats haft varandra så har han inte en enda gång tröttnat på mitt vikt-tjat. Han har varit mitt bollplank, han har stått vid min sida och han har aldrig bett mig lägga ner. Han har liksom alltid trott på mig och hängt med i alla mina svängar om hur man borde äta, eller hur man inte borde äta….
(Att jag varit och fortfarande är relativt viktfixerad är en annan historia…)

Jag sa ju för några veckor sedan att jag skulle försöka ta tag i vikten på nytt, för 112368328:e gången i ordningen, men även den gången blev det aldrig riktigt av som jag tänkt.
Men i takt med att min energi och lust stigit så känns det lättare och lättare. I skrivandet stund så har jag äntligen uthärdat en hel vecka med bra tänk och med bra motion faktiskt. Igår t.ex. så var jag ute 5 km och körde ett pass gå-jogga, första på länge. Det var kraft i stegen och jag kunde i perioder köra lite högre ben och lite snabbare fart. Jag har ALDRIG gjort det innan, inte ens förra året när jag var igång rätt bra. Så jag känner även rent fysiskt att detta kan leda till något bra.

Jag har en lång väg att gå innan jag är i mål, det kommer troligtvis dröja någon gång till nästa år, men nu är jag på väg.
Basen i pusslet är nu lagt och det är dags att fortsätta fylla på med de där fina bitarna som ska passa in i mitt liv.

Heja gärna på! Det blir så mycket lättare då <3

Bra måndagar, härlig start på veckan!

DSC_0081Klockan ringde 05.
Var nära på att somna om men jag bestämde mig för att ta på mig löparkläderna, mössa och vantar. Molly fick reflextäcke på sig (och jag väst) och sedan bar det iväg på spagettiben.
Kallt skrek min kropp och mina lungor, men jag kämpade mig ändå runt en 3 kilometersrunda i helt okej tempo för att ändå vara den första joggingrundan på några månader.
På slutet tyckte jag ändå det kändes rätt kallt fortfarande trots att jag pustade och stånkade och att det stack av kyla på rumpan.
Inte konstigt.
Det var ju runt 12 minus visade det sig,. Hahahhahah!
Molly däremot, tyckte givetvis hela rundan var helfestlig och sprang som en tok.
Hon märkte dock på en gång när jag började ta på sig kläderna och tryckte sig mot dörren för att inte råka bli glömd 😀

När jag kom hem igen hann jag sitta i soffan och slappa. Dricka en kopp kaffe och läsa lite ur boken. Innan jobbet, vilket kändes oerhört lyxigt.
Nu ska jag krypa ner i sängen, nöjd med dagen och mätt i magen.

Hej svejs!

Helvetes-tisdag.

DSC_0883Och så var tisdagen snart slut.
Nog för att man är sin egen lyckas smed, eller olyckas rättare sagt, men tisdagar är rätt jobbiga.
Det händer så mycket grejer jämt, som väldigt sällan händer på andra dagar.
Just nu sitter jag här med en rätt tät huvudvärk och ett lätt irriterat humör som summan av dagen.
Tur Mats sitter vid sin egen dator och spelar något spel, stackarn har det inte lätt med mig alltid 😉

Jag vet att ni är många som kikar in för att kolla hur det går med vikten. Som hoppas på bra och peppande inlägg, som visar att jag går ner i vikt.
Jag gick ner i vikt.
Japp.
Hela 4 kilo!
Men sedan jag blev sjuk i februari så har motivationen trytit, för varje vecka har jag ätit mer och mer onyttigt. Februari blev inte riktigt som det var tänkt, har gått upp lite, men jag är rätt snäll mot mig själv.

Nu däremot har jag börjat komma in i tänket igen och är någorlunda på banan igen, ikväll var jag på ett medel/styrka-pass.
Skitkasst om ni frågar mig, men det är ju för att jag har sån usel muskulatur och skakar av minsta lilla benböj. Framfall (eller utfall som det egentligen heter *fniss*) ska vi inte ens tala om.
Och den där jäkla plankan man kan göra på hundra sätt.
Ja ni.
Det psykiska (och inte heller det fysiska) var med idag, men jag överlevde och känner jag mig själv rätt så lär jag försöka få till ett joggingpass så fort det bara går. Det är nästan isfritt här nu och Molly går runt och frågar om det inte är dags att ge sig ut och bralla med kopplet snart.

Men först ska jag läsa några mer sidor i tredje boken i Femtio Nyanser… Och fnissa lite extra åt synen när Elias går. För helt plötsligt släpper han taget själv och går så många steg att jag nästan får hicka och hjärtsnörp på samma gång som jag försöker hålla mig från att skrika ”JJJAAAAA” rakt ut.
Eller det där med att skrika stryker vi förresten. Det går jag bet på varje gång.

Sedan hoppas jag på en god natts sömn och att jag vaknar på bättre humör imorgon!

P.S Jag bangade ur. Jag blev ljusbrun istället. D.S

Träning; pest eller kolera? Behöver det vara så?

DSC_0890 DSC_0899Varenda gång jag går ut i köket nu så möts jag av två vackra buketter, och varenda gång måste jag stanna och andas in doften de medför.

Jag trodde nog aldrig jag skulle tycka att det var roligt med träning.
Jag menar, hur kul är det att svettas, bli röd i hela ansiktet, flåsa som en gammal ko?
Ångest innan man ska göra något, den där känslan som bubblar upp, som försöker hitta alla undanflykter i världen. Känslan av att vara andfådd så till den milda grad att det känns som om lungorna ska sprängas?
Alla de gånger jag sagt att jag ska ta tag i träningen och så har jag kört 1-2 veckor och sedan har allt gått tillbaka som vanligt…
Jag vågar nog påstå att jag kommit längre den här gången än jag vågade hoppas på och jag känner att den där ångesten som jag alltid hade förr innan ett träningspass blir bara mindre och mindre inför ett pass. Jag känner mig stolt över mig själv som faktiskt kämpar på.
Jag tänker hela tiden ”1 timme av min dag, där jag kämpar på och tar i.. vad gör det?”
Jag ler.
Både på utsidan, men även på insidan.
Jag ler för att det är kul, kul att utmana sig själv, kul att få känna hur kroppen blir starkare. Hur jag en gång för alla ska visa mig själv, att jag kan.
Jag vill.
Jag ska.

I jympasalen har de en hel vägg med speglar som man ibland måste stå och slå mot.
Första gången vi gjorde det gömde jag mig bakom en nödutgång för att slippa se mig i spegeln.
Men efter att ha diskuterat detta med min bättre hälft så kom han med det kloka förslaget att slåss mot min egen spegelbild, att jag ska kunna se på mig själv. Att vi ska bli vänner.
Jag är inte riktigt där än, men det blir bättre och bättre för var gång, och jag försöker intala mig själv att varenda gång jag ser mig själv i spegeln, i jympasalen, så är jag där för att jag ska bli mindre, för att det ska bli lättare för mig själv att se mig själv.
Så träningen jag försöker pressa in varje vecka är inte bara för att kroppen ska bli starkare, utan även min psykiska hälsa och för att jag tycker det är roligt.
Visst, det har inte gått så många veckor än. Jag har inte blivit märkbart mindre för blotta ögat, och jag kämpar fortfarande med mat och tankar varenda dag.
Men det börjar bli lättare. Och roligare.
Och jag känner att kroppen förändras på sina ställen.
Bara det är en stor belöning för mig.

Jag vet inte riktigt än vad jag vill ha för mål med min träning, förutom att det ska bli till en vana, en del av mig. Det behöver inte gå fort, det behöver inte bli heligt.
Men från att knappt ha orkat jogga 100 meter till att stå där jag är idag; det är banne mig en större bedrift än jag någonsin vågade tro!
Jag måste bara våga utmana mig själv lite, våga ta ett steg extra.

Och det mår jag otroligt bra av!