Category Archives: Mobilblogg

Välkommen Steinar. 

 Efter 4 akutbesök och en natt på sjukhus så fick jag en akutoperation beviljad igår. Igår åkte jag till akuten, jag var helt slut, och trots massor med morfin så gick inte smärtan ner. Det fanns en lucka på operation och de gjorde en chansning med att få ut stenen genom att söva mig och gå in via urinblåsan och upp i någon ledare för att sedan komma åt njuren. 

Allting gick bra och vi välkomnar Steinar till familjen, en halvcentimeter lång och något halvt gram tung. 

Vi mår alla någorlunda bra trots en hemsk vecka med mycket smärta, känslor och ilska. Jag har fortfarande ont i omgångar, men det är tydligen vanligt efter ett sånt ingrepp så just nu längtar jag efter att få vara helt smärtfri framöver.

Stort tack till mamma och pappa som suttit barnvakt de dagar som Mats varit tvungen att jobba. Är evigt tacksam! 

Mot ljusare tider.

(null)
Det var ljust när jag och Elias gick från Mats jobb idag.
Det håller på att vända med andra ord. Mot ljusare tider, och det är så skönt! Jag hade glömt reflexerna hemma men det gick faktiskt bra ändå, (även om man aldrig kan ha för mycket reflexer på sig) och både jag och Elia beundrade den vackra himlen med solen som gick ned bakom oss.

Redan är tisdagens jobbdag över och nu ska jag strax få rumpan upp ur soffan för att påbörja lite matlagning. Magen pratar redan och blodsockret är på väg att sjunka för lågt för att det ska kunna gå att umgås med mig.

Och idag låg äntligen ett brev i brevlådan med en tid hos kirurgen. Visserligen först i början av mars, men skönt att det kanske kan vända lite nu….

Nej.
Dags att dämpa skriken från magen, idag blir det mustig köttfärssås om jag inte minns fel!

Att ha varit ute i snålblåsten.

IMG_5420.JPG
Det är rätt rått ute. Vinden ilar och snön faller snabbt till marken lite här och var.
Men istället för att ta en promenad själv idag så gjorde vi det ihop, hela familjen B.
Jag är väldigt mör i kroppen fortfarande och vad passar då bättre än mer motion och göra det ännu värre för musklerna? 😉

Mitt mål om 10 000 steg per dag, har än så länge inte missats, och jag tänker inte missa det idag heller.
Och fortfarande inte ont i magen.
Få kolhydrater & inga fultillverkade snabbsaker i kroppen och jag känner mig bättre än på länge!

En liten lapp, med några små ord.

IMG_5338.JPG

Små små ord på små små post-its, som klistrats på min skärm när jag kommer tillbaka från ett litet möte.
Som får mig glad, nyfiken och tanken slår mig att någon tänker på mig och vill visa det.
Visst är det så, att så små saker kan göra ens hela dag?
Oavsett vilket humör man är på, så blir allt faktiskt snäppet ännu bättre när man får en liten komplimang på en liten lapp.
Och det är ju princip gratis. Visserligen behöver man en penna och ett block med post-its, men skulle man inte ha råd med det, så säg det rakt ut.
Säg ett fint ord eller fyra till någon du möter imorgon.
Jag garanterar er, fredagen kommer bli fantastisk!

Komma upp i sadeln igen.

IMG_5170.JPG
Efter 4 veckors ofrivillig men behövlig vila så satt jag på Lilla Hs rygg igen. Jag var inte nervös och jag var inte osäker men jag kände mig ändå lite fundersam på hur många steg vi skulle få backa i träningen eftersom varken jag eller han tränat sedan en dag i september.

Han var lite ivrig i början, blev rädd för ficklampans skugga i början, men sedan lugnade han ner dig och vi fortsatte som om vi aldrig gjort något annat. Johanna bestämde att vi skulle ta upp tölt-träningen igen, och helt plötsligt fick vi till några fina steg, som blev fler och fler och ÄNTLIGEN släppte det kändes det som. När han varit så duktig skulle han få trava som belöning men han valde galopp istället och jag njöt verkligen av att få känna viljan framåt, både för han och mig. Stackars Johanna och Seidur fick springa ikapp oss när vi sprang utanför ficklampans sken, och jag verkligen skrek av lycka över hur bra det gått och hur det kändes som flera veckor av spänning bara släppte.
Ridningen gör verkligen gott för mig och jag tänkte på det när jag åkte från Johanna att detta måste jag fortsätta med, oavsett hur skön soffan är hemma. För det gör så gott.
Att jag sedan har en fin vän i Johanna är ju en sån stor belöning i sig att bara det är mysigt.
Fick en till lyckad raksträcka på slutet med tölt & galopp igen och åter igen blev jag så glad och så stolt över hur bra det går.

Mer ridning åt folket. Iallafall åt mig & Johanna.

När målarna har vårt liv på paus.

20140618-200714-72434646.jpg

20140618-200746-72466639.jpg

Det skrivs inte så mycket just nu. Och det händer inte så mycket just nu.
Vi pausar livet lite medan vi väntar på att målarna ska tapetsera klart alla rum. Det är frustrerande och spännande på samma gång, det pirrar i magen av förväntan men man kämpar även mot frustrationen när slipdamm och tapetklister fastnar under strumporna.
Tur Elias dagis bjöd in till midsommarfest idag så vi fick leka lite med honom på hans lilla ”arbete” och vi fick prata avslappnat med fröknarna.

Men.
I promise.

När det ordnat upp sig om någon vecka eller två. Då ska jag visa hur underbart här är…

Att gå igenom något utav det svåraste någonsin.

Jag hade inte tänkt skriva något förrän jag kom hem, , jag visste inte om jag skulle skriva om det alls… men nu på tisdagskvällen så ligger jag här, i en sjukhussäng och reflekterar över allt som hänt.
En hel del vet redan men för min egen del vill jag prata om det och kanske ge andra en chans till vetskap om missfall och hur man kan må och reagera. Jag tycker verkligen inte att missfall är något man ska tysta ner, för att prata om det kanske kan hjälpa någon annan.

Hoppsans hjärta slutade ticka runt vecka 10. Men min kropp har inte förstått det sedan jag gått in i vecka 13.
En abortion av foster görs oftast automatiskt av kroppen och dess natur.
Ibland kan man behöva tabletter som hjälper till.

Själv klarade inte min kropp det.
Klockan 04 på måndagsmorgonen vaknade jag med kraftig mensvärk som bara blev värre och det kändes som jag höll på att genomgå en förlossning. Jag skrek och hade panik samtidigt som Mats stod hjälplös och höll min hand medan Elias gång på gång frågade: hur ääää de mamman? Samtidigt som han borstade mitt hår.
Klockan 09 fick jag komma in akut på gyn där vi började med en morfinspruta i benet så jag kunde få slappna av och hämta kraft. Jag blödde redan då väldigt.
Jag fick tabletter i omgångar för att hjälpa kroppen med det som skulle ut, vid olika timmar, men det kändes inte som det gick. Första ultraljudet visade det sig att allt fanns kvar så det var fortsatta tabletter och inläggning med eget rum.
Det var jobbigt att få se lilla hoppsan som låg där. Helt still, utan något hjärta. Jag fick se det som var vårt barn, men som inte skulle bli.

Vid andra ultraljudet visade det sig att det inte heller kommit ut så jag fick en till spruta mot smärtan som började komma tillbaka. Då tror jag klockan var 17. Då började jag även bli svag av allt blod som forsade ut, som inte slutade.
När jag ställde mig upp försvann all kontakt med omvärlden och jag höll på att svimma.
Vid 19 hände det som vi väntade på men det bestämdes att jag skulle stanna kvar över natten för att få hjälp om jag behövde och eftersom jag var alldeles grå och utmattad.
När jag vaknade idag fick jag knappt ner benen från sängen och funderade på varför livet tog en sådan vändning…. Jag funderade på om jag någonsin skulle bli glad och pigg igen.
Man har en del tid till att fundera på saker när man är själv.

Åkte in på UL igen där det visade sig att inte allt var ute och jag fick därför åka in akut på operation.
Jag var orolig och ledsen eftersom jag kände mig ensammast i världen när de körde ner mig bland alla gångar, tårarna rann tyst och jag tänkte på min fina lilla familj som var någon helt annanstans och hur mycket jag saknade dem.
Väl på operation tog de hand om mig på ett fantastiskt sätt. Även om tårarna rann så fick de mig att känna mig lugn och fokuserad.
När jag väl blev sövd sov jag som en stock och jag minns bara att jag drömde något bra, för när jag vaknade 30 min senare så kände jag mig pigg och lyckligare än innan.
Jag fick komma tillbaka till mitt rum ganska snart efter uppvaket, där jag fick två påsar blod och världens godaste pannkakor.
Redan någon timme efter det nya blodet (tack gode för att det finns människor som lämnar blod) kände jag livet återvända och jag kunde gå på toaletten själv och konstatera att även blödningen blivit mindre. Den lyckan går inte att förklara…

Och här sitter jag nu, och saknar min familj och tänker på att jag förlorat ett barn som jag aldrig fick lära känna. Tårarna rinner ibland, men ändå känner jag mig stark över att genomgått det här. Stark och glad över att åter känna energin i kroppen.
Och jag har genomgått detta med så många; som min man som satt med mig hela måndagen och höll mig i hand när det var som mörkast och som är min klippa, inte bara nu utan i hela livet. Som även han går igenom en tragedi, en som inte bara förlorat ett barn utan även behövt vara stark när jag inte varit det. Som behövt ta allt på sina axlar.
Mina föräldrar avbröt sin husvagnsvecka för att komma hem och ta Elias och molly. Jag gråter av tacksamhet när jag skriver.
Min syster har skickat sms, ringt och peppar mig.
Alla mail, sms, meddelanden och andra telefonsamtal. Ni är så underbara och jag blir rörd till tårar över allt stöd vi fått och får.

Det finns så mycket mer att berätta just detaljmässigt, men det behåller jag för mig själv.
Vi lever iallafall, vi har blivit behandlade på bästa sätt och just nu måste bearbeta allt som hänt.
Så livet ser lite annorlunda ut just nu. Men jag (vi) är snart på benen igen.

Ta hand om varandra. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Och det man har, det har man nu.

Så länge den är oöppnad…

20140202-115514.jpg
…så är den nyttig. Så fort den öppnas, så blir den onyttig. Det tankesättet slog mig igår, när den ropade på mig ifrån kylskåpet. Men den ligger faktiskt fortfarande kvar, oöppnad, och är jättenyttig för mig!

Söndagen har inneburit rensning. Har rensat ut för stora kläder ur garderoben som ska skänkas, skafferiet har fått sig en omgång och även toaletten samt min sminkhylla. Nu när mina Glossyboxar börjar trilla in så tycker jag inte om att behöva slänga de där vackra lådorna de kommer i, utan använde januaris box för att samla ihop det smink jag använder mig av.

20140202-115735.jpg
Det blev jättebra!

Nu ska förhoppningsvis Eliasson sova en stund, sedan blir det lunch och därefter ska vi åka till Knalleland och se om vi kan inhandla lite inredningsprylar. Det är behövligt och jag hoppas på att hitta det jag letar efter….

Tack för alla fantastiska ord jag fått både här och på FB efter gårdagens inlägg.
Det är så kul att läsa om folk som blir inspirerade eller som blir berörda av text som jag producerar.

Idag säger jag förresten grattis till min älskade pappa, det är hans födelsedag. Presenter kommer nästa helg!

Med en till helg gjord!

20140112-190948.jpg

20140112-191003.jpg

20140112-191014.jpg

20140112-191029.jpg

Det blev tydligen söndag denna vecka, utan att jag knappt märkt det.
Igår hade vi överraskningskväll för mamma med bowling och därefter tillhörande middag som jag kämpade för att få ihop. Och inte bara jag, vi var 4-5 personer som turades om att hjälpa till i köket när 2 proppar gick efter varandra. Till slut serverades det världens godaste pastarätt på länge: Het kräftpasta med sallad och vitlöksbröd. Jag har hittat receptet för länge sedan på Att vara någons fru och har sparat receptet länge i väntan på rätt tillfälle.
Jag fick hindra mig själv av att inte äta upp matlådan som får hänga med till jobbet imorgon. (OBS en del vitlök 😉 )
Till efterrätt bakade jag vitchoklad-cheesecake med en egenkomponerad hallon-fraiche. Väldigt gott!
Tyvärr finns det inte en enda kamerabild från igår, vilket jag ångrar. Men nu har jag iallafall en anledning till att laga det igen. Men vi var iallafall 15 personer och en hund i vårt lilla hem. Varm, svettigt och det var mycket skratt. Vi firade även Elias som fick så fina saker, bland annat ett litet flygplan som han lekt med oavbrutet!

Vi hade så trevligt och jag tror mamman var mycket nöjd med kvällen som slutade strax efter 01 för mig då jag somnade med öppen mun och en dreggelsträng på kudden. Väldigt upphetsande!

Det är mycket shopping just nu…

20130911-075300.jpg

20130911-075314.jpg

20130911-075324.jpg

I söndags spenderade jag 5 timmar ensam med plånboken. Det blev inte så mycket shoppat till mig själv, ett par byxor i och en tröja, båda på rea. Men mina naglar fick jag gjorda, de blev så fina och jag kan förstå de som lägger pengar på det för man känner sig så fräsch, kvinnlig.
En annan sak vi diskuterat är om vi skulle köpa en ny sulky. Jag älskar den stora vagnen, för den är egentligen bäst, men vi ville ha en som kan få plats i bilen utan att ta all plats och som kan ligga i bilen, så att jag slipper lyfta den stora ut och in hela tiden, det blir ju ganska många ggr. Den vi fick förra året av min syster hade gått sönder, bromsen fungerade inte, och det är väldigt viktigt i mina ögon. Så vi slog till på en ny vagn från Beginners i Knalleland, de har ett stort utbud av det mesta faktiskt, och jag funderade på svängbara eller fasta hjul. Till slut blev det en Brio Race, med höj- och sänkbart handtag och jag testade den på Bråt igår. Nu har den plasthjul, 4 fasta, så den dämpade ju inte lika mycket vibrationer som den stora vagnen med gummidäck och den var lite svårare att köra på sten/grusunderlaget på Bråt, men det gick ändå bra, den klarade med andra ord testet. Är tacksam att jag höll huvudet kallt och inte köpte en vagn med små, rörliga hjul, jag hade blivit galen. Det hade inte riktigt passat det jag kräver av en vagn eftersom vi ofta promenerar på grusvägar.
Smaken är ju olika som tur är.

Så, hittills är jag nöjd över sulkyn, dessutom är den stilren med små snygga detaljer på suffletten. Det är ju en hel del pengar som läggs när man köper vagn så det känns bra att hittat en som passat!

Bra shopping for the win!