Category Archives: Motion

Att starta fredagsmorgonen med något läskigt.

DSC_0031Alltså, jag hatar att göra nya saker som jag aldrig gjort innan. Det är som det sitter en liten ångestmaskin i bröstet när jag behöver trycka mig ut. Inatt har jag sovit ganska dåligt för jag har eldat upp mig inför morgonen.
För vad gör man inte klockan 06 en fredagsmorgon?
Jo, man står lite halvt bajsnödigs-nervös utanför ett gym i den stora lilla staden och funderar vilken impulstanke som fick en att anmäla sig till ett kombinerat box/crossfit pass med en utav mina chefer som ledare.. Men men.
Det var bara att byta om, fylla på med vatten och försöka släppa tankarna om hur hjärtat bultade.

Och vet ni vad?
Jag har sparkats, slagits, gjort burpees, sprungit, SVETTATS och utmanat mig själv i 45 minuter.
Och jag överlevde!
Visserligen så nära död som jag kan komma, men jag gjorde det, och jag ångrar mig inte alls efteråt. Snarare tvärt om, jag blir ju så stärkt av sånt här att jag faktiskt kan tänka mig att göra det igen. Och igen.
Det har varit lite si och så med just gymträning det senaste, jag vill men får inte tummen ur, så nu får jag nog helt enkelt försöka boka in mig på pass på Friskis för att hålla igång.
För gud vad bra jag mår!

Nu blir det kaffe, en dusch och möjligtvis lite återhämtning i soffan. Elias är med Mats på jobb, Philip har precis somnat (han fick för sig att det var dags att vakna vid 04.30 imorse) och dagen har knappt börjat.
Fredag.
Den kunde inte ha börjat bättre!
tom

Att ha slut på ord men nya träningskläder.

DSC_3375Att uppdatera bloggen just nu har blivit som ett litet dåligt samvete. Orden är slut och jag vet liksom inte varken ut eller in om vad jag ska skriva om.
Det riktiga livet tar både kraft och ger så mycket mer, men jag vet ju att jag tids nog behöver få utlopp för knapprandet på tangenterna och tömma de där reserverna där känslor och ord stannar.

Det är iallafall redan april och jag lämnade mars bakom mig med njurstenar, många mil i benen och den där påsken som blev allt annat än det var tänkt eftersom Elias var krasslig. Men nu är det april, nya utmaningar står för dörren och ikväll ska jag med skräckblandad förtjusning ta mig till gymmet när barnen somnat. Jag testade på hinderbanan på Kransmossen på riktigt för första gången någonsin häromdagen, jag är ju en riten räddlort på att prova nya saker. Men det gick faktiskt över förväntan. Jag försökte mig på de flesta hindrena och hittade tekniken i att häva mig upp över de där träbalkarna. Jag blev en hel del blåmärken rikare, men det mesta av allt var känslan över att ha gjort något fastän jag inte vågade egentligen.

Ni vet det där mantrat: Feel the fear and do it anyway

Viktiga ord för min framtid inom det där med att bli stark.
I måndags tog jag förresten med mig barnen och mormor och åkte på utflykt till det Gula Varuhuset och shoppade träningskläder. Jag var tvungen att testa dem på kvällen så jag bad Therese följa med och pw:a på Kransmossen och igår gick jag och Philip 9,5 km runt Borås. Riktigt sköna byxor och tröja, skulle kunna bo i dessa. Sitter där de sitter HELA tiden. Äntligen!IMG_7451Men nu behöver jag hjälpa mamma med några tavlor, sedan fotografera en jättefin present som trillade in i brevlådan häromdagen och möjligtvis ta några skitungebilder på lillebror när han vaknat.
Nu ligger han inte längre kvar där man en gång lagt honom och han har två små söta tänder som visar sig när han ler.

tom

Tidiga mornar och morfinrus.

DSC_3015 DSC_3017Gårdagen blev ganska tuff.
Vid 06.30 när vi alla satt runt frukostbordet så kom ett nytt anfall och jag trodde jag skulle gå åt. I söndags var jag på apoteket för att hämta ut de där smärtlindrande tabletterna jag fått utskrivna om jag skulle få ett nytt anfall, men då läkaren glömt skriva ut receptet fick jag jaga rätt på en person på akuten via telefon, och när jag äntligen fått ett recept beviljat så var jag sedan länge hemma igen, så när anfallet kom igår morse så hade jag inga tabletter att ta hjälp av.
Som tur var så var mamma och pappa nära till hands, så pappa kunde skjutsa mig till apoteket vid 8 på morgonen, medan mamma passade barnen då Mats var iväg på sitt veckomöte.
Men de starka tabletterna hjälpte inte så enligt 1177 skulle jag till vårdcentralen, och när jag väl var på vårdcentralen så skulle jag efter många svordomar vidare till akuten. Till slut fick jag all smärtlindring jag behövde (morfin både i mage och rakt in i blodet plus två voltarensprutor) så jag kunde ligga still på britsen när jag gjorde en akutröntgen.
Kraftig UVI, på gränsen till njurbäckeninflammation plus små små stenar blev domen, och nu fick jag även antibiotika utskrivet för att få bort alla baciller. DSC_3023 DSC_3014 DSC_3024 DSC_3028 DSC_3031Så idag när jag väl mått helt ok, förutom lite väl bakis efter gårdagens morfinrus (herregud, sov till och från i soffan från 15 till 23 innan det var dags att försöka masa sig upp till sängen) så längtade jag ut. Vad kunde vara bättre än en härlig promenad i vårsolen med mina grabbar? Så när det var dags att hämta storebror så gick jag, Mats och Philip lite tidigare (med Elias cykel på släp så han kunde cykla hem) och tog en längre promenad runt Kransmossen. Jag ligger ca 1-2 mil efter utmaningen 20 mil på 5 veckor, men det får vara ok med tanke på hur jag mått. Kände idag att kroppen fortfarande inte är helt 100, men det var riktigt skönt att få röra på sig lite och få fylla humöret med lite D-vitamin.

Så nu avslutar jag denna tisdagen med lite Ullareds-program på Kanal 5play varvat med Baka med Manuela.
Mina två program jag försöker följa så gott jag kan.
tom

Inspiration, mental hälsa och att slå hakan i hårda bordsskivor.

DSC_1666DSC_0499Det är konstigt februariväder.
Antingen snöar det stora flingor som lägger sig som ett vitt skägg över min jacka, eller så regnar det på tvären.
Idag var det dock uppehåll när jag gick min promenad, och jag njöt varje sekund.
Sedan jag gick med i den där utmaningen om 20 mil på 5 veckor så har jag verkligen ansträngt mig att kämpa på, klara lite till, kanske ta i lite hårdare. Jag har liksom ett mål nu och ikväll har jag äntligen klarat av 25% av hela utmaningen och det är 4 veckor kvar.
Min fitbit får jobba hårt och så även mitt hjärta, för herregud vad det slår och vad roligt det är med en mer närmare och rättvis förbränning än om jag inte haft pulsmätaren.

Idag har jag legat i och fått ihop 20 000 steg, något jag trodde länge jag skulle få kämpa med, men det har gått av bara farten.
Jag har kommit fram till att jag fungerar bästa om jag rör mig på morgonen, då är dagen gjord och jag kan lägga det åt sidan och fokusera på andra saker som att leka eller pyssla med barnen, träffa vänner, läsa recept eller fördjupa mig i redigering.
Risken för att hetsäta eller bli sysslolös på morgonen försvinner och eftersom P oftast sover en längre stund på morgonen så har jag ändå tid att slå ihjäl när Elias är på dagis.
Så alla dagar det varit dagisbesök denna vecka har jag gått och lämnat honom (han traskar duktigt de knappa 1,5 km genom skogen med mig), och sedan fortsatt på en promenad och samlat ihop varje kilometer efter kilometer.
Idag var dessutom ett litet genombrott, istället för att lyssna på musik (en gammal tråkig lista från 1800-frost) så tankade jag ner några poddar innan jag begav mig ut och lyssnade på min gamla hundbekant Elin Lilja och hennes från 0-100 (Via Jonas Coltings poddcast) och hennes resa från att enbart gå hundpromenader till att helt plötsligt börja springa och träna, och hennes härliga attityd till det mesta hon försökte sig på.
Blev så glad och inspirerad av henne att jag var tvungen att skicka iväg ett meddelande till henne och tacka för en fantastisk lyssning och hur det fick mig att helt plötsligt klara milen utan några som helst problem. När jag gick milen i måndags var det mer kämpigt och jag fick pressa mig själv till att rent mentalt orka gå de där sista kilometerna.

Nu blir ju inte en mil 20 000 steg, (mer runt 12 000 steg) utan jag har fortsatt eftermiddagen med en promenad med grabbarna på stan ihop med Therese där vi avslutade med en fika som blev lite lätt läskig för min del då Elias halkade ner från där han satt och slog i hakan hårt i bordsskivan. Så då åkte vi hem och han fick mysa i soffan med lite saft och tre godisar som han fick välja själv från kommande lördagsgodis-påse.
Ingen fara på taket, mest mamman som blev rädd, och nu sover han gott medan jag tittar på youtube hur man gör häftiga regnbågs-maränger och spritsar rosor. Och så tittar jag på Manuela bakar på tv8play. My god.
Så mycket gott.

En bra torsdag.
20 000 steg.
Bra inspiration.
Och visst -15,1 kilo sedan oktober förra året.
Hej och hå.
tom

Att ha en fettisdag utan semlor.

DSC_2405Nä ni.
Här blir det inga semlor i vår familj.
Dels för att jag inte gillar dem och Mats försöker även med tänka på allt man stoppar i sig. Jag har fått med honom på tåget nu (äntligen!) och i helgen var både jag och han ute på ensamma promenader och samlade ihop steg. Som jag säkert skrivit innan så fick han min gamla Fitbit och den använder han när han har möjlighet, dvs mest på helgerna. Den får honom även att ta några extra steg här och där så våra armband pushar oss att göra det lilla extra, vilket i slutändan är det som innebär något. Blir stolt över honom att se hur han återhämtar sig mer och mer och enbart kraschar några timmar hit eller dit när det blir för jobbigt för honom.
Men nog om det.
Jag vann däremot två semlor från Rammefors konditori genom den lokala tidningen här, och igår hämtade jag ut två stycken som jag bjöd mormor & morfar på. Jag hade lovat Elias att han själv fick välja någonting när vi var där och hämtade vinsten och han valde en Sverige-bakelse, en liten men naggande god sak med vit vhoklad, kolakräm och kolagrädde tydligen. Låter som något som mina smaklökar skulle bli tokiga för! DSC_2407 DSC_2413Och trots att morfar var lite halvkrasslig och inte alls på sitt pigga humör så blev det ett varmt litet besök, där mormor bjöd på lunch och vi stannade inne och såg snöflingorna piska på från sidan. Jag och Elias pusslade ett pussel ihop och sedan spelade vi Maxi-Yatzy med mormor tills E kroknade och ville titta på tv. Någon promenad blev det inte igår, enbart en kort på ca 2 kilometer, så idag gick vi till dagis med E och fortsatte kämpa på. 11 kilometer senare kraschlandade jag i soffan och blev alldeles matt.
Första milen i ett svep äntligen sprängt.
Kroppen är verkligen toppen!

tom

Det där med att röra på sig…

DSC_2368Haleluja.
Jag fick sovmorgon idag.
Mats tog Philip och gick ner medan jag låg kvar och slumrade någon timme till.
Vi var på restaurangbesök/kalas igår och jag blir alltid lite seg dagen efter jag ätit mer onyttigt, trots att jag inte dricker en droppe alkohol så känner jag mig alltid lite bakis. Lite klibbig sådär, och håret ser ut som en ananas.
Nåja, jag fick sovmorgon.
När jag vaknade hade solen gått upp, barnen var nöjda och kaffet var fortfarande varmt så efter en liten shot och en efterlängtad kopp kaffe i söndagsutseende (mjukisar och ett sunkigt linne) tog vi på oss och gick ut.
Gårdagen var väldigt regnig och blåsig så det var enbart jag och Mats som turades om i omgångar att röra på kroppen, men idag följde alla med.DSC_2329 DSC_2340 DSC_2365När Elias fyllde år bestämde vi oss för att han skulle få en ny sparkcykel.
Den han hade sedan innan var för svår och tung för att lära sig på, vi köpte därför en annan från en sida på nätet ihop med mormor & morfar så att storebror skulle ha en ärlig chans att lära sig utan att bli arg och frustrerad. Han har cyklat lite ihop med Elvin det senaste och nu verkar det släppt rejält, och förstått det där med balansen. Lycka är att ha en vän att lära sig ihop med liksom <3.

Idag tog vi med den ut för att visa pappan i familjen hur långt han kommit med att träna balansen, vi åkte/gick till Kransmossen och både cyklade, gick på inte-nudda-marken-parken och spelade amerikansk fotboll med grannarna. En riktigt bra dag med bra med rörelseglädje i kroppen.
Jag har gått med i en utmaning som heter 20 mil på 5 veckor, så jag kommer kämpa på för att inte hamna så långt efter. Och man får bara tillgodose de kilometer man gör utöver de där vanliga stegen man tar i hemmet. 15 km av 200 är i skrivandets stund avklarat, så det börjar helt okej för en småbarnsmamma med ruskigt mycket lathet i kroppen. tom

2016, styrkans år.

DSC_1626Det är en trött kropp som nu sitter framför datorn.
Fogarna skriker, jag har träningsvärk i låren, fötterna gör ont och ryggen är öm.
Man skulle kunna tro att jag gått värsta gympasset x 10, men jag har ”bara” byggt snögubbar, gått långa promenader och flåsat mig röd i ansiktet i halkiga backar.
Det är fantastiskt hur kroppen jobbar, hur den kan orka mer än man tror, och det är roligt när man får bevis för mödan man lägger ner = hemsk träningsvärk. Och hur huvudet tränas samtidigt, jag utmanar mig själv mer och ner.

Jag älskar verkligen min fitbit och igår t.ex. tog jag en extra promenad på kvällen för att komma upp i 10 000 steg plus ordentlig bonus.
Den pushar mig lite extra och det börjar synas på vågen nu.
Sedan jag började att äta mer kontrollerat och röra på mig (5 oktober) så har jag tappat ca 11 kilo trots både jul och nyår.
Jag har en lång väg kvar till slutmålet, men det får ta den tid det tar så länge jag märker att jag mår bra och känner mig motiverad.
Många pratar om att bara du ammar så går du ner alla kilona men riktigt den produktbeskrivningen har inte min kropp förstått, för jag går inte ner bara av att bara heltidsamma, utan jag måste tänka på kosten och motionen.
Och visst är det trevligt att tappa i vikt för utseendet och klädernas skull, det är en enorm självförtroendehöjare som jag verkligen behöver, men allra mest gör jag det för att min kropp gör så ohyggligt ont.
Med graviditetskilona kom det även denna gången onda fötter (precis som efter E), och varje morgon jag vaknar nu så kan jag knappt gå på fötterna de första minuterna, jag vill helst av allt bara skrika av smärta, men det gör ingenting bättre 😉
Enda botemedlet är att minska i vikt, så trycker på fötterna inte blir så tungt och att jag inte snedbelastar.

Även ryggen är ju kass; med långa muskler från nacke och neråt gör det svårt att hålla sig rakryggad och med korta muskler utifrån axlarna och inåt gör att jag blir kutryggig. Det är mycket som behövs jobba på, men det är kul!
Ska bli spännande och se vad detta året har i sin linda just för mig.

Jag hoppas och tror att en frisk kropp med ett piggt sinne är precis vad 2016 innebär; men för att komma dit så kommer det behövas en jäkla massa svett, skratt, smärta och möjligtvis en hel säck full med jävlar anamma.
Ja, 2016.
Styrkans år. tom

Att promenera på Bråt.

DSC_1357Förr låg här ingen väg med mycket trafik.
Förr fanns det ingen bro just där.
Bråt var det bästa området vi visste att gå på och jag har promenerat där sedan 2006 med de hundar jag haft möjlighet att få spendera tid med. Nelly har sprungit där oräkneliga mil, likaså Molly.
Idag spränger 27:an raka vägen igenom, så charmen med Bråt dog samtidigt som Molly försvann och de började bygga vägen.
Men idag var vi där iallafall, vi ville gå en promenad med måndagssällskapet, och vi kom inte på något bättre än att gå över till ridhuset och hälsa på hästarna.
DSC_1361 DSC_1355Ivriga pojkar idag, som varken gnällde över kylan eller blåsten (som en viss annan person, t.ex. undertecknad) och skrattade högt när de halkade gång på gång på isen som gjorde vår promenad ganska svårgången. Stackars Beda frös om tassarna hela promenaden igenom, och Dimma var sitt vanliga knäppa jag 😉
DSC_1363 DSC_1367 DSC_1383Så när vi promenerat lite här och lite där, och jag fick fylla mina lungor med frisk luft, så tyckte Beda det var löjligt kallt och protesterade. Hon fick åka vagn istället. Hopkrupen som en liten kanelbulle försökte hon klänga sig kvar på vagnen medan vi guppade tillbaka till bilarna.
Älskar sol, snö och kyla i år.
Trots att det innebär att jag får gå med morgonrock på mig över de andra kläderna nu i eftermiddag för att inte frysa mer.

Och några 10 000 steg idag kommer det kanske bli svårt att komma upp i, möjligtvis om Mats släpper iväg mig när barnen somnat. tom

Att ha ett grått landskap och nya rutiner.

DSC_0476Oj, veckan är nästan förbi, och här sitter jag, alldeles för sent och blir filosofisk och låter tankarna flyga iväg.
Vi har börjat med rutiner för läggning på lillebror och än så länge så går det jättebra.
Jag kommer ihåg från en sömnutbildning jag var på när jag hade problem med Elias sömn; att nya rutiner för små bebisar tar ca 2 veckor att känna igen, och nu när vi är inne på 6:e eller 7:e kvällen med samma rutiner så kommer han till ro snabbare och snabbare. Han vaknar med 4-5 timmars mellanrum för mat och har gett oss två hela kvällar nu där jag dels kunde köra iväg en stund och vara på julfest igår (18-23, hjälp vad mycket vuxna människor jag umgicks med!) medan Mats var hemma med båda pojkarna, och ikväll har vi streckkollat avsnitt av den egentligen numer gamla serien Heroes.
Julfest ja.
Först kände jag mig så otroligt osäker i mig själv, jag menar, jag har knappt träffat människorna sedan i somras, och nu skulle jag klä upp mig i klänning och högklackat och sminka mig?
Jag erkänner att jag var nervös.
Men förutom att en stor maska gick på strumpbyxorna redan innan jag anlänt till huvudkontoret, så hade jag otroligt kul. Jag åt god mat, pratade med alla saknade och kramades hej vilt med både kända och okända.
Det var knappt så jag ville köra hem när klockan började närma sig 23, men min helammande kropp (och bröst) sa något annat så Forden och jag begav oss hemåt med ett huvud och hjärta fulladdat med skratt och nya bekantskaper.
Att jag även vann ett helt kniv-set på min lott jag drog gjorde inte saken värre precis. DSC_0686Annars har jag mest promenerat med Therese eller promenerat själv i veckan som nu gått. Kroppen klarar de mesta promenaderna nu, bäckenet hänger med fint.
I onsdags gick jag till Maxi, handlade lite saker, och gick hem.
Jag blir lite stel ibland på kvällarna, men det kan jag ta.
Vi (jag & Therese) har tagit upp en gammal hobby som vi kämpade stenhårt med hösten 2013 när Elias skulle börja på dagis… Vi bestämmer promenader varannan gång. Förra veckan bestämde jag att vi skulle gå Kransmossen-Gånghester-Kransmossen som är på strax över 7 kilometer.
I torsdags bestämde Therese att vi skulle gå Stålarps-rundan ute i D-fors. Vi traskade på och var ute i 2 timmar och fick nästan ihop en mil, min fitbit får med andra ord jobba hårt för att hinna med.
Visst flåsade vi i uppförsbackarna och det brände i låren när man försökte undvika den värsta halkan, men det var friskt och vi var båda nöjda med insatsen för dagen, för sedan började det i princip mörkna redan strax efter 14, och det blev grått och regnigt utanför fönstret.
Men hon bjöd på kaffe och en liten, ljummen lussebulle med saffran i innan rullgardinen drogs ner över landskapet, och den gula lilla ”katten” smakade extra gott när man tagit så många steg som vi gjorde.

Och idag var det visst lördag (knappt jag kommer ihåg det) och vi har köpt en liten julklapp hem hit. Men vad det blev får ni se en annan dag. Man kan säga såhär; jag längtar till frukosten imorgon mer än vanligt!tom

Att försöka stoppa tystnaden.

DSC_0024Det blev visst lite tyst här inne.
I förra veckan åkte Mats bort i några dagar, medan vi var själva hemma, och jag bokade upp mig så mycket jag bara kunde, jag avskyr de där dagarna där man inte gör något. Så vi var i Hedared två dagar, promenerade, åt alldeles för mycket godis och gick på en allhelgona-promenad ner till kyrkogården för att se alla vackra tända ljus.

Jag försöker utnyttja dagsljuset till promenader, hänga med vänner (som igår när vi var hos Therese, Elvin & Agnes) och leta efter skatter med Elias, vilket gör att på kvällarna är jag så trött att jag inte ens orkar öppna upp datorn.
Det är faktiskt rätt skönt att ta en paus ibland, även om jag inte helt avtrubbar mig, för jag finns ju på FB och Insta via mobilen.
Ett litet grattis till min bror passar jag på att skicka iväg, som fyller år idag.
Kalas blir det en annan dag.

Och eftersom jag älskar att skriva, och älskar att fotografera så måste jag försöka bli bättre på att hänga här.
Med Elias bloggade jag flera gånger om dagen och det är så mysigt att gå in och läsa alla hans små framsteg som han gjorde för var dag som liten, och det borde jag göra med Philip med. Det blir mer så att jag njuter av nuet med den där lille spädgrisen (ja, han grymtar som en liten gris när han blir arg) när han hänger i min famn, och skickar iväg leenden mellan sina magknip som han fortfarande får då och då.
Nåja, han var hos läkaren i förra veckan, och han väger nu 4,7 kilo och är runt 56 cm lång om jag inte minns fel. Han kan fortfarande ha storlek 56, och de där små tunna låren är långa och smala.
Nätterna går helt okej, åtminstone behöver jag inte ta igen mig lika mycket på dagarna som med E, vilket är positivt.

Han är snart redan 6 veckor gammal.
Stoppa tiden. Det går alldeles för fort!tom