Category Archives: Lilleman

Den där modiga killen…

I helgen var det cykeltävling på Kransmossen och vi gick dit hela familjen.
När vi gått/cyklat runt och tittat på olika hinder de skulle ta sig igenom, så träffade vi på en funktionär som berättade att de var några stycken som träffades på tisdagar och hade träning på Kransmossen för både vuxna och barn. Elias nappade på en gång och har pratat om det sedan dess.
Och vad är det idag?
Jo, det är tisdag, så klockan 18 var vi på Kransmossen för att prova på lite mer krävande cykling för Elias. Han blev indelad i den gröna gruppen, nybörjargruppen och de började med att cykla runt på cykelhinderbanan. Med mysbyxor och solglasögon kämpade han på, han var ganska modig jämfört med hur han brukar vara och blev lite stärkt i att faktiskt kunna cykla bättre och bättre. Vi kämpade (läs Mats, han har gjort allt för Elias och hans cyklande) väldigt mycket med att lära Elias tro på sin balans förra året, och det sitter som tur i fortfarande. Det är så häftigt att se honom utvecklas och klara saker han inte tror han klarar.
Visserligen sitter mitt mammahjärta uppe i halsgropen, och ibland måste jag både kväva den där ”neeeeeeeej-du-kaaaaan-inte”-känslan som bubblar inom mig och titta bort för att inte hindra honom.
Det är svårt för mig, jättesvårt.
Och ibland måste jag skrika lite tyst när han är längre bort, för att han inte ska bli påverkad, men för att jag ändå ska få ut de där panikkänslorna som kryper i mig.
Men där hamnade han iallafall, i nybörjargruppen för terrängcykling och han fick prova på både de tuffare hindren på banan men även en hel del terrängcykling.
Min modiga kille.
Philip däremot var alldeles lagom (eller alldeles för mycket) trött och ingenting hjälpte. Jag fick bära på honom större delen av timmen vi var där, och trots det så dög ingenting. Det är även det en ganska tuff sak med föräldraskapet, när man inte kan uppfylla båda barnens viljor samtidigt, utan någon utav dem ofta måste stå tillbaka. P är väldigt känslig med sömn, måste fortfarande sova runt 2 ggr här hemma och måste somna runt 19 på kvällarna för att inte bryta ihop totalt. Så han bröt ihop några ggr idag, fullt förståeligt.

Men vi har ju semester, och bara det gör att man har en extra gnutta tålamod.
All tid i världen.

Att ha firat påsk i Hedared.

DSC_3571 DSC_3572 DSC_3581Vartannat år är mamma och pappa hemma över påsk, så i år bjöd de hem oss alla för en traditionsenlig påsk-kvällsmat. Buffé med lax, ägg, räkor, Janssons, bröd, olika röror, crustader med kräftost och givetvis; trevligt sällskap. Elias var eld och lågor för han fick leta påskägg flera gånger, inte mindre än 4 påskägg fick han med sig hem, inte behöver vi köpa något godis än på ett tag precis. Philip var precis som han brukar, dvs överallt och ville ha mer mat. DSC_3589 DSC_3591Och där satt vi länge, eller ja, länge som småbarnsföräldrar och männen fick för sig att elda upp allt ris på baksidan. Min bror är en form av medveten pyroman (vi alla delar fascination för eld) och gick igång på tanken på en gång. Det kollades vind och uppehåll och sedan tände det på och på mindre än 10 minuter hade all sly brunnit upp i väldiga kontrollerade former. DSC_3605Elias var givetvis lika fascinerad som oss andra, medan Philip kroknade till slut och vid 21 åkte vi hem och lade barnen. Kanske inte så konstigt att han kroknade då han åter igen åkte på feber under natten. Själv är jag vansinnigt trött på alla sjukdomar vi har, så jag hoppas detta är det sista innan vi kan njuta lite av friskhet och energi. Om en vecka åker jag till Portugal och jobbar i två veckor, och jag vill umgås med dem så mycket jag kan och tanka kärlek. Men glad påsk på er, 2 dagar kvar av ledighet.
Inte fy skam!tom

Att ha en vårvarm söndag.

DSC_3366Igår tyckte grannen att vi borde ses mer, och jag kunde inte annat än att hålla med. Så idag gick vi alla 4:an på Kransmossen.
De stora pojkarna , de mellersta pojkarna, de små pojkarna och vi mammor. Det var vårvarmt och vi fick till och med ta av oss jackorna eftersom vi svettades. Elias och Lucas sprang fram och tillbaka så kinderna blev blossande röda, och håret blev fuktigt av all svett, precis som det ska vara. DSC_3358Jag har verkligen saknat de där familjesöndagarna, livet har varit alldeles för upp- och ner det senaste året för att man ens kunnat orka ta sig tid att umgås. Att tänka på kamera har varit ouppnåeligt och att ha kraft att få på barnen kläder har tagit slut innan man ens funderat klart tanken. Men det känns verkligen som allt vänt och jag är så tacksam att vara ute på en annan sida av livet. Verkligen VÄLDIGT tacksam. DSC_3378 DSC_3434Att sedan ha den lilla professorn rultande runt här och där kan få vem som helst att börja skratta. Han är bestämd, glad och kan bli sur precis när som, och man vet aldrig riktigt vart man har honom. Att det lyser bus i de där ögonen gör inte saken värre, och trots att han är så olik sin lugna storebror som det bara går, så fylls ändå hjärtat över av kärlek, för båda barnen, dagarna i ända, på alla sätt det bara går.
April 2017 börjar verkligen inte alls fy skam, och hela våren ligger framför fötterna.
Livet. Upp och ner.
Och alldeles underbart. tom

Expo Väst, reptilmässa.

DSC_3350Av en slump såg jag en liten artikel i Borås Tidning igår, att det skulle pågå en reptilmässa på Åhaga idag den 1 april. De flesta av er vet att jag älskar reptiler (de flesta, inte spindlar t.ex.) och att jag själv en gång i tiden hade en grön leguan vid namn Rambo. Sedan dess har jag under en kort tid varit inne på att köpa orm, men eftersom man behöver ha tillstånd och att terrariet inte skulle få plats på något bra ställe så lades planerna ner, och jag går istället och drömmer lite då och då om ett vackert inrett terrarium med något spännande där i.
Så idag tog jag och Elias, och åkte till Åhaga för lite egentid tillsammans. DSC_3317 DSC_3336 DSC_3340Och där fanns allt möjligt. Allt från jättesniglar till ormar, till syrsor och sköldpaddor. Det kändes lite makabert att ha djuren i små askar för uppvisning, men det var ju enbart för att de var till försäljning givetvis och bodde helt annorlunda annars. Det fanns ormar i alla dess färger och jag såg till och med en liten bebis-leguan som jag blev lite förälskad i. Det fanns däremot mängder av kameleonter, och både jag och Elias skojade om att köpa hem en till pappan 😉DSC_3345 DSC_3349 DSC_3342DSC_3327 DSC_3329Och givetvis fick vi avsluta (eller börja, beror på vem man frågar) med en fika. Varma vaniljhjärtan och en helt egen dricka gjorde hans dag.
Han är nästan lika fascinerad som jag av annorlunda saker, och det är kul och se honom så öppen och oblyg. Han frågade alla möjliga frågor till utställarna och lyssnade storögt när någon berättade om en syrsa som kunde bli så stor att den kunde äta små fåglar.
Han är en väldigt fin stor, liten kille med många frågor och funderingar som bubblar upp.
Och det var väldigt mysigt efter en hel veckas sjukdom att få vara med honom, och hålla honom i handen. tom

Att ha -16 utanför fönstret.

DSC_2872Det är kallt ute. -16 ute visar termometern utanför dörren på.
Mössor och vantar, overall, fusk-olle och hela faderullan behövs ute.
Jag är dålig på kyla.
Har alltid varit och antar att jag alltid kommer vara det, för jag behöver spendera kvällarna under den elektriska värmefilten jag fick av Mats i julklapp. Händerna är stela och jag går mest runt och huttrar hela tiden. Det är med andra ord inte jättelockande att ta sig ut även om vädret är helt underbart att beskåda.
Jag höll i Vilda Bebin när han stod i fönstret och knackade på rutan, när mina ögon fastnar på balkongloungen och huvudet börjar genast drömma om lite varmare dagar, med sol och en kopp kaffe i handen och trevligt sällskap.
Men det dröjer och jag får helt enkelt överleva kylan och mörkret först.
Och jag tänker ta mig igenom det på allra bästa sätt. DSC_2858 DSC_2860 DSC_2864Så hur gör man det en ledig dag?
Jo, man bokar biljetter för mig och Elias på bio, vi ska se den nya Bamse-filmen och han har redan bestämt att han ska äta popcorn och ha saft att dricka till. Jag fick två biobiljetter av VD:n på jobbet för att jag hjälpte till att arrangera en del av julfesten, så då bestämde jag ganska fort att Elias och jag skulle få lite egentid.
Så från 7 imorse har han pratat om och om igen om vad klockan är så vi inte kommer försent till bion.
Min lilla guldklimp som blivit så stor att han numera försöker lära sig klockan, han vill lära sig att läsa och vara världens bästa storebror.
Mats och Philip stannar hemma och leker med tåg antar jag, P är dödsförtjust i tåg, precis som Elias var, och i 2 dagar i rad har han rusat efter ett självgående tåg som ingen annan får ha förutom han.

Imorgon ska jag få en utav mina julklappar av min syster.
Vi ska åka till MyDog och spendera en hel dag på hårda mässgolv och frossa i hundar.
Har inte varit på MyDog på flera år, så det ska bli kul att gå där och mysa vid rasklubbstorget, titta på uppvisningar, se vissa raser ställas ut m.m. Det är lite roligt att tänka på att jag förr hade det som min enda hobby, och att jag dessa dagar inte alls är intresserad på samma sätt. Kanske någon gång om några år, när barnen är stora och man lever ett lite mer lyxigt liv, men absolut inte nu.
Så därför ska jag njuta av andras hundar så mycket jag kan.

Men först en fredag med den blonda, känsliga och mjuka killen.
2017 börjar inte alls tokigt 🙂tom

1,5 månads intensivt firande av födelsedagar är igång!

DSC_2823Ett stort tack för ALLA fina ord om mitt förra inlägg.
Det känns verkligen fint att få dela med sig av något tufft när man får så mycket kärlek istället för näthat.
Av hela mitt hjärta: tack. <3

Om det är någonting vi är bra på i släkten, så är det att bunta ihop de flesta födelsedagar inom en kort period. 6 födelsedagar inom loppet av ca 1,5 månad och igår var det min lilla mammas födelsedag. Tidigt på morgonen dök vi upp med en liten blomma, trisslotter och nybakade frallor från ICA Maxi. Mamma stod för väldigt gott kaffe, pålägg och glutenfritt knäckebröd. Jag har fortfarande problem med min mage så nu får jag nog försöka göra ett försök till att plocka bort det vita mjölet igen, för att se om det kan hjälpa mig.
Ett fantastiskt vackert väder blev vi bjudna på ute i Hedared.
Vi var inte riktigt rustade för någon kall promenad, så jag fick stå inomhus och betrakta de där åkrarna som var fyllda med frost och badade i solljus.
DSC_2827 DSC_2837 DSC_2845Philip bjöd på sig själv och var överallt som vanligt medan Elias mest hängde med kusinerna och morfar. Mamma bjöd på go-lunch innan vi åkte tillbaka hem där vi fick Englands-besök av Sarah & Andreas en sista gång innan de åker tillbaka hem igen. Andreas är ursprungligen från Småland, men träffade Sarah via nätet och bestämde sig för att flytta dit. De var här i somras och hälsade på och bestämde sig för att förgylla vår eftermiddag och kväll med ytterligare ett besök och vi åt Christmas-cake och Mini Mince pies som Sarah tagit med. Sött, tungt och alldeles ljuvligt. DSC_2855
Så idag börjar då det ”nya” livet igen.
Dagen då jag förändrar 2017 till det bättre på så många sätt.
Jag har en sista ledig dag från jobbet och ska försöka få med mig familjen ut på en kylig promenad. Solen lyser visserligen inte, men det ser ut att vara alldeles ljuvligt ute, och jag behöver bota de där tunga tankarna som hänger över mig. Säger som min alldeles för smarta chef brukar skriva: ”Skapa dig din egen lycka, skapa dig en bra dag” istället för att hoppas på att det ska dyka upp.
Så lite musik, lite kaffe och springa efter en Philip som tycker det är en alldeles utmärkt idé att slänga sig från trappan.
Japp.
Vilda bebin är igång idag med!tom

Att börja på ett nytt år och inse att man mått väldigt dåligt…

DSC_2572Nej, egentligen ska detta inte bli någon snyftblogg, men jag har bestämt mig för att med ett nytt friskt 2017 kommer ett nytt friskt humör, tålamodsdepåerna är på nytt-tankade och energin i huvudet är till max. Ny kraft och ny energi som ska portioneras ut över året som kommer. För att jag ska kunna gå vidare så kommer här en liten uppdatering om varför det varit så tyst här, om det nu fortfarande finns några som tittar in då och då. Julen och nyår har varit helt okej, framför allt nyår där Elias fyllde 5 år och han fick bestämma hur hela nyårsaftonen skulle gå till. En sån himla fin kille med stora känslor och spring i benen.
DSC_2719 DSC_2729 DSC_2750 DSC_2807

Men iallafall.
Ska vi ta en liten tillbakablick då, för att lägga alla korten på bordet?
Håll i er, för det tenderar att bli både bittert och surt.

Någonstans när jag började jobba kämpade jag extra hårt för att hålla ihop allt. Familjen, intressen, barnen, heltidsjobb och träning. Mitt sikte var helt inställt på att klara av allting, ha den perfekta vardagen där jag skulle räcka till alla. Men en tuff höst på jobbet, ett ständigt dåligt samvete för att träningen inte riktigt gav mig den energin jag behövde. Jag åt väldigt dåligt (dvs väldigt LITE och trots att jag inte gick ner mer i vikt så kickade ätstörningen in, fast åt fel håll, och till slut åt jag i princip ingenting) och samtidigt hade Mats en paus med psykologen då hon var sjukskriven en längre tid. Väldigt lite pengar och väldigt mycket saker man ville gjorde helt enkelt att jag någonstans på vägen tappade i princip allt och jag började till och med fundera på om inte jag och Mats skulle ha det bättre på var sitt håll.
Philip har vuxit upp från en liten spädgris till en riktigt aktiv kille med oerhört bestämda åsikter och det har varit en enorm omställning från lugna och känsliga Elias till att handskas med en vilding som Philip, som är över allt, retas, pillar och kastar allt som kommer i hans väg.
Det är en oerhörd tur (eller snarare skicklighet ;)) att han är så fantastiskt söt som han är och att han mestadels sover hela nätter igenom så vi får möjlighet att vila några timmar varje dygn iallafall.
DSC_2770

Och någonstans på vägen slutade jag träna och började äta allt istället. En del av november och större delen av december har varit en enda stor ätarfest, något som gjort att värken kommit som ett brev på posten.
Japp, det har varit en stor del av min höst/vinter 2016, och när jag inte ens använt kameran mer än i ”måste”-syften så har jag verkligen insett att jag varit riktigt dålig och att det helt enkelt har fått vara okej att vara det.

En hel del vänner har gått sin väg för att jag inte orkat hålla kontakt, en hel del grannar har säkerligen höjt på ögonbrynen över att vi knappt visat oss ute mer än nödvändigt och besökare har säkerligen reagerat på kaoset som varit och är här hemma.
Min kamera har jag knappt använt, utan den har legat och dammat till sig.

Men vet ni vad?
Den fina familj jag har hjälper mig, de vänner som orkat stå kvar är de som verkligen betyder något, det jobb jag har älskar jag; men jag har lärt mig att jag måste säga nej ibland. Barnen är helt fantastiska och hemmet får se ut som ett kaos just nu, för jag ORKAR inte. Jag har sprungit in i en känslomässig vägg och försöker just nu starta om och hitta tillbaka till en bra nivå för mig, och som passar mina barn och min man.
Ja, min man.
Han kämpar på han med och även om han kommit en bra bit på väg, så orkar inte han heller och vi ska faktiskt få hjälp båda två nu att hitta tillbaka till oss. Jag skäms inte för att säga det, jag är hellre öppen med det istället för att det ska bli en massa skitsnack från folk som gillar att skapa sina egna skitiga historier om andra människor.

Vi har även fått en hel del nya bekantskaper under sista halvåret som betyder otroligt mycket för mig och jag har även, tillsammans med Mats startat en stream, där vi spelar spel (WoT), som blivit ganska stor på väldigt kort tid. Tanken är att jag ska utvecklas inom det möjligtvis och i november var vi och träffade andra likasinnade på Arsenalen i Strängnäs en solig lördag. DSC_2523 DSC_2352 DSC_2343 DSC_2334 DSC_2385 DSC_2451Att gå runt där och höra folk känna igen mig var annorlunda men kul, och att få träffa andra som man lärt känna via gaming-världen var jättekul, på kort tid har flera blivit riktigt goda vänner och det är samtidigt kul att äntligen ha hittat en hobby som jag och Mats har, tillsammans. Det har dock tagit VÄLDIGT lång tid att våga berätta det för min familj, dvs att jag streamar och försöker göra mig ett namn där, och när det väl var ute så kändes det så himla bra. Jag kan fortfarande tycka att det är lite jobbigt att erkänna att jag är en kvinnlig gamer, men det går bättre och bättre. Jag tycker det är fantastiskt kul, jag har på kort tid utvecklat min engelska till något bra och jag har utvecklat min kunskap om spelet och stridsvagnar vilket är min hemliga kärlek.
Haha, och så var det ute på min blogg med.

Vad är tanken för 2017?
Jo, att bli stark igen. Främst i huvudet men även i kroppen. Att framkalla min egen lycka igen, istället för att gå runt och vara bitter och vänta på något bättre. Jag har erkänt att jag inte mår bra, jag har accepterat att jag inte mått bra, och nu kommer en tid där jag ska läka och komma tillbaka. Och jag vet att med den hjälp jag kommer få inom snar framtid så kommer det gå alldeles utmärkt.
Snart ska även Philip (som fortfarande inte tycker det finns någon anledning att gå, fastän han kan) börja på förskolan och Mats går tillbaka till jobbet så vi även får två inkomster igen och kan börja planera en roligare framtid.

Så. Nu är det ute, allt mellan himmel och jord och nu börjar 2017.
Det kan bara bli bättre. tom

Medeltidsdagar på Torpa stenhus.

DSC_7866 DSC_7912Igår packade vi picknick-väskan och åkte till Torpa Stenhus. De hade annonserat om att det skulle vara medeltids-dagar där och vem kan tacka nej till hästar, rustningar, svärd, pilbågar & gycklare? Inte vi iallafall. När vi kom dit vid 10 var det ganska behagligt, solen var bakom molnen så vi gick runt och tittade på allt möjligt. DSC_7870 DSC_7880 DSC_7900 DSC_7907 DSC_7909Elias fick både fäktas, prova bågskytte och äta ett kanderat äpple. Det var rätt skoj när han ville köpa äpplet, för han ville att M skulle ta bort ”skräpet” som var runt äpplet innan han högg in. Hahahaha, min fruktälskande store kille.
Jag tittade efter alla fina hästar och sedan bredde vi ut picknickfilten i skuggan och satt där och njöt av allt folk, vädret och P utforskade omgivningen på sitt sätt. Efter några timmar blev vi trötta och åkte hem för att promenera hem till Valter med familj och grilla. Så fantastiskt mysigt, hela dagen!DSC_7915Och idag blir den allra minsta godingen hela 10 månader. 10 månader sedan han gjorde vårt liv komplett och 10 härliga månader av framsteg.
Imorgon går jag med skräckblandad förtjusning in i min sista vecka som mammaledig och det är, som ni säkert förstår, blandade känslor. Men ska försöka göra det bästa av den; vi ska hänga med vänner, röra på oss och hämta hem en cykel, så jag kan cykla till jobbet.
En sista vecka. Lets do it. tom

Dåligt humör, kostymklädda chefer och det gula varuhuset.

DSC_0175Herregud vad veckan gick fort. Lillebror har haft lite feber, jag har mest haft dåligt humör och regnet har verkligen visat sin intensiva sida. Det är juli månad och vissa dagar stannar temperaturen enbart på 14 grader, det gör mig ledsen även om jag vet att jag inte kan påverka det. Förhoppningsvis har det dåliga humöret på mig nått sin kulmen och jag kan blicka framåt.

Ja, jag träffade ju min nya chef i måndags! En professionell man, med kostym och härliga framtidsplaner. Den där klumpen i magen att inte veta vad man kommer tillbaka till släppte totalt, vilket gjorde att jag kunde åka hem med ett leende på läpparna och njuta av den sista lilla tid som finns kvar. Det gör mig lite stressad att känna hur dagarna krymper, men jag får se till att göra det bästa av de som finns kvar.
Så igår tog jag med mamma och syster till Ullared, och handlade nya kläder.
Efter 30 kilos nedgång och enbart kläder från 2014 (i princip) så var det dags att förnya innehållet i garderoben och jag hittade två par byxor, lite mer strikta arbetskläder och en träningsväst som jag ska testa idag. Även lite uppdatering med smink, parfym och ikväll ska det göras lite nya slingor. Det var skönt att få åka iväg utan tanke på barn, och jag kunde gå och titta precis hur jag ville. Jag tror jag fick laddat batterierna lite och hittat en ny liten gnista.
Fötterna har krånglat otroligt det sista, men igår var första gången på länge som jag faktiskt rört på mig mycket, utan att vara helt invalido i slutet av dagen.

Elias har även köpt en fin cykel, sin första med trampor, så nu pågår intensiv träning för att kunna kontrollera alla manövrar. Herregud vad stor han är nu. Och lillebror kryper på, pratar på sitt egna lilla språk och är inte alls en liten bebis som bara ligger still längre.
De båda är fantastiska med varandra, och även om det suger stenhårt att behöva vakna runt 05.30 varje morgon oavsett helg eller vardag, så ler hela hjärtat när man hör hur de leker och skrattar med varandra inifrån deras rum.
Mina godingar.
Nu gör vi juli bättre, oavsett regn eller bristen på solvärme!tom

Att ha firat midsommar i Hedared i år igen.

DSC_6609 DSC_6611 DSC_6615Vilken midsommar vi hade! Med tropisk hetta (kändes det som iallafall), god mat och gott sällskap. Precis som alla andra år så var vi i Hedared, och nytt denna gången var att mamma och pappa var med. De försöker sälja sin husvagn nu, och bestämde sig för att vara hemma och fira med oss i år. Jättemysigt!
Och som ni ser hade min syster som vanligt ordnat med en härlig midsommarlunch. Ljuvligt goda köttbullar, med lite ostar, sill och potatis. Mamma hade blandat ihop en gubbröra som intre gick av för hackor. Med lite smör och den på hårdbröd och jag var i himlen! OMG!DSC_6626DSC_6639 DSC_6645Efter lunchen var det givetvis dags för det traditionella midsommarfirandet i Sandhult med dans kring stången, kasta bollar i clown-planket, kasta ringar runt ciderflaskor, lotter och fika. Och få se gamla bekanta ansikten från förr. Elias var i sitt esse, få ta lotter och göra diverse aktiviteter. Svettig var han med! Och Mats dansade runt stången som aldrig förr och log med hela ansiktet. Älsk på det!DSC_6649 DSC_6657 DSC_6659 DSC_6663 DSC_6669 DSC_6673 DSC_6687 DSC_6692 DSC_6705 DSC_6707 DSC_6708 Och på eftermiddagen drack vi bubbel, spelade kubb (som tjejerna vann!), grillade och diskuterade om hur man gör när man är fotomodell. Elias sprang mest runt i kalsonger och var sjöblöt av värmen, medan P fick gå och lägga sig tidigt och missade det mesta av skratten då han har flertalet tänder på g som gör livet lite surt för honom.
Det blev många skratt den kvällen, och alldeles för mycket god mat.
Men det gör ingenting.
Midsommarafton 2016 blev en dag att minnas.
Länge. tom